I mars 2020 drabbades världen av en pandemi kopplat till viruset Covid-19 (SARS-CoV-2). I Sverige som i resten av världen har sjukvårdspersonalen varit tvungna att jobba under hög belastning i stressiga arbetssituationer som resultat av denna pandemi. Syftet med studien var att undersöka vilka faktorer som spelade roll för att vårdpersonalen skulle orka med det stressiga jobbet under en ovanlig situation som covid-19 pandemin. Till denna studie valdes kvalitativ design med en tematisk induktiv analys. Resultatet visade att kollegornas stöd, tydliga instruktioner från närmaste chefer, känslan av stolthet för att kunna klara av situationen tillsammans med andra samt personliga strategier var positiva faktorer som hjälpte vårdpersonalen att kunna klara av arbetet. Medan sjukvårdspersonalen upplevde att stöd från högre ledningen och samhällets ansvar inte var tillräckligt. / In March 2020, the world was hit by a pandemic linked to the Covid-19 (SARS-CoV-2) virus. In Sweden, as in the rest of the world, healthcare professionals had to work under high load in stressful work situations as a result of this pandemic. The purpose of this study was to investigate what factors played a role in the care staff being able to cope with the stressful job during an unusual situation such as the pandemic. For this study, qualitative design with a thematic inductive analysis was chosen. The results showed that the colleagues' support, clear instructions from immediate managers, the feeling of pride in being able to cope with the situation together with others and personal strategies were positive factors that helped the care staff to cope with the work load. While the health care staff felt that support from senior management and the responsibility of society was not enough.

Introduktion: Elrullstolen anses idag vara en viktig terapeutisk insats som optimalt introduceras i ett tidigt skede. Elrullstolen ger ett barn möjlighet att ta sig från punkt A till punkt B, men kan även bidra till att uppnå milstolpar i barnets utveckling samt öka dess delaktighetsgrad. I Sverige tillhandahålls dessa hjälpmedel genom förskrivningsprocessen, där målet är att öka brukarens upplevda livskvalité. Flera olika professioner kan ingå i denna process som ett team där bland annat fysioterapeuten ofta ingår. Syfte: Syftet med denna uppsats var att belysa fysioterapeuters erfarenheter och upplevelser av sin roll i förskrivningsprocessen av elrullstolar till barn.  Metod: Metoden för uppsatsen var kvalitativ innehållsanalys. Totalt har fem fysioterapeuter som arbetar på habiliteringsverksamhet eller hjälpmedelscentral i Västerbotten och Hälsinglands län intervjuats. Data insamlades genom semistrukturerade intervjuer med frågor som berörde fysioterapeutens arbete med förskrivningsprocessen.  Resultat: Alla informanter var tydliga med att de inte var förskrivningsansvariga. De såg dock sin kompetens som värdefull och upplevde att de som fysioterapeuter fyller en viktig funktion i förskrivningsprocessen, i synnerhet vad gällde sittbedömningar. Informanterna såg en tidigt initierad förskrivning som positivt för barnet. För att detta ska bli möjligt ansågs ett välfungerande teamarbete samt en förtroendefull relation till barnets familj och nätverk som viktiga faktorer. Dessa personer blir även viktiga för att stödja barnet i att köra på ett säkert och effektivt sätt. Analysen av materialet resulterade i temat “Fysioterapeuten arbetar för att skapa självständig förflyttning hos barnet och ser detta som en grundläggande rättighet” samt fem stycken kategorier med 10 underkategorier. Kategorierna var “Fysioterapeuten har en viktig roll och bidrar med unik kunskap, fysioterapeuten har sitt fokus på barnets fysiska behov och förmåga att ta eget ansvar, Fysioterapeuten ser personer i barnets närhet som en viktig del i teamet, Barnet får en chans att vara som andra, Skapa allians med föräldrar krävs för tidig initiering. Konklusion: Fysioterapeuten bidrar med unik kunskap och har en självklar roll i förskrivningsprocessen. Att våga ta plats i processen har i denna studie kopplats till erfarenhetslängd. Det kan därför finnas anledning att inom fysioterapeutprogrammet tydligare lyfta vikten av att våga ta plats.

Bakgrund: Patienter med psykisk ohälsa har ofta flera sjukdomstillstånd samtidigt och har en ökad risk att drabbas av somatisk samsjuklighet. All hälso- och sjukvård avser att medicinskt förebygga, utreda och behandla sjukdomar. Sjuksköterskor bör därför arbeta för god omvårdnad och ha ett helhetsperspektiv. Den somatiska vården för patienter med psykisk ohälsa och samtidig somatisk samsjuklighet är bristfällig och kan leda till att patienterna får en sämre vård och hälsa. Sjuksköterskor saknar ofta kunskap när det gäller att vårda dessa patienter och det saknas ofta etablerade arbetsprocesser inom den psykiatriska heldygnsvården.  Syfte: Syftet var att beskriva sjuksköterskors upplevelse av att vårda patienter med somatisk samsjuklighet inom psykiatrisk heldygnsvård. Metod: Studien var en intervjustudie med kvalitativ ansats. Tretton sjuksköterskor intervjuades med hjälp av semistrukturerade intervjuer. Intervjuerna analyserades med en kvalitativ innehållsanalys på latent nivå.  Resultat: Det framkom fyra teman; Ett åtagande i en miljö som inte är rustad, En avancerad men utmanande uppgift, Ett ansvarsfullt men utsatt uppdrag, Ett pålitligt och fullständigt vårdande genom erfarenhet och samarbete. Till dessa anknöts det vidare åtta sub-teman. Slutsats: Vårdandet av patienter med somatisk samsjuklighet inom den psykiatriska heldygnsvården är komplext. Resurser och en tydlig ansvarsfördelning för patientens samlade vårdbehov saknas, vilket påverkar patientens möjlighet till adekvat vård. Sjuksköterskan bär ett tungt professionellt och etiskt ansvar för såväl den somatiska som den psykiatriska vården och känner sig utsatt och ensam. Införande av reflektion på arbetsplatsen ses som en möjlighet i att förebygga sjuksköterskors ohälsa. Ledningen anses även behöva utveckla tydliga strukturer kring ansvarsfördelning för vårdpersonalens arbete, för att göra sjuksköterskans roll i den psykiatriska heldygnsvården mer synlig och på så sätt förhindra utsatthet. Den psykiatriska slutenvården anses vara i behov av att rustas upp resursmässigt, dels med kunskap, material och logistiska resurser för att ha förutsättningar att kunna bedriva en god vård för patienter med somatisk samsjuklighet. / Background: Patients with mental illness often have several medical conditions at the same time and have an increased risk of developing somatic comorbidity. All health care intends to medically prevent, investigate and treat diseases, and nurses should therefore thrive towards good nursing and have a holistic perspective. The somatic care for patients with mental illness with comorbid somatic diseases is deficient and can lead to patients not receiving adequate care and in the long run, poorer health. Nurses often lack the knowledge to care for these patients and work processes regarding this issue needs to be established.  Aim: The aim was to describe nurses experience of caring for patients with somatic comorbidity in psychiatric inpatient care.  Method: The study was an interview study with a qualitative approach. Thirteen nurses were interviewed using semi-structured interviews. The interviews were analyzed with a qualitative content analysis at a latent level. Results: Four themes emerged; A commitment in an environment that is not equipped, An advanced but challenging task, A responsible but exposed assignment, A reliable and complete care through experience and cooperation. To these, eight sub- themes were attached. Conclusion: The care of patients with somatic comorbidity in psychiatric inpatient care is complex. Both resources and a clear distribution of responsibilities for the patients overall care needs are lacking, which affects the patients’ possibility for adequate care. The nurse has a substantial professional and ethical responsibility for both somatic and psychiatric care and feels vulnerable and alone. The introduction of reflection in the workplace is seen as an opportunity in preventing nurses’ illness. The management is in need to develop clear structures regarding the distribution of responsibilities for the care staffs work, in order to make the nurses role in psychiatric inpatient care more visible and thus prevent vulnerability. Inpatient psychiatric care is considered to be in need of increased resources, consisting of knowledge, materials, and logistical resources in order to be able to provide good care for patients with somatic comorbidity.

SAMMANFATTNING   Enligt den internationella etiska koden för sjuksköterskor (ICN) så ska sjuksköterskan handla för att skydda enskilda personer när deras hälsa hotas av andras handlingar. Personer med demenssjukdom kan få svårigheter att uttrycka sina behov, vilket ställer krav på omgivningen att kunna läsa av kroppsspråk vid illabefinnande. Personcentrerad vård rekommenderas vid demenssjukdom. Äldre kvinnor med demenssjukdom löper dubbel risk än andra äldre att utsättas för våld i form av vanvård från vårdare. De utsätts oftare för våld av personer som är kända för dem snarare än en främling. Tecken på våldsutsatthet skiljer sig hos personer med demenssjukdom jämfört med andra våldsutsatta och de blir inte alltid bemötta och betraktade som ett brottsoffer. Våld kan vara psykiskt, fysiskt, sexuellt, ekonomiskt eller bestå av vanvård och försummelse och är ett allvarligt hot mot kvinnornas hälsa. Syftet var att beskriva sjuksköterskors erfarenheter av möten med kvinnor 65 år och äldre med demenssjukdom, utsatta för våld i nära relation i ordinärt boende. Studien är genomförd med en kvalitativ forskningsansats. Resultatet baserades på sju intervjuer med sjuksköterskor, vilka arbetade i hemsjukvården inom kommunal vård- och omsorg. Data samlades in genom semistrukturerade intervjuer, med stöd av en intervjuguide. Kvalitativ innehållsanalys användes för att analysera intervjudata.   Resultatet visade att de vanligaste våldsutövarna var makar/manlig partner. Ansträngd och utlämnad anhörigvårdarsituation kunde leda till våldsutövning. Kvinnornas våldsutsatthet förmedlades via kroppsspråket, beteendeförändringar och identitetsförvirring. Möten med våld kunde framkalla sårbarhet hos sjuksköterskor. Insikt om våld uppstod under intervjuerna: som till exempel vikten av lika omhändertagande som yngre våldsutsatta och erfarenheter kring specifik omvårdad. Att vård- och omsorgspersonal samt anhöriga får kunskap om demenssjukdomar och att öka medvetenhet om våld beskrevs som betydande i våldsförebyggande arbete. Likaså vikten av tidig information, utbildning och samtalsstöd till anhöriga. Sjuksköterskor kan möta äldre kvinnor med demenssjukdom som är utsatta för olika former av våld. Anhörigvårdare kan börja utöva våld mot kvinnorna som en konsekvens av livet med demenssjukdomen. Kvinnornas hälsa och identitet påverkas av våld och demenssymtomen kan förvärras. Dessa kvinnor får inte alltid samma omhändertagande som andra våldsutsatta yngre, vilket de har rättighet till. Viktiga delar i omvårdnaden av kvinnorna kan vara att inge trygghet och en känsla av inkludering. Även kontinuitet och personkännedom om kvinnorna kan vara av betydelse för att förebygga ohälsa. Anhöriga och vård- och omsorgspersonal behöver få kunskap om demenssjukdomar och våld för att kunna förebygga våld. Anhöriga är även i behov av tidig information och stöd från professioner inom hälso- och sjukvård och kommunal vård- och omsorg för att underlätta vårdarsituationen.   Nyckelord: Demenssjukdom, våld i nära relation, våldsutsatta äldre kvinnor, personcentrerad vård, intervjustudie / ABSTRACT   According to the international Code of Ethics for Nurses (ICN), a nurse should act to protect individuals when their health is being threatened by the actions of others. People with dementia may have difficulties expressing their needs, which imposes on the environment the ability to read the body language if not well-being. Person-centered care is recommended when suffering from dementia. Elderly women with dementia runs a double risk of violence than other elderly people to be subjected to violence in the form of neglect by carers. They are more often subjected to violence by people known to them rather than a stranger. Signs of abuse are different for people with dementia compared to others and people with dementia tare not always treated and regarded as victims. The violence can be mental, physical, sexual, economical, consist of neglect and they are all serious threats to women's health.   The aim was to describe the nurses' experiences of encounters with women of 65 years of age and older with dementia, victims of violence in close relationships in ordinary accommodation.   The study is conducted by a qualitative research approach. The result was based on seven interviews with nurses who worked in home care in municipal health care. Data were collected through semi-structured interviews, with the support of an interview guide. Qualitative content analysis was used to analyze interview data.   The results showed that the most common practitioners of violence were spouses/male partners. Situations of tension and lacking support for relatives could lead to violence. Women's vulnerability conveyed through body language, behavior change and identity confusion. Meetings with violence makes the nurses’ situation vulnerable too. Understanding of violence occurred during the interviews, as well as the importance of equality of care as younger battered and experiences around specific cared. If the health and social care staff and the relatives gain knowledge about dementia and increasing awareness of violence, the result is significant in violence prevention efforts. Likewise, was the importance of early information, education and counselling to relatives.   Nurses can meet elderly women with dementia who are exposed to various forms of violence. Family carer can begin to practice violence against women as a consequence of life with dementia. The health and identity of women are affected by violence and symptoms of dementia may deteriorate. These women do not always receive the same care as other younger people vulnerable to violence, for which they are entitled. Important aspects of the care of women can be to provide security and a sense of inclusion. Continuity and personal awareness of women can also be important for preventing ill health. Relatives and healthcare professionals need knowledge about dementia and violence in order to prevent violence. Relatives are also in need of early information and support from health care professions and municipal care to facilitate the care situation. Keywords: dementia, violence in close relationships, abused older women, person-centered care, interview study

Bakgrund: Det är väl känt att fysisk aktivitet har positiva effekter på människans mentala hälsa. Hälsofrämjande arbete kan med fördel påbörjas i den psykiatriska heldygnsvården. Samtidigt är motivationsbrist vanligt förekommande för personer med psykisk ohälsa och då behövs stöd och motivation för att öka patientens möjligheter att främja sin hälsa. Således har sjuksköterskan inom psykiatrisk vård en viktig roll i det hälsofrämjande arbetet. Syfte: Syftet var att belysa sjuksköterskors erfarenheter av att främja fysisk aktivitet inom psykiatrisk heldygnsvård. Metod: En kvalitativ intervjustudie användes som metod. Det insamlade materialet utgår från åtta semistrukturerade intervjuer med sjuksköterskor som var yrkesverksamma inom psykiatrisk heldygnsvård i Region Skåne. Efter transkribering analyserades intervjuerna med manifest innehållsanalys enligt Burnard (1996). Resultat: Resultatet presenterades i tre kategorier enligt följande: Inverkan på patientens återhämtning, Sjuksköterskans behov för att arbeta med fysisk aktivitet och Organisatoriska hinder. Slutsats: Studien visar att främjandet av fysisk aktivitet inom psykiatrisk heldygnsvård kan bidra till återhämtning för patienter men möjligheten att arbeta med fysisk aktivitet var begränsad för sjuksköterskor. Studien pekar på vikten av att arbetet med fysisk aktivitet implementeras från organisationen. Stöd från organisationen skulle kunna bidra till att sjuksköterskan får en tydligare roll i det hälsofrämjande arbetet med fysisk aktivitet inom psykiatrisk heldygnsvård. / Background: It is well known that physical activity has positive effects on a person’s mental health. Health promotion work can advantageously start in at the psychiatric ward. At the same time, a lack of motivation is common for people with mental illness, and support and motivation are then beneficial to promote their health through physical activity. Thus, the nurse in psychiatric care has an important role in the health promotion work. Aim: The aim of the study was to illuminate nurses’ experiences of promoting physical activity in psychiatric inpatient care. Method: A qualitative interview study was used as a method. The collected material was based on eight semi-structured interviews with nurses working at psychiatric wards in Skåne county. After transcription, the interviews were analysed using manifest content analysis according to Burnard (1996). Result: The results were presented in three categories as follows: Impact on the patient’s recovery, The nurse’s need to work with physical activity and Organizational barriers. Conclusion: The study shows that the promotion of physical activity in psychiatric wards can contributing to recovery for patients but the opportunity to work with physical activity is limited. The study indicates that there is a need for promotion of physical activity from the organization. Organizational support could contribute to strengthen the nurse’s role in their work of promoting physical activity within psychiatric inpatient care.

Bakgrund: Lungemboli är den allvarligaste diagnosen av venös tromboembolism. Poliklinisk behandling istället för traditionell slutenvård kan erbjudas för patienter med LE som inte löper risk för plötslig död och allvarliga komplikationer. Men poliklinisk behandlingsmodell kräver att korrekt medicinsk behandling i hemmet och korrekt medicinsk uppföljning kan säkerställas. Det saknas dock kunskap avseende sjuksköterskor och läkares erfarenheter av polikliniskt omhändertagande av patienter med lungemboli. Syfte: Syftet var att belysa sjuksköterskors och läkares erfarenheter av polikliniskt omhändertagande av patienter med lungemboli Metod: En kvalitativ studie med 12 semistrukturerade intervjuer som analyserades induktivt enligt innehållsanalys.  Resultat: Utifrån analysen av intervjuerna framkom att det strukturerade omhändertagandet ledde till en känsla av kompetens där man kände att man kunde erbjuda denna patientgrupp en god och säker vård. Dessutom var det angeläget att arbeta på ett personcentrerat sätt med hänsyn till de individuella egenskaper och förutsättningar patienter hade och ha förmåga att bemöta deras oro och funderingar med respekt och empati. En viktig del utgjorde även insatser för att främja hos patienter delaktighet i egenvård. Slutsats: Sjuksköterskors och läkares erfarenheter tyder på att en välfungerande poliklinisk struktur skapar förutsättningar för en god och säker vård.  Enligt sjuksköterskor och läkare ligger fokus i möten med polikliniska patienter inte enbart på den medicinska behandlingen utan även på fysiska och psykiska påfrestningar som LE har orsakat. / Background: Pulmonary embolism is the most serious diagnosis of venous thromboembolism. Outpatient treatment instead of traditional inpatient care can be offered for patients with LE who are not at risk of sudden death and serious complications. But the outpatient treatment model requires that proper medical treatment at home and proper medical follow-up can be ensured. However, knowledge regarding nurses’ and physicians’ experiences of outpatient care is lacking of outpatient care for patients with pulmonary embolism.Purpose:The purpose was to illuminate nurses’ and physicians’ experiences of outpatient care of patients with pulmonary embolism.  Method: A qualitative study with 12 semi-structured interviews analysed inductively according to content analysis.  Results: Based on the analyse of the interviews it emerged that the structured outpatient care led to a feeling of competence to be able to offer this patient group good and safe care. In addition, it was important to work in a person-centered way, taking into account the individual characteristics and conditions patients had and to be able to respond to their concerns and questions with respect and empathy. Efforts to promote patients' involvement in self-care also constituted an important part.Conclusion:  The experiences of nurses and physicians indicate that a well-functioning outpatient structure creates the conditions for good and safe care. According to nurses and physicians, the focus in meetings with outpatients is not only on the medical treatment but also on the physical and psychological strains that LE has caused.

Syftet med arbetet är att undersöka vuxna barns upplevelser av att växa upp med en förälder som har bipolär sjukdom. Studien har utgått från en kvalitativ ansats och semistrukturerade intervjuer med åtta vuxna deltagare för att undersöka deras upplevelser under uppväxten, påverkan över vuxenlivet och skyddsfaktorer under uppväxten. Tematisk analys användes för att analysera respondenternas utsagor och de teman som identifierades var: utmaningar under uppväxten, trauma, skyddsfaktorer och uppväxtens påverkan på vuxenlivet. Resultatet visar att sju av åtta respondenter upplevt uppväxten som mer eller mindre traumatisk samt att de upplever att uppväxten på olika sätt påverkat dem i deras vuxenliv, både gällande deras psykiska hälsa och i deras relationsskapande. Särskilt framträdande för alla respondenter har varit deras upplevelser av skam, tabu och isolering till följd av förälderns diagnos, vilket har medfört att inga respondenter erhållit stöd från myndighet eller skola trots de trauman som uppstått i barndomen. Slutsatsen är att uppväxten med en förälder som har bipolär sjukdom påverkar barn på flertalet sätt, de barn som har ett stort skyddsnät mår ofta bättre i vuxen ålder medan för de barn som levt mer isolerat har det ofta påverkat deras psykiska mående på ett negativt sätt. / The aim of the work is to investigate adult children's experiences of growing up with a parent who has bipolar disorder. The study has been based on a qualitative approach and semi-structured interviews with eight adult participants to investigate their experiences during childhood, impact over adulthood and protective factors during childhood. Thematic analysis was used to analyze the respondents' statements and the identified themes were: challenges during growing up, trauma, protective factors and the childhood’s impact on adulthood. The results show that seven out of eight respondents experienced their upbringing as more or less traumatic and that their upbringing has affected them in different ways in adulthood, both in terms of their mental health and in their relationship building. Particularly prominent for all respondents have been their experiences of shame, taboo and isolation as a result of the parent's diagnosis, which has meant that none of the respondents received support from authorities or schools despite the traumas that occurred in their childhood. The conclusion is that growing up with a bipolar parent affects children in several ways. Children who have a large safety net more often feel better in adulthood, while for those children who have lived more isolated, it has often affected their mental well-being in a negative way.

Denna studies syfte är att bidra med kunskap om några pedagogers erfarenheter av att stötta kommunikativ utveckling hos elever som läser ämnesområden inom grundsärskolan. De frågeställningar som legat till grund för studien är: Vad betraktar pedagogerna som möjligheter respektive hinder för elevernas kommunikationsutveckling? Hur beskrivs elevernas roll i processen med kommunikationsutveckling? Hur kan pedagogers erfarenheter förstås utifrån specialpedagogiska perspektiv? Digitala semistrukturerade intervjuer genomfördes med åtta pedagoger verksamma i grundsärskolan. Materialet transkriberades och tematisk innehållsanalys genomfördes samt analys utifrån följande specialpedagogiska perspektiv: ett relationellt perspektiv, ett kategoriskt perspektiv, ett kritiskt perspektiv och ett dilemmaperspektiv. Vårt resultat visar att pedagoger betraktar AKK-verktyg som den främsta möjligheten för elevers kommunikationsutveckling. Pedagogerna beskriver att de har erfarenheter av att använda bland annat bildstöd i form av till exempel pekkartor, scheman och digitala kommunikationsverktyg samt tecken som stöd i undervisningen. Det framkommer även att det är viktigt att ha en fungerande samverkan med vårdnadshavare och andra insatser kring eleven för att kunna skapa de bästa kommunikativa miljöerna för eleverna. Av resultatet framgår också vikten av utbildning och kompetens hos pedagoger inom kommunikation vilket återspeglar mycket av tidigare forskning. Brist på utbildning och kompetens leder till hinder för pedagoger att anpassa undervisningen utifrån elevers kommunikativa behov. I resultatet framkommer att elevernas roll i processen med kommunikationsutveckling främst beskrivs som behövande och att pedagogerna ser det som sin uppgift att kompensera för elevernas kommunikativa svårigheter med olika stödinsatser där AKK är den främsta insatsen. I vår analys ser vi att ett relationellt perspektiv är det mest framträdande perspektivet bland annat genom att relationen mellan pedagog och elev lyfts fram av pedagogerna som avgörande för elevernas kommunikationsutveckling. / The purpose of this study is to contribute knowledge about some pedagogues experiences of supporting communicative development in students with moderate or severe intellectual disability. The questions that formed the basis of the study are: What do pedagogues consider opportunities and obstacles for students' communication development? How is the students' role described in the process of communication development? How can pedagogues experiences be understood from a special education perspective?Digital semi-structured interviews were conducted with eight pedagogues active in the elementary special school. The material was transcribed, and thematic content analysis was carried out, as well as analysis from the following special education perspective: a relationship-based perspective, a categorical perspective, a critical perspective as well as a dilemma perspective. Our results show that pedagogues regard augmentative and alternative communication (AAC) tools as the main opportunity for students' communication development. The pedagogues describe that they have experience of using, among other things, visual support in the form of, for example, point maps, schedules and digital communication tools as well as sign language as support in teaching. It also appears that it is important to have a functioning collaboration with guardians and other efforts around the student in order to create the best communicative environments for the students. The results also show the importance of education and competence of pedagogues in communication, which reflects much of previous research. Lack of education and competence leads to obstacles for pedagogues to adapt teaching based on students' communicative needs.The results show that the students' role in the process of communication development is mainly described as needy and that the pedagogues see it as their task to compensate for the students' communicative difficulties with various support efforts, where AAC is the main effort. In our analysis, we see that a relationship-based perspective is the most prominent perspective in that the relationship between pedagogues and student plays a large role in students' communication development.

Introduktion: Anestesisjuksköterskans roll prehospitalt är att vårda den kritiskt skadade patienten. De kan bidra till prehospital vård med goda kunskaper i avancerad luftvägshantering, vana att använda potent analgetika, anestesimedel och innehar erfarenhet av avancerad smärtbehandling. Ambulanser i Sverige idag är främst bemannade med specialistsjuksköterskor inom ambulanssjukvård, men även grundutbildade sjuksköterskor förekommer. De har uttryckt efterfrågan efter mer utbildning och resurser vad det gäller smärtlindring prehospitalt. Flera studier har påvisat att smärtlindring prehospitalt som bristfällig. Bristfällig smärtlindring kan leda till svåra komplikationer för patienten. Anestesisjuksköterskan har ett ansvar att jobba utifrån patientens unika behov, förbereda och hantera de utmaningar som kan manifesteras. Syfte: Att beskriva anestesisjuksköterskans erfarenheter av att smärtlindra vuxna patienter med svår smärta prehospitalt. Metod: En intervjustudie med kvalitativ ansats med beskrivande design genom semistrukturerade intervjuer användes i denna studie. Intervjuerna analyserades genom manifest innehållsanalys. Resultat: Intervjuerna resulterade i tre kategorier – bedömning och anpassning av smärta, kompetens och erfarenhet påverkar den smärtlindring som patienten erhåller, smärtlindringens emotionella och psykologiska aspekt– med nio subkategorier. Slutsats: Anestesisjuksköterskor som deltog i denna studie beskriver att de besitter kompetens och har erfarenhet att möta de utmaningar som finns med prehospital smärtlindring. De tillämpar ett personcentrerat förhållningssätt och utgår från patientens behov och aktuella situation vid smärtlindring. Anestesisjuksköterskor kan med sin kompetens och kunskap bidra med utbildning och utveckling i prehospitala verksamheter för att på sätt förbättra omhändertagandet av patienten.

Bakgrund: För att bibehålla hälsa och kroppslig funktion är det viktigt att äldre inte blir stillasittande utan kan fortsätta med sin fysiska aktivitet. Covid-19 pandemin har genom råd och restriktioner påverkat och begränsat vardagen, speciellt för äldre personer då de tillhör riskgrupp, och i vissa fall försvårat för fysisk aktivitet. Syftet med denna uppsats var att undersöka äldres erfarenheter av fysisk aktivitet under Covid-19 pandemin. Metod: Detta är en kvalitativ studie med en induktiv ansats. Kvalitativ innehållsanalys användes för att systematiskt bearbeta 11 individuella intervjuer gjorda på äldre personer med hjälp av en semistrukturerad intervjuguide. Resultat: Deltagarnas erfarenhet av fysisk aktivitet under pandemin belyses i fyra kategorier; Begränsas i urval för fysisk aktivitet genom restriktioner för covid-19, Upplever negativa effekter av pandemin, Skapar strategier för fysisk aktivitet samt Nyttjar personliga förmågor för fortsatt fysisk aktivitet. Resultatet visar att samtliga deltagare har fortsatt vara fysiskt aktiva men har som en följd av pandemin tvingats anpassa livet och aktiviteterna utifrån de förutsättningar som varit. Slutsats: Deltagarna i denna studie påverkades av pandemin i form av att deras vardag begränsades av restriktioner och utbudet av aktiviteter förändrades. De visade dock på god förmåga att anpassa sig och forma nya strategier för att möjliggöra fortsatt fysisk aktivitet. Individens egen motivationsförmåga samt kunskap om betydelsen av fysisk aktivitet möjliggjorde denna anpassning. Erfarenheterna från denna studie kan vara till hjälp för att i framtiden bättre förstå hur äldre ska kunna bibehålla sin fysiska kapacitet och hälsa under en pandemi.