Den grundlagsstadgade näringsfriheten är av stor betydelse för Sveriges välstånd. Den får därför endast inskränkas av i huvudsak lagstiftning som skyddar angelägna allmänna intressen. Antitrustregleringen, som är en stor del av konkurrensrätten, utgör en sådan lagstiftning som motiveras bland annat med hänsyn till att den fyller en funktion i enlighet med allmänintresset, nämligen att bevara och främja konkurrensen. Regleringen får dock inte alltid konkurrensfrämjande resultat, då följderna av regleringen kan bli att företag på grund av alltför omfattande påföljder efter en överträdelse inte själva kan styra sin verksamhet i enlighet med näringsfriheten. Särskilt omfattande torde konsekvenserna vara för de mindre ekonomiskt bemedlade företagen. Analysen av konsekvenserna i nedanstående framställning är teoretisk, vilket innebär att det är omöjligt att göra en intresseavvägning då omfattningen av de praktikska konsekvenserna inte är utredd. Därmed är det inte möjligt att göra en fullständig legitimitetsbedömning av regleringen. Däremot innebär den teoretiska risken för att sådana konsekvenser inträffar att möjligheten att förändra antitrustregleringen bör utredas. Likaså bör näringsfrihetens ställning hos lagstiftaren framhävas för att på så sätt undvika den här typen av risker att regleringen åsidosätts, i vissa fall kanske utan legitim grund.

Commercial expropriation occurs when real property is compulsory acquired by a private operator. This phenomenon is relatively new and has been criticized not only because of the rules concerning compensation, but also from the point of view of permissibility. An intervention in the protection of property must fulfill the requirement of important public interest set out in RF 2 kap. 15 § in order for it to be allowed. There is no definition regarding what constitutes an important public interest, the only thing that exist is a non-exhaustive list in the preparatory work. This in turn has led to the creation of a broad discretion when it comes to determining what constitutes important public interests. The broad discretion is making it difficult for the courts to reject interventions due to the vague meaning of the requirement. Commercial expropriations are not exempted from the difficulty of determining the meaning of important public interests. What makes commercial expropriation controversial is the fact that it occurs under the same rules that govern communi-ty expropriation, although private operators are driven by profit motives. The problem is the fact that the requirement does not limit the possibilities of making interventions in the protection of property. The necessity of having a requirement without meaning that should limit the possibilities of making interventions can be questioned. The possibility of making all or nothing fit under the requirement can affect legal certainty in a negative way, because it becomes difficult to predict the reasons that may justify expropriation. In order for the requirement to work as a limitation, there must be a clarification concerning its meaning. A first step in that direction is to introduce a clarification in the preparatory work which would render the courts able to determine if the requirement is fulfilled.

Uppsatsen behandlar de intressekonflikter som uppstår vid planläggning av bostadsändamål intill järnvägsspår. Dagens planering är präglad av ett förtätningsideal inte bara i Sveriges större städer utan även på mindre orter. Hand i hand med förtätning eftersträvas ett minskat bilanvändande och järnvägstrafik lyfts fram som ett lämpligare transportsätt utifrån ett miljöperspektiv. Järnvägstrafik påverkar sin omgivning i form av buller, vibrationer och elektromagnetiska fält, samt skapar risker för urspårning av tåg. När järnvägstrafik passerar genom täta urbana miljöer skapas intressekonflikter mellan järnvägens effekter och rådande förtätningsideal, eftersom bebyggelsen påverkas av dessa. Uppsatsen studerar vilka dessa intressekonflikter mellan järnvägen och bostäder är, samt hur de kan ges uttryck med hjälp av en fallstudie. Fallstudien tittar närmare på två fallorter, Växjö och Kungsbacka för att närmare studera vars en detaljplan gällande ny bostadsbebyggelse vid järnvägsspår. Avvägningar mellan intressekonflikterna kommer till uttryck i fysisk planering som blir en medlare mellan intressena. Förhoppningen är att studien kan ge nya insikter och perspektiv på förtätning av bostäder vid järnvägsspår.

No description available.

Under 2009 och 2010 infördes nya bestämmelser gällande strandskyddet i Sverige vilka delvis syftade till att främja utvecklingen av landsbygden genom att tillåta vissa lättnader i strandskyddet. Det är genom denna lagändring som kommunerna numera har möjlighet att i sin översiktsplan eller genom tematiska tillägg peka ut områden för landsbygdsutveckling i strandnära lägen (LIS). För delar av landet gäller vissa begränsningar där kommunen bör vara mer restriktiv vid utpekande av LIS än i landet i övrigt. Detta gäller bland annat kring Vänern, Vättern, Mälaren och Siljanområdet i områden där det finns en stor efterfrågan på mark, alltså ett bebyggelsetryck. Det råder emellertid stor osäkerhet kring vad som egentligen avses med högt bebyggelsetryck. Detaljerad kunskap om det faktiska exploateringstrycket eller exploateringsintresset inom nuvarande strandskyddszon saknas på lokal nivå, vilket gör tillämpningen och bedömningen problematisk. Det huvudsakliga syftet med detta arbete är att undersöka hur bebyggelsetrycket hanteras och bedöms i samband med den kommunala planeringen av LIS. Syftet är även att belysa den problematik som kan uppstå då begreppet används i gällande strandskyddslagstiftning och hur bedömningen eventuellt skulle kunna underlättas. I arbetet studeras Mora kommun och Karlstad kommun mer ingående med avseende på hur de hanterat och bedömt bebyggelsetrycket i samband med den kommunala LIS-planeringen. Båda de studerade kommunerna ligger intill någon av de större insjöarna i Sverige och berörs därmed av restriktionen för LIS i det fall ett bebyggelsetryck råder. De frågeställningar som arbetet ämnar ge svar på är: • Hur hanteras och bedöms bebyggelsetrycket i samband med LIS-planeringen? • Behöver bedömningen av bebyggelsetrycket underlättas och i så fall hur? • Hur påverkas strandskyddets syften av svårigheten att bedöma bebyggelsetrycket och kommunernas hantering av begreppet? Resultatet visar att bebyggelsetrycket både bedömts och hanterats i samband med planeringen av LIS, men att det inte varit den mest styrande parametern för lokalisering. Istället har frågor om hållbarhet, så som förtätning och kollektivtrafikförsörjning, till stor del varit de viktigaste styrparametrarna för hantering av bebyggelsetrycket och för lokalisering av LIS. Sammantaget visar även resultatet att det föreligger ett behov av att underlätta bedömningen av och förtydliga syftet med det i lagstiftningen angivna begreppet bebyggelsetryck. Snarare än att från ett statligt håll försöka definiera begreppet, är slutsatsen som dras i detta arbete att det framförallt krävs en bättre lokal kunskap om bebyggelsetrycket inom nuvarande strandskyddszon samt om friluftslivets utnyttjande inom strandskyddade områden. Detta skulle kunna bidra till att intresseavvägningar underlättas och att eventuella konflikter lättare kan förutses. Om det egentliga bebyggelsetrycket är svårt att bedöma eller förutse, vilket resultatet av detta arbete pekar på, blir det också svårt att avgöra vilka konsekvenser en dispens från strandskyddet faktiskt medför ur ett långsiktigt perspektiv. Om bebyggelsetrycket över huvud taget inte bedöms eller tas hänsyn till, finns risken att det allmänna intresset som strandskyddet utgör undermineras. Samtidigt anses exploateringsmöjligheten i LIS-områden stärka både det enskilda intresset i form av privat ägande och det lokala intresset av att kunna erbjuda attraktiva bostäder. Frågan blir alltså vilka värden som ska prioriteras samt hur stora arealer som kan tas i anspråk för exploatering utan att strandskyddets syften urholkas - en fråga och en avvägning som till stor del ligger på planeringstjänstemännens bord.

Offentligt styrd planering påstås ha mindre resurser än tidigare och förespråkas därför i allt större utsträckning samarbeta med näringsliv för att uppnå gemensamma mål om tillväxt, attraktivitet och konkurrens; samt för att mobilisera gemensamma resurser. Detta har beskrivits som att en maktförskjutning skett till näringslivets fördel. Förändringarna bidrar tillsammans till en annan uppfattning hur planeringen bör styra samhällsutvecklingen och vilka ändamål den ska verka för. Trots att gemensamma mål pekas ut mellan offentliga- och privata aktörer förutsätts fortfarande den offentliga sektorn tillgodose andra allmänna intressen. Men samarbeten mellan offentliga och privata aktörer innebär en risk för att näringslivets särintressen införlivas och dominerar allmänintresset. För att undersöka denna problematik genomförs en multipel fallstudie där förhållandet mellan byggherrar och kommun granskas i två detaljplanefall: Kilströms kaj i Karlskrona och Rosendalsfältet i Uppsala. Den förra planen ämnar uppföra attraktiva bostäder med spektakulär arkitektur för att skapa ett nytt landmärke, där byggherre och kommun diskuterat med varandra innan den formella planprocessen. Den senare är en omfattande detaljplan för bland annat 3 500 bostäder, nya skolor och universitetsbyggnader, där byggherrar kommit in mellan samråd och granskning genom markanvisningstävlingar. Som insamlingsmetoder har dokument och intervjuer använts och data har sedan brutits ned till teman utifrån governancebegrepp genom en kvalitativ analys. Planeringspraktiken analyseras genom att användandet av ett teoretiskt perspektiv som utgår från hur allmänintresset legitimeras, samt maktrelationer där makt främst ses som ett sätt att kontrollera språket. Utifrån studiens analys framkommer det att den beskrivna maktförskjutningen till näringslivets fördel kan nyanseras. Det är istället lokala maktrelationer som styr utfallet, där markägande är ett betydande styrmedel. Studien visar även att förhandlingsplanering som tidigare varit omstritt inte förefaller vara lika kontroversiellt längre utan anses i det närmaste vara en självklarhet. Förhandlingarna underlättas av att byggherrars särintressen många gånger sammanfaller med kommuners till följd av nya planeringsideal, exempelvis attraktiva bostäder; sätta staden på kartan etc. Det verkar således skett en förskjutning i allmänintresset: både kring vad som är eftersträvansvärt, men även i tillvägagångsättet som i allt större utsträckning verkar legitimeras utifrån dess effektivitet.

Expropriation är en typ av tvångsavhändande av egendom, mot ersättning, från en part till en annan. I regeringsformen anges att ingen kan tvingas avstå sin egendom till annan, utom när så krävs för att tillgodose angelägna allmänna intressen. Expropriationsförfarandet och möjliga expropriationsändamål beskrivs i expropriationslagen. Dessa ändamål skall således utgöra sådana angelägna allmänna intressen som anges i regeringsformen. Vi har, efter att ha analyserat expropriationsändamålen, kommit att ifrågasätta om samtliga ändamål verkligen utgör sådana angelägna allmänna intressen som behöver föreligga för att expropriation skall få ske i enlighet med regeringsformen. Beslut i expropriationsärenden tas, till skillnad från beslut i andra tvister, inte av allmän domstol, utan av regeringen. Det är med andra ord regeringen som tolkar de berörda bestämmelserna och avgör om rekvisiten i dessa är uppfyllda eller inte. Besluten, vari expropriationsrätt beviljas eller förvägras, är i regel, genom att utelämna domskäl, sparsamt utformade, varför det uppstår frågor om rättssäkerheten i expropriationsärenden är tillfredställande nog. Sammantaget tas expropriationsbeslut av ett politiskt organ. Med anledning av den bristfälliga regleringen av expropriationsbeslut framstår besluten kunna tas utan krav på objektivitet eller hänsyn till tidigare praxis på området. I uppsatsen behandlas hur expropriationsförfarandet förhåller sig till regeringsformen, de problem som vissa av expropriationsändamålen ger upphov till samt hur de förhåller sig till de rättsliga principer som kan förväntas föreligga i en demokratisk rättsstat.

I denna uppsats studeras idén om allmänintresset i den fysiska planeringen. Allmänintresset har setts vara det som legitimerar offentlig planering, som en norm för praktiserande planerare, eller ett sätt att utvärdera planer. Det är även något som förordas i plan- och bygglagstiftningen (PBL). Trots detta är det ett begrepp som är mycket vagt definierat. Detta har lett till diskussioner inom den akademiska plandebatten om begreppet angående dess innehåll men också dess användbarhet. Trots att det har riktats kritik mot begreppet finns det ändå en stark tilltro till begreppet hos aktiva planerare, då det är allmänintresset som motiverar planering som verksamhet.  Uppsatsen handlar om att studera olika syner på allmänintresset, vilka intressen som formuleras som allmänna, och hur det påverkar planeringen.   Uppsatsen är utformad som en fallstudie, där det studerade fallet är en detaljplan för kvarteret Seminariet i Uppsala kommun. Metod för datainsamling är dokumentstudier där detaljplanen, samrådsredogörelse, inkomna yttrande, utlåtanden samt överklaganden ingår. En kvalitativ textanalys har genomförts på detta empiriska material. Det teoretiska perspektivet har formulerats utifrån uppsatsens forskningsöversikt. En övergripande teoretisk dimension har kunnat identifierats samt centrala aspekter utifrån olika förhållningssätt och planeringsideal.   Den genomförda studien i uppsatsen visar att det i praktiken finns skilda uppfattningar mellan olika aktörer om allmänintresset, dess konkreta innehåll men också hur det ska tillgodoses. Kritiska sakägare anser att de representerar en betydande majoritet av uppsalaborna samt deras intressen och därmed allmänintresset. Samtidigt anser kommunen att de kan representera hela kommunen, och intressena inom kommunen då kommunpolitikerna är folkvalda representanter. De kommunala intressena hävdar de är allmänintresset. Dessa olika uppfattningar leder till konflikter i planprocessen, där ena sidan vill se mer direktdemokratiskt inflytande i planprocessen och att konsekvenserna ska bedömas utifrån sakägarnas samlade intressen. Den andra sidan anser att konflikten löses inom politiken, medborgardeltagande är inte direktdemokratisk utan ska förbättra beslutsunderlaget och underlätta implementeringen av planförslaget. De förtroendevalda är demokratisk valda för att kunna ta denna typ av beslut om vad som är bäst för kommunen med detta synsätt.   Beslutsmakten över markanvändningen ligger främst hos de förtroendevalda, planerarna arbetar nära politiken och utåt sett ger de intrycket av att stå för samma ställningstaganden. Konflikten tyder på att det inte finns en gemensam bild över hur planeringen går till, vad medborgarnas möjlighet till inflytande är och vad som anses ingå i allmänintresset i den aktuella lokala kontexten. Studien visar att planerarna verkar ta en relativt konservativ och rationell roll. Detta överensstämmer inte med vad mycket av den forskning på ämnet som finns menar. I en stor del av forskningen framstår det som att den kommunikativa eller den nyliberala diskursen skulle ha fått mycket mer utrymme i planeringen och att dessa skulle ha influerat synen på allmänintresset i en högre utsträckning. Problematiken med det svårhanterliga begreppet underlättas av det som belyses i uppsatsen, nämligen att det finns ett par kritiska principer som kan använda för att förstå underliggande politiska ställningstaganden i formuleringen och hanteringen av allmänintresset.

Allmänintresse är en princip inom planeringsdisciplinen som försöker motivera professionens rätt att planera kring samhällets kollektiva resurser, genom att se till att professionen tar hänsyn till och planerar för medborgarnas intressen. Perspektivet om medborgarnas intresse kan dock beaktas på olika vis. Vad som anses vara intresse varierar också över tid. Förståelse om vad som är allmänintresse är förankrat med perspektiv och övergripande samhällsparadigm. När omställning i planeringsideal sker och när nya system ska implementeras uppstår en komplicerat situation att tolka allmänintresset, när både gamla och nya tankesätt samt levnadsvanor kan samexistera. Idag står samhället inför samhällsutmaningar som klimatförändringar och miljöproblematik, vilket lett till att planeringen idag arbetar för en omställning mot hållbart samhälle, som kan ge möjlighet till att bevara dagens förutsättningar för framtiden. I denna omställning prövas principen om allmänintresse när nya system och tankesätt förespråkas i den fysiska strukturen, som bryter med traditionella och befintliga system. Detta ger utrymme för slitningar och splittringar om vad som är i medborgarnas intresse. De två mångdimensionella principerna ”allmänintresse” och ”hållbarhet/hållbar utveckling” har komplicerat förhållande till varandra och till planeringen. Förhållandet mellan allmänintresse och hållbarhet/hållbar utveckling i planeringen är viktigt att studera för att förstå de samtida och framtida förutsättningarna i samhället. Vad leder detta till, och vem tjänar och förlorar på att planeringen sker på detta vis. Samt för att ge förståelse till vad för intressen som ligger till grund för samhällsutvecklingen. Studiens syfte är att få en större förståelse för hur allmänintresse och hållbarhet förhåller sig till varandra inom svensk planering, samt se vad för inflytande hållbar utveckling har över allmänintresset. För att studera detta förhållande utgår studien från en socialkonstruktionistisk ansats med ett diskursteoretiskt angreppsätt. Den teoretiska utgångspunkten möjliggör för att kunna dekonstruera språk och begrepp i sociala kontexter för att förstå underliggande betydelser, samt för att ge förståelse om hur den sociala världen är konstruerad. Genom socialkonstruktionism ses samhället som socialt konstruerat av människor i samspel med varandra. Perspektivet möjliggör att ge insyn i begreppens betydelse och innebörd i olika situationer. Där av är perspektivet lämpligt för att studera de vaga begreppen som står i fokus av denna studie. För att undersöka detta studeras svensk översiktsplaneringsdiskurs inom kommunerna Borås, Halmstad, Lund och Umeå. För att få inblick i hur diskursen är uppbyggd och hur principerna allmänintresse och hållbarhet/hållbar utveckling förhåller sig till varandra. Studien visar på att det finns förankring mellan hållbarhet/hållbar utveckling och allmänintresse i den studerade diskursen, men att detta förhållande också är beroende av vems perspektiv som beaktas. Allmänintresse förankrat med planeringens och samhällets övergripande önskemål tillskriver stöd för hållbarhet i planeringen. Medan lokal politik och medborgare endast vidhåller ett delat stöd för hållbarhet. Studien visar också hur den lokala medborgargruppen påverkas av planeringsbeslut från tjänstemän och samhällsintressen i stort. Samt att hållbarhet i planeringen har påverkan på synen om allmänintresset.

Konflikten mellan allmänna och enskilda intressen är central för fysisk planering. Fysik planering får sin legitimitet genom att vara den kraft som väger dessa intressen mot varandra och slår vakt om allmänhetens intressen. Särskilt i översiktsplanering, där en mångfald av intressen på en omfattande geografisk skala ska hanteras, är denna konflikt mellan allmänna och enskilda intressen tydlig. I takt med att allmänintressets teoretiska utgångspunkter har förändrats har dock idén om ett entydigt allmänintresse blivit alltmer ifrågasatt. De rationella, nyliberala samt postmoderna planeringsteorierna ger alla olika svar på vad allmänintresset är och hur den fysiska planeringen bör hantera det. Denna studie av allmänintressets planeringsteoretiska influenser genomförs i form av en kvalitativ textanalys där ett antal översiktsplaner från olika år studeras och ställs i förhållande till ett antal planeringsteorier. I analysen undersöks vilka planeringsteoretiska ställningstaganden som influerar hur allmänintressen definieras i översiktsplanerna, samt hur dessa definitioner har förändrats över tid.  I den undersökta empirin observeras ett antal utvecklingar där allmänintresset alltmer blir influerat av postmodernism, men hanteras genom en fortsatt rationell planeringsprocess. Översiktsplanerna framställer allmänintresset som alltmer flertydigt och enskilda intressen ges mer uppmärksamhet i de senare översiktsplanerna. Det praktiska resultatet av detta verkar vara en mer försiktig översiktsplanering där allmänintressen i allt större uträckning formuleras vagt och opreciserat.