Det är en utmaning för ambulansorganisationen att möta det akuta vårdbehovet som förekommer i vårt skiftande samhälle. Det ställs ett ökat krav på ambulanssjuksköterskans bedömningsförmåga, för att vägleda patienten till fortsatt vård inom olika vårdnivåer på ett patientsäkert vis. Ambulanstransporter som ej är befogade är ett betydande problem. Inom Västra Götalandsregionen hänvisar ambulanssjuksköterskan patienter till alternativa färdsätt med vårdkedjan SAMBand. Målet är att frigöra ambulansresurser på ett patientsäkert sätt samt öka tillgängligheten av ambulansresurser i samhället. Syftet med denna studie är att beskriva ambulanssjuksköterskans upplevelse av att hänvisa patienten till ett alternativt färdsätt med hjälp av vårdkedjan SAMBand. En kvalitativ intervjustudie genomfördes på tre ambulansstationer i glesbygden inom SÄS. Bekvämlighetsurval användes för att rekrytera och intervjua ambulanssjuksköterskor. Antalet deltagare var 10 ambulanssjuksköterskor där yrkeserfarenheten sträckte sig mellan 6 till 28 år. Datamaterialet analyserades med kvalitativ innehållsanalys. Resultatet visade att ambulanssjuksköterskan beskriver en så kallad magkänsla och erfarenhet som viktiga vid hänvisning till alternativt färdsätt. Möjligheten att hänvisa till vårdcentraler i underlaget SAMBand saknades, ett ökat mandat att neka patienter önskades. Frustration förekommer när ambulanssjuksköterskorna blev tvungna att transportera patienter utan vårdbehov. Ambulanssjuksköterskornas erfarenhet spelar en betydelsefull roll vid patientbedömningen, vilket kunde betraktas som både positivt och negativt. Möjligheten om att neka patienter ambulanstransport som sista utväg bör vidare undersökas för att istället hänvisa till SAMBand. Det ses en fördel för både patienten och ambulansorganisationen av att inkludera vårdcentraler i SAMBand samt att underlaget bör tydliggöras.

Bakgrund: Antalet ärenden för ambulanssjukvården som rör psykisk ohälsahar ökat under de senaste åren till följd av att psykiska ohälsan ökat i samhället. Ambulanssjuksköterskan arbetar i en komplex miljö med blandat patientklientel, vilket medför behov av bred kompetens inom flertalet områden. Tidigare forskning påvisar svårigheter kring omhändertagandet avpsykiatriska patienter i den prehospitala vårdmiljön, dock finns begränsad forskning inom området. Syfte: Att beskriva ambulanssjuksköterskors upplevelser av att möta patienter med psykisk ohälsa. Metod: En kvalitativ intervjustudie med nio ambulanssjuksköterskor från fyra ambulansstationer i Region Västerbotten, Region Norrbotten respektive Region Västernorrland genomfördes. Intervjuerna analyserades med kvalitativ innehållsanalys. Resultat: Ambulanssjuksköterskors upplevelser av att möta psykisk ohälsa prehospitalt resulterade i två kategorier, Förutsättningar som stärker vårdmötet och Hinder för ett lyckat möte. Kategorierna omfattar följande underkategorier att känna stöd i vårdmötet, att skapa en stödjande relation, att anpassa bemötandet, att det brister i vårdkedjan, att sakna verktyg, att kännafrustration, att patientgruppen är negligerad. Slutsats:Ambulanssjuksköterskor upplever tillfredsställelse när de skapar en stödjanderelation till patienten och därmed lyckas med sitt patientbemötande.Patientgruppen upplevs dock som komplex att bemöta och omhänderta. Dettatill följd av bristande kompetens i form av avsaknad av utbildning,negligerande uppfattningar, samt bristande organisatoriska förutsättningar.Resultatet av denna studie leder till synliggöranden av upplevda hinder iomhändertagandet. Ytterligare forskning behövs för att utforma tydligariktlinjer för handläggning, vilka är nödvändiga för att främjapatientbemötandet.

Ambulanssjukvården har utvecklats från att tidigare varit en transportorganisation till att vara en enhet som utför specialiserad sjukvård. Vid ett hjärtstopp där patienten behöver snabb access av läkemedel är det idag vanligast att applicera en intravenös infart. För nästan 100 år sedan började den intraosseösa infarten att användas. Vid intraosseös access ges möjlighet att direkt in i benmärgskanalen tillföra läkemedel eller vätska. Det har visat sig i olika studier att intraosseös infart är både säkert och effektivt. I akuta situationer där det misslyckats med intravenös infart kan den intraosseösa infarten utgöra skillnaden mellan liv och död. Efter att användandet minskat har den nu åter börjat tillämpas i större utsträckning. Syftet med studien var att belysa ambulanssjuksköterskors upplevelse av att applicera intraosseös infart. Metoden var kvalitativ med intervjuer som datainsamlingsmetod. Totalt intervjuades tio sjuksköterskor med specialistutbildning inom ambulanssjukvård. Materialet spelades in och transkriberades för att sedan avidentifieras genom att namnet istället fick en siffra. Materialet analyserades med en kvalitativ innehållsanalys. Resultatet redovisas i följande kategorier: kunskapsnivå, medicinteknisk kompetens, prehospitala miljön, stöd av kollegor och erfarenhet. Dessa kategorier baseras på sex underkategorier: utbildning, praktiska färdigheter, osäkerhet, trygghet i arbetsmiljön, trygghet och tidigare erfarenhet. Resultatet visade att ambulanssjuksköterskorna upplevde blandade känslor och tankar om upplevelsen av att applicera intraosseös infart. Det framkom att med erfarenhet kommer trygghet i handhavandet av intraosseös infart. Det framkom under intervjuerna även känslan av osäkerhet och betydelsen av att ha en mer erfaren kollega att ta hjälp av. Vissa ambulanssjuksköterskor upplevde ett behov av mer utbildning. Slutsatsen av denna studie är att de flesta ambulanssjuksköterskor inte upplevde applicering av intraosseös infart som något svårt. Det var några ambulanssjuksköterskor som upplevde osäkerhet och brist på kontinuerlig utbildning och därför ansåg att utbildningen i hantering av intraosseös infart skulle uppdateras kontinuerligt. Arbetsgivaren bör överväga att ha kontinuerliga och för arbetet väsentliga utbildningar vad gäller applicering av intraosseös infart. Huvudmannen skulle också återkommande kunna följa upp ambulanssjuksköterskornas kompetens i detta sällan förekommande moment, som kan vara livsavgörande för patienten.

Bakgrund: Att hänvisa patienter till adekvat vårdnivå ingår i ambulanssjuksköterskors arbetsuppgifter. Det är dock ingen enkel uppgift och tidigare forskning visar att det ofta är förenat med en känsla av otrygghet. Under hösten 2018 inleddes en samverkan mellan en ambulansorganisation i södra Sverige och 1177 vårdguiden, med målet att stärka sjuksköterskors trygghet vid hänvisning av patienter från ambulanssjukvård till egenvård. I samverkan ingick ett nytt beslutsstöd samt ett uppföljningssamtal för patienterna via 1177 vårdguiden. Syfte: Syftet med studien är att undersöka och beskriva hur sjuksköterskor upplever hänvisning av patienter från ambulanssjukvård till egenvård vid samverkan med 1177 vårdguiden. Metod: En mixad metod med kvantitativa enkäter och kvalitativa intervjuer med en förklarande sekventiell design har använts. Resultat: Resultatet visar på en positiv förändring av hur sjuksköterskorna upplever hänvisning av patienter till egenvård, efter utbildningsinterventionen upplever de en ökad trygghet. De upplever det tryggt både för sig själva och för patienterna att en tredje part följer upp och kontrollerar utförda bedömningar, därigenom erfar de trygghet i ett delat ansvar. Konklusion: Ett mångdimensionellt beslutsstöd, att patienterna får ett uppföljande samtal samt att bedömningen blir kontrollerad, är faktorer som samtliga bidrar till ökad trygghet för sjuksköterskorna. / Background: Referring patients to an adequate level of care is included in the assignments of ambulance nurses. However, it is not a simple task and previous research shows that it is often associated with a feeling of insecurity. In the fall of 2018 a collaboration between an ambulance organization in southern Sweden and the 1177 care guide where introduced. The aim of the collaboration was to strengthen the nurses feelings of safety when referring patients from ambulance care to self-care. The collaboration included a new decision support system and a follow-up call for the patients. Aim: The aim of the study was to explore and describe how nurses experience non-conveyance of patients who gets referred from ambulance care to self-care in collaboration with 1177 care guide. Method: A mixed method with quantitative surveys and qualitative interviews with an explanatory sequential design has been used. Results: The result shows a positive change in how the nurses experience referral of patients to self-care, after the training intervention they experience increased feeling of security. They find it safe both for themselves and for the patients that a third party follows up and verify the assessments, thereby they experiencing feeling of safety in a shared responsibility. Conclusion: A multi-dimensional decision support system, that the patients receive a follow-up call and that the assessment is controlled, are factors that all contribute to increased feelings of safety for the nurses.

Tidigare forskning visar på att utvecklingen inom sjukvården har gått snabbt, framförallt prehospitalt. De tekniska lösningarna har utvecklats och det finns många gånger datorer både fram och bak i dagens ambulanser som har ersatt de traditionella pappersjournalerna. Forskning pekar på åldersfaktorer och tidigare datorkunskap som faktorer som påverkar hur väl nya system mottagits. Patientsäkerheten, tydligheten och enhetligheten framhålls i nutidens journalsystem samtidigt som den eventuella dehumaniseringen kring omvårdnaden lyfts fram i och med teknikens framfart. Få studier beskriver hur ambulanspersonal upplever de nya journalsystemen prehospitalt en tid efter införandet. Syftet med studien var att belysa ambulanssjuksköterskors upplevelser av att arbeta med digitala journalsystem prehospitalt. En kvalitativ ansats valdes och personliga intervjuer genomfördes. Åtta ambulanssjuksköterskor deltog i studien och intervjuerna analyserades med hjälp av kvalitativ innehållsanalys. Analysen resulterade i 7 kategorier. Studiens frågeställningar blev resultatets 3 huvudrubriker. Huvudrubrikerna var ”Ambulanssjuksköterskans upplevelse av den prehospitala journalföringens utveckling”, ”Ambulanssjuksköterskans upplevelse av dagens digitala journalsystem” och ”Ambulanssjuksköterskans upplevelse av det patientnära arbetet”. I resultatet framkom att ambulanssjuksköterskor såg en negativ påverkan på det patientnära arbetet sedan införandet av digitala journalsystem som kopplades till utökade åtgärder och undersökningar. Patientsäkerheten hade förbättrats sedan införandet av standardiserat och strukturerat omhändertagande. Möjligheter för ambulanssjuksköterskorna att påverka utvecklingen kring det digitala journalsystemet skulle leda till underlättande av arbetssätt. Förutom nöjda ambulanssjuksköterskor skulle det ge en positiv påverkan för patienten i form av tid och omhändertagande. Vidare forskning kring utvecklingen av de digitala journalsystemen behövs för att kunna följa hur det påverkar patienten, vårdaren och den prehospitala verksamheten.

Bakgrund: Målet med hälso- och sjukvården är en vård på lika villkor för alla. Ambulanssjuksköterskor möter ibland patienter påverkade av alkohol eller droger vilket kan försvåra bedömning och behandling av patienten.  Motiv: Det finns idag sparsamt med forskning inom området att vårda patienter påverkade av alkohol eller droger, denna studie har fokus på vårdandet av påverkade i en prehospital kontext.  Syfte: Syftet med studien var att beskriva ambulanssjuksköterskors erfarenheter av att i en prehospital kontext vårda patienter påverkade av alkohol och/eller droger.  Metod: Studien genomfördes med hjälp av individuella semi-strukturerade intervjuer med specialistsjuksköterskor (n=9) anställda på ambulansstationer i norra Sverige. Intervjuerna analyserades med en kvalitativ innehållsanalys. Det resulterade i tre kategorier innehållande underkategorier. Resultat: Resultatet visar att ambulanssjuksköterskors erfarenheter av att vårda patienter påverkade av alkohol eller droger handlade om: Att bemästra det svåra vårdandet som innebar att ambulanssjuksköterskor upplevde att alkohol och droger komplicerade vårdandet och att det krävdes en handlingsberedskap för att bemästra. Att värna om en trygg och säker arbetsmiljö innebar att möta och hantera aggressiva situationer med fokus på den egna säkerheten. Att sträva efter god och lika vård var viktigt för ambulanssjuksköterskorna genom att följsamt bemöta patienter påverkade av alkohol eller droger. Konklusion: Studien tydliggör att ambulanssjuksköterskor behöver ha ett öppet förhållningssätt och bemöta och bedöma alla lika. Den prehospitala vården handlar många gånger om problemlösning, i synnerhet i vården av påverkade då de kan behöva hantera aggressiva situationer genom ett följsamt bemötande, skapa ett gott omhändertagande. / Background: The purpose of Swedish healthcare is equal care for everyone in the society. Ambulance nurses sometimes meet patients affected by alcohol or drugs, which may complicate the assessment and treatment of the patient Motive: There is currently a small amount of research in the field of caring for patients affected by alcohol or drugs, thus, this study has focus on the care of those patients in a prehospital context. Aim: The aim of the study was to describe the ambulance nurses’ experiences of caring for patients affected by alcohol and/or drugs in a prehospital context. Methods: The study was conducted using individual semi-structured interviews with specialist nurses (n=9) employed in ambulance stations in northern Sweden. The interviews were analyzed with a qualitative content analysis. This resulted in three categories containing subcategories.  Result: The results show that ambulance nurses’ experiences of caring for patients affected by alcohol or drugs were about: To master the difficult care which meant that ambulance nurses experienced that alcohol and drugs complicated the care and that readiness for action was required to master. To protect a safe and secure work environment meant meeting and managing aggressive situations with a focus on one’s own safety. To strive for good and equal care was important for the ambulance nurses by responsibly responding to patients under the influence of alcohol or drugs. Conclusion: The study clarifies that ambulance nurses need to have an open approach and treat and assess everyone equally. Prehospital care is often about problem solving, especially in the care of patients influenced by alcohol or drugs they may need to deal with aggressive situations through a compliant approach, creating good care.

I Sverige pågår en reform för att etablera en nära vård som prioriterar att vården omkring patienten blir mer effektiv och patientfokus i vårdmiljön stärks. Kärnan i denna reform är övergången till ett mer personcentrerat arbetssätt. Dagens ambulanssjukvård motsvarar inte samhällets ökade krav och är inte rätt rustad och effektiv i sin nuvarande struktur. Ett personcentrerat förhållningssätt tydliggör patientens behov och unika situation. Examens-arbetets syfte var att analysera tillämpningar av personcentrerad vård i dagens ambulans-sjukvård. Åtta yrkesverksamma ambulanssjuksköterskor inkluderades utifrån bekvämlig-hets urval och individuella intervjuer genomfördes. Materialet analyserades med kvalitativ innehållsanalys. Resultatet presenteras i tre huvudkategorier och sex subkategorier. Kommunikationen mellan ambulanssjuksköterskan och patienten framkommer som ett centralt begrepp i förverkligandet av ett personcentrerat fokus i den prehospitala vårdmiljön. Viktiga insikter är att ambulanssjuksköterskans handlingar mot patienten har stor inverkan på patientens integritet och är av betydelse i vårdandet. / In Sweden, a reform is underway to establish easy to assess healthcare system, that in integrative way prioritizes brings healthcare closer to the patient to create a more efficient and patient-focused care environment. The core of this reform is the transition to a more person-centered approach. Today's ambulance healthcare does not meet society's increased demands and is not adequately equipped or efficient in its current structure. A person-centered approach highlights the patient's needs and unique situation. This one-year master thesis aims to analyze the applications of person-centered care in today's ambulance healthcare. A qualitative interview study was conducted with eight practicing ambulance nurses selected through convenience sampling. Communication between the ambulance nurse and the patient emerges as a central concept in realizing a person-centered focus in the prehospital care environment. Key insights reveal that the actions of the ambulance nurse regard the patient have a significant impact on the patient's integrity and subsequent care plan.

Bakgrund: Långa vårdtider i ambulansen påverkar överlevnaden negativt hos kritiskapatienter. Dagens ambulanssjukvård i glesbygd kräver högre kompetens och ställer ökadekrav på ambulanssjuksköterskor (AS), då de ofta möter utmaningar relaterade till begränsaderesurser och långa vårdtider. Benner (1993) användes som teoretisk utgångspunkt.Syfte: Syftet med studien var att beskriva ambulanssjuksköterskors erfarenheter av att vårdaen kritisk sjuk eller skadad patient under en längre vårdtid i ambulans.Metod: En kvalitativ intervjustudie. Åtta AS från fyra olika ambulansstationer intervjuades.Urvalet gjordes med ett strategiskt- och bekvämlighetsurval. Data analyserades induktivt medkvalitativ innehållsanalys enligt Graneheim och Lundman (2004).Resultat: AS upplevde ett stort ansvar, stress och betydande utmaningar vid vård av kritiskapatienter under långa vårdtider i ambulansen. Hög kompetens och tillgång till mer resurservar avgörande för patientens överlevnad. AS betonade teamarbete, kompetens och riktlinjersom viktiga framgångsfaktorer.Slutsats: Vid vård av kritiska patienter var tillgång till mer resurser, stöd och högrekompetens avgörande för patientens överlevnad, särskilt i områden där ambulanserna hadelångt till sjukhus. AS upplevde att de resurser, stöd och kompetens som idag fanns iambulansen inte var tillräckligt för att AS skulle uppleva sig trygga i att kunna tillhandahålladen kravbild på vård som förväntades av ambulanssjukvården.

Bakgrund: Riksrevisionens statistik visar på en allt högre belastning på ambulanssjukvården i landet, detta har medfört att flera regioner infört rutiner för ambulanssjuksköterskan att bedöma det aktuella vårdbehovet hos patienterna för att hänvisa till rätt vårdnivå om det inte föreligger transportbehov med ambulans. Syfte: Syftet med studien var att undersöka ambulanssjuksköterskors upplevelser av att hänvisa patienter till annan vårdnivå när inget behov av ambulanstransport föreligger. Metod: Två kvalitativa fokusgruppsintervjuer genomfördes på två ambulansstationer inom Region Norrbotten. Ett ändamålsenligt urval användes för att rekrytera ambulanssjuksköterskor. Deltagarna var mellan 33 och 48 år och yrkeserfarenheten sträckte sig mellan 8 och 20 år. Data analyserades med en kvalitativ innehållsanalys. Resultat: Analysen resulterade i fyra huvudkategorier: Erfarenheter, magkänsla och bemötande gav förutsättningar för bedömning, Att välja vårdnivå var tidskrävande men värt arbetsinsatsen, Patienter som transporteras utan vårdbehov skapar frustration, En förändring kräver information, utbildning och stöd i beslut. Resultatet visade att ambulanssjuksköterskorna använde sig av intuition tillsammans med de befintliga rutinerna och kände sig då trygga med att bedöma och hänvisa patienterna till en annan vårdnivå. De saknade möjligheten till stöd av ambulansläkare för att underlätta vid bedömning och beslut. Ambulanssjuksköterskorna upplevde det som en begränsning att inte privata vårdgivare var anslutna till rutinen för att hänvisa patienter. Frustration uppstod när de var tvungna att transportera patienter utan vårdbehov.  Slutsats: För att kunna optimera akutsjukvårdens resurser så behöver rutiner ses över så att samtliga hälsocentraler i regionen ingår i “vårdstigen”. En ambulansläkare bör omgående rekryteras som ett stöd i ambulanssjuksköterskornas dagliga arbete och vid hänvisning av patienter till annan vårdnivå.