Genom historien har människor runt om i världen stått upp mot ett beteende de har ansett vara orättvist. Det har förkroppsligats i strejker, kravaller och rentutav revolutioner och statskupper. Lika länge har ordningsmakt, men även politiker, behövt hantera dessa typer av samhällsuppror. Syftet med denna studie är att, utifrån ett policyorienterat perspektiv, undersöka vilka lärdomar Londonpolisen drog av kriser under tidsperioden 1985-2011. Vidare ska det undersökas vad som hände med dessa lärdomar när den brittiska inrikespolitiska agendan förändrades.   Det intressanta ligger i att undersöka vilka lärdomar som kan dras och huruvida sådana lärdomar kan bestå utan underhåll från den politiska sidan och när frågorna på agendan förändras. Undersökningen består utav en teorikonsumerande enfallsstudie av tiden mellan The Broadwater Farm riots 1985 och Londonkravallerna 2011. Denna långa tidsepok är sedan uppdelad i rubriker av vad som var aktuellt utefter hur den politiska agendan förändrades. Däri ligger det empiriska materialets framställning samt analysen i att finna tecken på både instrumentellt och socialt policylärande utifrån Policy Learning Theory. Resultaten i studien visar att Londonpolisen visserligen drog policyorienterade lärdomar efter kravallerna 1985, och detta med ganska enkla medel, men att dessa genom historien verkar ha glömts bort, detta på grund av att de flesta av de åtgärder som indikerar lärande endast var ett spel för gallerierna. Dessa resultat i kombination med teori om policyorienterat lärande förklarar att det är den politiska agendan och hur uppmärksamheten organiseras som sätter ramen för vilka lärdomar som kan dras och hur dessa underhålls för att bestå in i dessa typer av organisationers framtida arbete.

Titel                                    ”Det beror ju på vad man vill lägga i ordet register” Petra Stenkula En fallstudie av polisens externa kriskommunikation i samband med romregistret   Syfte              Syftet är att lämna ett bidrag till den svenska forskningen om kriskommunikation men även att bidra till den svenska samhällsdebatten om polisen som en central rättsmyndighet och deras hantering av romregisterkrisen.   Metod           Via en kvalitativ metod analysers nyheter publicerade på polisens webbplats och polisens presskonferenser utifrån de valda teoretiska ramarna inom ämnet kriskommunikation.   Resultat         Polisens kriskommunikation framstår som väldigt strategilös, under hela krisen ägnar sig polisen åt                               informationsinsamling för att förstår krisen och få en överblick över situationen men under tiden glömmer                     de den strategiska delen. Polisen är väldigt restriktiv i sin kriskommunikation, på webbplatsen är nyhetspubliceringarna rörande romregistret väldigt korta och konkreta, vissa är rena informationsanvisningar. Polisen förde även en inkonsekvent kriskommunikation, när Rikspolisstyrelsen pratade om analysfil som inte var i fas med lagstiftningen så pratade Skånepolisen om beslut ifrån år 2009 om tillstånd att upprätta den särskilda analysfilen. I sin kriskommunikation använder polisen många olika försvarsstrategier ifrån Corporate Apologia och Image Repair Theory. Strategierna som användes för att upprätthålla image var för många och olika för att uppfattas som trovärdiga medan polisen utförde i teorin en perfekt apologia. Polisen beklagade situationen, berättade om vilka åtgärder som skulle utföras och Justitiekanslern beslutade om kompensation till de drabbade.

Diss. Umeå : Umeå universitet, 2007. / S. 185-192: Bibliografi.

Syftet med studien har varit att fokusera på hur könsstereotyper inverkar på poliser och socialarbetare i deras vardagliga arbete, och som i värsta fall gör att de missar unga kvinnor som befinner sig i riskzonen för narkotikamissbruk. Utöver det har vi försökt undersöka om det finns särskilda faktorer som kan påverka myndigheters arbete med missbrukare, utifrån vad missbrukaren i fråga har för kön. För att besvara studiens frågeställningar och få en djupare inblick i området har vi därav intervjuat personal på socialtjänsten och polisen i en kommun i Stockholm. För att analysera våra resultat har vi använt oss av Hirdmans definition av genussystemets teori samt Michael Polanyis teori om The Tacit Dimension och teorin om haloeffekt av Tversky & Kahneman. Utifrån intervjuerna kan vi konstatera att det existerar flera brister i arbetet med att upptäcka och hjälpa unga kvinnor som missbrukar narkotika. Utifrån respondenternas uttalanden kan vi fastställa att en del av dessa brister delvis beror på polisernas förhållningssätt i arbetet men att det även beror på samarbetet mellan olika verksamheter och aktörer.

I och med ett ökande antal försvunna personer årligen i Sverige har efterforskning av försvunna personer blivit ett allt vanligare räddningsuppdrag för Polisen. Enligt lagen om skydd mot olyckor är det Polismyndighetens ansvar att utföra efterforskning av försvunna personer i fall som inte avser fjäll-, sjö- eller flygräddningstjänst. Polisen använder i första hand sina egna sökresurser till detta, men vid vissa sökinsatser kan externa aktörer behöva kallas in för att hjälpa till när Polisens resurser inte räcker till eller om specialresurser krävs. Detta arbete beskriver hur efterforskningsprocessen går till utifrån intervjuer med Polisen och externa aktörer. Därtill innefattas en inventering av tillgängliga sökresurser från Polisen i region Stockholm och flera av de externa aktörer som Polisen samverkar med vid efterforskning av försvunna personer. Ett beslutsunderlag har även tagits fram som beskriver när i efterforskningsprocessen som externa aktörer bör kopplas in för att effektivisera responssystemet. Resultatet visade att efterforskningsprocessen kan förbättras genom att vidta åtgärder som förbättrar samverkan och informationsdelning. Dessa åtgärder kan bidra till att efterforskningen effektiviseras vilket i sin tur ökar chansen att försvunna personer hittas snabbare.

Genom att studera IKEA:s respektive Polisens strategier, är uppsatsens primära syfte att jämföra hur de båda aktörerna framställer sig själva. Genom att förankra materialet i teorin, analyseras därefter om några delar av deras var för sig presenterade strategier, kan leda till att inge förtroende hos svenska folket. Studiens resultat uppenbarar vissa likheter i IKEA:s och Polisens strategier. Bland annat står hos båda aktörerna många exempel på en välvillig attityd att finna och de bygger genom sin framställning upp en identifikation med sina respektive målgrupper. Skillnaderna dem emellan är emellertid större än likheterna. IKEA framställer en tydlig och till stor del klart definierad förtroendeingivande diskurs. Dessutom uppfyller företaget de allra flesta kriterierna för att framstå som trovärdigt. Även Polisen uppfyller flera av kriterierna för att framstå som trovärdiga. Samtidigt är Polisen på flera punkter tvetydig i sin framställning. IKEA har genom sin till stor del entydigt presenterade diskurs goda möjligheter att erhålla högt förtroende medan Polisen genom sin till stor del tvetydiga diskurs har svårare att komma i besittning av detsamma. IKEA kan därtill i större utsträckning än Polisen sägas ha makt över sin målgrupp och därmed ha bättre förutsättningar för att kunna fungera ändamålsenligt.

No description available.

No description available.

Polisen är en statlig myndighet, vilket innebär att de har vissa skyldigheter gentemot samhällets medborgare. Uppdrag, vars karaktär och form skiftar i takt med samhälleliga och tekniska förändringar. Syftet med föreliggande uppsats är att utröna huruvida Polisens Facebookinlägg ger upphov till ett mönster i inläggens perspektivbruk, i vilken utsträckning det eventuella mönstret kan härledas till inläggens kontext, samt vilken relation det ger upphov till mellan Polisen och medborgarna som de representerar. Detta görs genom sammanställningar av bruket av lexikogrammatiska element på fyra olika perspektivnivåer i 11 Facebookinlägg skrivna av polisen Scott Goodwin och publicerade på Polisen Växjö/Alvestas Facebooksida. Resultatet visar att inläggen demonstrerar inte bara ett, utan flera olika perspektivmönster, som i flera fall hamnar i konflikt med varandra. Majoriteten av mönstren har gemensamt att de i stor utsträckning bidrar till att framhäva såväl människan bakom uniformen som den vanliga samhällsmedborgaren, men det förekommer också tecken på att det traditionella myndighetsperspektivet inte är helt övergivet. Slutsatsen är att inläggen kan vara tidiga tecken på hur den maktutövande myndighetstexten genomgår omvandlingar. Omvandlingar som redan har gett och kommer att fortsätta ge upphov till nya typer av relationer mellan Polisen och de myndighetsutövare som utgör samhällets medborgare.

På Facebook når polisen många människor och kan ge sin bild av olika händelser och av sig själva. Jag har studerat två poliskontors  – Täbys och Sollentunas – närvaro på Facebook under en tvåmånaders period, och utifrån deras inlägg kartlagt vilken typ av händelser som de väljer att berätta om. Därutöver har jag också gjort en retorikanalys för att utifrån den diskutera vilken bild som polisen ger av sig själv på Facebook. Eftersom polisen själv anser att deras trovärdighet är av stor betydelse har jag i analysen koncentrerat mig på hur polisens ethos framträder i inläggen. Resultatet skiljer sig delvis åt mellan de två kontoren. Bl.a. fokuserar Täbypolisen främst på frågor som rör inbrott och information. Sollentunapolisen använder Facebook i första hand till att informera om olika trafikhändelser och till att berätta om sin arbetsdag. Genom att fokusera på specifika frågor påverkar polisen allmänhetens bild av vilka händelser som är viktiga. Båda kontoren antar olika roller beroende på vilken typ av händelse de berättar om, och rollen som myndighet framträder ofta när de berättar om allvarliga händelser. Min analys visar också på en viss obalans i maktpositionen mellan polisen och läsarna samt att bilden av polisen är trovärdig men inte entydig.