Denna studie behandlar likvärdighetsuppdraget i förskolan och hur olika aspekter och yttre faktorer påverkar hur likvärdighet i förskolan tillämpas för barn i behov av särskilt stöd. Studien genomfördes genom en kvalitativ metod bestående av intervjustudier, med vårdnadshavare till barn i behov av särskilt stöd och förskollärare som deltagare. De olika kategorierna av deltagargrupper gav studien två olika perspektiv på hur likvärdig utbildning tillämpas i förskolan. Detta gav studien ett omfattande resultat som hjälpte till att synliggöra följande aspekters påverkan. Aspekter som belyses är vikten av diagnos, personlig kompetens och yrkeskompetens samt vårdnadshavares och förskollärares samverkan sinsemellan. Vi redogör för ytterligare yttre faktorer som gör att likvärdighetsuppdraget definieras som svåruppnåeligt. De yttre faktorerna är ekonomi, resursfördelning och personalens organisering. För att utbildningen ska bli likvärdig för barn i behov av särskilt stöd behöver samtliga faktorer mötas i en samexistens. Detta innebär en komplexitet, då denna samexistens inte existerar i den svenska förskolans kontext idag. Den svenska förskolan benämns ligga i framkant internationellt när det kommer till arbetet med likvärdighet, trots detta belyser vi med denna studie att likvärdighetsuppdraget är komplext att uppnå. Resultatet präglas av de specialpedagogiska perspektiven relationellt perspektiv och kategoriskt perspektiv, vilka användes som teoretiska ramverk i studiens resultat för att synliggöra hur barn i behov av särskilt stöd bemöts på olika sätt i praktiken.

Den här uppsatsen ämnade undersöka hur verksamma lärare arbetar med relationer och på vilket sätt det kan påverka enskild undervisning i musik. Detta för att bidra till ökad kunskap inom det pedagogiska fältet där lärares kompetens att bygga goda relationer de senaste decennierna fått ökad uppmärksamhet. Datainsamlingen skedde genom observationer och intervjuer av två lärare som i denna studie kommer att kallas Anna och Håkan. Materialet transkriberades tematiskt och med en fenomenografisk ansats. Resultatet visade att båda lärarna upplevde relationer som viktiga dels för att eleverna skulle vilja komma på lektionerna och dels för att de skulle känna trygghet att våga utföra utmanande övningar. Genom att titta på resultatet i ett relationellt perspektiv där relationer ses som ett oförutsägbart mellanmänskligt möte där det som sker här och nu avgör vilken riktning undervisningen tar. Det visade sig att lärarna lät undervisningen påverkas olika mycket av mötet med eleverna. Slutsatsen visar att relationer är viktiga för att elever ska kunna ges möjlighet att vara aktiva i undervisningen vilket leder till meningsfullhet och större potential att utvecklas. / This study intended to examine how teachers work with relationships and in which way that can affect the teaching in individual music teaching. This is a contribution to the pedagogical field where teachers’ competence to build good relationships in recent decades has received increased attention. The collection of data was made through observations and interviews of two teachers who in this study will be called Anna and Håkan. The material were transcribed thematically and with a phenomenographic approach. The results showed that both teachers perceived relationships as important partly because the students would like to come to the lessons and because they would feel safe to perform challenging exercises. By looking at the result in a relational perspective where relationships are seen as an unpredictable interpersonal meeting where what happens here and now determines which direction the teaching takes. It turned out that the teachers let the teaching be affected differently by the meeting with the students. The conclusion shows that relationships are important for students to be given the opportunity to be active in the teaching, which leads to meaningfulness and greater potential to develop.

AbstractDue to widening participation in higher education, so-called språkverkstäder (academic writing centers) have been founded and are now present at most of the larger Swedish universities. The main activity at writing centers are individual tutorials in academic writing, reading and study skills. At most of the writing centers, tutors also give lectures and workshops in general academics, sometimes in cooperation with the university teachers at the departments. The aim of this study is to broaden the knowledge about a group of tutors who work with students in study difficulties in extended tutorials. Research questions are asked about what jurisdiction the tutors have over the professional work with the students, both in the individual tutorials and in other work tasks at the writing centers. Through interviews with eight tutors, data were collected and analyzed using qualitative content analysis. Based on the theoretical approach of critical pragmatism, democratic goals like inclusion of all, are associated with the tutors’ descriptions of what in this study is regarded as a special educational work at the academic writing centers. As an analytical and interpretive frame categorial and relational perspectives together with Abbott’s theory about jurisdictional control over expert labor are used. The result shows that the tutors’ claim over their professional work with students in study difficulties vary. The jurisdictional claim depends upon the tutors’ educational background, on how the area of work and knowledge are defined and on how it is described, understood and negotiated by other professionals at the university. In the struggle about who should do what to whom the students in study difficulties are at risk to becoming invisible. Further, the jurisdiction depends upon how the tutors perceives their democratic mission within the reality of widening participation. Overall, the result shows a weak jurisdiction for the tutors at the academic writing center regarding their work with students in study difficulties. The study draws the conclusions that work with students in study difficulties needs more attention at writing centers, and that tutors need more knowledge about teaching a diverse student body with different learning realities. In this context, special educational expertise and special educational perspectives can be of use for the development of both writing center practice and theory. Futhermore, a professionalization of the writing tutor work is crucial for writing centers in order to contribute to the inclusion work in higher education and truly become a writing center for all. Finally, the question of support for students in study difficulties needs to be regarded as a matter for all professions in higher education.

Vår förhoppning med studien är att bidra med ökad förståelse kring begreppet inkludering och hur elever i behov av särskilt stöd placeras i olika skolsammanhang och vad som ligger till grund för placeringen. Det övergripande syftet med studien är att undersöka hur rektorer och specialpedagoger inom olika skolformer resonerar kring inkludering av elever i behov av särskilt stöd. Fokus riktas mot inkluderingsbegreppet och hur man väljer att placera de elever som på olika sätt är i behov av särskilt stöd. De tre frågeställningarna till vårt syfte är: Hur ser rektorer och specialpedagoger på begreppet inkludering? Finns skillnader i resonemanget mellan rektorer och specialpedagoger kring organiseringen av elever i behov av särskilt stöd? Hur resonerar rektorer och specialpedagoger kring inkludering i förhållande till styrdokument? Studien utgår ifrån ett sociokulturellt perspektiv och här lyfts den proximala utvecklingszonen. Med hjälp av det relationella och det kategoriska perspektivet har vi analyserat vårt material. Vi har gjort en kvalitativ studie där vi har använt oss av semistrukturerade intervjuer. Fyra rektorer och tre specialpedagoger på fem olika skolor har intervjuats. Datamaterialet har sedan bearbetats och analyserats med hjälp av en tematisk forskningsansats. Citat som är betydelsefulla för våra frågeställningar har valts ut och grupperats efter fyra olika teman. Det framkommer i våra intervjuer att endast en av fem skolor vi besökt har en särskild undervisningsgrupp på sin skola. De andra skolorna har valt att inkludera elever i behov av särskilt stöd i de ordinarie klassrummen. En-till-en-undervisning förekommer på några av skolorna. Vår slutsats i studien är att det viktigaste inte är var eleven placerad utan vad som är bäst för individen. När det talas om inkludering i datamaterialet kan man urskilja att det talas både om didaktisk, social och rumslig inkludering.

Studiens syfte är att undersöka och analysera förskollärarnas föreställningar om och förhållningssätt till barn som utmanar i förskolan. Detta för att förstå hur förskollärarna kan påverka barns möjligheter respektive begränsningar i förskolan. Dessa föreställningar och förhållningssätt kan vi undersöka genom att göra en diskursanalys på förskollärarnas utsagor om barn som utmanar. För att uppnå studiens syfte har vi formulerat det i två frågeställningar: Vilka föreställningar synliggörs i förskollärarnas utsagor om barn som utmanar? Vilka förhållningssätt synliggörs i förskollärarnas utsagor om sitt bemötande av barn som utmanar? Vi tar avstamp i det poststrukturella perspektivet med grundläggande antagande om språkets betydelse i människors uppfattningar av verkligheten eftersom språket konstituerar den sociala världen. Poststrukturalism betonar att det inte finns några “sanningar” om verkligheten, utan det är föränderligt och produceras ständigt i olika diskursiva praktiker. Tillsammans med det kategoriska och relationella perspektivet, som utgör våra analytiska verktyg, kan vi synliggöra hur förskollärarna uttrycker skilda föreställningar om och förhållningssätt till barn som utmanar. Vårt empiriska material består av intervjuer med fem verksamma förskollärare från två olika förskolor. Intervjuerna inleds med en fördefinierad situation. Detta presenteras i analys och resultat avsnittet. Förskollärarna fick då möjlighet att reflektera över situationen med hjälp av öppna frågor. Studiens resultat visar att föreställningar om och förhållningssätt till barn som utmanar är mångtydiga. Dessa varierande föreställningar och förhållningssätt har betydelse för barns subjektskapande som även medför möjligheter och begränsningar för barns olikheter.

Syftet med arbetet är att undersöka om lärares uppfattning är att de får meningsfull kompetensutveckling kring elever i behov av särskilt stöd.Arbetet ger en översikt av tidigare forskning kring kompetensutveckling. Med hjälp av enkätundersökning ville jag beskriva lärares uppfattning om kompetensutvecklingens tre huvudkomponenter; bakgrund, process och ut-fall, skapar förutsättningar för meningsfull kompetensutveckling kring ele-ver i behov av särskilt stöd.Sammanfattningsvis pekar resultatet på att få lärare uppfattar den kollektiva kompetensutvecklingen kring elever i behov av särskilt stöd som menings-full, medan den individuella kompetensutvecklingen upplevs som menings-full av majoriteten. Resultatet visar också att det är ovanligt med kompe-tensutveckling kring elever i behov av särskilt stöd.

Syftet med vår studie är att undersöka barns uppfattningar om förskolans regelverk sett urbarnens perspektiv. Vårt syfte kompletteras med frågeställningar om hur barn uppfattarregler, både de uttalade och outtalade, som finns på förskolan samt upplevelsen av attkunna påverka regelverket. Studien utgår från ett relationellt perspektiv och ur barnsperspektiv. I tidigare forskning redogörs för relevant forskning och litteratur utifrånämnesområdet. Vi har använt oss av en kvalitativ metod med triangulering via observationoch intervju för att belysa våra forskningsfrågor ur flera perspektiv. I studien har det ingått19 barn (5-6 år) och tre pedagoger på en förskola. Studiens resultat visar på att barnsuppfattning om möjlighet att påverka det regelverk som finns på förskolan är begränsade,men barnen visade tydligt på en vilja att få vara delaktiga.

Sammanfattning/abstraktLeth; Angelica (2015). Barn i behov av särskilt stöd i förskolan (Children with special needs in preschool). Specialpedagogprogrammet, Lärande och samhälle, Skolutveckling och ledarskap, Malmö högskolaBakgrund Förskolan har som uppdrag att anpassa verksamheten till alla barn i förskolan och lägga grunden för ett livslångt lärande. Enligt LpFö98 ska ”Barn som tillfälligt eller varaktigt behöver mer stöd och stimulans än andra ska få detta stöd utformat med hänsyn till egna behov och förutsättningar så att de utvecklas så långt som möjligt” (s.5). Min erfarenhet från förskolan är att pedagoger anser att barnet ska anpassa sig samt att beteende ska förändras efter förskolans krav/norm. Det upplevs som svårigheter för pedagogerna att samtala kring vem som anses vara i behov av särskilt stöd, samt vad det särskilda stödet innebär.Syfte och preciserade frågeställningar Syftet med studien är att undersöka vilka barn som pedagoger bedömer vara ”ett barn i behov av särskilt stöd” i förskolans verksamhet utifrån pedagogernas synsätt. Samt vidare beskriva vilket stöd förskolan erbjuder, var är gränsen mellan allmänpedagogiska insatser och särskilt stöd som barnen möter i förskolan.Preciserade frågeställningar•Hur påverkar pedagogernas synsätt identifikationen av barn i behov av särskilt stöd?•Hur beskriver pedagogerna det särskilda stödets utformning?•Var sätter pedagogerna gränsen mellan allmänpedagogiska insatser och särskilt stöd?Teori Studien utgår från systemteorin där helheten påverkas olika beroende på var i systemet det sker en förändring. Genom att använda sig av förändringen innebär det att man måste gå från den rådande ordningen och utmana sitt tänkande till oordning för att utveckla nya konstanter som vi senare använder oss av. Systemets unika delar påverkar i sin tur de andra delarna i systemet som har en gemensam nämnare. Studien lyfter även olika specialpedagogiska perspektiv. MetodStudien utgår från en kvalitativ ansats genom semistrukturerade intervjuer, både individuella och genom fokusgrupper. Intervjuerna har transkriberats utifrån ljudupptagning via diktafon. De tre teman har analyserats ur ett hermeneutiskt perspektivResultat Pedagogerna i studien har i intervjuerna reflekterat utifrån deras egna olika erfarenheter kring att arbeta med barn i behov av särskilt stöd. Barn i behov av särskilt stöd benämndes av pedagogerna utifrån att barnet har en diagnos, andra beteende än pedagogerna själva förstår sig på och okoncentrerade barn. Att ange miljön, gruppstorleken och vad som anses normalt är återkommande när pedagogerna diskuterade och reflekterade över barnets beteende och utveckling. Pedagogernas insatser riktades mest till de barn som utmanade pedagogerna och barngruppen. De reflekterade över att många pedagoger i förskolan ”släcker bränder” och att det blir tillfälliga lösningar med att klara av situationen. Pedagogerna ansåg att det var viktigt att tidigt identifiera barnens individuella behov och de var överens om att det var viktigt med tidiga insatser. Samtidigt förmedlade pedagogerna okunskap kring vem som anses behöva särskilt stöd. Det fanns för alla pedagogerna en inarbetad rutin kring när och hur de fick specialpedagogisk handledning, men den användes enligt pedagogerna i sista hand. En anledning till okunskap kan tänkas vara den handledning som pedagogerna efterfrågade. Det upplevdes som tidskrävande för pedagogerna att ha handledning av olika professioner och återkopplingen till arbetslaget sågs som en extra arbetsuppgift. Specialpedagogiska implikationer Det har inte funnits specialpedagoger som profession i förskolan så länge. Med det behov som aktörerna i studien och tidigare forskningen har visat är att det finns vinster med att implementera specialpedagogisk kompetens i förskolan. Genom specialpedagogen som handledare och ett metakognitivt förhållningssätt kan alla nivåerna i systemet överblickas inom organisationen för att kartlägga var problemen uppstår. Nyckelord: barn i behov av särskilt stöd, förskola, barngruppens storlek, dilemmaperspektiv, kategoriskt perspektiv, relationellt perspektiv

Förskolan utgör en viktig roll i att möjliggöra tidiga insatser för en god och likvärdig uppväxt (SOU 2020:46). I denna studie undersöks en tvärprofessionell samverkansmodell för tidiga insatser som kallas Samverkan för Barnets Bästa (SBB)1. Syftet med studien är att undersöka pedagogers2, specialpedagogers och rektorers uppfattning och erfarenheter av arbetet med SBB. Begreppen barn i behov av särskilt stöd, samverkan och tidiga insatser förklaras utifrån rådande styrdokument och tidigare forskning. Kontextens betydelse i korrelation till dessa tre begrepp, lyfts också fram. I avsnittet teori avhandlas studiens specialpedagogiska perspektiv utifrån det relationella och kategoriska perspektivet. Utifrån innehållsanalysen av intervjuerna med studiens nio informanter framkommer det att relationell kompetens och strävan efter ett empatiskt förhållningssätt framhävs som tydliga framgångsfaktorer för samverkan genom SBB. Dock framkommer en osäkerhet kring vad SBB är, när det bör erbjudas och vilka insatser det kan leda till. Denna osäkerhet lyfts framför allt av rektorerna och pedagogerna, medan specialpedagogerna upplevs väl införstådda i samverkansformens funktion. Studiens viktigaste slutsats visar att tidiga samordnade insatser är viktiga för att upptäcka och motverka ohälsa hos yngre barn i förskolan, samtidigt som ett relationellt förhållningssätt hos personer som möter och arbetar med barn är avgörande för hur insatserna initieras och genomförs. Även tillgång till resurser och specialpedagogisk kompetens inom förskolan visar sig vara en avgörande faktor för att upptäcka tidiga tecken på ohälsa hos barn. Fortsatt forskning behövs för att öka kunskapsspridning kring ett specialpedagogiskt perspektiv på förskolans möjligheter och hinder för samverkan genom SBB med fokus på förskolekontextens betydelse.

Studien grundade sig i skillnaden mellan skolans styrdokuments krav på ett övervägande främjande arbete på organisationsnivå och många skolors upplevelse av att bedriva ett huvudsakligen individfixerat åtgärdande arbete, alltså ”brandkårsutryckningar”. Syftet med studien var att undersöka varför och på vilket sätt tre skolor har valt att starta ett utvecklingsarbete på organisationsnivå för att ändra sin verksamhets förhållningssätt från ett åtgärdande arbete till ett främjande. Studien är en fallstudie som har genomförts på tre skolor. Kvalitativa halvstrukturerade intervjuer, observationer och textanalys har använts för att samla in empiri till studien. Vi valde att använda oss av systemteori för att förklara processerna i den skolutveckling som skett på de undersökta skolorna. De kategoriska och relationella perspektiven valdes också ut som analysverktyg. De användes både för att förklara hur skolornas syn på elever har skiftat från ett kategoriskt till ett relationellt perspektiv samt för att skapa förståelse för hur ett främjande arbete kan organiseras för att gynna alla elevers lärande och måluppfyllelse. Resultatet visade att samtliga skolor upplevde ett förändrat förhållnings- och arbetssätt genom den genomförda skolutvecklingen. Ett antal framgångsfaktorer och utmaningar i att bedriva ett skolutvecklingsarbete identifierades såsom bland annat en tydlig ledare, en tydlig vision, att personalen lär tillsammans, långsiktighet i utvecklingsarbetet. Samtliga skolor upplevde att de efter skolutvecklingsprojektet antagit ett utbrett relationellt perspektiv och att de i större utsträckning anpassade organisationen utifrån elevernas behov efter utvecklingsarbetet än de gjorde tidigare.