No description available.

I dagens skola lämnar ett antal elever årskurs 9 utan godkänt betyg i matematik, trots att styrdokumenten trycker på elevens rätt att få det stöd som krävs för att nå dit. Studiens syfte är att inför vår kommande yrkesutövning som speciallärare och specialpedagog få ökad kunskap om vad som utmärker skolor där eleverna när de går ut årskurs nio under flera år i rad nått högre resultat än förväntat när det gäller måluppfyllelse i matematik samt vilka faktorer lärare, speciallärare, specialpedagoger och rektorer ser som viktiga för att kunna utföra ett gott arbete med goda resultat för alla elever. Detta är relevant då speciallärare som specialpedagoger kan ha arbetsuppgifter med koppling till utveckling av arbetet på skolnivå och det bland annat behöver ta hänsyn till lärares förståelse för sitt uppdrag. I studien fokuseras det främst på skolor som är framgångsrika i matematikundervisningen och vilka gemensamma faktorer som är utmärkande; i undervisning, i organisation, i det specialpedagogiska arbetet. Studien bekräftar bl.a. betydelsen av lärarkompetens, goda professionella relationer, varierad undervisning, att man utgår från elever kunskapsnivå samt lärares trivsel och förutsättningar för samarbete med kollegor.

Denna studie undersöker lärares beskrivningar av deltagande inkludering samt på vilket sätt lärare och elever beskriver delaktighet i matematikundervisningen. Syftet är att bidra med kunskap om dessa begrepp, för att skapa goda förutsättningar för ett arbete kring en tillgänglig lärmiljö för alla elever. En kvalitativ metod med semistrukturerade lärar- och elevintervjuer har genomförts med fyra elever och fyra lärare. Djupgående intervjuer genomfördes med öppna huvudfrågor och efterföljande följdfrågor. Resultatet visar att lärarna beskriver deltagande inkludering när eleverna deltar i helklass eller i grupper, men att inkluderingen påverkas av hur grupper sätts ihop och när under en skoldag undervisningen äger rum. Både lärarna och eleverna beskriver delaktighet vid aktiviteter av olika slag, exempelvis vid praktiska uppgifter och spel. Dessutom beskriver lärarna delaktighet när eleverna kommunicerar med andra i diskussioner och samtal. En skillnad mellan lärarna och eleverna som framkommit är att eleverna dessutom upplever att de är delaktiga när de lyssnar på genomgångar eller vid gruppsamtal. En slutsats är att eleverna och lärarna delvis har olika uppfattningar om vad delaktighet kan innebära. En utmaning som synliggjorts är betydelsen av att sätta eleven i centrum. Det är viktigt att förstå elevens hela skolsituation utifrån ett helhetsperspektiv med avseende på både didaktisk, rumslig och social inkludering.

Syftet med studien är att synliggöra mönster och påverkansfaktorer i specialpedagogisk handledning utförd av speciallärare mot matematikutveckling. Samverkan mellan speciallärare och lärare i matematik är en viktig förutsättning för matematikutveckling. I studien deltog fem speciallärare som via intervjuer fick ge sin bild av hur samtalsuppdraget förstås och praktiseras i verksamheten. Resultatet i studien har analyserats i två steg, med ett kollaborativt perspektiv på specialpedagogisk handledning som teoretiskt ramverk. De framträdande samtalsformer som funnits i studien handlar i stor utsträckning om att specialläraren agerar konsultativt eller som rådgivare i kollegiala diskussioner. En övervägande del av de samtal som speciallärarna beskriver sker i spontana och informella sammanhang. Samtal som präglas av reflektion får ett mindre utrymme, medan samtal präglade av samarbete är mer förekommande, om än inte i lika stor utsträckning som speciallärarna önskar. I resultatet framkommer tre faktorer som i hög grad påverkar samtalsformen i specialpedagogisk handledning. Förutom speciallärarens egen tolkning och uppfattning av uppdraget, har även relationen till kollegiet en viktig betydelse. Den tredje faktorn handlar om i vilken utsträckning speciallärare mot matematikutveckling får organisatoriska förutsättningar att utföra sitt specialpedagogiska handledaruppdrag. En slutsats är att faktorerna tillsammans utgör sammanhanget i vilket specialpedagogisk handledning mot matematikutveckling kan förstås.

I den anpassade grundskolan samverkar speciallärare och elevhandledare tätt tillsammans i verksamhetens undervisning. Ett samarbete där två yrkesprofessioner med otroligt olika bakgrund har ett gemensamt uppdrag och mål, att stötta eleverna till bästa möjliga utveckling och lärande. I dessa arbetslag får specialläraren ofta en handledande roll. Detta väckte vårt intresse och vi ville därför undersöka hur samarbetet kan se ut. Studiens syfte är därför att undersöka samarbetet mellan speciallärare och elevhandledare inom den anpassade grundskolan ur ett systemteoretiskt perspektiv. Detta görs genom kvalitativa semistrukturerade intervjuer med sex speciallärare och sex elevhandledare. En fenomenografisk ansats används för att återge det respondenterna beskrivit som sina uppfattningar om vilka faktorer som skapar ett gott samarbete och samsyn i arbetslaget och vilka förväntningar yrkesprofessionerna har på varandra. Resultatet pekar på att tid, utbildning och kommunikation är viktiga nyckelfaktorer för att skapa samsyn och därmed få ett välfungerande samarbete. Generellt förväntas specialläraren ha ett större pedagogiskt ansvar med planering, dokumentering och betygssättning än elevhandledaren, medan elevhandledaren förväntas vara elevens högra hand, läsa av, stötta, motivera, vara en trygg vuxen med en nära relation under hela dagen, vilket även omfattar fritidstid.

Sammanfattning/Abstract  Lennartsson, J. & Söderqvist Olsson, P. (2023). Matematikängslan – bryt onda cirklar. Faktorer i det förebyggande arbetet i matematikundervisningen ur ett specialpedagogiskt perspektiv. Speciallärarprogrammet matematikutveckling, Institutionen för skolutveckling och ledarskap, Fakulteten för Lärande och samhälle, Malmö universitet, 90 hp.  Syftet med den här studien är att beskriva några matematiklärares och speciallärares uppfattningar och erfarenheter om elever i matematikängslan och hur matematikundervisningen kan förebygga matematikängslan. Studiens syfte är vidare att belysa framgångsfaktorer och utmaningar i matematikundervisningen samt speciallärarens bidrag för att utveckla den förebyggande matematikundervisningen.  Den teoretiska ramen för studien utgörs av sociokulturell teori (Vygotskij, 1978, 1999) där utveckling och lärande betraktas ske i kommunikation och interaktion med omgivningen. I en matematisk lärmiljö där läraren skapar goda relationer kan elever känna sig trygga och vågar delta utan rädsla för misslyckanden (Semeraro et al., 2020). Risken att elever utvecklar matematikängslan minskar i en positiv lärmiljö (Deringol, 2018). När elever möter en undervisning innehållande olika artefakter där pedagogerna har en medierande roll skapas goda förutsättningar för att elever ska utvecklas inom sin proximala utvecklingszon (Säljö, 2014). Matematikängslan kan betraktas ur olika specialpedagogiska perspektiv vilket har betydelse för hur skolan agerar förebyggande och åtgärdande.  Semistrukturerade intervjuer användes som metod för att undersöka och besvara frågeställningarna. För att inhämta empirin genomfördes intervjuerna med sex behöriga matematiklärare och sex speciallärare som alla har erfarenheter av att arbeta med matematik på mellanstadiet.  I resultatet framkommer att pedagogerna har erfarenheter av att elever kan vara oroliga och stressade i samband med matematik men att matematikängslan inte diskuteras i någon större utsträckning på skolorna. Pedagogerna beskriver att goda relationer mellan lärare och elev och ett tryggt tillåtande klassrumsklimat kan bidra till att elever vågar visa sin osäkerhet vilket ses som viktigt för att förebygga matematikängslan. Kommunikation och samarbete i väl genomtänkta grupperingar beskrivs kunna mildra matematikängslan. Undervisning som innehåller variation, är tillgänglig och anpassad är viktiga faktorer som kan minska och förebygga matematikängslan. Tidiga insatser som organiseras på grupp- och individnivå är en annan framgångsfaktor i det förebyggande arbetet. I resultatet framkommer att tidsfaktorn är en utmaning då lärarna känner en otillräcklighet och stress att hinna anpassa sin undervisning efter elevgruppens förutsättningar och behov. Att ge varje delmoment i matematiken den tid som behövs för att eleverna ska befästa sina kunskaper anses också vara en utmaning då det finns styrdokument att förhålla sig till.  Studien visar att ett främjande och förebyggande arbete är av stor vikt för att samtliga elever ska nå så långt som möjligt i sin matematikutveckling. Att skapa goda relationer och en trygg lärmiljö tillsammans med pedagogerna är en viktig del i speciallärarens arbete för att bidra till att minimera matematikängslan hos elever. Speciallärarens insatser bör ske på organisations-, grupp och individnivå i samverkan med ledning och matematiklärare för att anpassa, variera och utveckla undervisningen med eleven i fokus.  Matematikängslan kan ha långtgående konsekvenser för elevers lärande och framtid både gällande yrkesval och deltagande i samhällslivet. Tidigare forskning visar att det finns många faktorer som spelar roll i matematiklärandet och att det finns ett behov av ökad kunskap kring hur undervisning och stöd kan planeras och utformas för att minska och förebygga matematikängslan. I den här studien belyses matematikängslan med förhoppning om en ökad förståelse och medvetenhet hos lärare om matematikundervisningens påverkan på matematikängslan.

Under flera år har idén om en skola för alla etablerats och i de senaste läroplanerna har anpassning av sin undervisning till alla elever varit ett krav för lärare i Sverige (Lgr 22). Detta uppdrag blir dock relativt svårt när kunskapsluckor finns kring olika diagnoser. En av dessa diagnoser är språkstörning (Hallin 2019, s. 5). Forskningen kring språkstörning har varit bristfällig. För att lärare ska kunna utföra sitt uppdrag kring anpassning för alla elever är det relevant att undersöka hur lärare beskriver sitt arbete med elever med språkstörning. Den forskningsöversikt som vi presenterat tyder på att det finns en tydlig kunskapslucka hos lärare kring diagnosen språkstörning och att elever riskerar allvarliga konsekvenser på både individ- och samhällsnivå. Denna studie avsåg därmed att undersöka hur klasslärare och speciallärare beskrev sitt arbete för att stötta elever med diagnostiserad språkstörning i svenskämnet. Vi undersökte också hur klasslärare och speciallärare beskrev sitt samarbete för att stötta elever med diagnostiserad språkstörning. För att utföra denna undersökning utfördes semistrukturerade intervjuer på nio olika lärare på tre grundskolor i Uppsala. För att tolka resultatet använde vi oss av Nilholm (2020) tre perspektiv på specialpedagogik, det kompensatoriska perspektivet, det kritiska perspektivet och dilemmaperspektivet.  Resultatet från denna studie visade att klasslärare och speciallärare arbetar med anpassningar för att möta behoven för eleverna med språkstörning. Flera lärare arbetade med visuellt stöd och korta instruktioner. Däremot skilde sig arbetet kring anpassade inlärningsmiljöer. I beskrivandet av lärarnas arbete beskrivs också de hinder som lärarna upplevde för att stötta dessa elever, några av dessa berodde på kunskapsbrist, tidsbrist och skolorganisatoriska frågor. Precis som McGregor (2020) och Glasby et al. (2022) beskriver den existerande kunskapsluckan som finns om diagnosen språkstörning, visar sig även i denna undersökning. För att ytterligare presentera lärarnas beskrivna arbete, undersöktes också klasslärarens och speciallärarnas upplevda samarbeten mellan varandra. Detta samarbete visade sig vara bristfällig för att tillräckligt kunna stötta elever med språkstörning. Samarbetet mellan skolans olika professioner är angelägen för elevernas stöttning, men som man kan se i denna studie samt Glovers et al. (2015) och Ralli et al. (2022) undersökningar, är ofta otillräcklig för eleverna. Slutsatsen blir därmed att lärare eftersträvar efter att möta elever med diagnostiserad språkstörning men att arbetet inte alltid är tillräckligt. Trots de anpassningar och samarbeten som lärarna beaktar, finns det faktorer som påverkar lärarnas arbete för att kunna stötta dessa elever till max.

No description available.

Detta är en kvalitativ fallstudie och undersökningen har utgått från semistrukturerade intervjuer med lärare, speciallärare och specialpedagoger från två olika skolor. Studiens syfte är att undersöka vad olika pedagoger möter när de undervisar elever med matematiksvårigheter. Dessutom är syftet att undersöka samarbetet mellan lärare, specialpedagog och speciallärare när elever befinner sig i matematiksvårigheter. Pedagogerna i studien möter liknande matematiksvårigheter, varpå en som även mött elever med dyskalkyli. Under intervjuerna framkom några faktorer som ansågs vara viktiga för att hjälpa elever i matematiksvårigheter. Dessa är bland annat fler gemensamma genomgångar samt att eleverna får jobba i grupp ochdiskutera tillsammans. Lärarna bör vara uppmärksamma på vad eleverna lär sig och vara noga med repetition, samt att eleverna själva får uttrycka vad de upplever som svårt i matematiken. Speciallärare och specialpedagoger arbetar för att utveckla lärmiljön genom att hjälpa lärarna utveckla undervisningen. Detta sker genom att de ger tips och idéer samt stöttar upp i undervisningen. Samarbetet mellan lärare och specialpedagogeller speciallärare är av stor vikt för att upptäcka elever i svårigheter och för att de ska få de stöd de behöver. Jag har med denna studie bland annat funnit resultat som indikerar att det viktiga samarbetet mellan lärare och speciallärare eller specialpedagog för att stötta elever i matematiksvårigheter kan påverkas negativt när tillgången till denna expertis är begränsad.

Risborn, S. & Rydebjörk, I. (2021). Strategier för att minimera matematikängslan hos elever - Belyst genom lärares behov av speciallärarens kompetens. Speciallärarprogrammet, Institutionen för skolutveckling och ledarskap, Lärande och samhälle, Malmö Universitet, 90hp.  Denna studie grundar sig i det sociokulturella perspektivet som enligt Phillips och Soltis (2014) innebär att vi lär oss av varandra genom den interaktion som sker. I en positiv lärmiljö med ett socialt samspel minskar risken för elever att utveckla matematikängslan enligt Deringol (2018). Furner och Gonzalez De Hass (2011) lyfter att om elever ska känna sig trygga, mindre stressade och våga mer så behövs en varierad undervisning och i detta instämmer Sharma (2016) som anser att en undervisning som är mer varierad och mindre traditionell gör matematiken roligare vilket ger eleverna en ökad kunskapsutveckling. Denna numera etablerade syn på undervisning passar inte alla elever enligt Sjölund et al. (2017) som lyfter att elever med exempelvis autism och ADHD inte gynnas fullt ut av denna mer flexibla och sociala undervisningsmetod.  Syftet med studien är att ta fram strategier för att förebygga och minimera matematikängslan hos elever. Enligt forskning beror ofta matematikängslan på undervisningsmetoder vilket utgör ett fokus i denna studie. Genom analys av de svar som framkommer från lärarna identifieras behov av speciallärarens kompetens som sedan formar strategierna. Studiens frågeställningar är:  Vilka specialpedagogiska kompetenser framträder som betydelsefulla utifrån några lärares behov? Hur kan specialläraren bidra till att förebygga och minimera matematikängslan hos elever? För att besvara frågeställningarna användes frågeformulär och semistrukturerade intervjuer som metodval. Frågeformuläret har besvarats av 14 matematiklärare i grundskolans tidigare och senare år. De kvalitativa intervjuerna är genomförda med sex matematiklärare, två lärare från vardera skolårsintervallen; 1 - 3, 4 - 6 samt 7 - 9.    Flera lärare i studien tycker inte att matematikängslan är vanligt hos elever utan beskriver en mer generell ängslan hos elever inför skolarbete de upplever som svårt. Lärarna ser att en god relation och en trygg och tillåtande lärmiljö gör att eleverna vågar visa sina svagheter. Lärarna är medvetna om att en varierad undervisning är mer gynnsamt för elever men det begränsas av såväl tiden som erfarenheten vid val av undervisningsmetoder. Studien visar att man ofta har gemensamma lärarstyrda genomgångar i kombination med enskilt arbete i läroboken vilket hindrar interaktionen som annars uppstår i ett socialt sammanhang. De undervisningsmetoder som används är de som lärarna känner sig mest trygga med. Det framkommer önskan om samverkan och samplanering med speciallärare. De önskar även att specialläraren ger stöd i att ta fram anpassat material, observera enskilda elever samt undervisningen.     För att samtliga elever ska nå så långt som möjligt bör speciallärare arbeta mer främjande och förebyggande. Insatserna som specialläraren gör bör vara varierade och flexibla beroende på de olika behoven som finns och uppkommer. Dessa bör ske i samråd med både ledning och lärare med eleven i fokus. Att arbeta fram en trygg lärmiljö och en varierad undervisning bidrar till att minimera matematikängslans uppkomst hos elever och i denna studie har strategier för hur specialläraren kan bidra till att förebygga och minimera matematikängslan hos elever tagits fram. Dessa strategier var och är studiens förväntade kunskapsbidrag och utgör även svar på studiens frågeställningar. Genom att arbeta med lärarna och undervisningen kan man undanröja hinder och svårigheter i lärmiljön i enlighet med examensförordningen (SFS 2011:688).