I dagens globaliserade samhälle blir det allt vanligare att barn växer upp med fler än ett språk i sin omgivning. Det kräver en ökad kunskap om flerspråkighet och vad som särskiljer flerspråkiga barn från enspråkiga barn. Då de mätinstrument som idag används i Sverige för att utröna om ett barn har en språkstörning endast är utformade för enspråkiga barn riskerar flerspråkiga barn att över- eller underdiagnostiseras. För att råda bot på den problematik som uppkommit i samband med diagnostisering av flerspråkiga barn och språkstörning har ett europeiskt forskningsnätverk bildats, kallat COST Action IS0804. Syftet med nätverket är att kartlägga SLI (specific language impairment) hos flerspråkiga barn genom att koordinera forskning inom lingvistisk och kognitiv förmåga över ett stort antal länder. Denna studie syftar till att samla in och analysera referensdata för enspråkigt svensktalande barn med typisk språkutveckling, samt jämföra resultatet med referensdata från andra grupper som använt samma material i Sverige på flerspråkiga barn i jämförlig ålder. Det övergripande syftet är att referensdatan på sikt kan användas för att öka kunskapen om skillnader och likheter mellan en- och tvåspråkiga barn med målet att differentiera dessa från flerspåkiga barn med SLI genom COST projektet. Då tidigare studier i Sverige endast använt materialet till att studera berättande, syftar denna studie även till att samla in referensdata för både berättande och återberättande. Deltagarna är fjorton barn mellan 5:6 och 7:5 år som fått berätta och återberätta kring fyra bildberättelser samt besvara ett antal förståelsefrågor till varje bildberättelse. Resultatet visar att det finns tydliga skillnader mellan hur barnen presterar på berättande och på återberättande, vilket är intressant då narrativerna eliciterades med bildsekvenser som är makrostrukturellt lika. Dessa skillnader manifesteras både beträffande makrostrukturen i form av story grammar poäng, då återberättande både ger högre min - och maxpoäng samt total poäng överlag, och på mikrostrukturen då återberättande ger något längre och mer varierade texter än berättande. Vid en jämförelse av resultaten vid berättande från tidigare studier inom COST som studerat flerspråkiga barn i Sverige föreligger en mikrostrukturell skillnad, då de enspråkiga deltagarna i denna studie producerar något längre texter på svenska än de flerspråkiga barnen i samma ålder. Denna skillnad verkar dock inte ha någon makrostrukturell påverkan då antalet story grammar poäng på deltagarnas narrativer är relativt likvärdig över de olika studierna. Resultatet stödjer tidigare forskning som påvisat att den narrativa makrostrukturen är språkligt obunden. Mer forskning kring skillnader i narrativförmåga mellan barn med och utan språkstörning behövs dock innan det går att dra mer långtgående slutsatser om makrostruktur som klinisk markör för språkstörning hos flerspråkiga barn. / As society today is becoming more and more globalized, the number of children growing up with several languages is ever increasing. This calls for better and deeper knowledge of bilingualism in general and for a better understanding of developmental language differences between bilingual and monolingual children in particular. However, methods for assessing whether a bilingual child suffers from language impairment are developed and standardized for monolingual children only, and there is a rising need for tools that can reliably assess bilingual children. To meet this need, a European research network (COST Action IS0804) has been established, with the aim to map specific language impairment in bilingual children by coordinating research on linguistic and cognitive skills across 30 countries. Within this network, a new multilingual assessment tool for narratives has been developed. The aim of the present study is to collect and analyze narratives by Swedish monolingual children with typical language development with this assessment tool and compare their results with data from recent studies of Swedish bilingual children of a comparable age. The long-term objective is for the results to be used to increase our knowledge about similarities and differences between monolingual and bilingual children with and without language impairment through the COST network. Since previous narrative studies in Sweden have only used the tool for telling, the aim of the present study has been to collect data on both telling and retelling. Participants were fourteen children between 5;6 and 7;6 years. Narratives were elicited with the help of four parallel sets of stimulus pictures; two for which the participants were instructed to tell a story, and two for which the task was to retell after listening to a model story. Participants also answered a number of comprehension questions after each story. Narratives were analysed for macrostructure and microstructure. The results show some pronounced differences between how the participants performed in telling and retelling, which is noteworthy since the stimulus materials were parallel in macrostructure. Differences between telling and retelling manifested themselves in macrostructure in terms of story grammar points, with higher minimum and maximum points for retelling, and on some (but not all) microstructural measures, with longer and lexically more varied texts in retelling than telling. Comparing the results to previous studies on age-matched bilingual Swedish children of similar socio-economic status using the same assessment tool, monolinguals and bilinguals differed slightly: The monolingual participants in the present study produced longer texts in Swedish than their bilingual peers. This difference in microstructure did however not have any impact at the macrostructural level, where monolinguals and bilinguals in the previous studies scored fairly similar. These results underpin findings of earlier research which have shown that narrative macrostructure is largely languageindependent and may thus be a more appropriate measure of narrative ability in bilingual children than language-dependent microstructural measures. However, more research is necessary before any far-reaching conclusions can be drawn as to whether macrostructure can be used as a clinical marker for specific language impairment in bilingual children.

Andelen flerspråkiga barn i Sverige ökar och följdaktligen så även behovet av kunskap om deras språkutveckling. Flerspråkiga barns språkutveckling har visat sig skilja sig i viss mån från den hos enspråkiga barn och då normer för flerspråkiga barns språkutveckling saknas i logopedisk verksamhet idag finns en osäkerhet kring hur deras språkutveckling bör bedömas. Föreliggande studie ingår i det internationella forskningsnätverket COST Action IS0804 och ämnar utgöra ett litet bidrag till en växande databank om flerspråkiga barns språkutveckling, i detta fall i jämförelse med enspråkiga barns språkutveckling. Studien utgår från 100 narrativer berättade av sex- och sjuåriga enspråkiga svensktalande och flerspråkiga engelsk-svensktalande barn. Narrativerna eliciterades med hjälp av två bildsekvenser från bedömningsmaterialet MAIN och samlades in inom ramen för tre tidigare magisteruppsatser i logopedi från Uppsala universitet. Resultaten visar att de flesta deltagare förankrade sina narrativer i dåtiden, att de enspråkiga deltagarna förankrade sina narrativer mer konsekvent i ett tempussystem än de flerspråkiga deltagarna, samt att de flerspråkiga deltagarna oftare skiftade tempussystem i sina engelska narrativer. Vidare gjorde alla grupper av deltagare 75-78% av sina referentintroduktioner och 80-82% av sina referentupprätthållanden på samma sätt som förväntas av vuxna. Behärskning av temporal förankring visade sig således variera beroende på språkval och en-/flerspråkighet, medan behärskning av referentiell kohesion visade sig vara mindre beroende av språkval eller en-/flerspråkighet hos svensk- och engelsk-svensktalande barn i tidig skolålder. / The number of bilingual children in Sweden is ever-increasing, and consequently the need for research into their language development is also growing. The language development of bilingual children differs to some extent from that of monolingual children, and as no norms have yet been established within speech and language pathology for bilingual children’s language development, assessment of their language skills is problematic. This study is part of the international research network COST Action IS0804 and aims to make a small contribution to its growing stock of studies on bilingual children’s language development, in this case in comparison with that of monolingual children. The study is based on 100 narratives told by six and seven-year-old monolingual Swedish-speaking children and bilingual English-Swedish-speaking children. The narratives were elicited using two sets of pictures from the assessment material MAIN and were transcribed by the authors of three earlier Master’s theses in Speech and Language Pathology from Uppsala University. The results of this study show that most of the participants anchored their narratives in the past tense, that the monolingual participants anchored their narratives more consistently in one tense than the bilingual participants, and that the bilingual participants mixed tenses more often in their English narratives. Furthermore, all the groups of participants produced 75-78% adequate referent introductions and 80-82% adequate referent maintenance. Thus, temporal anchoring varied according to the choice of language and monolingualism/bilingualism, while referential cohesion was less dependent on the choice of language or monolingualism/bilingualism among Swedish-speaking and English-Swedish-speaking children of six to seven years of age.

Die Bezugnahme auf bereits in den Diskurs eingeführte Referenten durch Anaphern stellt ein zentrales Mittel zur Etablierung referenzieller Kohärenz dar. Der Gebrauch anaphorischer Referenzausdrücke hängt dabei mit dem Grad der Zugänglichkeit der mentalen Repräsentation eines Diskursreferenten zusammen: Referenzausdrücke wie Pronomen spiegeln beispielsweise einen hohen Zugänglichkeitsgrad wider, wohingegen Referenzausdrücke wie Nominalphrasen und Eigennamen einen niedrigeren Zugänglichkeitsgrad signalisieren (u.a. Ariel, 1990). Der relative Zugänglichkeitsgrad von Diskursreferenten wird dabei von verschiedenen Zugänglichkeitsfaktoren auf unterschiedlichen sprachlichen Ebenen beeinflusst (für einen Überblick: Arnold, 2010). Diese Dissertation beschäftigt sich mit dem Erwerb referenzieller Kohärenz durch deutschsprachige Kinder. Dabei geht es sowohl um die Verarbeitung als auch um die Produktion anaphorischer Referenzausdrücke. Zum einen stellt sich hierbei die Frage, inwiefern Kinder in der Lage sind, anaphorische Referenzausdrücke als Hinweis auf den Grad der Zugänglichkeit von Diskursreferenten online zu verarbeiten und offline zu interpretieren. Zum anderen wird untersucht, inwiefern Kinder beim Gebrauch anaphorischer Referenzausdrücke den relativen Zugänglichkeitsgrad von Diskursreferenten in narrativen Textproduktionen berücksichtigen. Um zu überprüfen, auf welche Weise sich Kinder hierbei von Erwachsenen unterscheiden, werden die Ergebnisse der kindlichen Gruppe jeweils mit denen einer erwachsenen Kontrollgruppe verglichen. Die Ergebnisse der Untersuchungen in dieser Arbeit zeigen, dass deutschsprachige Kinder sowohl bei der Verarbeitung als auch bei der Produktion von anaphorischen Referenzausdrücken sensibel auf den relativen Zugänglichkeitsgrad von Diskursreferenten reagieren: Drei- bis vierjährige Kinder bevorzugen bei der Online-Verarbeitung Personalpronomen gegenüber wiederholten Eigennamen, wenn sich diese auf höchst zugängliche Diskursreferenten beziehen (Experiment 1, Eyetracking). Dies wird als Hinweis darauf gewertet, dass sie verstehen, dass sich gewisse Ausdrücke besser als andere dazu eignen, auf höchst zugängliche Diskursreferenten zu verweisen. Zudem berücksichtigen neun- bis zehnjährige Kinder bei der Produktion anaphorischer Referenzausdrücke in narrativen Textproduktionen lokale und globale Zugänglichkeitsfaktoren (Studie, Bildergeschichte). Als lokaler Zugänglichkeitsfaktor wird hier die referenzielle Funktion (Erhalt vs. Wiederaufnahme) betrachtet; der Charaktertyp (Hauptcharakter vs. Nebencharakter) repräsentiert hingegen einen globalen Zugänglichkeitsfaktor (Vogels, 2014). In Übereinstimmung mit den Präferenzen Erwachsener benutzen die Kinder überwiegend Pronomen zum Erhalt und Nominalphrasen zur Wiederaufnahme von Diskursreferenten. Ein Unterschied zu den Erwachsenen besteht jedoch im Hinblick auf den globalen Zugänglichkeitsfaktor des Charaktertyps: Anders als die Erwachsenen verweisen die Kinder vorzugsweise mit Pronomen auf Hauptcharaktere und mit Nominalphrasen auf Nebencharaktere. Erwachsene scheinen den globalen Zugänglichkeitsfaktor des Charaktertyps hingegen erst dann zu berücksichtigen, wenn lokale Diskursanforderungen erfüllt sind. Dies legt nahe, dass Kinder Zugänglichkeitsfaktoren zum Teil anders gewichten als Erwachsene. Für eine ähnliche Interpretation spricht auch das Verhalten acht- bis neunjähriger Kinder bei der Online-Verarbeitung von Personalpronomen und definiten Nominalphrasen (Experiment 2, Eyetracking). Während die Erwachsenen Personalpronomen gegenüber Nominalphrasen bevorzugen, wenn sich diese in der Funktion des Topikerhalts auf höchst zugängliche Diskursreferenten beziehen, zeigen die Kinder keinen Unterschied in ihrem Blickverhalten in Bezug auf diese beiden referenziellen Ausdrucksformen. Dies spricht dafür, dass die Kinder die informationsstrukturelle Funktion dieser beiden Referenzausdrücke im Gegensatz zu den Erwachsenen unberücksichtigt lassen. Obwohl Kinder bei der Verarbeitung und Produktion anaphorischer Referenzausdrücke bereits vielfach den relativen Zugänglichkeitsgrad von Diskursreferenten berücksichtigen, scheint der Erwerb anaphorischer Referenz auch noch am Ende der Grundschule nicht abgeschlossen zu sein.

Referral practices within healthcare systems are seen as a means of heightening the quality of perinatal care and lessening perinatal mortality and morbidity. Perinatal death or the birth of child with a handicap can be debilitating for a family. Since January 2002 a new referral system has been instituted within Greenland sending all at risk pregnancy to the referral hospital in Nuuk. The aim of the study was to describe the women’s experience of referral by drawing on their experiences and using their voices to present referral from the women’s point of view. Interviews were conducted within arrival at the referral hospital and during fieldwork over a one-year period. Interviews were conducted, recorded and transcribed. The analysis of interview data was conducted within the narrative framework, using Coping theory and resiliency tools as the theoretical base for structuring the narratives. Through their narratives the women presented their identities as mothers, community members and caretakers. Acceptance of referral was described as a tool for protecting their unborn child. With acceptance of the referral the women found an inner source of strength to deal with their own anger joy anxiety and loneliness. Their ability to accept referral was directly connected to their family and community and the support that they found therein / Siden januar 2002 har Grønland instrumenteret nye perinatale retningslinier. Disse retningslinier har til hensigt til at nedbringe mortaliteten og morbiditeten hos de nyfødte og deres mødre. Projektet tager udgangspunkt i kvindernes oplevelse af visitationen. Det belyser de udfordringer som kvinderne præsenteres for samt de redskaber kvinderne er i besiddelse af, i forsøget på at besejre disse udfordringer. Kvinderne blev interviewet ved ankomsten til modtagelsessygehuset og under feltarbejde. Interviewene blev optaget på bånd og blev transskriberet løbende. Narrrative teorier er grundlag for analysen af interviewene og coping og resiliency faktorer er de teoretiske grundprincipper for præsentation af kvindernes tanker. Igennem narrativerne fremlagde kvinderne deres oplevelse af sig selv som mødre, som medborgere og omsorgspersoner. Det at acceptere visitationen beskrives som et redskab til at beskytte deres ufødte barn. Ved at acceptere visitationen oplevede kvinderne en indre styrke, som hjalp dem til at bearbejde følelser som vrede, glæde, bekymring og ensomhed. Støtte fra deres familier og deres lokalsamfund var afgørende for deres oplevelse af tiden på modtagelsessygehuset / <p>ISBN 91-7997-126-1</p>

Det saknas logopediskt bedömningsmaterial normerat för flerspråkiga barn, och kunskapen om dessa barns typiska tal- och språkutveckling är begränsad hos logopeder i Sverige. Detta leder till över- och underdiagnostisering av språkstörning. Denna studie syftar till att undersöka svensk-engelsktalande barns narrativer (berättelser). Dessa analyseras kvantitativt och kvalitativt, både makrostrukturellt (story grammar) och mikrostrukturellt (lingvistiska mått). Även narrativ förståelse undersöks och jämförs med produktion. Studiens deltagare är 16 simultant flerspråkiga svensk-engelsktalande barn i åldern 6-7 år, som går i förskoleklass eller i första klass. Narrativerna eliciteras med hjälp av två bildsekvenser ur ett bedömningsmaterial framtaget av en forskningsgrupp inom COST Action IS0804. Bedömningsmaterialet innehåller även förståelsefrågor till bildsekvenserna, och bakgrundsfrågor för vårdnadshavare att fylla i. Resultaten visar inga skillnader i makrostruktur mellan svenska och engelska, vilket tyder på att narrativ förmåga inte nödvändigtvis är språkbunden. Jämförelser mellan förståelse och produktion av utvalda story grammar-komponenter visar dock en tydlig skillnad. Förståelsen för en karaktärs mål (story grammar-komponenten goal), vad karaktären vill uppnå, är etablerad hos de flesta deltagarna trots att produktionen av goal är begränsad. Till skillnad från makrostrukturen, skiljer sig mikrostrukturen åt i narrativerna. De engelska narrativerna är både längre och mer komplexa än de svenska. Skillnaderna mellan barn i förskoleklass och i första klass är dessutom stor, både makro- och mikrostrukturellt. Detta tyder på att mycket händer i barns språkliga och narrativa utveckling i tidig skolålder. Tvärspråkligt inflytande förefaller vara en naturlig del av den typiska språkutvecklingen hos simultant flerspråkiga barn. / There are no standardised tests for assessing bilingual children’s speech and language development, and the knowledge about these children’s typical language development is limited amongst speech and language therapists in Sweden. Studies have shown that this can lead to misdiagnosis of language impairment in these children. The aim of this study is to investigate the narratives of Swedish-English speaking children. Analysis is made, both quantitatively and qualitatively, regarding the macrostructure (story grammar) and the microstructure (linguistic measurements) of the narratives. Narrative comprehension is also examined, and compared with the produced narratives. The participants are 16 simultaneously bilingual Swedish-English speaking children, aged 6-7 years and either attending preschool class or first grade in the Swedish education system. The narratives are elicited using two different sets of pictures from an assessment material designed by a research group within COST Action IS0804. The assessment material also contains comprehension questions and a form for carers to fill in, regarding the children’s linguistic backgrounds. The results in this study show no macrostructural differences between the Swedish and the English narratives, which indicates that narrative ability is not necessarily language dependent. There is a clear difference between the comprehension and production of selected story grammar components. Despite the limited production of characters’ goals in the narratives, the participants appear to have established the comprehension of this story grammar component. The microstructural analysis of the narratives shows that the English narratives are both longer and more complex than the Swedish ones. There are differences between participants attending Swedish preschool class and participants attending Swedish first grade, with regards to both macrostructure and microstructure. The differences indicate that language and narrative ability is increasing between the ages of 6 and 7. Crosslinguistic influence appears to be a natural part of typical language development in simultaneously bilingual children.

The article focuses on the non-agent construction of the ASKRIPTION of aussehen (er sieht mitgenommen aus, see basically Lasch 2016a) in the center of the considerations. On the basis of a corpuslinguistic evaluation of the KERN corpus at the DWDS it is shown that and why this construction belongs to the repertoire of linguistic patterns, which are especially established for descriptions in narrative texts.

Die Dissertation befasst sich mit der Verwendung referentieller Ausdrücke im narrativen Diskurs monolingualer und bilingualer Kinder im Russischen und Deutschen. Insgesamt wurden 188 Erzählungen untersucht, elizitiert durch Bildergeschichten von 60 bilingualen und 68 monolingualen Kindern in 3 Altersgruppen (4-, 5- und 6-Jährige). Das Hauptziel der Studie war herauszufinden, wie russisch-deutsch bilinguale Kinder und monolinguale Kinder der jeweiligen Sprachen mit der Wahl der referentiellen Ausdrücke im narrativen Diskurs umgehen und ob ihre Leistung und Entwicklung in Bezug auf die grammatische und pragmatische Verwendung referentieller Ausdrücke für die Einführung, Weiterführung und Wiedereinführung von Referenten ähnlich sind. Die Ergebnisse weisen darauf hin, dass Kinder bereits im Alter von 4 Jahren ein gut ausgebildetes Repertoire an referentiellen Ausdrücken haben und ein gutes Verständnis für deren pragmatische Verwendung sowie für die Unterscheidung zwischen den Informationsstatus von Referenten new (neu), given (gegeben) und accessible (zugänglich) zeigen. Die Verwendung von referentiellen Ausdrücken entwickelt sich bei monolingualen und bilingualen Kindern in der analysierten Altersspanne signifikant, insbesondere in Bezug auf ihre Wahl für die Einführung und Wiedereinführung von Referenten. Trotz teilweise signifikanter Unterschiede in den Altersgruppen monolingualer und bilingualer Kinder zeigen alle Stichproben ähnliche Ergebnisse spätestens im Alter von 6 Jahren, d.h. dass bilinguale Kinder in der Lage sind, im Laufe des Spracherwerbsprozesses bis zu diesem Alter die Referenzsysteme ihrer beiden Sprachen entsprechend zu reorganisieren und referentielle Ausdrücke zielsprachlich zu verwenden. Gleichzeitig verwenden bilinguale Kinder ähnliche referentielle Strategien und zeigen teilweise parallele Entwicklungsmuster in beiden Sprachen. Solche Parallelen sind zum Teil auch zwischen den monolingualen Stichproben im Russischen und Deutschen zu beobachten. / This dissertation deals with the use of referential expressions in the narrative discourse of monolingual and bilingual children in Russian and German. A total of 188 narratives, elicited with picture stories from 60 bilingual and 68 monolingual children in 3 age groups (4, 5, and 6 years of age) were examined. The main aim of the study was to find out how Russian-German bilingual children and monolingual children of the respective languages deal with the choice of referential expressions in narrative discourse and whether their performance and development in terms of grammatical and pragmatic use of referential expressions for introducing, maintaining and reintroducing referents is similar. The results indicate that children already have a well-developed repertoire of referential expressions at age 4 and demonstrate a good understanding of the pragmatic use of referential expressions and of the distinction between different information statuses of referents, defined as new, given, and accessible. The use of referential expressions develops significantly in monolingual and bilingual children in the analyzed age range, especially with regard to the choice of referential expressions for the introduction and reintroduction of referents. Despite partly significant differences within age groups in monolingual and bilingual children, all samples show similar results by age 6 at the latest, i.e., bilingual children are able to reorganize the reference systems of their two languages accordingly during the language acquisition process up to this age and to use referential expressions in a manner that corresponds to the target language. At the same time, bilingual children use similar referential strategies and show partly parallel developmental patterns in their two languages. Such parallels are also observed between monolingual samples in Russian and German to some extent.

The main purpose of the dissertation is to understand meaning-making practices used by people suffering from acquired brain damage with severe physical and communicative disabilities, in order to create and sustain their identity and personhood in relation to other people. The study emanates from the idea that identity and personhood, also in relation to disability, are created/sustained in ongoing interaction between people in everyday situations, and that the ability to narrate is central to such a creation of identity. Therefore, it is of particular interest to try to understand what communicative and storytelling abilities/possibilities people with severe acquired brain damage have in presenting their identity. The study is ethnographic and based upon a year-long field study of participant observations at a day centre for people with acquired brain damage. Gathered data consist of written field notes, informal interviews conducted with both participants and personnel and approximately 70 hours of video data. The study shows how an identity as ‘severely disabled’ is created in the co-created storytelling between participants and personnel and that this identity seems to mean that one is dependent upon others to get along in everyday life at least if one listens only to spoken stories. Yet the study also shows that there exist different opinions about what this identity as ‘severely disabled’ could mean that there is a wish among the participants to be able to present a desirable identity as “normal”, and that such an identity comes to mean to be independent and self-determined. Normality, however, must be understood in relation to surrounding society (and the grand cultural narratives that surround us). Thus the study shows that normality in relation to severe disabilities is almost impossible to achieve because normality in relation to illness/disease/body contains the hope of a cure or an improvement. The participants in this study, however, have all been labelled as incurable – there is no hope of such a cure or improvement. That, on the other hand, does not mean that the participants do not try to tell such stories anyway in their quest to achieve this desirable identity. However, in order to hear this story we need to listen to stories that usually remain untold. A palpable hierarchy between different modes of language use was identified, where verbal/spoken language is supreme, resulting in the disabled participants not being perceived as competent interactors/communicators due to their difficulties in using verbal communication. Hence their ways of creating/telling stories, through embodiment and enactment, are not recognised as valid ways to create/tell stories; this is discussed in relation to both practical implications for health care settings as well as for further narrative research. / Avhandlingens huvudsyfte är att förstå meningsskapande praktiker som personer som drabbats av förvärvad hjärnskada med grava såväl fysiska som kommunikativa funktionshinder använder för att skapa och upprätthålla sin identitet och sitt personskap i relation till andra människor. Studien utgår ifrån att identitet och personskap, också i relation till funktionshinder, är något som skapas och upprätthålls i det pågående samspelet mellan människor i vardagliga situationer och att förmågan att berätta är central för detta identitetsskapande. Därför är det av särskilt intresse att försöka förstå vilka möjligheter personer med grava förvärvade hjärnskador har när det gäller att kommunicera och använda berättandet som ett sätt att presentera sin identitet. Studien är etnografisk och baseras på ett årslångt fältarbete bestående av deltagande observationer på ett dagcenter för människor med förvärvade hjärnskador. Insamlade data består av fältanteckningar, informella intervjuer med både deltagare och personal och ca 70 timmar videomaterial. Studien visar hur en identitet som ’gravt funktionshindrad’ skapas i det gemensamma berättandet mellan deltagare och personal och att denna identitet verkar innebära att man är beroende av andra för att klara sitt vardagliga liv, åtminstone om man enbart lyssnar till talade berättelser. Likväl visar studien även att det kan råda delade meningar om vad denna identitet som ’gravt funktionshindrad’ kan innebära och att det bland deltagarna finns en strävan att kunna presentera en önskvärd identitet som ”normal” och att en sådan identitet innebär att vara oberoende och självbestämmande. Normalitet måste dock förstås i relation till omgivande samhälle (och de stora, kulturella berättelser som omger oss) och studien visar att normalitet i samband med grava funktionshinder är i det närmaste omöjligt att uppnå då normalitet i relation till sjukdom/kropp innefattar ett hopp om att bli frisk, eller åtminstone bättre. Deltagarna i denna studie har emellertid diagnostiserats som obotliga – det finns inget hopp om förbättring. Detta innebär inte desto mindre att deltagarna ändå försöker berätta sådana berättelser i strävan efter att uppnå en önskvärd identitet. Dock; för att höra denna berättelse krävs ett lyssnande på berättelser som vanligtvis förblir oberättade. En tydlig hierarki mellan olika former av språkanvändning identifieras, där det talade ordet och den talade berättelsen ses som överlägsen. Detta får till konsekvens att de funktionshindrade inte ses som kompetenta aktörer/kommunikatörer pga. av sina svårigheter att kommunicera verbalt och att deras sätt att skapa berättelser, genom förkroppsligande framställningar, inte erkänns som legitima sätt att berätta. Detta diskuteras både i relation till olika praktiska implikationer för vårdinstitutioner och för vidare narrativ forskning.