I detta arbete har det undersökts hur det är möjligt för förskollärare i förskolan att tillmötesgå delar av målen i läroplanen för förskolan, trygghet, utveckling, delaktighet samt lärande utifrån barnens olika behov och förutsättningar. Syftet var att se vad förskollärarna gör i sitt arbete för att leva upp till dessa mål. Med hjälp av intervjuer med förskollärare och förskolechefer har vi tagit reda på vad de kan göra i verksamheten, vad som de känner att de lyckats med och om det är något som de känner att de skulle behöva utveckla eller förändra. Förskolecheferna har även fått berätta vad de anser att de kan göra för att stötta och hjälpa förskollärarna i deras arbete med att leva upp till dessa mål. Svaren blev överlag ganska lika från de olika förskollärarna. Majoriteten menade att de önskade mer resurser för att få mer tid för planering och reflektion för att kunna tillmötesgå alla barnens olika behov. De talade även om att det är de som förskollärare som har kunskapen om Lpfö98 och att det ställer till det när de stretar åt olika håll i arbetslaget. Trots det så är det ändå positivt att samtliga anser att de förmedlar trygghet till barnen vilket de även menar är viktigt. Utan trygghet inget lärande sa en av förskollärarna. Därefter var det däremot mer varierande svar vi fick. Mer utbildning och mindre grupper är något som de menade skulle behövas för att nå målen. En av förskolecheferna menade att förskollärarna borde ha kunskapen att klara målen i den befintliga verksamheten. Men visst kunde han finnas där som ett stöd och bollplank om de så önskade, men då måste de våga och vilja lyfta sina funderingar.

No description available.

Studien har för avsikt att undersöka hur förskollärare beskriver sin möjlighet att utforma miljön för att kunna främja barns utveckling med det sociokulturella perspektivet som utgångspunkt. Studien bygger på tio semistrukturerade intervjuer med förskollärare utifrån en kvalitativ ansats. Det sociokulturella perspektivet har använts som teoretiskt perspektiv då det ansågs vara relevant utifrån studiens syfte och frågeställningar. Resultatet visar att förskollärare beskriver att de har för avsikt att utforma miljön på förskolan utifrån barns behov både individuellt och grupp. Slutsatsen som framkommit är att samspelet mellan barn, miljö och material är viktigt att ha i åtanke vid utformning av miljön för att främja barns möjligheter till utveckling utifrån barns behov. Pedagogisk dokumentation och observationer har visat sig vara bra att använda som verktyg för att kunna följa upp miljöns utformning.

Studien syftade till att belysa och diskutera hur förskollärare utformar samlingen i relation till barngruppens behov och förutsättningar. Studien undersökte vilka mönster och tendenser som finns i förskollärares förhållningssätt till att skapa en inkluderande miljö i relation till att anpassa samlingen för barns olika behov. Empirin för studien som helhet var inhämtad genom en digital webbenkät och genomförd i två olika städer i Sverige, Stockholm och Ystad. Insamlade data analyserades och diskuterades i relation till studiens forskningsfrågor samt de tre grundläggande teoretiska perspektiven som Nilholm (2020) anför, det kompensatoriska-, kritiska- och dilemmaperspektivet.  Studien tog avstamp i samlingens historiska inramning, som genom årtionden genomsyrat samlingens kultur och dess utformning. Samlingen är en daglig återkommande aktivitet som förekommer i de flesta av landets förskolor, den sker i syfte att samla barnen inför dagen och vid olika undervisningstillfällen med mening till att bidra till en grupptillhörighet och stärka individen i sitt lärande och utveckling. Huvudresultat visade likt den historiska inramningen att förskollärare har ett fortsatt tydligt syfte för samlingen och dess utformning. Vidare visade resultatet att en betydande procent av studiens tillfrågade förskollärare i hög grad inte använde sig av det kompensatoriska uppdraget som verktyg för att anpassa för barns olika behov i samlingen.

Studiens syfte är att undersöka och belysa förskjutningen av omsorgsbegreppet i förskolan genom att granska hur omsorgen tar sig uttryck i förskolans egna dokument och självvärdering. Blicken riktas mot hur barns behov och kropp förstås och konstrueras i förskolans systematiska kvalitetsdokument. Studiens två huvudfrågor är: hur beskrivs barns behov i vägledande dokument som produceras i förskolan? Hur konstrueras barns kroppar i förskolans praktikgrundande dokument? Studien är en kvalitativ textanalys vars teoretiska ansats bygger på barndomssociologisk teori och forskning. Studiens resultat visar att omsorg, barns behov och barns kroppar försummas i förskolans resultatinriktade lärandediskurs. Likaledes används barnkonventionen (UNICEF 2009) för att berättiga en betoning på barns kunskapsinhämtning. Studien argumenterar för att förskolan bör betraktas som ett socialt område där barns upplevelse av kroppens inre och yttre symbiotiska interaktion utgör ett nav för förskolans pedagogik. Därmed bör barnets inneboende och förkroppsligade subjektivitet utgöra ett fundament för idén om vem förskolan är till för och vad barns behov implicerar. Mot bakgrund av studiens resultat framhåller undersökningen att omsorg i förskolan bör inta en framskjutande position samt att barn bör formuleras som sårbara och beroende av vuxnas ömhet och tillgivenhet.

Synen på barns behov och föräldraskap varierar i takt med att samhället förändras och varje samhälle har sin syn på barn och föräldrar. Det existerar debatter i samhället gällande vad sociala problem är och när samhället behöver ingripa för en individs skydd. Årligen omhändertas tusentals barn i Sverige för vård utanför det egna hemmet. Denna uppsats syftar att genom ett diskursanalytiskt perspektiv undersöka görandet av barns behov och föräldraskap i 2 § LVU-domar från 2015 samt hur tvångsomhändertaganden motiverades med hjälp av dessa konstruktioner. Frågorna som ämnar besvara syftet är; hur talas det om barns behov och föräldraskap samt vilken betydelse tillmäts barn och föräldrars utsagor i domarna? För att besvara detta genomfördes en diskursanalys av 21 domar som avgjordes av Luleå förvaltningsrätt 2015. Utifrån analysarbetet framträdde en diskurs om barns behov och en diskurs om föräldraskap. Diskurserna visade sig både vara beroende och i ständig påverkan av varandra. Inom barndiskursen sågs barn främst som skyddsvärda medan det aktiva aktörskapet var nedtonat. Inom föräldradiskursen sågs föräldrar som oförmögna och de befann sig i försvarsposition där deras trovärdighet ifrågasattes. Beroende på vilka beskrivningar som framfördes om familjerna och hur deras trovärdighet bedömdes gavs parternas utsagor olika utrymme i domarna.

Syftet med studien var att undersöka hur socialsekreterare upplever att de kan tillgodose barns behov vid familjehemsplaceringar. För att nå syftet har fem kvalitativa intervjuer genomförts med socialsekreterare anställda på socialtjänsten vars arbete är kopplat till placeringsförfaranden. Resultaten visar att socialsekreterare upplever att de inte kan tillgodose barnens alla behov, utan man behöver göra en bedömning om vad som är viktigast. Barns åsikter och önskemål blir lyssnade på men faller ofta bort då andra behov bedöms vara viktigare. Resultaten visar även att det är stor brist på familjehem vilket får socialsekreterarna att uppleva att de måste nöja sig med en matchning som är ”good enough” och hoppas på att placeringen blir bra ändå. Viljan att tillgodose barns behov finns medan möjligheten att göra det är begränsad. / The purpose of this study was to investigate how social workers experience their possibility to meet children’s needs in the work with foster home placement. Five qualitative interviews have been held with social workers within the social services, whose work is related to foster care placements. The results show that social workers experience that they are not able to meet all children’s needs, and therefore they have to value what need is more important than other. Children’s voice and requests are being listened to but are not always being considered as important as the other needs. The result also shows that there is a great shortage of foster homes which makes social workers feel that they have to settle for a match that is “good enough” and hope that everything goes well. The desire to meet every child’s needs is there, but the possibility to do that is limited.

The aim of this study is to investigate the social workers view of what children who have experienced violence needs and their possibilities to receive support. Domestic violence is a problem in our society and the children’s exposure to this problem needs attention. Through qualitative interviews with social workers in a sheltered accommodation, this study can contribute further knowledge in this issue. The results indicate that children have various needs and that there are many different factors that play a part in children’s need for support. Furthermore, the results show that there is a lack of knowledge about domestic violence within the social servicesand there are a number of different obstacles that stands in the way for the children’s possibilities to receive support.

Denna kandidatuppsats handlar om hur socialtjänsten arbetar med utsatta barn mellan 4-12 år och hur de gör barnen delaktiga. Informationen har samlats in genom semi-strukturerade intervjuer med tre socialsekreterare, två arbetade med utredning och den tredje arbetade som verkställare för placerade barn. Vi har analyserat materialet med hjälp av tematisk analysmetod. Resultatet av vår kandidatuppsats tyder på att barns behov i centrum (BBIC) och Norrköpingsmodellen är en bra kombination i utredning, men modellens räckvidd i arbetetupplevde verkställaren som begränsad. Det fanns oenigheter om vad barnet tillåts göra under ett barnsamtal. Det brister i barnets delaktighet eftersom barnen inte involveras hela vägen under utredningens gång. Socialsekreteraren har olika förutsättningar som kan skapa bra möjligheter att hjälpa utsatta barn. Några av dem är: tillit, skapa en bra miljö, våga fråga om våld och känslomässiga ämnen.

<p>Statistik har visat att växelvis boende har blivit en alltmer vanlig boendeform för barn efter att föräldrar har separerat. Det är viktigt att klarlägga detta område för både socialarbetare, föräldrar och andra vuxna individer som kommer i kontakt med barn i vårt samhälle. Syftet med studien har varit att fånga upp barns egna upplevelser av växelvis boende och belysa olika konsekvenser med boendeformen. Studien bygger på tre kvalitativa intervjuer som har analyserats och jämförts med tidigare forskning. De teoretiska utgångspunkterna som använts under intervjuerna såväl som vid analysprocessen, är begrepp ur kristeori samt 1-2 §§ och portalparagrafen 2a § ur Föräldrabalken. Resultatet av studien visade främst att samtliga respondenter upplever stress med växelvis boende och att det var sällan barnen fick komma till tals själva om sin livssituation. Studien har även konstaterat att respondenterna upplevde fler negativa än positiva konsekvenser med växelvis boende.       </p>