Uppsatsens syfte är att undersöka vilka dramametoder lärare använder i sin skrivundervisning. Vidare är syftet med studien att undersöka vad de medverkande lärarna menar med utveckling av berättande texter samt om de anser att drama kan påverka elevernas utveckling inom andra områden än skrivandet av berättande texter. Vi undersöker även vilka faktorer de medverkande lärarna anser kan hämma eller möjliggöra användandet av drama i undervisningen. Studien baseras på kvalitativa metoder som utgörs av en enkätundersökning som består av både öppna och slutna frågor som besvarades av 14 lärare. Utifrån enkäterna gjordes fem semistrukturerade fördjupande intervjuer. I forskningsbakgrunden presenteras forskning kring drama och drama i skrivundervisningen.   Denna studie visar att flera av lärarna i studien använder sig av att dramatisera olika former av sagor, både befintliga samt egenkomponerade. Det framkommer i resultatet att lärarna anser att dramatiseringarna ger fler fördelar för elevernas utveckling än bara inom skrivandet, även om fokuset för dramatiseringarna låg på den skriftliga utvecklingen. De största faktorerna som påverkar lärares användning av drama i sin undervisning är bristen på kunskap om drama hos läraren och tidsbrist. Alla de intervjuade lärarna anser att mer utbildning behövs för att man ska kunna utveckla drama i undervisningen.

Syftet med studien är att undersöka hur lärare beskriver sin undervisning om elevers läsinlärning i relation till att utveckla elevers fonologiska medvetenhet. Studiens teoretiska utgångspunkt placeras i det sociokulturella perspektivet och har en kvalitativ metodansats som baseras på semistrukturerade intervjuer med sex verksamma F-3 lärare. Läroplanen fastställer att läs- och skrivundervisningen i årskurs 1–3 ska bearbeta sambandet mellan ljud och bokstav. Läsinlärning har under en lång tidsperiod varit ett kontroversiellt ämne i debatter. Det har diskuterats om elever behöver förstå sammankopplingen mellan ljud och bokstav eller endast behöver lagra ord visuellt i minnet och på så vis bli läskunniga. Tidigare forskning visar att fonologisk medvetenhet är en viktig förutsättning för läsinlärning och senare läsförmåga. Att vara medveten om att ord består av ett antal bokstäver som företräds av ett särskilt språkljud är en stark faktor för god läsinlärning. Elever som inte besitter dessa färdigheter löper större risk för att erhålla läs- och skrivsvårigheter. Resultatet visar att lärarna betraktar fonologisk medvetenhet som en grundläggande tillgång för en lyckad läsinlärning samt för att förhindra läs- och skrivsvårigheter. Av resultatet framgår det även att undervisningen inrymmer språklekar, bokstavsinlärning samt olika sorters bokläsning för att bidra till att utveckla elevers fonologiska medvetenhet och läskunnighet. / <p>Svenska</p>

Tidigare studier har visat att en viktig aspekt ofta saknas i den skrivundervisning som eleverna ges inom ramen för svenskämnet i skolan. Fokus har för ensidigt riktats mot skrivfärdighet och genreanpassning. Det som ofta saknas i under-visningen är ett perspektiv som sätter språk och text i relation till makt, och ett skrivande som använder språket för att bygga kunskap och åstadkomma förändring i samhället. Förutom språklig och kulturell kompetens behöver eleverna alltså utveckla kritiska kompetenser genom skrivundervisningen. Syftet med denna studie är att belysa den position som de kritiska skrivkompetenserna innehar i dagens svenskämne genom att undersöka i vilken utsträckning kritisk litteracitet möjliggörs och uppmuntras i ett nationellt prov i skriftlig framställning. De nationella proven har nämligen en normerande effekt på undervisningen i stort. I detta syfte har ett nationellt prov i skriftlig framställning för kursen Svenska 1 på gymnasiet granskats utifrån Janks (2010, 2013) critical literacy-perspektiv och dess fyra dimensioner: makt, tillgång, mångfald och design. Studien visar att provet i relativt låg grad främjar kritisk litteracitet eftersom uppgifterna på olika sätt begränsar elevernas definierande och rekonstruerande möjligheter och eftersom uppmaningar till kritiska förhållningssätt saknas. De fyra olika skrivuppgifterna som erbjuds kan därtill sägas främja kritisk litteracitet i olika utsträckning. Trots att ingen av uppgifterna uppmanar till kritiska förhållningssätt är möjligheterna att detta görs av eleverna större i vissa uppgifter än i andra. Studien visar därmed att det granskade provet inte korresponderar med skolans övergripande demokratiska mål. Resultatet bekräftar tidigare forskning och indikerar därmed att den skrivundervisning som ges i kursen svenska 1 på gymnasiet behöver vidgas till att omfatta också en socio-politisk diskurs och kritiska skrivkompetenser för att ge eleverna tillgång till en holistisk undervisning om språk och text samt dess relation till makt.

Studien syftar till att undersöka hur mellanstadielärare utformar processorienterad skrivundervisning för digitala skrivverktyg i svenska samt vilka möjligheter och begränsningar detta medför. I bakgrunden behandlas begreppen skrivprocess och digital skrivprocess samt likheterna och skillnaderna mellan dem. Därefter lyfts för- och nackdelar med digitala respektive analoga skrivverktyg för att sedan belysa vikten av digital kompetens.  Enkäter skickades ut till mellanstadielärare i svenska och det insamlade datamaterialet analyserades utifrån det sociokulturella perspektivet på lärande, tidigare forskning samt relevant litteratur inom ämnet. Resultatet visar att i lärares processorienterade  skrivundervisning genomförs förarbete som ofta innehåller något typ av skrivstöd. Under själva skrivandet stöttas eleverna genom feedback och dessutom genomförs även efterarbete, ofta med ett formativt inslag. Förarbetet och efterarbetet inkluderas olika mycket vilket främst beror på uppgiftstypen. Vidare visar resultatet att den främsta möjligheten som lärare upplever med digitala skrivverktyg är att bearbetningen underlättas. Däremot anses digitala skrivverktyg bidra till ett sämre analogt skrivande.

Detta är en kvalitativ studie som syftar till att undersöka hur lärare förhåller sig till skrivverktygens möjligheter och utmaningar i skrivundervisningen. I studien deltog fem aktiva svensklärare som undervisar i årskurserna 4–6. Studien använder sig av semistrukturerade intervjuer med intervjufrågor baserade på Roz Ivaničs teori om skrivdiskurser. Teorin om skrivdiskurser används sedan för att presentera resultatet och för att förklara hur lärarna förhåller sig till skrivverktygens möjligheter och utmaningar i olika delar av skrivundervisningen. Resultatet visar att lärarna föredrog dator som skrivverktyg när eleverna ska skriva längre texter, där en av fördelarna med en skrivundervisning på dator är en enkel textbearbetning. Lärarna anser att skrivande för hand har en fortsatt viktig roll i skolan, bland annat för att det hjälper eleverna med den kognitiva förmågan. Lärarna ser främst möjligheter med ett skrivande för hand i andra funktioner än skapande av längre texter, som exempelvis vid anteckningar. Sammanfattningsvis vill lärarna ha en strävan att kombinera de båda skrivverktygen för att främja elevernas lärande.

Syftet med denna studie är att undersöka elevers syn på och erfarenheter av responsarbete i skrivundervisningen. Undersökningen fokuserar på att studera elevers uppfattningar kring den respons de får samt åsikter och tankar kring hur kamratrespons fungerar. Även eventuella problem som eleverna upplever med lärar- och kamratrespons kommer att belysas. Studiens teoretiska utgångspunkt är den sociokulturella teorin. Datainsamling har skett genom sex stycken kvalitativa intervjuer, där insamling och analys har inspirerats av grundad teori. Sex stycken gymnasieelever har intervjuats och deras svar har senare analyserats tematiskt, där teman urskilts för att kunna besvara studiens frågeställningar. Studiens resultat visar att de strategier och teorier som tidigare forskning påvisat är bäst lämpad för lärar- och kamratrespons, stämmer överens med de intervjuade elevernas uppfattningar kring hur de önskar få respons. Resultatet visar även att eleverna inte får möjlighet att få respons under skrivprocessens gång. Vidare visar resultatet att kamratrespons inte används särskilt frekvent i skrivundervisningen, vilket vissa elever har löst genom att arbeta självmant med kamratrespons. Slutligen visar resultatet att eleverna ibland inte tar till sig den respons de får, på grund av att responsen ges långt efter texten har lämnats in men också för att vissa elever finner det onödigt, eftersom betyget redan är satt.

I denna studie undersöks, med hjälp av en kvalitativ samtalsanalys, vad en lärare och fyra elever i andraspråksundervisningen för vuxna valde att behandla under individuella responssamtal om elevernas texter. Resultatet av undersökningen sammanfattas i ett antal tematiseringar, åtta kopplade till läraren och fem tillhörande eleverna. Lärarens tematiseringar var: redogörande för elevrespons, beröm, innehållsförbättringar, ytförbättringar, förståelsekontroll, återberättande, tilläggsförfrågan och utvärderingsfrågor. Elevernas tematiseringar var: ytfrågor, förståelsekontroll, tilläggsförfrågan, omdömesbegäran och andra uppgifter. Resultatet visar att läraren och eleverna behandlade sådant som berörde elevtexten och samtalet men också sådant som inte gick att relatera till elevtexten eller samtalet. När eleverna tog initiativ till att diskutera texten valde de att behandla elevtextens yta till skillnad från läraren som även behandlade textens innehållsliga aspekter. Detta tyder på att eleverna behöver utveckla sin textkunskap för att kunna diskutera textens innehåll.

Skolan ansvarar för att varje elev efter genomgången grundskola kan använda det svenska språket i skrift på ett rikt och nyanserat sätt. Specialläraren/specialpedagogen har ett viktigt uppdrag i att stödja och handleda lärarkollegor i deras arbete för att skapa en framgångsrik och tillgänglig skrivundervisning för alla elever. Den här studiens syfte var att synliggöra och analysera vad lärare och speciallärare/specialpedagoger i grundskolan upplever som viktigt i samarbetet med varandra då fokus är strävan mot framgångsrik skrivundervisning för elever i språklig sårbarhet. Datainsamlingen skedde genom kvalitativa semistrukturerade intervjuer av 9 lärare som undervisar i svenska/svenska som andraspråk, 6 speciallärare och 2 specialpedagoger i grundskolan. Resultatet visade att många informanter beskrev att det finns ett samarbete mellan lärare och speciallärare/specialpedagog men att detta samarbete behöver förbättras och utökas. Mer tid till samarbete efterfrågades av alla informanter. Vidare visade resultatet att professionerna samarbetar i olika former men det verkar inte finnas ett större samarbete som handlar om teamundervisning eller kooperativ undervisning, där pedagogerna delar ansvaret för alla elever. I studien framkom att professionerna har både ett relationellt och kategoriskt perspektiv när de beskriver samarbete för att skapa en framgångsrik skrivundervisning för elever i språklig sårbarhet. Dessa olika synsätt påverkar speciallärares/specialpedagogers arbete när det gäller hur och på vilket sätt ett gott samarbete med kollegor skapas för att åstadkomma en framgångsrik skrivundervisning för elever i språklig sårbarhet. Denna studie är relevant för nämnda lärarprofessioner men även skolledning då deras syn påverkar hur skrivundervisningen utformas.

Vårt syfte med denna studie är att undersöka och belysa synen hos svensklärare för årskurs 7–9 i deras arbete med skrivundervisning samt vilka tankar de har om skrivundervisningen och elevernas skrivförmåga. För att skapa en förståelse för det och besvara våra frågeställningar har vi använt oss av semistrukturerade intervjuer som genomförts digitalt via Zoom. Genom en tematisk innehållsanalys har vi bearbetat det insamlade materialet som sedan presenteras i olika teman i resultatdelen. De svar vi har fått av informanterna har analyserats utifrån det sociokulturella perspektivet där bland annat stöttning är en central del av lärandeteorin.  Resultatet visar att lärarna använder olika metoder som kan härledas till den sociokulturella teorin. Lärarna undervisar främst genom att presentera den genren eleverna ska skriva och belyser specifika drag som är vanliga i texttypen. Detta kan i sin tur bero på inspiration av genrepedagogiken och tillhörande cirkelmodell. Genrepedagogiken stöttar och utmanar eleverna och sammankopplas med det sociokulturella lärandeperspektivet. Hjälpmedel såsom checklistor och skrivmallar används också som stöd i skrivandet för eleverna vilket framför allt är till gagn för svagpresterande elever. Studien visar också att eleverna får feedback från lärarna och det sker oftast efter att en text är inlämnad medan tidigare forskning, men även informanterna, framhäver att återkoppling bör ske under skrivprocessen. Informanterna berättar även att de upplever hinder i undervisningen i form av tidsbrist då de anser det svårt att hinna med bland annat feedbacken. Läsovana nämns också som en utmaning då lärarna upplever att elever läser mindre idag vilket påverkar deras skrivförmåga.

Studiens syfte är att undersöka hur digitala verktyg används i läs-och skrivundervisningen och vilka faktorer som avger omfattningen av användandet i årskurs två på tre olika skolor i samma kommun samt om och hur kompetensutveckling erbjuds till lärare i förskoleklass till årskurs tre. För att samla data till studien har vi genomfört tre stycken intervjuer och observationer. Studiens slutsats är att lärare i årskurs två är informerade om att digitalisering ska ingå i läs-och skrivundervisning men tolkar vikten av det användandet på olika sätt. Interaktiva smartboards används flitigt av lärare i undervisningen men elevernas användande av digitala verktyg är begränsat. Sociokulturella faktorer påverkar inte tillgången till digitala verktyg i undervisningen. Digitala verktyg motiverar eleverna till att delta och anstränga sig i undervisningen. Kompetensutveckling gällande digitala verktyg är inte obligatorisk utan baseras på lärarens eget intresse och arbetslagets förkunskaper.