Det finns flera lagar och en barnkonvention som har betydelse för hur barns livsvillkor ska hanteras. Trots dessa regelverk registreras en ökning av barn som far illa. Ambulanssjuksköterskor kan i det prehospitala vårdmötet med barn vara en viktig hälsofrämjande resurs för samhället när det gäller förebyggande åtgärder och tidig upptäckt av barns behov av stöd.  Det finns dock flera faktorer som kan vara avgörande för ambulanssjuksköterskans ställningstagande i att anmäla sin oro då barn misstänks fara illa. Syftet med studien är att beskriva hur sjuksköterskor inom ambulanssjukvården upplever prehospitala vårdmöten där barn misstänks fara illa. Studien är en kvalitativ intervjustudie. En fokusgruppsintervju har genomförts med sju sjuksköterskor inom en ambulansorganisation i sydvästra Sverige.Kvalitativ innehållsanalys med latent och induktiv ansats har använts. Resultatet visar en övergripande huvudkategori som handlar om modet och förmågan att ta etiskt och juridiskt ansvar. Vårdmöten där sjuksköterskan misstänker att barn far illa kan förstås som öppenhet för barnets utsatthet och ett medvetet etiskt ansvarstagande. En juridisk medvetenhet och skyldighet framkommer också samtidigt som eftertänksamhet skymtar fram, vilken kan förstås som en reflektion över att vårdandet kanske trots allt inte varit gott nog. Kunskapsbrist och osäkerhet påvisas tillsammans med egen utsatthet. Dessutom framstår det som att ett rationaliserat handlande framtvingats av omständigheterna inom ambulanssjukvård. Det finns behov av hjälp och organisatorisktstöd. Slutsatsen är att sjuksköterskor inom ambulanssjukvård upplever kunskapsbrist och osäkerhet i vårdmöten där barn misstänks fara illa, trots både etiskt och juridiskt ansvarstagande. Ett organisationsstöd behövs för att kunna ge utsatta barn det stöd och skydd som de har rätt till.

I ett av RN:s disciplinfall ser vi att en revisor har varit den utsedda revisorn i företaget under hela räkenskapsåret och företaget har inte utfört den löpande bokföringen i tid, om revisorn då under året underlåter att vidta åtgärder vid misstanke om brott som denne är skyldig att vidta och även åsidosätter god revisionssed riskerar denne disciplinära påföljder från RN. En revisor riskerar även att dömas för medhjälp till bokföringsbrottet om denne har främjat bokföringsbrottet. Detta gör det intressant att studera hur revisorn ska agera om den löpande bokföringen inte har utförts tid för att leva upp till sina skyldigheter som revisor. Studien studerar detta utifrån reglerna i ABL och hur revisorn ska hantera dessa regler och dess kompletterande seder. Syftet med studien är att skapa tydliga riktlinjer för hur revisorn ska agera vid fall där den löpande bokföringen inte har utförts i tid. Riktlinjerna ska hjälpa revisorerna att inte hamna i situationer där de riskerar disciplinära påföljder från RN samt riskerar dömas för medhjälp till bokföringsbrott. Studiens viktigaste resultat är att om en revisor upptäcker att den löpande bokföringen inte har skett i enlighet med BFL och god redovisningssed finns det grund för en sådan misstanke om bokföringsbrott som avses i ABL 9 kap 42 §. Brottsmisstanken uppkommer därför under revisionen och därigenom måste revisorn senast i samband med sin revision underrätta styrelsen om sin brottsmisstanke. Styrelsen kan avhjälpa bristen genom att i efterhand bokföra affärshändelserna om revisorn i sin granskning inte finner att den försenade löpande bokföringen har orsakat bolaget eller dess intressenter någon skada. Avhjälpandet av bristen ska enligt huvudregeln ske inom dem fyra veckorna efter underrättelsen och om detta inte uppfylls måste revisorn anmäla en misstanke om bokföringsbrott till åklagare. Efter anmälan om revisorn stannar kvar ska denne även anmärka i sin revisionsberättelse över de allvarliga bristerna i bokföringen.

Syftet med den här studien var att undersöka hur pedagoger förhåller sig till ämnet barn som far illa. Med utgångspunkt i syftet lyfter resultatavsnittet i detta arbete upp hur pedagoger arbetar för att stödja och hjälpa de utsatta barnen i verksamheten, vilka skyldigheter pedagogerna har, tecken och signaler på ett barns utsatthet samt så framgår det i studiens resultat vad pedagogerna i studien tyckte om detta ämne. Studiens metod har varit kvalitativa intervjuer, sammanlagt har fem pedagoger från två olika förskolor deltagit. I studiens resultat framgår det att pedagogerna var väl medvetna om sin skyldighet att anmäla vid minsta misstanke om att ett barn far illa. En av pedagogerna belyste dock att det fanns ett mörkertal i hur många pedagoger som egentligen vågar ta klivet till en anmälan. Hon trodde att det kunde finnas en rädsla över att bevismaterialet man har inte är bevis nog vid en anmälan samt att det kanske inte heller fanns tillräckligt med resurser för att kunna hjälpa barnet. De slutsatser som kan dras utifrån studiens resultat är att pedagogerna överlag ansåg att detta är ett väldigt viktigt ämne att samtala om, det fanns även vissa aspekter och faktorer som bidrog till att det i sin helhet är ett väldigt svårt och tabubelagt ämne att samtala om i dagens samhälle.

Examensarbetet handlar om hur pedagoger och andra skolverksamma yrken förhåller sig till och använder sig av anmälningsplikten. Utifrån tre fiktiva fall har informanterna resonerat högt med sig själva om hur de tolkar de fiktiva fallen och vad de tänker att de behöver göra enligt anmälningsplikten.

Syftet med denna studie är att belysa förskolepersonalens beskrivningar om och hur de hanterar uppdraget som de är ålagda att arbeta efter, samt hur personalen tolkar begreppet omsorgssvikt. Studien lyfter fram olika former av omsorgssvikt samt hur dessa kan visa sig hos barn och vilka tecken som är vanligast i respektive form av omsorgssvikt. Studien redogör även för Killéns (2014) överlevnadsstrategier som återfanns i många av förskolepersonalens beskrivningar. Studien utgår från ett hermeneutiskt perspektiv som bygger på förståelse och tolkning av någons upplevelser och erfarenheter. Studien bygger på intervjuer som sedan analyserats med hjälp av meningskoncentrering och meningstolkning som analysmetod. En egen analysmodell konstruerades med hjälp av Killéns överlevnadsstrategier. Personal inom förskolan är medvetna om att barn utsätts för omsorgssvikt och att de som verksamma inom förskolan har en anmälningsskyldighet. Studien visar på att det råder en osäkerhet om vad begreppet omsorgssvikt innefattar och vad uppdraget innebär. Problem uppstår om personalen inte känner sig trygga i sin roll att anmäla, socialtjänsten får då inte möjligheten att hjälpa familjer eftersom oron inte kommer till deras kännedom. Studiens resultat visar även att personal inom förskolan använder sig av Killéns överlevnadsstrategier när de beskriver sitt uppdrag, och hur de ser på begreppet omsorgssvikt. Problematiken här blir att när förskolepersonalen tillämpar dessa överlevnadsstrategier i sitt förhållningssätt, försvårar det uppdraget. Resultatet visar även att personal inom förskola många gånger söker efter tecken som tyder på att barnet inte befinner sig i en omsorgssviktsituation och att de därmed inte behöver göra en orosanmälan. Det blir tydligt av studiens resultat att förskolepersonalen behöver ges möjlighet till kompetensutveckling, med tanke på den osäkerhet som råder.

Syftet med studien var att nå ökad kunskap för hur förskolepersonal kan upptäcka att barn far illa och hur de i samarbete med socialtjänsten kan agera vid sådan misstanke. Studiens två första frågeställningar undersökte vilka signaler förskolepedagoger uppmärksamade och hur de hanterade situationer där barn misstänktes fara illa. De andra två frågeställningarna innefattade vilka skyldigheter och det samarbete förskolepersonal och socialtjänst hade gentemot varandra och barn som misstänktes fara illa. I studien genomfördes sju kvalitativa intervjuer med tre olika yrkesgrupper; förskolepedagoger, förskolechefer och socialsekreterare. Resultaten i studien visade att barn kan uppvisa en mängd olika tecken på att de far illa, där plötsliga beteendeförändringar var det vanligaste tecknet som väckte misstanke. Vid oro för ett barn ändrade inte förskolepersonalen sitt förhållningssätt till barnet, däremot fanns det en risk att inställningen till föräldrarna förändrades. Det framkom även att förskolepersonalen ansåg att de har fullständig anmälningsskyldighet, men deras erfarenheter kring anmälningsskyldigheten och samarbetet med socialtjänsten varierade.

Inledning Min egen erfarenhet som pedagog är att det råder en osäkerhet om ämnet orosanmälningar och att det saknas utvecklade, systematiska rutiner för hur de ska hanteras. Min uppfattning är också att en del pedagoger och rektorer anser att en anmälan inte tjänar något till för det gör ingen skillnad för barnet eller att det till och med kan förvärra situationen för det enskilda barnet. Syfte Denna studies syfte är att undersöka pedagogers resonemang kring skyldigheten att anmäla oro för barn till socialtjänsten, anmälningsplikten. Studien behandlar också pedagogernas kunskap, deras syn på hur organisation och ledarskap fungerar i förhållande till det behov av stöttning och guidning som pedagoger kan tänkas ha i samband med orosanmälningar, samt hinder och möjligheter som kan uppstå kring anmälningsplikten. Uppsatsens mål är att få mer kunskap om vad som kan påverka pedagogers hantering av orosanmälningar. Metod Metoden som används för undersökningen är kvalitativ och det empiriska materialet består av sex semistrukturerade intervjuer med pedagoger som utförts i två olika stadsdelar i en västsvensk stad. Pedagogerna är verksamma inom den kommunala förskolan. Resultat Studiens resultat tyder på att pedagogerna i förskolan i vissa fall kan sakna en sammanhängande helhetsbild av anmälningsplikten. Samverkan med socialtjänsten uppfattas av respondenterna som tillförande av ett sammanhang. Ett samarbete med aktörer, både privata som barnets familj och professionella som förskola, BVC och socialtjänst som finns i barnens närhet kan förmedla meningsfullhet i att använda anmälningsplikten.

Tidigare forskning visar att en stor mängd barn i missgynnande situationer inte uppmärksammas i skolan samt att lärare inte fullföljer sin anmälningsplikt. Det finns dock relativt lite forskning om orosanmälan från ett lärarperspektiv för barn i högstadie- och gymnasieålder. Föreliggande studie syftade till att undersöka och belysa faktorer om upptäckt och rapportering av elever som misstänks fara illa. Specifikt undersöktes hinder som högstadie- och gymnasiepedagoger upplever kring upptäckt och rapportering till Socialtjänst gällande oro och misstanke om att en elev kan fara illa. Femton lärare vid en högstadieskola samt två gymnasieskolor besvarade en enkät med kvantitativa och kvalitativa frågor om hinder och svårigheter att fullfölja sin anmälningsplikt. Resultaten visar att det största hindret till att inte anmäla sina misstankar var rädslan av att ha fel. Ett annat hinder i processen är en stor förtroendekonflikt mellan verksamheterna skola/socialtjänst. Skolans lärare har hög misstro mot socialtjänstens effektivitet för att hjälpa barnet. Tio av femton lärare i undersökningen beskrev en misstro inför att situationen skulle förbättras för barnet och familjen om de lämnade in en orosanmälan. Resultaten diskuteras utifrån ett socialpsykologiskt perspektiv och jämförs med åskådareffekt och moralteorier. Studiens resultat breddar nuvarande kunskap om lärares perspektiv av hinder, svårigheter och upplevda risker om orosanmälan för barn i högre ålder.

En revisors huvudsakliga arbetsuppgifter består av att granska bolagets räkenskaper och gerådgivning inom revisionens område. I ett led att stärka revisorns brottsförebyggande rollskrevs lagstiftningen om i slutet på förra seklet. 1999 införlivades revisorns anmälningsplikt inya aktiebolagslagen, vilket gav denne en skyldighet att anmäla brottsmisstankar till åklagaresom fattades under revisionsuppdraget. Det var en stor omställning för revisorn som tidigarevarit hindrad av rådande lagstiftning att agera i liknande situationer. 2004 publiceradeBrottsförebyggande rådet en rapport där de följt upp revisorernas inställning tillanmälningsplikten. Den visade på ett brett missnöje inom yrkeskåren där en majoritet avrevisorerna ställde sig kritiska till förändringen.Syftet med denna uppsats är att redogöra för och analysera revisorns anmälningsplikt vidmisstanke om brott och se hur revisorn förhåller sig till den idag – 20 år efter dess tillkomst.Vi har även följt upp och undersökt om lagen fyller sin funktion med att förebyggaekonomisk brottslighet. För att besvara uppsatsens frågeställningar har vi valt denrättsanalytiska metoden. Vi har även utfört en empirisk undersökning där vi genomkvantitativ och kvalitativ metod skickat ut en enkät till revisorer och intervjuat myndigheterför att få deras bild av anmälningsplikten idag.De slutsatser vi kan dra av studien är att det har skett en tydlig förändring i revisornsinställning till anmälningsplikten. En majoritet av de tillfrågade revisorerna i vårundersökning anser att den fyller en funktion och har en brottsförebyggande effekt. Ävenmyndigheterna vi intervjuat betonar att anmälningspliktens största styrka finns i detpreventiva. Många revisorer vi varit i kontakt med anser att anmälningsplikten fungerar somett verktyg att ha i tjänsten och stärker deras ställning.Efter anmälningspliktens ikraftträdande 1999 kan man även konstatera att det blivit vanligareatt revisorn någon gång gjort en anmälan för misstanke om brott. 42 % av de revisorer vitillfrågat uppger att de har upprättat en anmälan för misstanke om brott till åklagare, vilketgår att jämföra med de 6 % som svarade ja på samma fråga 2004.Många revisorer har dock anmärkt på anmälningspliktens omfattning av brott och menar attmyndigheterna borde ta ett större ansvar kring bokföringsbrott som rör försenadeårsredovisningar. Myndigheterna har kännedom om den kritiken och arbetar för att skapabättre arbetsrutiner i den frågan. Det går även att se ett visst tolkningsutrymme i frågan närrevisorn ska göra en anmälan. Lagen förordar att denne ska ingripa redan vid misstanke, meni vår undersökning framkommer det att många revisorer vill vara 100 % säkra på att ett brottär begånget innan de anmäler. Denna bild delar även de myndigheter som verkar inomområdet.Slutligen kan vi konstatera att slopandet av revisorskravet för mindre aktiebolag för 10 årsedan, har gjort att antalet inkomna anmälningar från revisorer har sjunkit dramatiskt desenaste åren. Reformen har gjort det lättare för bolagen ett begå ekonomiska brott och fleramyndigheter har uttryckt en oro över utvecklingen, däribland Ekobrottsmyndigheten ochRiksrevisionen, och argumenterar för en återgång till revisorsplikten.

Sammanfattning Enligt lagar och regelverk är samtliga pedagoger i förskolan belagda med anmälningsplikt. Det innebär att man har en skyldighet att anmäla sin oro för ett barn till socialtjänsten. En anmälan innebär att du anmäler din oro, det kräver således inga krav på bevis på omsorgssvikt. En anmälan ska skickas till socialtjänsten skyndsamt oavsett graden av misstanke. Trots detta visar forskning att det underrapporteras samt att anmälan inte alltid inkommer vid första orostecken. Det redogörs även i forskning för flertalet tänkbara anledningar för pedagoger att avvakta eller för att undgå att göra en orosanmälan. Den tidigare forskning vi tagit del av har antagit ett samhällsperspektiv med fokus på hur samhälle och barn påverkas av underrapportering. Vi kommer därför i denna studie att anta ett individperspektiv för att undersöka vad som påverkar pedagogen och vad deras uppfattning av anmälningsplikten är. Syftet är att synliggöra det pedagoger ser som signaler för oro, hur de påverkas av yttre och inre faktorer samt vad deras uppfattning är av anmälningsprocessen och anmälningsplikten. För att besvara frågeställningarna med koppling till syftet användes en kvalitativ intervjustudie av semistrukturerad karaktär. Detta val baserades på en önskan om att skapa en nyanserad bild av informanternas svar och erfarenheter. Resultatet visar en variation av svar när det gäller de signaler pedagogerna ansåg vara teckenför oro. Pedagogerna var enade om att fysiska tecken såsom blåmärken, otillräckliga eller trasiga kläder och en bristande hygien var tydliga signaler som skapade oro för barnet. Mindre vanliga signaler var dock beteendeförändringar hos barnet eller att barnet uttryckte en stor hunger. Det framkommer även i resultatet att informanterna upplever ett behov av att förankra sin oro hos sina kollegor för att söka stöd i gemenskapen inför en orosanmälan och att detta i sin tur kan bero på brister i undervisningen de fått från såväl förskollärarprogrammet som barnskötarutbildningen. Vidare framgår det att det råder skilda uppfattningar gällande vems ansvar det är att en orosanmälan skickas till socialtjänsten, vilket således kan relateras till brister i pedagogiska utbildningar. Slutligen visar studiens resultat att det finns brister i samverkan mellan förskola och socialtjänst samt att det råder osäkerheter bland informanterna kring huruvida barnen får den hjälp de behöver efter en orosanmälan skickats in till socialtjänsten.