Bakgrund: Efter psykiatrireformen trädde i kraft 1995 och sjukhusen för psykiatri stängde, krävdes mer heltäckande insatser för personer med psykisk ohälsa. God samverkan mellan psykiatrisk öppenvård och kommunal hemsjukvård är nödvändig för att bedriva personcentrerad vård. Tidigare forskning visar på hämmande och främjande faktorer för samverkan, dock saknas det forskning om sjuksköterskors upplevelse av samverkan utifrån svensk kontext.  Syfte: Att identifiera hämmande och främjande faktorer i samverkansprocessen och beskriva hur sjuksköterskor inom psykiatrisk öppenvården upplever samverkan med sjuksköterskor inom kommunal hemsjukvård, gällande gemensamma patienter. Metod: En kvalitativ metodologi med induktiv ansats har valts för föreliggande studie och datainsamlingen gjordes via en digital enkät på Survey and Report. Genom ett snöbollsurval svarade 13 respondenter och inkluderingskriterierna var sjuksköterskor som arbetade på psykiatrisk öppenvård med vuxna patienter med psykisk ohälsa, inskrivna i den kommunala hemsjukvården. Materialet analyserades med kvalitativ innehållsanalys.  Resultat: Resultatet visar på att det krävs samverkan mellan psykiatrisk öppenvård och kommunal hemsjukvård för att kunna arbeta personcentrerat. Relation, engagemang och yrkeskompetens upplevdes väsentliga för att samarbete ska uppstå. Sjuksköterskorna i den psykiatriska öppenvården upplever att samverkan sker på en individuell nivå och att vårdprocessen saknar en tydlig ansvarsfördelning. Studien visade slutligen på att det krävs resurser och tydliga gemensamma riktlinjer för att främja samverkan.  Slutsats: Samverkan bidrar till en personcentrerad vård där olika instanser kommer samman för att ge trygghet till patienten. Samverkan baseras på gemensamma, tydliga mål och riktlinjer mellan den psykiatriska öppenvården och den kommunala hemsjukvården. Det i sin tur skapar samsyn som krävs för att samtliga instanser ska kunna möta patientens behov genom ett gemensamt och unisont förhållningssätt. Samsyn ökar tilliten i relationen mellan sjuksköterskorna i den psykiatriska öppenvården och den kommunala hemsjukvården. / Bakgrund: Efter att psykiatrireformen trädde i kraft 1995 och psykiatriska sjukhus stängdes krävdes ett utvecklat samarbete mellan psykiatrisk öppenvård och kommunal hemsjukvård för att ge mer omfattande insatser för personer med psykisk ohälsa. Ett gott samarbete mellan olika myndigheter är nödvändigt för att ge personcentrerad vård. Tidigare forskning visar att det hämmar och främjar faktorer för samverkan, men det saknas forskning om sjuksköterskors upplevelse av samverkan utifrån den svenska kontexten. Syfte: Att identifiera hämmande och främjande faktorer i samverkansprocessen och beskriva hur sjuksköterskor i psykiatrisk öppenvård upplever samverkan med sjuksköterskor i kommunal hemsjukvård, avseende vanliga patienter. Metod: En kvalitativ metodik med induktiv ansats har valts för denna studie och datainsamlingen gjordes via en digital enkät om Enkät och Rapport. Genom ett snöbollsurval svarade 13 respondenter och inklusionskriterierna var sjuksköterskor som arbetade inom psykiatrisk öppenvård med vuxna patienter med psykisk ohälsa, inskrivna i den kommunala hemsjukvården. Materialet analyserades med kvalitativ innehållsanalys. Resultat: Resultaten visar att det krävs samverkan mellan psykiatrisk öppenvård och kommunal hemsjukvård för att kunna arbeta personcentrerat. Relation, engagemang och yrkeskompetens upplevdes som avgörande för att samarbete skulle kunna ske. Sjuksköterskan i psykiatrisk öppenvård upplever att samverkan sker på individnivå och att vårdprocessen saknar en tydlig ansvarsfördelning. Studien visade slutligen att det krävs resurser och tydliga ömsesidiga riktlinjer för att främja samarbete. Slutsatser: Samarbetet bidrar till personcentrerad vård där olika myndigheter samverkar för att skapa trygghet för patienten. Samarbetet bygger på ömsesidiga, tydliga mål och riktlinjer mellan den psykiatriska öppenvården och den kommunala hemsjukvården. Detta skapar samsyn, vilket krävs för att alla myndigheter ska kunna möta patientens behov genom ett gemensamt och unisont förhållningssätt. Ett gemensamt förhållningssätt ökar förtroendet för relationen mellan sjuksköterskorna i psykiatrisk öppenvård och den kommunala hemsjukvården.

Introduktion: Under pandemins första våg av SARS-CoV-2 inverkade ett flertal faktorer på den vård och omvårdnad som gavs till kritiskt sjuka i covid-19. Intensivvårdssjuksköterskorna arbetade under ansträngda förhållanden och de anhöriga fick inte besöka avdelningarna, vilket lämnade patienterna i en utsatt position. Hur situationen påverkat och hanterats av de berörda kan ge information om hur intensivvården kan förbättras och vad som är viktigt att prioritera under svåra omständigheter. Syfte: Att beskriva patients och anhörigs erfarenheter av intensivvårdskrävande sjukdom till följd av Covid-19 och hur det påverkat dem efter sjukhustiden. Metod: En enskild instrumentell fallstudie med flera underenheter användes som metod, där semistrukturerade intervjuer analyserades med kvalitativ innehållsanalys. Resultat: Två kategorier erhölls ur analysen: ”Inget var som vanligt” som visar hur insjuknandet och sjukhustiden var och upplevdes, samt ”Vägen tillbaka” som beskriver hur paret påverkats av sjukdomstiden i olika avseenden och hur de erfarit efterförloppet. Studien visar att den personcentrerade omvårdnaden blev lidande till följd av tids- och personalbrist samt frånvaro av anhörigkontakt mellan intensivvårdssjuksköterska och anhörig. Däremot skapades goda relationer mellan anhörig och ansvariga läkare med hjälp av digitala kommunikationsverktyg trots avsaknad av fysiska möten. Trots ett gott stöd från ansvariga läkare utvecklade anhörig psykiska besvär efter sjukhustiden, och en avsaknad av stöd i efterförloppet framkom. Slutsats: Tid och resurser avsatta för att både vård och omvårdnad ska kunna utföras med god kvalitet, och för att stärka ett personcentrerat förhållningssätt måste säkras vid speciellt krävande omständigheter. Det finns potential för användandet av digitala kommunikationsverktyg för att möjliggöra ett personcentrart förhållningssätt i situationer där anhöriga av olika anledningar inte fysiskt kan närvara på IVA, och detta bör utforskas ytterligare. Uppföljningen av patient och anhörig efter kritisk sjukdom bör också utvecklas och stärkas. Sammantaget skulle dessa faktorer kunna stärka det personcentrerade förhållningssättet, minska anhörigas stress, förbättra omvårdnadskvalitet för patienten samt minska psykiska symtom i efterförloppet.

Background: One of the most prevalent diseases in the world, type 2 diabetes mellitus is rising every year. Self-care refers to controlling one's own illness to prevent future complications. The nurses' work is oriented on a person-centered approach to inform, promote, encourage, and support the patient to maintain good health in consideration of their circumstances. Aim: The aim of this literature study was to describe persons' experiences with self-care of type 2 diabetes mellitus.   Method: A literature study based on qualitative scientific articles which were retrieved from PubMed and CINAHL. A thematic analysis was used to analyze the articles. The study's objective was accomplished.  Results: The two main themes were identified. Experiences that affect self-care and Experiences of self-care’s impact on life.  Conclusion: Self-care is influenced by several factors such as knowledge, experience of support and control. The self-care and adaptation required for these affects the lives of people with type 2 Diabetes. Nurses have a key role in patients' self-care by helping people manage self-care. / Bakgrund: En av de vanligaste sjukdomarna i världen, typ 2 diabetes mellitus ökar varje år. Egenvård avser att kontrollera sin egen sjukdom för att förhindra framtida komplikationer. På grund av detta är sjuksköterskornas arbete inriktat på ett personcentrerat förhållningssätt för att informera, främja, uppmuntra och stödja patienten att bibehålla en god hälsa med hänsyn till sina omständigheter. Syfte: Syftet med denna litteraturstudie var att beskriva personers erfarenheter av egenvård av typ 2 diabetes mellitus. Metod: En litteraturstudie baserad på kvalitativa vetenskapliga artiklar som hämtats från PubMed och CINAHL. En tematisk analys användes för att analysera artiklarna. Studiens mål uppnåddes. Resultat: Två huvudteman identifierades. Erfarenheter som påverkar egenvården och erfarenheter av egenvårdens påverkan på livet. Slutsats: Egenvården påverkar flera faktorer såsom kunskap, erfarenhet av stöd och kontroll. Egenvården och anpassningen som krävs för dessa påverkar livet hos personer med typ 2 diabetes mellitus. Sjuksköterska har en nyckelroll i patienters egenvård genom att hjälpa personer att hantera egenvården.

Abstract  Background: Pain is a common symptom in the end-of-life phase for older individuals residing in specialized housing in Sweden. The nurse's role is to alleviate pain and provide person-centered support to the individual and their family members during end-of-life care.   Objective: The aim of this study was to describe nurses' experiences of using or not using assessment tools for pain assessment in older individuals in the end-of-life stage in community-based specialized housing.   Method: The study employed a descriptive design with a qualitative inductive approach. Eight semi-structured interviews were conducted and analyzed using qualitative manifest and latent content analysis.   Main Findings: The results revealed that nurses used pain assessment instruments, but not consistently. The decision to use these instruments depended on factors such as the design of the instrument, the individual being assessed for pain, and the context in which the assessment took place. Nurses perceived the use of pain assessment instruments as providing a comprehensive picture and described them as useful tools for evaluating the effectiveness of pain relief interventions. However, many found the Abbey Pain Scale difficult to use when they were unfamiliar with the individual being assessed or if the individual had dementia. Adherence to team protocols was crucial for implementing pain assessment using these instruments. Lack of time and prevailing workplace culture were described as barriers to the use of pain assessment instruments.   Conclusion: Nurses should practice based on scientific evidence and proven experience. Not all older individuals in end-of-life care in community-based elderly housing receive pain assessments using validated assessment tools, despite research indicating that those who undergo pain assessment also experience better symptom relief. Effective relief of distressing symptoms such as pain is central to person-centered care.  Keywords: Community-based specialized housing, person-centered care, pain assessment instruments, end-of-life care, elderly

Bakgrund: Behovet av palliativ vård är stort, både i Sverige och globalt och behovet kommer fortsätta växa, bland annat på grund av en åldrande befolkning. Palliativ vård innebär ett förhållningssätt som har till syfte att ge ökad livskvalité hos patienter och dess närstående i livets slutskede. Dessa patienter återfinns i de flesta vårdverksamheter där sjuksköterskor verkar och sjuksköterskan har ett huvudansvar för omvårdnaden vid vård i livets slutskede. Detta ställer krav på såväl ett yrkesmässigt kunnande, likväl som på den personliga och sociala kompetensen Syfte: Syftet var att beskriva sjuksköterskors erfarenheter av att vårda patienter i livets slutskede. Metod: Metodvalet har utgått ifrån en litteraturöversikt. Den genomfördes genom sökning, urval och en analys av de vetenskapliga artiklarna enligt Fribergs (2022) beskrivning. Artiklarna hämtades från databaserna Cinahl complete och PubMed. Resultat: Resultatet inkluderade elva kvalitativa studier och analysen mynnade ut i fem temaområden: Att lära känna och skapa välbefinnande för patienten, Att stödja närstående och främja delaktighet, Känslomässiga upplevelser av att vårda patienter i livets slutskede, Brister i samverkan och andra hinder inom den palliativa vården samt Behovet av teamarbete och stöd från kollegor. Slutsats: Av resultatet och med stöd av Jean Watsons teori om den mänskliga omsorgen framkom det att sjuksköterskor behöver finna hållbara strategier för att hantera de svårigheter vård i livets slutskede kan innebära i vilket verksamheterna har ett stort ansvar. Det behöver finnas avsatt tid för reflektion, handledning och återhämtning. Detta kan skapa förutsättningar för en kvalitativ god vård som alla människor bör ha rätt till i sin sista tid i livet. / Background: The need for palliative care is large, both in Sweden and globally, and the need will continue to grow, among other things due to an aging population. Palliative care involves an approach that aims to provide increased quality of life for patients and their relatives in the final stages of life. These patients are found in most care facilities where nurses work and the nurse have a primary responsibility for end-of-life care. This place demands on professional knowledge as well as on personal and social competence. Aim: The aim was to describe nurses’ experiences of caring for patients at the end of life. Method: The choice of method has been based on a literature review. It was carried out through search, selection and an analysis of the scientific articles according to Friberg’s (2022) description. The articles were retrieved from the databases Cinahl Complete and PubMed. Results: The result included eleven qualitative studies and the analysis resulted in five theme areas: Getting to know and creating well-being for the patient, Supporting relatives and promoting participation, Emotional experiences of caring for patients at the end of life, Lack of cooperation and other obstacles in palliative care and The need for teamwork and support from colleagues. Conclusions: From the results and with the support of Jean Watson’s theory of human care, it emerged the nurses need to find sustainable strategies to deal with the difficulties end-of-life care can entail, in which the health organization has a great responsibility. There needs to be time set aside for reflection, guidance and recovery. This can create the conditions for the good, quality care that all people should be entitled to in their last days of life.

Bakgrund KOL är en global folksjukdom, och patienterna tillhör en patientgrupp som är frekvent inom hälso- och sjukvården. Dyspné, ångest och/eller depression tillhör de mest frekventa symtomen på KOL och kan ha en påverkan på livskvalitén. Då sjukdomen är kronisk innebär det att vårdfokus ligger i att underlätta symtom och förebygga snabb progression. En av de mer vanliga omvårdnadsåtgärderna vid KOL är fysisk aktivitet. Då detta är en egenvårdsåtgärd ställer det både vissa krav på patienten men även på sjuksköterskans förmåga att främja dessa åtaganden och vara behjälplig patienten med sin expertis. Syfte Syftet var att belysa sambandet mellan fysisk aktivitet och livskvalité hos patienter med KOL.​ Metod En systematisk litteraturöversikt baserad på resultatet av 10 artiklar med kvantitativ metod, vars innehåll analyserades och kvalitetsgranskades. Artiklarnas resultat jämfördes och resulterade i tre övergripande teman för vilket resultatet baserades på. Resultat I resultatet framkom tre utmärkande huvudteman gällande fysisk aktivitet och dess samband med livskvalitén hos personer med KOL. Dessa tre belyste olika träningsformers påverkan på livskvalitén, träningsintensiteten betydelse för livskvalitén och dem positiva bieffekterna som träningen innebar och deras samband med en högre livskvalité. Slutsats Slutsatsen av litteraturöversikten visar att fysisk aktivitet hade ett positivt samband med livskvalitet hos KOL-patienter. Sambandet är oberoende av intensitet och träningsmetod. Främjande av fysisk aktivitet kan förbättra inte bara livskvaliteten, utan även andra KOL-relaterade symtom som depression, ångest och dyspné. KOL anses fortfarande som en lågstatussjukdom och patienterna upplever stigmatisering och skam. Detta talar för att kontinuerliga utbildningar för sjuksköterskor och vårdpersonal är avgörande för att kunna erbjuda personcentrerad vård och stödja patienterna mot en mer aktiv livsstil, vilket kan mildra negativa konsekvenser i patienternas vardag. / Background COPD is a global public health issue, and the patients belong to a group that frequently seeks healthcare services. Dyspnea, anxiety, and/or depression are among the most common symptoms of COPD and can impact the quality of life. As the disease is chronic, the focus of care is on alleviating symptoms and preventing rapid progression. One of the more common nursing interventions for COPD is physical activity. As this is a self-care measure, it places certain demands on the patient as well as on the nurse's ability to promote these commitments and assist the patient with their expertise. Aim The aim of this study was to illustrate the relationship between excersise and quality of life in patients living with COPD. Method A systematic literature review based on the findings of 10 articles using a quantitative approach, whose content was analyzed and quality-reviewed. The results of the articles were compared, resulting in three overarching themes upon which the findings were based. Results In the results, three distinctive main themes emerged, regarding physical activity and its correlation with the quality of life in individuals with COPD. These three highlighted the impact of different forms of exercise on the quality of life, the significance of exercise intensity for the quality of life, and the positive side effects that exercise entailed and their connection to higher quality of life. Conclusions The conclusion of the literature review indicates that physical activity has a positive correlation with the quality of life in COPD patients. This association is independent of intensity and training method. The study emphasizes that promoting physical activity can improve not only the quality of life, but also other COPD-related symptoms such as depression, anxiety, and dyspnea. COPD is still considered a low-status disease, and patients experience stigma and shame. This emphasizes the need for continuous education for nurses and healthcare professionals to provide person-centered care and support patients toward a more active lifestyle, which can alleviate negative consequences in their daily lives.

Introduktion: Vårdrelaterade infektioner (VRI), är ett hot mot folkhälsan på nationell och global nivå på grund av den belastning de anbringar drabbade patienter, anhöriga, sjukvårdssystemens samtliga delar samt späder på utvecklingen av antimikrobiell resistens genom att ofta behöva behandlas med antibiotika. VRI förebyggs genom vårdhygieniska hänsyn på vårdens samtliga beslutsfattande och utförande nivåer, samt genom att patienter och närstående möjliggörs medverkan. Patientmedverkan i att förebygga VRI är ett underanvänt och understuderat område där sjuksköterskor, i sin expertisroll inom omvårdnad i partnerskap med patienten, har möjlighet att spela en framträdande roll. Syfte: Syftet var att undersöka sjuksköterskors attityder till patientmedverkan i att förebygga VRI. Metod: Datainsamling skedde genom semistrukturerade individuella intervjuer med åtta sjuksköterskor i somatisk slutenvård. Analysmetod var kvalitativ innehållsanalys med induktiv ansats. Resultat: Elva underkategorier, tre kategorier och ett övergripande tema framkom. Kategorierna var ”Positivt med patientmedverkan”, ”Vården behöver bjuda upp” och ”Patienten behöver med på banan”. Det övergripande temat var ”Viktigt område, beroende av partnerskapet mellan vårdgivare och patient, i behov av utveckling och konkretisering”. Slutsats: Sjuksköterskors attityder till patientmedverkan i att förebygga VRI inbegriper att VRI representerar ett reellt, närvarande hälsohot som tas på största allvar. Patientens medverkan i att förebygga VRI upplevdes som ett positivt och potentiellt vinstgivande fenomen, beroende av partnerskapet mellan vårdgivare och patient. Området är i behov av att uppmärksammas, konkretiseras och utvecklas för att kunna vara en självklar del i personcentrerad och jämlik hälso- och sjukvård. / Introduction: Healthcare associated infections (HAI), are a threat to public health, both nationally and globally, due to the burden of affected patients, relatives, various parts of the healthcare system and the increasing effect it has on antimicrobial resistance, as HAI often require antibiotic treatment. HAIs are prevented by infection-prevention and control on all levels of the healthcare system including participating patients and relatives. Patient-participation in the prevention of HAI is an underused and underexplored area, where registered nurses can play a vital role as an expert in nursing care in so called partnership with the patient. Aim: The aim was to explore attitudes among nurses towards patient-participation in the prevention of HAI. Methods: Data collection was made by semistructured individual interviews with eight registered nurses, working in hospital inpatient care. The method for analysis was qualitative content analysis with an inductive approach. Results: Eleven subcategories, three categories and one all-embracing theme emerged. The categories were ”Patient-participation is positive”, ”The healthcare-system needs to invite patients” and ”Patients needs to come onboard”. The theme was ”Important topic, depending on the partnership caregiver-patient, in need of development and to be concretizised.” Conclusion: The attitudes among nurses towards patient-participation in preventing HAI includes that HAI represents a serious, real and present health-threath. Patient-participation in the prevention of HAI was perceived as a positive and potentially gainful phenomenon, depending on the caregiver-patient partnership. The topic needs to be noticed, concretized and elaborated in order to become a self-evident part of a person-centered, equal healthcare.

Bristen på sjuksköterskor är utbrett över hela världen och är i Sverige påtagligt både på regional och kommunal nivå. Att arbeta under rådande personalbrist gör att sjuksköterskan behöver ta ett större ansvar för att kompensera den personal som inte finns på plats. Syftet med studien var att identifiera och beskriva konsekvenser för sjuksköterskan vid personalbrist. Studien var en induktiv litteraturöversikt där relevanta artiklar har sökts fram för att sedan analyseras och presenteras i resultatet. Resultatet visade tydligt att det finns flertalet konsekvenser för de arbetande sjuksköterskorna både fysiskt och psykiskt. Dels ökar sjukskrivingarna till följd av bland annat stresspåslag, dels ökar den fysiska belastningen vilket gör att sjuksköterskorna får problem med leder, muskler och skelett. Dessutom kan de inte utöva en säker vård och skapa de vårdrelationer som krävs för att uppfylla de förväntningar och krav som finns på en sjuksköterska. För att bryta den nedåtgående spiralen behöver kärnproblemet lösas nämligen personalbristen. Detta för att få sjuksköterskor att stanna kvar i yrket och för att man ska kunna bedriva en säker och personcentrerad vård som främjar hälsa och lindrar lindande. / The shortage of nurses is widespread all over the world and in Sweden is noticeable both at the regional level and in the municipalities. Working during the prevailing staff shortage means that nurses need to take greater responsibility to compensate the staff who are not on site. The purpose of the study was to identify and describe the consequences for the nurse in the event of staff shortages. The study was an inductive literature review where relevant articles were searched for and then analyzed and presented in the results. The results clearly showed that there are several consequences for the working nurses both physically and psychologically. On one hand, sick-leave is increasing as a result of, among other things, increased stress-levels. On the other hand, the physical load is increasing, causing the nurses to have problems with joints, muscles and bones. Further the nurses cannot practice safe care and create the caring relationships required to fulfill the expectations and demands that are placed on a nurse. To break the downward spiral, the core problem needs to be solved, namely the staff shortage. This is to get nurses to remain in the profession and to be able to provide safe and person-centered care that promotes health and relieves suffering.

Bakgrund: Antalet planerade hemförlossningar i Sverige ligger idag på runt 100 per år. Kvinnor som har genomgått en hemförlossning upplever starka känslor av autonomi och tillit till sina kroppar och sin förmåga att föda barn. Fler önskar själva välja födelseplats samt vara delaktiga i sin vård och planering därav och i de beslut som tas under en förlossning. Motiv: Jag önskar med detta examensarbete undersöka varför kvinnor väljer att föda hemma och hur den förlossningen har upplevts i jämförelse med tidigare förlossningar på sjukhus. Vilka tidigare erfarenheter har bidragit till att kvinnor väljer att föda hemma? Hur kommer det sig att kvinnor väljer att betala för sin hemförlossning? Syfte: Syftet med detta examensarbete var att undersöka kvinnors motiv till och erfarenheter av att föda i hemmet. Metod: Semistrukturerade intervjuer genomfördes med sex kvinnor runtom i Sverige. Intervjuerna analyserades med kvalitativ innehållsanalys. Resultat: I analysen framkom tre huvudkategorier och tio subkategorier. Huvudkategorierna var: Att välja hemförlossning på grund av negativa upplevelser i samband med sjukhusförlossning, att föda på egna villkor och att uppleva kontinuerligt stöd och närvaro av barnmorskor. Konklusion: Motiv som självbestämmande, en tryggare förlossning med barnmorskor som ger personcentrerad vård fick kvinnorna att välja hemförlossning fortsättningsvis. Förlossningsvården bör eftersträva en mer inkluderande och säker vård, där även valfri förlossningsmiljö kan erbjudas. Det kan medföra att fler kvinnor känner sig trygga var de än föder, samt ha valmöjligheten att föda hemma med professionellt stöd oavsett var de är bosatta och oberoende av socioekonomiska faktorer. En god förlossningsupplevelse med färre medicinska insatser, minskade obstetriska skador och en trygg miljö kan motverka negativa känslor kopplat till förlossning, skapa välbefinnande och stärka empowerment. / Background: The number of planned home births in Sweden today is around 100 per year. Studies show that women who have had a home birth, experience strong feelings of autonomy and confidence in their bodies and ability to give birth. More people want to choose their own place of birth and be involved in their care, planning and the decisions that are made during a birth. Motive: With this thesis, I want to investigate why women choose to give birth at home and how that birth has been experienced in comparison with previous births in hospitals. What previous experiences have contributed to women choosing to give birth at home? How come women choose to pay for their home birth? Aim: The purpose of this study was to investigate women's motives for and experiences of giving birth at home.Methods: Semi-structured interviews were conducted with six women. The interviews were analyzed with qualitative content analysis. Result: Three main categories and ten subcategories emerged. The main categories are: To choose home birth due to negative experiences in connection with hospital birth, to give birth on one's own terms and to experience continuous support and presence of midwifes. Conclusion: Motives such as self-determination, a safer childbirth with midwives that provide person-centered care made women choose homebirth in the future. Maternity care should strive for more inclusive and safe care, where an optional delivery environment can also be offered. This can mean that more women feel secure wherever they give birth and have the choice to give birth at home with professional support regardless of where they live and regardless of socio-economic factors. A good delivery experience with fewer medical interventions, reduced obstetric injuries and a safe environment can counteract negative emotions linked to childbirth, create well-being, strengthen empowerment.

The aim of this qualitative study was to explore hospital-counselors view on collaboration in thedischarge-process from inpatient psychiatric care regarding individuals with comorbidity in form ofserious mental illness and substance abuse. Six hospital-counselors from different psychiatric in-patient wards in Stockholms county participated in the study. All participants had a degree in socialwork and five of them had earlier experience working in the municipality as social workers. Theresearch process was conducted using qualitative interviews, further applying a systemic view oncollaboration which consisted of three levels: structural-, organizational- and individual, which wasbased on the core concepts of integrated care and person-centered care. The results showed that thehospital-counselors acted as a “link” between the health care, municipality, and patient duringcollaboration. Collaboration itself was described as a process involving different actors andorganizations within the two main principal sectors. The complexity of the differences in economicinterests, view on support needs and responsibilities regarding treatment and further care seemed to becentral aspects influencing collaboration. Although the results largely confirm previous research, it hasbrought attention to specific claims on what facilitates collaboration and what undermines it.