Det personliga ombudets uppdrag kommer ifrån klienten själv, vilket medför ett större brukarinflytande och delaktighet i beslut som berör individen. Denna studie genomförs med en kvalitativ metodansats och har syftet att undersöka hur personliga ombud upplever sin roll i arbetet med personer med psykiska funktionshinder. Fenomenologiska analysmetoden används i studien. Resultatet visar på att upplevelsen i rollen som personligt ombud är det viktigt att jobba för klienten, på dennes uppdrag och vilja, vara följsam och lyhörd för önskemål. Att visa för klienten på vilka alternativ och möjligheter till insatser som finns i samhället utan att ta makten ifrån klienterna är viktigt. De personliga ombuden poängterar att klientens behov ska vara det centrala, och dennes syn på sin tillvaro ska stå i fokus och representeras. Det personliga ombudet tar klientens sida, stöttar i detta, och främjar till det goda och leder klienten framåt. Begränsning i arbetet som personligt ombud upplevs komma från klienterna själva utifrån insatser, den komplexa livssituation klienterna befinner sig i och av samhället. Det finns en komplexitet i att som personligt ombud inte verka för någon myndighet. Fördelarna är att det skapar mer handlingsutrymme, nackdel att se problemen för individen men inte vara kapabel att fatta beslut eller bistå med direkta insatser.

Abstrakt Bakgrund: Enligt Socialstyrelsens årliga undersökning, Öppna jämförelser vid ett särskilt boende i södra Sverige, framkom att de äldre visade missnöje med de sociala aktiviteterna som erbjöds vid boendet. Eftersom missnöje kan leda till minskat välbefinnande var det därför av intresse att undersöka vad som sker med välbefinnandet om en intervention med fokus på individanpassade sociala aktiviteter genomfördes vid boendet.   Syfte: Syftet med denna studie var att undersöka hur äldre personers upplevelse av välbefinnande påverkas när indvividanpassad social aktivitet införs på deras särskilda boende.  Metod: Studien har en kvalitativ design där en inledande intervju med öppna frågor som berör välbefinnande och social aktivitet nyttjades. Intervjun användes som underlag för en intervention, där deltagarna fick välja två aktiviteter som de ville utföra under en treveckorsperiod. Dess effekt utvärderades genom en uppföljande intervju med öppna frågor. Resultat: Resultatet visade att vara självständig, att få vara delaktig och få bestämma över sin vardag hade betydelse för välbefinnandet.  Deltagarna hade svårigheter med att precisera begreppet välbefinnande, men de uttalade samtidigt positiva erfarenheter av de individanpassade sociala aktiviteterna som genomfördes. Deltagarna var mycket nöjda med individanpassade sociala aktiviteter. Resultatet påvisade att deltagarna hade låg tilltro till att omvårdnadspersonal skulle få tid över för att genomföra sociala aktiviteter.  De hade en önskan om att detta skulle bli en del i vardagen. Konklusion: Det är av stor vikt att se till varje individs vilja och intresse för att gynna den äldres välbefinnande. Det är också viktigt att omvårdnadspersonal ändrar sitt förhållningssätt angående social aktivitet och ser de möjligheter som finns och satsar på kvalité istället för kvantitet.   Nyckelord: Omvårdnadspersonal, personcentrerad vård, social aktivitet, vårdhem, välbefinnande, äldre, äldre personer.

Detta är en språkvetenskaplig studie med avsikt att belysa aspekter av det språkbruk som kan tänkas ha inflytande på föreställningen om personer med funktionsnedsättningar. Genom kritisk diskursanalys med utgångspunkt i ableismen studeras hur olika ord för att benämna personer med funktionsnedsättningar förekommer och diskuteras på internet samt hur språklig diskriminering eventuellt kan urskiljas. Analysen är uppdelad i flera delar där det görs en undersökning av hur vanliga ord för att benämna personer med funktionsnedsättningar förekommer i tre webbaserade korpusar, en analys av språket i bloggtexter från 2014 där ordet handikappad påträffas samt en beskrivning av hur handikappad diskuteras på nätverket funktionshinder.se, en portal för personer med funktionsnedsättningar. När bloggtexterna analyserats framkommer det att vid de tillfällen som den kollektiva beteckningen handikappade förekommer konstrueras de som tillskrivs grupptillhörigheten som offer i olika sammanhang. När handikappad används som adjektiv är det i majoriteten av fallen för att beskriva en känsla/situation av tillfällig fysisk nedsatthet. Återkommande är också att personer använder begreppet som metafor för att vara utan något och då vanligtvis något tekniskt som en mobiltelefon eller internetuppkoppling. Återkommande attityder och argument på funktionshinder.se är att ord har en ursprunglig betydelse som en ska ta hänsyn till, att det går att ställa högre krav på auktoriteter än allmänheten vad gäller ordval, att de ordval en gör är konsekvensen av ålder eller kunskap/okunskap eller att det ges uttryck för en oförstående inställning till språkförändring och diskussionen om den.

Att drabbas av en demenssjukdom påverkar den kognitiva förmågan negativt och personer med demenssjukdomar är oftast i behov av mycket stöd och omvårdnad. På grund av den fysiska miljön och tidsbristen i en sjukhusavdelning kan det bli en utmaning att skapa bra vård. Syftet med denna litteraturstudie var att beskriva sjuksköterskors upplevelser av att vårda personer med demens på en sjukhusavdelning. En systematisk litteratursökning genomfördes inom området och tretton vetenskapliga artiklar valdes ut som svarade på syftet. Artiklarna analyserades enligt kvalitativ innehållsanalys med manifest ansats.  Analysen resulterade i fyra kategorier: Att kommunicera och skapa en relation är viktigt, att hamna i svåra etiska situationer, att miljön begränsar vårdandet och mer tid önskas och att mer kunskap behövs. Resultat visade att en god kommunikation är en förutsättning för att skapa en god relation till personer med demens och deras anhöriga. Sjuksköterskorna hamnade ofta i svåra etiska situationer vid vård av personer med demens. Den fysiska miljön på en sjukhusavdelning upplevdes ha en överstimulerande påverkan hos personer med demens, även tidsbrist på avdelningen gjorde att sjuksköterskorna upplevde att de inte kunde ge en bra vård. Sjuksköterskorna upplevde brist på kunskap i att hantera personer med demenssjukdomar och önskade mer utbildning för att kunna ge en bättre vård. Slutsatsen är att personcentrerad omvårdnad kan ge en ökad livskvalité hos personer med demens. Förslagen till vidare forskning inom detta område är att studera vilka andra åtgärder som kan förbättra vården för personer med demenssjukdomar på en sjukhusavdelning.

Bakgrund: Andelen äldre i Sverige ökar och därmed samhällets vård- och omsorgskostnader. Det medför ett ökat behov av att främja ett hälsosamt åldrande i det egna hemmet. Samtidigt råder det brist på bedömningsinstrument som dels identifierar problem i aktivitetsutförandet utifrån hela aktivitetstriaden, person, uppgift och miljö, men även utvärderar effekten av interventioner i den fysiska miljön. Dessa faktorer gör In-Home Occupational Performance Evaluation (I-HOPE) till ett intressant alternativ. Syfte: Syftet med studien var att beskriva om aktivitetskorten i I-HOPE motsvarar äldre personers aktiviteter i hemmet utifrån svenska förhållanden samt identifiera behov av att komplettera med ytterligare aktiviteter. Metod: En tvärsnittstudie med en kvantitativ ansats valdes. Totalt deltog 21 personer i studien, 13 kvinnor och åtta män. Den genomsnittliga åldern var 70, 1 år med standardavvikelse 2,7. En elektronisk enkät skapades för att besvara frågor kring aktivitetskorten samt om deltagarna önskade tillföra ytterligare aktiviteter till I-HOPE. Deskriptiv analys av data har tillämpats där tre kategorier togs fram för förtydligande av resultatet som presenterats i löpande text, figur och frekvenstabell. Resultat: Samtliga deltagare upplevde sig självständiga i aktiviteter och majoriteten självskattade sin hälsa som god eller mycket god. Totalt behövde tolv aktivitetskort revideras, åtta på grund av kulturella skillnader och fyra på grund av aktivitetskortens otydlighet. Vidare önskade deltagarna addera totalt tio ytterligare aktivitetskort. Konklusion: Om de tolv aktivitetskorten kan revideras för att tydligare beskriva typiskt svenska aktivitetsformer och de tio önskade aktiviteterna adderas, har I-HOPE ett brett spektrum av aktiviteter att tillgå vid arbetsterapeutiska utredningar i Sverige.

När en person får diagnosen cancer kan detta innebär en stor kris för denne. Vilket kan leda till en känsla av hopplöshet. Därför blir hoppet en viktig resurs samt kraftkälla för personen som drabbats av cancer, en kraft som driver människan framåt. Syftet med denna studie var att sammanställa kunskap om omvårdnadsåtgärder som främjar känslan av hopp till personer med cancer. Syftet besvarades utifrån de två frågeställningarna, Vilka omvårdnadsåtgärder främjar hopp samt hur kan sjuksköterskan omsätta de identifierade omvårdnadsåtgärderna i det dagliga omvårdnadsarbetet.Sammanställning av data gjordes genom en kunskapsöversikt. Analysen baserades på 10 identifierade artiklar, dessa låg sedan till grund för resultatet. Resultatet bestod av 8 slutkategoriervar av 5 innehöll omvårdnadsåtgärder så som samhörighet och stöd, omsorg, kommunikation och information, meningsfulla aktiviteter, minnen och kortsiktiga mål samt genom önskan och tro. Men även 3 slutkategorier som behandlade sjuksköterskans omsättande av omvårdnadsåtgärderna. Dessa var i form av relationen mellan sjuksköterskan och personen, kommunikation samt information. Resultatet har visat att sjuksköterskan kan använda sig av omvårdnadsåtgärder för att främja hopp hos personer med cancer. Men eftersom att hoppet är komplext krävs det att sjuksköterskan kan möta personens behov utifrån dennes förutsättningar. Detta för att omvårdnadsåtgärderna ska bli främjande för hoppet.

Bakgrund: Cirka tre till fyra procent av Sveriges befolkning har diabetes typ 2 och antalet personer som insjuknar från diabetes typ 2 ökar ständigt. Diabetes typ 2 är en kronisk ämnesomsättningsstörning som kan leda till svåra komplikationer. Det är viktigt för personer som lever med typ 2 diabetes att de får en god information kring hur dem ska utföra sin egenvård, för att kunna minska riskerna för utveckling av komplikationer som diabetes typ 2 kan ge. Inom diabetesegenvården är livsstilsförändringar viktiga. Bra kost och fysisk aktivitet kan förebygga och förhindra senare komplikationer, vilket är viktigt för denna persongrupp att eftersträva. Vårdpersonal ska också sträva efter att ge ett gott stöd, kunskap och information till personer med diabetes typ 2 för att de ska kunna hantera sin egenvård. Syfte: Syftet med studien var att belysa vuxna personers upplevelser av att leva med typ 2 diabetes. Metod: Studien som gjordes var en litteraturstudie med en kvalitativ metod, med 10 artiklar som grund för resultatet. Innehållsanalysen genomfördes enligt Graneheim och Lundmans (2004) tolkning av kvalitativ innehållsanalys. Resultat: I resultat framkom det att vuxna personer som lever med typ 2 diabetes har blandade känslor med upplevelser av oro och rädsla, trötthet, förändrad personlighet, upplevelse av att hantera sin egenvård och känslan att vilja leva. Personerna upplevde rädsla och oro om dem ska få olika komplikationer som blindhet, njurproblem och hjärtsvikt. Övertygelsen att de kommer dö av sjukdomen var stor. Personerna upplevde förändrad personlighet och hade svårigheter att hantera sin egenvård samt trötthet i samband med detta. Personerna upplevde även en känsla av att de ville leva längre, därför hade de viljan att hantera sin egenvård och minska försämring av sjukdomen.  Slutsats: Studiens resultat framhävde att personerna med typ 2 diabetes upplevde att de hade brist på kunskap och information om hantering av sin egenvård. Brist på kunskap och information påverkade personernas upplevelser kring sjukdomen och hantering av egenvård, vilket gjorde att en del upplevde att typ 2 diabetes är en fruktansvärd sjukdom. Med en bättre förståelse om personers upplevelser av att leva med diabetes typ 2 blir det lättare för sjuksköterskan att erbjuda dem en säker och god vård.

Bakgrund: Sexualiteten följer en person genom hela livet. Andelen äldre personer ökar i befolkningen då medellivslängden ökar. Allt fler äldre personer är sexuellt aktiva och många önskar att de kunde vara mer sexuellt aktiva. Att undersöka äldre personers sexuella aktivitet och tillfredsställelse med sexuallivet i samband med livstillfredställelse skulle kunna generera kunskap för sjuksköterskan i arbetet att bedriva en god omvårdnad. En ökad kunskap om äldre personers sexualitet skulle kunna användas i utvecklingsarbetet till att förbättra omvårdnaden för äldre personer i relation till deras sexualitet. Syfte: Syftet med studien var att beskriva sexuell aktivitet och tillfredsställelse med sexualliv relaterat till kön, ålder och partnerskap samt undersöka sambandet mellan sexuell aktivitet, tillfredställelse med sexualliv och livstillfredställelse hos äldre personer. Metod: En kvantitativ tvärsnittsstudie. Baserad på inhämtad data från Swedish National Study on Aging and Care – Blekinge (SNAC-B). Deskriptiv och analyserande statistik har använts för att kunna se samband och förekomster. 1119 personer är med i studien i åldrarna 60 år till 90 år och uppåt. 43,8 % är män och 56,2 % är kvinnor av de som deltog. Resultat: Sexuell aktivitet (p=<0,001) och tillfredsställelse med sexuallivet (p=<0,01) påverkar livstillfredsställelsen. Fler män är sexuellt aktiva (57,8%) medan fler kvinnor är tillfredsställda med sitt sexualliv (85,0%) (p=<0,001). De som har en partner är mer sexuellt aktiva (63,8%) (p=<0,001). Den sexuella aktiviteten minskar succesivt med åren (p=0,001).   Slutsats: Studien visar att det finns ett samband mellan sexuell aktivitet, tillfredsställelse med sexuallivet och livstillfredsställelsen. Detta visar att sexualiteten är viktigt del av livet även för äldre personer. Denna kunskap kan ha en betydelse för att sjuksköterskan ska kunna förbättra omvårdnaden till äldre personer i förhållande till deras sexualitet. Det är viktigt att inom sjukvården bejaka äldre personers sexualitet och inte förkasta den.

I takt med att människor lever längre ökar behovet av omvårdnad. En stor del av omvårdnaden av äldre personer utförs i hemmet där bemötandet har en betydande roll för utformningen av vården. Ärenden gällande brister i bemötande och kommunikation som inkommit till patientnämnden ökade mellan år 2000 och 2007 med 41 procent. Socialstyrelsen menar att det är bemötandet i vården som ofta avgör om patienten är benägen att göra en anmälan till patientnämnden eller inte. Det behövs studier som fokuserar på bemötande för att kunna återinföra förtroendet hos patienterna och kunna hjälpa fler människor att bli omhändertagna på ett bättre sätt.

Kommunikationen mellan sjuksköterska och patient är en viktig utgångspunkt för vårdandet. I tidigare forskning betonas vikten av en vårdrelation mellan sjuksköterska och patient som grundar sig på en god kommunikation. Att ha ett personcentrerat förhållningssätt med fokus på patienten har blivit allt mer betydelsefullt  och anses viktigt för att främja en hållbar utveckling inom vården. Syftet med detta arbete var att undersöka hur god kommunikation kan förstås i möten mellan äldre personer och sjuksköterskor inom hemsjukvården. En kvalitativ studie genomfördes med ljudupptagningar från hembesök mellan sjuksköterskor och äldre personer som analyserades med en kvalitativ innehållsanalys. Elva sjuksköterskor och 37 äldre personer medverkade i studien. Resultatet beskrivs utifrån två delar. I den första delen presenteras resultatet från den deduktiva analysen där hembesök med god kommunikation identifierades utifrån ett teoretiskt ramverk. I den andra delen beskrivs vad som kännetecknar en god kommunikation, vilket presenteras utifrån tre teman, vilka var: Att se den äldre personen, Att bjuda in till samtal samt Att göra den äldre personen delaktig i sin vård. En god kommunikation med äldre personer i hemmet kan förstås genom personliga möten, där de äldre bjuds in till samtal och görs delaktiga i sin vård samt tillåts vara huvudpersoner i dialogen. Sjuksköterskorna är gäster och möter de äldre utifrån deras villkor. Sjuksköterskor behöver kunskap om kommunikationens betydelse i mötet med äldre personer inom hemsjukvården. Att vara personlig i mötet kan underlätta kommunikation och den äldres delaktighet. Det är inte alltid lätt för sjuksköterskor att både vara gäst och ge vård i hemmet. Att i kommunikationen vara personcentrerad och att se den äldre personen ur ett helhetsperspektiv är betydelsefullt för ett positivt möte.