Studien undersökte gruppbaserad compassionfokuserad terapi (CFT) i en klinisk miljö hos ungdomar med psykisk ohälsa samt hos omsorgspersoner till ungdomar med psykisk ohälsa. Syftet var att undersöka samband mellan deltagarnas upplevelse av CFT och psykiskt mående före och efter behandling. Deltagarna beskrev fritt sina upplevelser av CFT i en utvärderingsenkät som undersöktes med innehållsanalyser. Psykiskt mående skattades med en anpassad version av The Child Outcome Rating Scale (CORS) och förändring mättes med beroende t-test. Sambandet mellan dessa undersöktes med datan från båda instrumenten. Resultatet visade en övergripande positiv upplevelse av behandlingen. Omsorgspersonernas psykiska mående förbättrades signifikant, men inte ungdomarnas. Ett möjligt samband mellan positiv förändring i psykiskt mående och positiv behandlingsupplevelse syntes. Däremot sågs inget tydligt samband kring försämring i psykiskt mående och en negativ behandlingsupplevelse. CFT tycks vara hjälpsamt för omsorgspersoner till barn med psykisk ohälsa och eventuellt även för ungdomar med psykisk ohälsa men vidare forskning krävs. / The study examined group-based compassion-focused therapy (CFT) for adolescents with mental health problems, and caregivers to adolescents with mental health problems, in a clinical environment. The purpose was to examine the association between participants´ experiences of CFT and changes in psychological distress before and after treatment. Participants freely described their experience in an evaluation questionnaire, which were examined with content analyzes. Psychological distress was rated with a constructed version of The Child Outcome Rating Scale (CORS) and changes were measured with dependent t-test. Comparisons between both assessments examined their association. The results showed positive experiences of the treatment. Caregivers rated a significant improvement in psychological distress, however, adolescents did not. A possible association was discovered between improvement in psychological distress and positive experiences. However, there was no obvious pattern between impairment of psychological distress and negative experiences. CFT seems to be a helpful treatment for caregivers to adolescents with mental health problems and possibly also to adolescents with mental health problems, but further research is required.

HINTERGRUND: Die meist wöchentlich stattfindende Lipidapherese (LA) kommt bei Patienten mit therapierefraktärer Hyperlipoproteinämie sekundärpräventiv zum Einsatz. Während umfangreiche Informationen zu deren Effizienz und Sicherheit vorliegen, fehlen valide Erhebungen zum subjektiven Befinden von Lipidapheresepatienten (LAP) und deren Erleben der invasiven extrakorporalen Behandlung. METHODEN: Diese monozentrisch durchgeführte Untersuchung schloss 23 LAP mit nachgewiesener KHK sowie 32 hospitalisierte nicht-extrakorporal behandelte KHK-Patienten (NEKP) und 31 Hämodialysepatienten (HDP) ein. Es erfolgten alters-, geschlechts- und morbiditätsadjustierte Vergleiche von gesundheitsbezogener Lebensqualität (GLQ) mittels PLC (Profil der Lebensqualität chronisch Kranker), Angst und Depressivität (HADS-D=deutsche Version der Hospital Anxiety and Depression Scale; Cutoff jeweils >7), Krankheitsverarbeitung (FKV-LIS=Freiburger Fragebogen zur Krankheitsverarbeitung) sowie des bei LAP und HDP anhand von Interviews erfassten Erlebens der extrakorporalen Behandlung. ERGEBNISSE: Von den LAP hatten 39.1% einen auffälligen HADS-D-Wert für Angst und 17.4% für Depressivität. Sowohl hinsichtlich dieser Symptome als auch der psychischen und sozialen GLQ waren die LAP den NEKP nicht unterlegen, während sie eine signifikant bessere physische GLQ aufwiesen. Im Vergleich mit den HDP zeigte sich eine jeweils teilweise signifikant bessere physische, psychische und soziale GLQ bei den LAP. Sie waren zudem signifikant weniger depressiv und tendenziell weniger ängstlich. Gegenüber den HDP gaben die LAP eine signifikant geringere Belastung (5.3 vs. 2.7 von 10) durch ihre extrakorporale Behandlung an. 72% nahmen die LA-Therapie als entlastend wahr (gegenüber 69% bei den HDP) und 70% würden sie uneingeschränkt weiterempfehlen. Unter den LAP dominierten eher vorteilhafte Krankheitsverarbeitungsmechanismen, worin sie sich allerdings nicht von den NEKP und HDP unterschieden. SCHLUSSFOLGERUNG: Die Akzeptanz der LA durch die Patienten und deren im Vergleich gute GLQ sowie psychische Befindlichkeit sind beachtlich. Durch die effektive ’Blutreinigung’ allein sind diese Ergebnisse jedoch nicht zu erklären. So drängen sich Fragen zu weiteren, auch psychischen, Wirkmechanismen der LA-Therapie auf.

Introduktion: ADHD är en uppmärksamhet -och hyperaktiv störning, där 90 % i Sverige behandlas med det farmakologiska läkemedlet Metylfenidat (MPH). En stor andel med ADHD utvecklar psykiatrisk komorbiditet i form av psykisk ohälsa (frånvaro av mentalt välbefinnande). Patofysiologin hur MPH påverkar hjärnan är okänd och behandlingsformen har diskuterats som bristfällig på grund av förekommande bieffekter. Fysisk aktivitet har föreslagits som ett hälsosammare behandlingsalternativ, då evidens visat att fysisk aktivitet kan förbättra ADHD-symptom och samsjuklighet av psykisk ohälsa. Det finns inga studier som undersökt hur individer med ADHD upplever nuvarande- och önskar behandling. Syftet med denna studie blev därför att undersöka upplevda erfarenheter av ADHD och hur det farmakologiska läkemedlet MPH och fysisk aktivitet upplevs ha påverkat diagnosens symptom och individernas psykiska hälsa samt att ta reda på vilken behandling individerna önskar utifrån deras livserfarenheter. Metoden utgick från ett fenomenologiskt ramverk med hjälp av en deskriptiv kvalitativ tvärsnittsstudie, där data extraherades genom en innehållsanalys med en induktiv ansats. Urvalet selekterades genom snöbollsurval, där inklusionskriteriet var att deltagarna blivit diagnostiserad med ADHD och har erfarenheter av MPH och fysisk aktivitet. Resultatet visade att symptom för ADHD var problematik med koncentration-, hyperaktivitet-, uppmärksamhet- och systematiska svårigheter, där symptom försämrat den psykiska hälsan. Det framgick att både MPH och fysisk aktivitet effektiviserade symptom mot koncentration, hyperaktivitet och uppmärksamhet, varav KBT (kognitiv beteendeterapi) förbättrade systematiska svårigheter. Vidare bidrog MPH med fysiska, mentala och beteendeföränderliga bieffekter som försämrade den psykiska hälsan. Fysisk aktivitet visade däremot förbättra den psykiska hälsan, där inaktivitet framgick som en central nackdel för förvärring av symptom och psykisk hälsa. Deltagarnas önskan var att behandling bör uppföljas och baseras på en överenskommelse som anpassas efter individuella svårigheter och hälsotillstånd. Slutsatsen med studien kom fram till att behandlas med fysisk aktivitet i kombination med KBT skulle vara hälsosammare som första behandling mot samtliga ADHD-symptom och psykisk hälsa. I andra hand var det deltagarnas önskan att applicera MPH vid akut behov, och är därav förslag att forska fram MPH som engångsbehandling som kan användas vid inaktiva tillstånd. Studien kom fram till att inkludering av fler idrottsvetenskapliga tjänster till vård och skola behövs för mer kompetens om vikten av fysisk aktivitet för individer som har ADHD. / Introduction: ADHD is an attention-deficit/hyperactivity disorder, where 90% in Sweden is treated with the pharmacological drug Methylphenidate (MPH). People diagnosed with ADHD develop often psychiatric comorbidity in form of mental illness. The pathophysiology behind how MPH influence the brain is unknown and the treatment have been discussed as deficient due to side effects. Physical activity has been suggested as a healthier treatment option, as evidence shows that physical activity can improve ADHD-symptoms and comorbidity of mental illness. There are no studies that have invastigate how individuals with ADHD experience current- and desired treatment. The aim of this study was therefore to investigate the experiences of having ADHD and how the pharmacological treatment MPH and physical activity has affected the symptoms and mental health, and also find out what treatment the individuals want based on their life experiences. The method was derived from a phenomenological framework using a descriptive qualitative cross-sectional study. Data was analyzed with an inductive approach using an interpretive analysis. Participants was recruited through a snowball selection, where the inclusion criteria stated that participants been diagnosed with ADHD and have experience of MPH and physical activity. The results showed that the frequent occurring symptoms of ADHD were difficulties with concentration-, hyperactivity-, attention- and systematic symptoms, where symptoms had shown a negative effect on the mental health. It appeared that both MPH and physical activity made symptom improvement against concentration-, hyperactivity- and attention difficulties, while CBT (Cognitive Behavioral Therapy) improved systematic difficulties. MPH contributed to side effects that affected physiological-, psychological- and behavioral aspects, which all were perceived to have a negative influence on mental health. In contrast, physical activity improved mental health and showed no evidence of side effects, except when physical activity was absent from daily life. Inactivity appeard to be a central disadvantage for worsening symptoms and mental health. The participants desired that their treatment should be tailored to individual difficulties and health condition in a collaborative way and with follow-up from the health care worker. The study concluded that physical activity in combination with CBT would be a healthier as first treatment option to reduce symptoms of ADHD and improve mental heatlh. Additionally, the participants desired treatment with MPH in form of single doses for urgent need, and it is therefore to suggest development of such treatment option. Furthermore, the study proposes more services for sport science within healthcare and schools for containing applicable knowledge in physical activity for dose with ADHD.