Syftet med denna studie var att få fördjupad kunskap om hur en särskild fortbildningssatsning för lärare kan ha betydelse för undervisningskulturen och matematikundervisningens utveckling i skolan. Studien utgår från en kvalitativ och kvantitativ ansats där metoden är enkäter med flervalsfrågor och öppna frågor. Urvalet är 58 matematiklärare som deltagit i en nationell fortbildningssatsning i matematik. I resultatet synliggörs att deltagarna genom kollegialt lärande fått nya perspektiv på sin undervisning. De har utvecklat sin teoretiska nivå och har haft möjlighet att gå ut i praktiken för att pröva sina nyvunna kunskaper. Resultatet visar att deltagarna, efter fortbildningssatsningen, anser att de fått en större verktygslåda bestående av olika metoder och arbetssätt, men att de inte i hög utsträckning använder sig av dessa nya metoder i sin dagliga undervisning. Deltagarna har under projektet gått från en mer summativ bedömning till att göra fler formativa bedömningar och har även tydligare kunnat synliggöra elevers olika behov.

Syftet med arbetet är att söka reda på olika metoder lärare använder i klassrumssituationer för att stödja elevernas utveckling i matematiska uttryck gällande muntlig kommunikation mellan elever och lärare. Arbetet är baserat på observationer av tre lärare i årskurs 4, 6 och 9. Insamlad information från observationerna har resulterat i tre olika lektionsstrukturer och ett antal frågemodeller. Gemensamt i samtliga lektioner är att eleverna får först diskutera och berätta innan läraren blanda sig i; läraren har använt elevernas samtal för att bygga vidare och utgår på det sättet utifrån elevernas kunskaper. Vissa lektioner har fokus legat i diskussionen och elevers presentation av sina lösningar för klassen. I andra lektioner har läraren använt en specifik didaktisk metod för att stimulera diskussionen och elevernas förståelse. Samtliga lärare uttrycker att ett mål de haft är att eleverna skall få chansen att diskutera och ge uttryck för sina tankar verbalt.

Utgångspunkten i arbetet var att elever går ut den svenska grundskolan utan betyg i matematik samt att ett av speciallärarens uppdrag är att arbeta förebyggande genom att delta i utveckling av matematikundervisning. Syftet med studien var att identifiera vad som skulle kunna vara aktuellt att utveckla i matematikundervisningsprocessen på lågstadiet. Genom en kvalitativ ansats och fyra halvstrukturerade fokusgruppsamtal tog vi del av lärarnas beskrivningar av de didaktiska val som görs i den egna undervisningsprocessen. Samtalen analyserades utifrån ett sociokulturellt och didaktiskt perspektiv. Vi använde de didaktiska frågorna i samspel med undervisningsprocessens faser planera, organisera och reflektera som analysverktyg. Resultatet av studien visade att det fanns behov av att planerings- och reflektionsfasen lyftes fram och fick ta större plats i undervisningsprocessen. Genom att möjliggöra mer kollegialt lärande kunde framför allt planering och reflektion lyftas fram och få ta större plats i undervisningsprocessen. För att matematikundervisningen skulle ge eleverna större möjlighet att utveckla de matematiska förmågorna behövde matematiklärarna i de kollegiala samtalen utveckla den problembaserade undervisningen. De slutsatser vi drog av studien utifrån de beskrivningar några lärare gett av sin undervisningsprocess och som vi tolkat är att matematikundervisningen kunde vara en speciallärares uppdrag genom att de arbetade för att utveckla undervisningsprocessen tillsammans med matematiklärarna.

I denna studie undersöker vi fyra lärares upplevelser av fortbildningarna Matematiklyftet och Räkna med Västerås samt om dessa har påverkat lärares planering och undervisning inom ämnet matematik. Vi undersöker om lärarna upplever att de får användbara verktyg samt stöd av fortbildningarna. Denna studie genomförs via kvalitativa intervjuer där fyra lärare beskriver deras upplevelser genom att svara på våra konkreta frågeställningar.

Inledning Kollegialt lärande är ett begrepp som används mer och mer i förskoleverksamheten, och som syftar till lärandet förskollärare emellan i arbetslaget. Syfte Studiens syfte är att undersöka hur förskollärare upplever och beskriver kollegialt lärande iförskolan. Teori Eftersom studien intresserar sig för det kollegiala lärandet används sociokulturell teori. Teorinhar ett fokus på kommunikation och interaktion mellan människor och passar studien som fokuserar förskollärares kollegiala lärande. Metod Både kvalitativ och kvantitativ data har samlats in genom en enkät med både öppna och slutna frågor. I studien har 31 förskollärare på sex olika förskolor besvarat enkäten. Resultat Resultatet visar att de flesta förskollärarna anser att kollegialt lärande innebär att lära avvarandra. Detta sker mestadels genom diskussioner i arbetslaget men även när de observerar varandra eller ber en kollega om hjälp. Av studien kan vi se att många anser sig användakollegialt lärande i förskolan utan att benämna begreppet. För att det kollegiala lärandet ska fungera är det flera förskollärare som anser att det är viktigt att ha en god kommunikation, ett gott samarbete och en gemensam målbild vilket då bidrar till en utveckling av såväl individen som arbetslaget. Som hinder för kollegialt lärande nämns ointresse hos kollegor/förskolechefen, dåligt arbetsklimat och tidsbrist i verksamheten.

Studiens syfte är dels att undersöka effekter av förstelärarimplementeringen, dels hur skolledning kan organisera kring pedagogiskt utvecklingsarbete. Jag använder mig av frågeställningen: Hur beskriver och hur går skolledningen tillväga när de organiserar implementeringen av förstelärare? På vilka sätt kan implementeringen av förstelärare påverka pedagogiskt utvecklingsarbete och kollegialt lärande? Denna studie har genomförts inom utbildningsledning och utgår från ett ledarskapsperspektiv med stöd av teorier inom organisation, ledning av förändring och pedagogisk utveckling. Jag har använt mig av en kvalitativ metod med deltagande observationer och semistrukturerade intervjuer. Studien har en etnografisk, hermeneutisk inspirerad forskningsansats. Resultatet visar att samtliga i skolledningen ansåg att förstelärarimplementeringen så som den har organiserats i Vårskolan har varit av stort värde för utvecklingen av det pedagogiska utvecklingsarbetet, vilket har visat sig i effekter i kollegialt lärande som utvecklingen av ett gemensamt metaspråk som har underlättat kommunikationen och interaktionen mellan lärare i form av ett mera kontinuerligt samarbete över stadierna och ämnena. Detta har bidragit till ökad förståelse för kollegialt lärande och till mera strukturerade former av kollegialt lärande där innehåll i diskussioner har bidragit till en strävan att fortsätta utvecklas. Resultatet har också visat att det finns en oro kring frågan om hur de ska fortsätta organisera för pedagogiskt utvecklingsarbete. Att ha förstelärare som ansvariga och ledare har visat sig ställa höga krav som förstelärare och skolledningen är tvungna att hantera.

Denna studie är en del i ett skolutvecklingsprojekt som syftar till att skapa ett hållbart lärande för lärarna på två fristående skolor i Skåne. För att nå ett hållbart lärande har vi gjort denna studie vars syfte är att undersöka hur lärarna själva resonerar kring sitt eget lärande och sin egen utveckling. 14 lärare deltog i undersökningen som genomförts med en fenomenologisk metodansats i semistrukturerade intervjuer. De intervjuade lärarna har fått resonera om sin utveckling och sitt lärande underrubrikerna 1) Motiv och drivkrafter för lärande 2) Miljö för lärande och 3) Organisationför lärande. Vår viktigaste slutsats är att lärarnas lärande och utveckling inte är ett mekaniskt arbete som per automatik blir framgångsrikt om man applicerar metoder och modeller för kollegialt lärande. Det är, precis som elevernas, starkt knutet till den egna personen och de specifika, individuella förutsättningarna. Andra slutsatser vihar kunnat dra är - Lärarnas utveckling och lärande bottnar i olika sorters drivkrafter där arbetsglädje i vardagen är en av de starkaste. - Den psykosociala arbetsmiljön är av stor vikt för att lärare ska kunna lära sigoch utvecklas. - Den mest betydelsefulla organisatoriska faktorn är att skapa både tid och plats för gemensamma stunder - både formella och informella.

Denna fenomenografiska studie studerar lärares erfarande av fenomenet undervisning i problemlösning efter att man deltagit i ett matematiklyft. Urvalet för studien är lärare för åk 4-6 och åk 7-9 som alla arbetat med problemlösningsmodulen. Dataunderlaget utgår från ett enkätunderlag som kompletterats med åtta intervjuer. För lärares lärande visar resultatet att de som inte längre arbetar utifrån kollegialt lärande i dag skapar egna organisationsformer. För lärare som arbetar utifrån ett fortsatt kollegialt lärande fortsätter man sitt arbete utifrån matematiklyftets modell men i vissa fall finns kvalitativt förändrade inslag. För undervisning i problemlösning visar resultat att lärare innehar ett kritiskt förhållningssätt inför undervisningens innehåll och form och Stein et al. (2008) fem praktiker är synliga i deras undervisning. För de lärare som inte arbetar utifrån kollegialt lärande tar de till viss del stöd av de fem praktikerna, men då främst utifrån att ge stöd för lektionens form. Alla lärare ser att det är en utmaning i att arbeta med problemlösningsförmågor. I resultatet framkommer att lärare i mycket liten utsträckning låter eleven träna förmågan i att formulera egna problem. / This phenomenographic study is studying teachers experiencing the phenomenon of teaching of problem solving after they participated in a Boost for mathematics. The selection for the study is teacher for grades 4-6 and grades 7-9 who all worked with a module of problem solving. The data is based on a survey basis which is supplemented with eight interviews. For teachers’ learning the results show that those who are no longer working on the basis of collaboral learning, today create their own forms of organization. For teachers who are working from continuing collegial learning, the work on the Boost for mathematics basis model continues, but in some cases there are qualitatively changing elements. For problem solving teaching results show that teachers hold a critical approach to the teaching’s content and form and Stein et al. (2008), five practices are visible in their teaching. Teachers who do not work on the basis of collaboral learning, take to some extent support by the five practices, primarily based on providing support for the lesson shape. All teachers see that it is a challenge to work with problem-solving abilities. The result shows that the teachers in very small degree allows students to practice problem posing. / <p></p><p></p>

Syftet med studien är att få kunskap om de processer som uppkommer när lärare utbyter erfarenheter med varandra på olika sätt och olika forum med fokus på digitalisering av skolan.  Metoden för datainsamlingen är kvalitativa intervjuer med sammanlagt nio lärare. Bearbetningen och analysen av datainsamlingen utgår ifrån en tematisk analys för att hitta mönster, skapa koder och utforma olika teman. Ett socialpsykologiskt perspektiv användes för att tolka och förstå resultatet på ett djupare sätt. Resultatet visar att behovet av struktur och sociala relationer utgör förutsättningar för hur de formella och informella processerna görs på skolan. Vidare framkommer det att erfarenhetsutbyte och eget lärande är viktiga förklaringar till hur mening skapas i idén angående kollegialt lärande. Att få nya idéer och att utarbeta det tillsammans med andra samtidigt som eget lärande uppstår verkar vara motiverande för lärarna. Dessutom visas att kompetensöverföring och digital analys är viktiga förutsättningar för att besvara hur det kollegiala lärandet kan utvecklas i relation till att skapa kunskaper för en digitaliserad undervisning kring innehåll och arbetssätt i skolan.

Under 2010-talet har matematikämnet likväl som riktlinjerna för skolans kompensatoriska uppdrag genomgått stora förändringar (Skolverket, 2017). Bakgrunden till detta återfinns i att svenska elevers kunskapsresultat, särskilt i matematik, mellan 2003 och 2012 försämrades både i nationella och internationella mätningar (Skolverket, 2013). Forskning visar att det inom det matematikdidaktiska kunskapsfältet finns stora utmaningar gällande stöd av elever i matematiksvårigheter (Lunde, 2011). Mot denna bakgrund är syftet att bilda kunskap om hur matematiklärare upplever sina förutsättningar och behov i relation till att stödja elever i matematiksvårigheter. Erfarenheter från sju mellanstadielärare i matematik har genom semistrukturerade intervjuer samlats in och analyserats. Den tematiska innehållsanalysen av data visar att lärarnas möjligheter att stödja elever i matematiksvårigheter förefaller vara tätt förknippade med förutsättningar likt ramfaktorer, stödstruktur och lärarens kompetens. Analysen visar även att det hos lärarna finns ett behov av kollegialt lärande, ökad tillgång till speciallärare i matematik samt funktionella digitala verktyg. Relationen mellan dessa förutsättningar samt behov diskuteras utifrån tre dimensioner av begreppet kompetens: (1) kompetens inom specialpedagogik och matematik, (2) relationell kompetens samt (3) matematiklärarens professionella kompetens. En slutsats som dras är att lärarens yrkesroll styrs av förutsättningar i både policy och på skolorna likväl som av lärarnas olika kompetenser och möjlighet att få både sina egna och elevernas behov tillgodosedda. En annan att det behövs ytterligare forskning på både läromedel och metoder samt digitala verktyg i matematik med särskilt fokus på stöd av elever i matematiksvårigheter.