In Sweden, real property formation is done by the cadastral authority. Each day, using real property ordinances, despite careful handling errors arise in the decisions. One option to cor- rect errors is revision under the Administrative Procedure Act § 27. The work consists of a study of the provision in § 27 and a case study of the decision reconsidered by the cadastral authority. The aim of this work is to show the difficulties and problems in the application of the provision in § 27 especially in connection with real property formation. Reconsideration under § 27 is generally drafted to include all authorities. The authority has an obligation to reconsider a wrong decision when three conditions are met. It shall be clearly incorrect, the change has to happen quickly and easy, and the change cannot lead to a disad- vantage for the participant. Reconsideration outside § 27 can be applied under established practice, based on the decisions character. Reconsideration under § 27 is often difficult to apply for real property formation because of the occurrence of several participants and sever- al operations in each case. The cadastral authority uses the reconsideration provision somewhat broader than what can be interpreted from the statutory text and its legislative history. In 46% of the studied recon- sidered decisions it was judged that the conditions were not met. In another 11% of cases it was deemed doubtful whether conditions could be met. The provision in § 27 expresses when an obligation to reconsider exists but what can be re- considered is more unclear. The question arises whether there is a further reconsideration opportunity and what it in this case covers. The results of the survey show that there are no clear rules for reconsideration of decisions under § 27 applicable to real property formation. The legislation represents a limit on when reconsideration must be done. Then there is established practice which is the limit for what can be reconsidered. What is true in between and especially for real property formation deci- sions is less clear. Clearer rules specific to real property formation may contribute to an effec- tive process for managing the wrong decisions. / I Sverige utförs fastighetsbildning av lantmäterimyndigheten. Varje dag genomförs fastig- hetsbildningsförrättningar och trots en noggrann handläggning uppkommer fel i besluten. Ett alternativ att rätta fel är omprövning enligt förvaltningslagen 27 §. Arbetet består av en studie av bestämmelsen i 27 § FL samt en undersökning av omprövade beslut vid fastighetsbildning. Syftet med arbetet är att visa på svårigheter och problem med tillämpningen av bestämmelsen i 27 § FL särskilt i samband med fastighetsbildning. Omprövning enligt 27 § FL är allmänt utformade regler för att kunna omfatta alla myndighet- er. Myndigheten har en skyldighet att ompröva ett felaktigt beslut när tre villkor är uppfyllda. Beslutet ska vara uppenbart oriktigt, ändringen ska kunna ske snabbt och enkelt och ändring- en får inte bli till nackdel för part. Omprövning utanför 27 § FL kan tillämpas med stöd av etablerad praxis som grundas på beslutets karaktär. Omprövning enligt 27 § FL är många gånger svårt att tillämpa för beslut vid fastighetsbildning. Detta på grund av fastighetsbild- ningens karaktär av ärenden med flera parter samt flera arbetsmoment. I praktiken tillämpas omprövningsbestämmelsen inom lantmäterimyndigheten något vidare än vad som kan tolkas från lagtext och förarbeten. I 46 % av de studerade omprövningarna bedömdes det att villkoren inte var uppfyllda. I ytterligare 11 % av fallen bedömdes det vara tveksamt om villkoren kunde anses uppfyllda. Bestämmelsen i 27 § FL uttrycker när en skyldighet att ompröva föreligger, vad som däremot får omprövas är mer oklart. Frågan uppkommer om det finns en vidare omprövningsmöjlig- het och vad den i så fall omfattar. Resultatet av undersökningen visar på att det saknas tydliga regler för hur omprövning enligt 27 § FL ska tillämpas vid fastighetsbildning. Lagstiftningen utgör en gräns för när ompröv- ning måste göras. Sedan finns etablerad praxis som utgör en gräns för vad som får omprövas. Vad som gäller däremellan och särskilt för beslut inom fastighetsbildningen är mer oklart. Tydligare regler specifikt för fastighetsbildning kan bidra till en effektiv process för att han- tera felaktiga beslut.

Möjligheten att bilda ägarlägenheter i svensk lag har diskuterats av lagstiftare sedan 1800-talet. I maj 2009 beslutade den svenska regeringen att ägarlägenheter skulle vara en möjlighet på den svenska bostadsmarknaden för att öka mångfalden av upplåtelseformer. När den svenska regeringen utformade lagen lämnade de frågan om hur fastighetsgränserna ska dras till lantmäterimyndigheten. Syftet med den här studien är att undersöka hur dessa gränser utformas i praktiken och undersöka hur väl lantmäterimyndighetens riktlinjer följs samt fastställa hur väl lagarna om gränser för ägarlägenheter fungerar. För att undersöka detta har litteraturstudier gjorts genom att analysera den gällande lagen och dess förarbeten, samt intervjuer med lantmätare med särskild kunskap om bildande av ägarlägenheter. En jämförande fallstudie har också gjorts för att undersöka hur dessa typer av lantmäteriförrättningar går till i praktiken och hur väl de stämmer överens med befintliga riktlinjer.  Studierna visar att systemet för att fastställa fastighetsgränserna är framför allt beroende av vad sakägaren kräver när den ansöker om att bilda ägarlägenheter. Det finns dock ett mönster i fallstudien som tyder på att fastighetsgränserna ofta dras där den bärande konstruktionen börjar. Gränsen går alltså vanligen i väggens ytskikt, men exakt var varierar. Innanför denna ingår som huvudregel allt i lägenheten med undantag för bärande innerväggar, men även här förekommer en hel del variation. Vidare säger respondenterna i intervjustudien att det är naturligt med variation eftersom byggnader skiljer sig i utformning från fall till fall. Sammanfattningsvis fungerar reglerna för att skapa fastighetsgränser för ägarlägenheter bra ur lantmätarens perspektiv. / The possibility to form ownership apartments, or condominiums, in Sweden has been up for legislative discussion several times since the 19th century. In May 2009 the Swedish government decided that owning apartments should be a possibility on the Swedish housing market to increase the diversity of the forms of tenure. When forming the law, the Swedish government left the question of how the property boundaries should be drawn to the cadastral authority. The purpose of this study is to investigate how these boundaries are formed in practice and research how well the cadastral authority's guidelines are being followed as well as determine how well the laws regarding boundaries of condominiums work. To investigate this, a litterateur study has been conducted by analysing the current law and its’ legislative history, as well as qualitative interviews with land surveyors with special knowledge about forming condominiums. A comparative case study of cadastral documents has also been made to research how these types of cadastral procedures are done in practice and how well they correspond to existing guidelines. These studies show that the system for determining the property boundaries chiefly depends on what the interested party demands when applying for creation of condominiums. A pattern has been discerned in the case study that implies that the property boundaries are often drawn where the primary structure begins. Therefore, the boundaries tend to be located in the surface of the wall, however the exact location of the boundaries vary. As a rule, everything within this boundary belongs to the condominium but variations regarding this exist as well. Furthermore, the respondents in the interview study say that it is natural with some variation as the construction differs from case to case. In conclusion, the rules regarding creating property boundaries for condominiums appear to work wellfrom the cadastral authority’s point of view.

A clearly defined ownership of real property is of great importance in order to support economic prosperity in society. An incentive grows for property owners to increase the value of their property and allow free transactions through investments. Property owners need to rely on property boundaries and respect their markings for the secur-ity of the property rights system not to be undermined. In Sweden it is therefore prohibited by law to move or destroy boundary markers. To for example find out where an uncertain boundary lies, a property definition can be used. With a decision of property definition the property boundaries become legally binding and registered in the Real Property Register. A property definition measure can also be used for other uncertainties surrounding properties, such as whether an easement exists and the extent to which joint facilities have. The purpose of this thesis is to increase the knowledge of property definitions and how they appear. Questions, such as which type of property definition that are most com-mon, who initiates the proceeding in general, and how often Real Property Formation Act ch. 14 sect. 5 and 6 applies, were examined. Interesting problems and results were also discussed. The results of the survey show that there are both areas that have not changed much at all since the Real Property Formation Act entered into force, and those who have. Results which have not changed were that, boundaries were most common to deter-mine, that property definition usually occur with another measure and that technical adjustments rarely were applied. Areas that however have been changed were that procedure costs agreements have increased and that the number of clearly docu-mented official initiative has decreased. / En klart definierad äganderätt till fast egendom är av stor vikt för att kunna skapa ekonomiskt välstånd i samhället. Det skapar incitament för fastighetsägare att genom investeringar öka värdet på sin fastighet och möjliggör fria transaktioner. För att tryggheten i äganderättssystemet inte ska urholkas måste fastighetsägarna ha förtro-ende för fastighetsgränser och respektera dess markeringar. I Sverige är det således enligt lag förbjudet att flytta eller ta bort gränsmarkeringar. För att ta reda på var, bland annat, en oklar gräns ligger används institutet fastighets-bestämning. Genom ett fastighetsbestämningsbeslut blir gränsen juridiskt bindande och registreras i fastighetsregistret. En fastighetsbestämningsåtgärd kan också använ-das för att reda ut andra oklarheter kring fastigheter, till exempel huruvida servitut finns och vilken omfattning gemensamhetsanläggningar har. Syftet med detta examensarbete är att öka kunskapsnivån om fastighetsbestämnings-förrättningar och hur de oftast ser ut i praktiken. I arbetet undersöks exempelvis frågor som vilken typ av fastighetsbestämning som är vanligast, vem som tar initiativ till förrättningen samt hur ofta åtgärderna i FBL 14:5 och 14:6 tillämpas. I uppsatsen förs också diskussioner kring intressanta problem och resultat. Resultaten av undersökningen visar att det både finns områden som inte har föränd-rats mycket alls sedan fastighetsbildningslagen trädde ikraft och sådana som har det. Exempel på några som inte förändrats är att det var vanligast att bestämma gränser, att fastighetsbestämning oftast sker i samband med en annan åtgärd och att FBL 14:6, teknisk jämkning sällan tillämpas. Områden som däremot har förändrats är att andelen överenskommelser om förrättningskostnader har ökat och att antalet officialinitiativ som tydligt redovisats i förrättningsakten har minskat.

Officialservitut är en rättighet där en fastighet får nyttja annans fastighet för ett speciellt behov. Sådana servitut bildas genom beslut av lantmäterimyndigheten eller domstolen. När ett servitut inte längre behövs eller används för en fastighet förfaller det inte automatiskt. Om servitutet inte upphävs blir det onyttigt. Idag finns det många onyttiga servitut som belastar fastighetsregistret och på så sätt även förrättningsverksamheten. Syftet med det här arbetet är att öka kunskapen om onyttiga officialservitut samt att bidra till att på sikt minska förekomsten av belastande officialservitut. Eftersom det bildas relativt många gemensamhetsanläggningar idag kan många servitut komma att bli onyttiga när en anläggning bildas och servitut inte upphävs. Därför är det intressant att analysera varför servitut inte alltid upphävs i en sådan situation samt om någon förändring skulle kunna göras för att minska antalet onyttiga servitut. Genom en minskning av dessa skulle förrättningar bli effektivare och kostnaderna mindre. De metoder som har använts i arbetet är: (1) en litteraturstudie där tidigare forskning, svensk lagstiftning och propositioner studerats; (2) en granskning av förrättningsakter för att analysera hur förrättningslantmätare har hanterat vägservitut som blivit onyttiga vid bildandet av gemensamhetsanläggningar; (3) en intervjustudie för att analysera hur lantmätare idag behandlar onyttiga servitut när de påträffas vid bildandet av gemensamhetsanläggningar. Resultatet visar bland annat att förrättningslantmätare inte kan ta officialinitiativ för att upphäva onyttiga servitut vid en anläggningsförrättning. För ett upphävande krävs en ansökan, överenskommelse eller ett yrkande. Det har också framkommit att fokus kanske inte ligger på att upphäva onyttiga servitut när en gemensamhetsanläggning bildas. Slutsatsen av vad som har störst påverkan på att onyttiga servitut inte alltid upphävs är enligt studien, tid och kostnad. För att på sikt minska förekomsten av onyttiga officialservitut skulle en ”pott” av anslagspengar kunna skapas som lantmätare kan nyttja för att upphäva sådana servitut. Ytterligare ett förslag kan vara att införa en ny paragraf som ger lantmätare rätt att ta eget initiativ till att upphäva servitut som blir uppenbart onödiga vid bildandet av gemensamhetsanläggningar. De berörda fastighetsägarna borde inte bli missnöjda eftersom anläggningen ska tillgodose samma rätt som servitutet gjorde.

Syftet med denna uppsatts är att utreda hur befintliga servitut påverkas vid fastighetsbildning– vad som gäller enligt svenskt regelverk och hur det tillämpas praktiskt. Fastighetsbildning innebär förändring av fastigheter, genom antingen nybildning eller ombildning. Ett servitut är en begränsad rättighet som är belägen på en fastighet, som belastas av rättigheten, och som får nyttjas av en annan fastighet, som har förmån av rättigheten. I samband med fastighetsbildning kan befintliga servitut komma att påverkas på olika sätt. De metoder som använts är: (1) en litteraturgranskning där den svenska lagstiftningen studeras; (2) en fallstudie där utförda förrättningar studerats om huruvida befintliga servitut påverkats vid fastighetsbildning och (3) en intervjustudie med yrkesverksamma förrättningslantmätare som arbetar på Lantmäteriet. Undersökt litteratur visar att Jordabalken och Fastighetsbildningslagen reglerar hur befintliga servitut påverkas vid fastighetsbildning. Utredningen visar att olika typer av servitut påverkas på olika sätt, och att olika lagrum tillämpas för olika typer av fastighetsbildningsåtgärder. Resultaten från litteraturstudien presenteras i en sammanställning som kallas Lagrumsguide för hantering av befintliga servitut vid fastighetsbildning. Fallstudien uppvisar att följderna för verkan på servitut vid fastighetsbildning grundas på lagstiftningen, men det är ovanligt att laghänvisningar anges i förrättningsakterna. I intervjustudien framkommer att Lantmäteriet har egna riktlinjer för hantering av servitut, men att riktlinjerna inte direkt visar vilka lagrum som hanteringen grundar sig på. Studien uppvisar att den praktiska hanteringen av befintliga servitut vid fastighetsbildning fungerar väl inom Lantmäteriet, med undantag för att det råder tolkningssvårigheter av vissa begrepp. Lagrumsguiden som skapades kan ses som ett komplement för att underlätta arbetet för många yrkesverksamma förrättningslantmätare och vara behjälplig i utbildningssyfte, eftersom lantmätarna inte alltid är säkra på vilka lagrum som faktiskt tillämpas. / The purpose of this thesis is to investigate how existing easements are affected when a property is reforming, according to Swedish real estate law and how the easements actually are dealt with in practice. Property formation implies modification of property, either as creation of new property units or the change of already existing properties. An easement is a limited property right, located on a property which serves another property with an advantageous right to utilize this located area in a specific way. In connection with property formation, existing easements can be affected in different ways. The methods used are: (1) a literature study of the Swedish Real Estate Law with connected literature; (2) a case study of authority documents, in which affections of existing easements within property formation are studied; and (3) an interview study in which interviews are performed with land surveyors from the Swedish Ordnance Survey (Lantmäteriet).  The results from the literature review show that different forms of easements can be affected diversely according to the Swedish Land Code (Jordabalken) and the Real Property Formation Act (Fastighetsbildningslagen), and different sections of the law are relevant for different kinds of property formation. The results from the literature study have been summarized in a quick reference guide, called Guide to sections of law for handling of existing easements within real property formation. The case study shows that the effects of the easements within property formation are grounded in the legislation, but it is unusual with references to sections of the law in the authority documents. The interview study shows that Lantmäteritet has its own guidelines for handling of the easements, but it does not show which sections of law the handling is based on. This study shows that most of the practical handling of existing easements when property is reformed is well-operated within Lantmäteriet, with the exception of some translation confusions regarding certain concepts. The reference guide which has been created can be used as a facilitating supplement for many land surveyors in their work, and that it can be helpful in education, as not everyone is sure of which part of the law that is actually used in the decisions.

Kommuner har planmonopol i Sverige vilket innebär att de har ensamrätt att ta fram och anta detaljplaner. En detaljplan reglerar hur kommunens mark- och vattenområden ska användas och upplåtas. I planen regleras vilken mark som ska utgöra allmän plats och kvartersmark. Allmän plats är sådan mark som parker, natur, torg eller vägar som är till för allmänhetens behov. Upplåtelser av allmän plats får i regel inte ske för enskilt ändamål, då den allmänna platsen är till och upplåten för allmänna intressen. Platsens användning ska redovisas i plankartan med tillhörande planbestämmelser som är juridiskt bindande. Således ska den allmänna platsen bland annat vara tillgänglig för utryckningsfordon. Fastighetsbildning ska ske i överenstämmelse med gällande detaljplan. Vid beslut om en fastighetsbildningsåtgärd kan kommunen i sitt planerande bedöma en åtgärd som en mindre avvikelse enligt fastighetsbildningslagen 3:2 om det inte motverkar syftet med planen. Det har ifrågasatts om det är tillåtet att upplåta allmän plats för enskilt ändamål. Vissa kommuner menar att syftet med den allmänna platsen försvinner om den upplåts för ett enskilt intresse. Andra menar att det finns behov. Skälen som har använts är mindre avvikelse från detaljplan, att syftet med detaljplanen inte motverkas samt att den allmänna platsens tillgänglighet för allmänheten inte påverkas i större mån. I studien framgår att tillfälliga upplåtelser regleras i ordningslagen och upplåts med ett polistillstånd. Permanenta upplåtelser regleras i jordabalken samt i fastighetsbildningslagen och kan upplåtas via nyttjanderättsavtal eller servitut. I denna studie avser den allmänna platsen den som anges i plan- och bygglagen samt motsvarande definition av offentlig plats i ordningslagen. Syftet med denna studie är att beskriva rättsläget kring upplåtelse av allmän plats för enskilt ändamål. Studien ska även ge svar på hur utvalda kommuner och lantmäterimyndigheter förhåller sig till frågan. Vidare avser den att belysa de bakomliggande motiv som de utvalda myndigheterna har för sina beslut. Studien har avgränsats till att endast behandla upplåtelser i form av nyttjanderätter och servitut. Efter genomförd studie kan vi konstatera att enskilda upplåtelser förekommer på allmänplats. Kommuner upplåter den allmänna platsen främst med motiveringen som en mindre avvikelse från detaljplan och att syftet med platsen inte motverkas. Vidare konstaterar studien att det råder delade meningar om lagstiftningen bör förtydligas eller ändras. I dagsläget kan författarna till denna studie se att frågan om upplåtelser av allmän plats bör hanteras tidigt i planprocessen. Genom att få in frågan tidigt kan myndigheterna undvika en tidskrävande och dyr planändring. Vi ser även att det finns ett behov av att ändra eller förtydliga lagstiftningen. / Municipalities have the plan monopoly which means that they have the exclusive right to produce and adopt detailed plans. A detailed development plan regulates how land and water areas should be used and granted. The plan regulates which land that should constitute a land for public space and an area for building sites. Public space is for example land as parks, nature, squares or roads that are made for the public's needs. Public spaces are usually not allowed to be leased for private interests as they are made for public interests. The use of the site's must be reported in the map for the detailed plan, with associated plan regulations that both are legally conclusive. The public spaces should, among other things, also be available for emergency vehicles. Property formations should compliance with the current detailed plan. Minor deviations from the detailed plan can be made if the deviations are compatible with the purpose of the plan, according to the Real Property Formation Act 3:2. It has been questioned if it´s allowed to lease public spaces for private interests. Certain municipalities mean that the purpose with the public spaces disappears if it is leased for a private interest, but other municipalities think that there is a need. The selected authorities' reasons for the leases are minor deviation from the detailed plan, that the purpose of the detailed plan is not counteracted and that the public place's accessibility to the public is not affected that much. This thesis clear that land which is leased temporary regulates in the Order Act of Sweden and is leased with a police license. Permanent leases regulate in the Code of Land Laws forms part of the Statute Book of Sweden as well as in the Property Formation Act and make the leases with a use agreement or an easement. In this thesis public spaces definition that specifies in the Planning and Building Act and the corresponding definition in the Order Act of Sweden. The purpose of the thesis is to describe the legal situation concerning private leases on public places. The study is supposed to describe how four municipalities and two land survey authorities deal with the issue. The study also intends to clarify the underlying motives that the selected authorities have for their decisions. There are several rights to apply for private interests in public spaces. The authors of this thesis have defined to only investigate whether it is possible to grant land for private interests through easements or rights of user. After completing the study, we can conclude that there are shared opinions about whether the legislation should be clarified or changed. The authors of this study can see that the issue of granting public space should be dealt with early in the planning process. To start setting the issue up early, the authorities can avoid a time-consuming and expensive change of plan. We also can see that there is a need to change or clarify the legislation.

Servitut som inte uppfyller något ändamål eller inte använts under väldigt lång tid kallas onyttiga servitut. Ett onyttigt servitut försvinner inte automatiskt från Fastighetsregistret utan kvarstår och skapar en onödig belastning. Syftet med examensarbetet är att utreda hur hanteringen av servitut kan förbättras för att minska antalet onyttiga servitut i Fastighetsregistret. De metoder som används är en litteraturstudie och en intervjustudie. I litteraturstudien undersöks svensk lagstiftning och juridisk litteratur. Utdrag ur Fastighetsregistret och förrättningsakt visas för att ge praktiska exempel. I intervjustudien intervjuas en jurist och tre förrättningslantmätare. Litteraturstudien visar att Fastighetsregistret belastas av många onyttiga servitut. Det rör sig främst om kraftledningsservitut, villaservitut och servitut för skogsfång och mulbete. Förrättningslantmätarnas arbete påverkas av dessa då de fördröjer och fördyrar förrättningar. Olika förslag har lagts fram för att förbättra hanteringen och minska uppkomsten av onyttiga servitut. I februari 2013 överlämnade regeringen en proposition till riksdagen. Propositionen innebär flera olika lagförändringar som tillsammans syftar till att minska antalet onyttiga servitut i Fastighetsregistret. I intervjustudien framkommer att onyttiga servitut påverkar lantmätarnas arbete negativt. Förrättningar fördröjs och fördyras. Intervjudeltagarna tror att lagen om preklusion kommer ge störst effekt. Samtidigt finns en oro för ökad rättsförlust då servitut som inte är inskrivna kan förfalla vid överlåtelse. Denna studie visar att det finns ett stort behov av nya möjligheter att hantera onyttiga servitut. Det är viktigt att Fastighetsregistret är pålitligt då myndigheter, företag och privatpersoner använder uppgifter därifrån. Färre onyttiga servitut i Fastighetsregistret skulle minska lantmätarnas utredningstid och därmed ge lägre förrättningskostnader för sakägarna. / Easements that no longer fulfill a purpose or have not been used for a very long period of time are called useless easements. Useless easement are not automatically removed from the Real Property Register, they remain and creates an unnecessary load. The purpose of this thesis is to investigate how to improve the handling of easements in order to reduce the number of useless easements in the Real Property Register.  The methods used are literature study and interview study. The literature study investigates Swedish law text and legal literature. Extracts from the Real Property Register and cadastral dossier are presented to give practical examples. Three cadastral surveyors and one lawyer were interviewed in the study. The literature study shows that the Real Property Register contains a large number of useless easements. It mainly concerns power line easements, villa easements and easements for clearing forest. Useless easements cause delays and higher cadastral procedure costs. During the last couple of years various propositions have been presented to improve the handling of easements and decrease the number of useless easements. In February 2013 the Swedish Government presented a proposal of change of legislations to the parliament. The proposal presents a variety of changes which together aim to reduce the number of useless easements in the Real Property Register. The interview study shows that useless easements affect surveyors work in a negative way and generate higher costs for interested parties. Interview participants thinks that the proposed law to remove not renewed easements from the register will give the best effect to decrease the number of useless easements in the Real Property. At the same time they fear an increased legal loss. This study shows that there is a large need of new ways of handling useless easements. A reliable Real Property Register is very important for the users. A more reliable register would help the cadastral surveyors work and lead to lower costs for the interested parties.

The purpose of this thesis is to describe property definition and special boundary demarcation and to analyze the differences between the two cadastral procedures. Property boundaries, especially unlawfully determined boundaries created through unofficial parcelling, can create conflicts between landowners and make it diffi-cult to know which land that a property contains of. It is possible to clarify the boundary conditions through a property definition or through a special boundary demarcation re-establish boundary marks. The methods used are: (1) A literature review to collect background information, (2) A case study to summarize court cases and (3) A questionnaire study to collect opinions from cadastral surveyors. The result is summarized in two comparisons. Firstly between restoration of landmark and special boundary demarcation (which replaced restoration of landmark in a legislative change in 2010), which demonstrated that the change in the law is considered positive because special boundary demarcation gives a legal effect on the boundaries. Secondly between property definition and special boundary demarcation which demonstrated that the two procedures are similar to each other. One difference between the procedures is that special boundary demarcation only can be used when there are no uncertainties concerning the boundary. It also demonstrated that the cadastral procedure costs only can be distributed during property definition. The legal effect on the boundaries contributes with a certainty for the property owners and is also considered positive for the community development. No exact definition of what a legal uncertainty is, was found using the three methods. A definition should make it easier to know which cadastral procedure that should be used. A question to examine in future studies is the possibilities to distribute cadastral procedure costs even during special boundary demarcation. / Syftet med uppsatsen är att beskriva fastighetsbestämning och särskild gräns-utmärkning samt att analysera skillnaderna mellan de olika förrättningsåtgärderna. Fastighetsgränser, speciellt olagligen bestämda gränser som tillkommit genom exempelvis sämjedelning, kan skapa konflikter mellan markägare. Det kan exem-pelvis vara svårt att veta vilken mark som hör till vilken fastighet. För att klargöra gränsförhållanden finns det möjlighet att avgöra fastighetsgränsers sträckning med fastighetsbestämning eller återutsätta gränsmärken med särskild gränsutmärkning. Metoderna som använts för att kunna uppfylla syftet är: (1) En litteraturstudie där bakgrundsinformation samlats in, (2) en fallstudie där rättsfall sammanfattats och (3) en enkätstudie där tio frågor besvarats av förrättningslantmätare. Resultatet av metoderna sammanfattas i två jämförelser. En mellan återställande av gränsmärke och särskild gränsutmärkning (som ersatte återställande av gräns-märke vid en lagändring år 2010) som bland annat visar att lagändringen anses vara positiv eftersom gränser nu får rättskraft. Den andra jämförelsen, mellan fastighetsbestämning och särskild gränsutmärkning visar att åtgärderna till stor del liknar varandra, men att särskild gränsutmärkning endast får ske när en gräns är juridiskt klar. Den visar också att fördelning av förrättningskostnader endast är möjlig vid fastighetsbestämning. Att gränser får rättskraft innebär en säkerhet för markägare och anses även vara bra exempelvis ur samhällsutvecklingssynpunkt. Med studien har det inte gått att hitta någon exakt definition av vad en juridisk oklarhet är, vilket borde finnas för att undvika svårigheter att välja förrättningsåtgärd. Att endast den sökande måste svara för kostnaden vid särskild gränsutmärkning anses vara orättvisst, eftersom motparten kan ha orsakat behovet av åtgärden. Möjlighet att förändra detta skulle kunna vara en intressant fråga att undersöka i framtida studier.