Denna studie ämnar till att öka kunskapen om elevers uppfattningar om trä- och metallslöjd som ämne i grundskolans nionde årskurs. Särskilt fokus har lagts på kreativitet och idéutveckling. Grunden till studien var en undran om hur ett sociokulturellt perspektiv förhåller sig till elevernas resonemang kring vissa delar av slöjdundervisningen. Empirin består av halvstrukturerade fokusgruppintervjuer med elever. Slutsatserna som drogs var att elevernas resonemang kring lärande i trä- och metallslöjd kretsar kring en praktikgemenskap där artefakten står centralt. När eleverna resonerar kring kreativitet avser de främst olika former av (kreativa) förhållningssätt inom en gemenskap. Till slut var idéutveckling enligt elevernas resonemang ett sätt att relatera till artefakten, främst inom trä- och metallslöjdens praktikgemenskap, även om det fanns resonemang som anspelade på praktikgemenskaper utanför slöjdsalen.

Personalvetarprogrammet läses under tre år, studier visar dock att kunskapen som studenter får med sig när de är klara på många sätt är otillräcklig på dagens arbetsmarknad. Syftet med denna studie är att bidra med kunskap kring hur nyutexaminerade personalvetare ser på den kunskap som förvärvats genom utbildningen och i arbetslivet, samt vilken roll deras arbetsgivare spelat i detta. För att finna information om detta genomfördes åtta semi-strukturerade intervjuer med alumner som läst program med inriktning mot personal- och arbetslivsfrågor vid Uppsala universitet. För att generera kunskap om alumnernas upplevelse har vi använt Wengers (1998) teori om lärande, Communities of Practice och vi har kompletterat denna teori med Lundmarks (1998) kompetensblomma samt Olofssons (2012) utbildningskontrakt. Genom en tematisk analys har studiens tre frågeställningar besvarats. Studiens resultat visar att praktiska kurser är det som respondenterna främst tog med sig från universitet. Resultatet visar även att synen på viktig kunskap är relativt intakt, men att betydelsen av det som ansågs som viktig under studietiden, fick en ökad betydelse när de började arbeta efter uttagen examen. Arbetsgivaren spelar en stor roll i att fylla de kunskapsluckor som finns hos nyutexaminerade personalvetare, men upplevelsen skiljer sig beroende om en person har börjat arbeta på sitt nuvarande företag efter examen eller om personen under studietiden arbetade deltid på företaget, för att sedan påbörja en heltidstjänst efter examen. / The Bachelor's degree in Human Resources (HR) is a three-year program. Studies show that the knowledge that students possess when they have completed is insufficient in numerous of ways in today's labor market. The purpose of this research is to gain information about newly graduated Human Resource professionals view regarding the knowledge received at University and at work, and what role their employer played in this. To gain information eight semi-structured interviews were conducted with alumnis from Uppsala University who has studied the program with focus on HR. To gain knowledge about their experience we have used Wenger's (1998) theory about learning, Communities of Practice and we have extended this theory with Lundmark's (1998) competence flower and Olofsson's (2012) education contract. Through thematic analysis the study's three main questions have been answered. The outcomes show that practical courses are what respondents mainly brought with them from the university. The result also shows that the view of important knowledge is relatively intact, but when they started working after graduation they understood the importance about this knowledge. Employers plays a major role in filling the knowledge gaps that exist for newly graduated HR-professionals. The experience differs depending on whether a person started working at its current company after graduation or if the person worked part-time at the company during the study, and began a full-time job after graduation.

<p>Denna kvantitativa studie är en undersökning om gymnasieskolans byggprogram och byggelevers uppfattning om sitt eget lärande. Syftet med studien är att undersöka byggelevers attityd till sitt eget lärande i karaktärsundervisningen, dels på skolan och dels på den arbetsplatsförlagda utbildningen (APU), och vilka konsekvenser det får för deras utbildning i de olika lärmiljöerna. Informationen samlades in via en enkät som är utformad med likvärdiga frågeställningar mellan skola och APU, vilket utgör grunden för en generaliserbar resultatredovisning. Undersökningens slutsatser handlar i stora drag om att byggeleverna anser att APU:n är en mycket viktig del i deras utbildning och att eleverna har lättare att motivera sig på arbetsplatsen när det gäller både lärande till yrket och till användandet av artefakter (verktyg, skyddskor, tider). Resultaten har jämförts med tidigare forskning och resultaten sammanfaller i stora drag. I diskussionsavsnitten ges förslag till vad vidare forskning i frågan skulle kunna handla om.</p>

Denna kvantitativa studie är en undersökning om gymnasieskolans byggprogram och byggelevers uppfattning om sitt eget lärande. Syftet med studien är att undersöka byggelevers attityd till sitt eget lärande i karaktärsundervisningen, dels på skolan och dels på den arbetsplatsförlagda utbildningen (APU), och vilka konsekvenser det får för deras utbildning i de olika lärmiljöerna. Informationen samlades in via en enkät som är utformad med likvärdiga frågeställningar mellan skola och APU, vilket utgör grunden för en generaliserbar resultatredovisning. Undersökningens slutsatser handlar i stora drag om att byggeleverna anser att APU:n är en mycket viktig del i deras utbildning och att eleverna har lättare att motivera sig på arbetsplatsen när det gäller både lärande till yrket och till användandet av artefakter (verktyg, skyddskor, tider). Resultaten har jämförts med tidigare forskning och resultaten sammanfaller i stora drag. I diskussionsavsnitten ges förslag till vad vidare forskning i frågan skulle kunna handla om.

I många företag finns komplexa arbetsuppgifter vars utförande är beroende av tillämpningen av kunskaper från flera olika områden. Oavsett om målet är att utveckla en ny produkt eller tjänst, eller att utforma och implementera en ny organisationslösning, så krävs kompletterande kunskaper från olika områden. Samtidigt är dessa kunskaper vanligen lokaliserade hos en stor mängd aktörer i och utanför organisationen, och omöjliga för en enskild aktör att samla och förstå. Kunskapen i organisationen kan därför sägas vara distribuerad till sin natur. Dessa olikartade och distribuerade kunskaper behöver därför integreras och företaget behöver utveckla en förmåga att åstadkomma kunskapsintegration . Därmed blir en viktig fråga för personer i ledande ställning som till exempel företagsledare, chefer, eller anställda som arbetar med så kallad kunskapshantering (knowledge management), hur man kan leda en verksamhet för att åstadkomma kunskapsintegration i företaget. I avhandlingen undersöks denna fråga genom en fallstudie av en fusion mellan managementkonsulter och IT-konsulter. Resultaten visar att kunskapsintegration är förknippad med ett flertal praktiska och politiska hinder, och att framgångsrik ledning av kunskapsintegration därför är beroende av att vissa förutsättningar är uppfyllda. I den här avhandlingen beskrivs dessa hinder och förutsättningar i en modell för ledning av kunskapsintegration.

Studien är utförd på en stor mellanstadieskola i mellersta delarna av Sverige. Skolan arbetar med ett projekt där handuppräckningen tagits bort från undervisningen och ersatts med andra metoder/strategier och jag har valt att designa studien utifrån det projektet. Fokus med studien är att undersöka elevers deltagande utifrån lärares alternativa, didaktiska strategier för att fördela ordet i klassrummet. Syftet är att se vilka metoder/strategier lärarna använder sig av och att studera hur dessa metoder påverkar elevers deltagande. Detta gäller främst utifrån hur passiva, lågpresterande elevers deltagande påverkas. Frågeställningarna är: Vilka olika strategier använder lärarna för att fördela ordet i klassrummet? Hur har elevernas deltagande utifrån sina uppfattningar förändrats av de nya didaktiska strategierna? Uppsatsen stödjer sig på situerat lärande som teori. Inom situerat lärande är deltagande och delaktighet betydande faktorer för att nå lärande. Det handlar om att bli identifierad och att identifiera sig som en i gruppen. Motivationen till att delta mer fullständigt i en praktik kan vara ett kraftfullt incitament för lärande (Wenger, 1998). Jag använder mig av kvalitativa intervjuer med öppna frågor där respondenterna får berätta om projektet med att ta bort den traditionella handuppräckningen från undervisningen. Jag intervjuar både lärare och elever. Resultatet visar att lärarna använder sig av fem alternativa metoder istället för handuppräckningen: Glasspinnar, muggar, whiteboard-tavlor (skrivplattor), kahoot (ett nätspel med flera svarsalternativ) och exit-biljetter. Det finns en röd tråd i hur lärarna tolkar de olika metoderna och hur de använder dem. Det går endast att utläsa vissa skillnader mellan dem i det pedagogiska utförandet av glasspinnemetoden. Resultatet visar även att elevernas deltagande ökat. Alla de passiva eleverna förutom en har lämnat en roll i periferin till att närma sig gruppens centrum något eller till att befinna sig i centrum. Att befinna sig i periferin innebär att individerna inte innehar ett ”fullt” lärande men utifrån att dessa elever tar en större plats möjliggörs enligt Lave och Wenger (1991) och Wenger (1998)ett stärkande av deras identitet och genom detta kan de nå ett lärande på en högre nivå. Genom att närma sig gruppens centrum ökar även möjligheterna för dessa elever att få ett bättre socialt samspel med övriga elever (a.a., 1991 och 1998).

Den här undersökningen handlar om hur några medarbetare upplever internkommunikationen på Regionalt cancercentrum Stockholm–Gotland och om hur informationskedjor påverkar vi-känslan på arbetsplatsen. Undersökningen bygger på intervjuer med sju anställda från olika delar av organisationen. Analysen bygger på kommunikationsetnografisk teori och centrala begrepp är praktikgemenskap, kedjor av kontakter samt deltagande och reifikation. Resultatet visar att det finns olika typer av deltagare som ingår i ett antal överlappande praktikgemenskaper. Medarbetarna har olika förutsättningar för deltagande och upplevelsen av internkommunikationen varierar beroende på var i organisationen man arbetar. Förväntningarna på hur man ska få information skiljer sig delvis åt. Flera medarbetare upplever att det finns en brist på rutiner vilket leder till att det inte alltid är tydligt vem som ska informeras om vad och vilka kanaler som ska användas. Undersökningen visar också att vissa informationskedjor kan stärka vi-känslan på arbetsplatsen och att vilka kedjor deltagaren inkluderas i har stor betydelse för delaktigheten. Information om vad medarbetare i andra delar av organisationen gör har stor betydelse för upplevelsen av att det finns ett övergripande ”vi”, medan brist på information kan skapa en ”vi och de”-känsla. Att veta vad andra gör kan dels vara ett sätt att skapa samhörighet, dels ett sätt att effektivisera arbetet. Samtidigt pågår många olika projekt vilket gör det svårt att skapa den överblick som efterfrågas. Medarbetarna måste också hantera stora mängder information vilket ställer stora krav på deras förmåga att sålla.

Denna studie har haft som syfte att lyfta fram de erfarenheter och upplevelser socialsekreterarna fått med sig under 2019 när enheten för ekonomiskt bistånd införde ett digitaliserat arbetssätt. Studien har haft utgångspunkter i en teoretisk ram bestående av Etienne Wengers teori om praktikgemenskap och situerat lärande, samt Per-Erik Ellströms framtagna faktorer som avser hinder och möjligheter för lärandet på en arbetsplats. För att fördjupa förståelsen av socialsekreterarnas upplevelser av stöd och utmaningar under digitaliseringsprocessen har en kvalitativ ansats använts och data samlats in genom samtalsintervjuer. Resultatet av studien påvisar hur socialsekreterarnas upplevelse av stöd i lärandet framförallt bestått av ett kollegialt stöd, ett utrymme för övning men även delaktighet och ett aktivt ledarskap har varit betydelsefullt. Studien har visat att utmaningarna har varit att behöva släppa kontroll i utredningsarbete, en upplevd bristande kompetens relaterat till ålder. Dessutom har en ny arbetsuppgift tillkommit till följd av digitaliseringen vilket innebar för socialsekreterarna att åta sig ett pedagogiskt motivationsarbete gentemot klienterna. En viktig slutsats är den tydliga kontextuella betydelsen för lärandet. Hur lärandet sker i sociala processer samt att delaktighet på olika sätt är essentiellt. Studien visar hur identitetskonstruktioner är en del av lärandet samt att man lär sig i allt som man gör. Denna studie kan bidra till en utökad förståelse för verksamheter som står inför en förändring och som vill förstå sociala och kontextuella faktorers betydelse för anställdas lärande.

I denna studie är syftet att belysa praktikgemenskapen hos nyutbildade undersköterskors möte med arbetlivet och deras uppfattningar om sitt yrkeskunnande och utvecklandet av sin yrkesidentitet. Det finns idag lite forskning inom detta område. Genom undersköterskors berättelser vill jag bidra med kunskap som kan vara till grund för framtida studier om undersköterskornas första tid i yrkeslivet och betydelsen av praktikgemenskap.Sex undersköterskors erfarenheter synliggörs genom intervjuer och hermeneutisk tolkning och fokuserar på tre områden: Hur utbildningen har förberett dem för mötet med arbetslivet, Oförväntade utmaningar i arbetslivet och hur dessa bidrar till utveckling av yrkeskunnande, När de känner sig säkra i sitt yrkeskunnande och i sin yrkesidentitet. Teoretisk utgångspunkt i studien är den samhällsvetenskapliga och kunskapsteoretiska praktikvändningen, situerat lärande, utvecklingen från novis till expert och Aristoteles förnuftighetsformer. Resultatet visar att undersköterskorna anser att gymnasieutbildningen har förberett dem väl för mötet med arbetslivet. Arbetsplatsförlagt lärande (APL) och fallbeskrivningar i utbildningen har utvecklat undersköterskornas kunnande, empati och förståelse för vårdtagaren i enlighet med teorin om situerat lärande och från novis till expert. Dock är lärandet i gymnasieskolan knutet till ämnen, och det är svårt att inledningsvis i yrkeslivet väva samman dessa kunskaper i praktiken. Oförväntade utmaningar är svåra arbetsuppgifter de inte har erfarenhet av, men genom att fråga en mer erfaren kollega om råd utvecklas yrkeskunnande. Det finns en säkerhet i yrkeskunnande och yrkesidentitet på så vis att undersköterskorna har en klar bild av sina arbetsuppgifter och hur de engagerar sig i yrkesrollen. Undersköterskorna använder empati och förståelse i mötet med vårdtagare. Beroende på vilken verksamhet undersköterskorna arbetar i, har de fått olika förutsättningar till introduktion och har olika syn på hur lång tid det tar att komma in i arbetet.

Denna undersökning syftar till att ta reda på vilka möjligheter och begränsningar svensklärares samtal i facebookgrupper för svensklärare har. Undersökningens frågeställningar är: 1) Hur använder sig svensklärare av en facebookgrupp för svensklärare?, 2) I vilken utsträckning kan samtal mellan svensklärare i en sådan grupp ses som kollegialt lärande? Undersökningens teoretiska ramverk består av hermeneutik, systemisk-funktionellgrammatik och tre olika perspektiv på kollegialt lärande från Skolverket (2013), Timperley(2013) och Wenger m.fl. (2002). Metoden för undersökningen är netnografi och materialetbestår av inlägg, kommentarer, reaktioner och delningar från en facebookgrupp försvensklärare. Inläggen kategoriserades utifrån de allmänna språkhandlingarna fråga, påstående, uppmaning och erbjudande. Frågor och påståenden jämfördes sedan mot huvuddragen av de tre perspektiven på kollegialt lärande. Undersökningens resultat visar att det inte finns någon begränsning gällande vilka språkhandlingar som kan utföras inom ramen för gruppen samt att det inte finns någon övervikt för någon typ av språkhandling. Rörande kollegialt lärande är facebookgruppen en plats där en gemensam kunskapsbas skapas genom att lärare delar med sig och efterfrågar undervisningsmaterial, diskuterar påståenden och svarar på varandras frågor samt ger råd och stöttning. De diskuterar även olika begrepp och pedagogiska inriktningar samt delar med sig av egna erfarenheter. Det kollegiala lärandet i gruppen pågår också under en längre tid och utgår från gemensamma problemområden. Det som saknas i gruppen är en tydlig arbetsgång ochgemensamma slutsatser, förhållningssätt och praktiker. Istället finns flera olika slutsatser,förhållningssätt och praktiker. Det saknas också tecken på att slutsatser och nya kunskaperomsätts i praktiken. Facebookgruppen kan dock till stor del ses som en plattform för kollegialt lärande med tanke på vad som är genomförbart inom ramen för gruppen. Facebook ger också en unik möjlighet för svensklärare att utvidga sitt kollegium och själva sätta agendan för det kollegiala lärandet.