Språket har en viktig funktion för barnets helhetsutveckling och är viktigt för samhället i stort. Syftet med studien är att bidra med kunskap om specialpedagogikens roll i det proaktiva arbetet kring språkutveckling i förskolan och skolan. Studien vill vidare belysa värdet av tidiga insatser för att ge barnet/eleven goda förutsättningar i sin fortsatta språkutveckling samt i sin läs- och skrivutveckling. Den teoretiska utgångspunkt som vi valt vilar på Vygotskijs teori med det sociokulturella perspektivet i fokus. Studien bygger på en kvalitativ undersökning med intervjuer av sex pedagoger varav fyra är speciallärare och två är specialpedagoger. Studien har en tolkande ansats. Resultatet visar att det tycks finnas en samstämmighet kring de tidiga insatserna i det proaktiva arbetet kring språkutveckling har en avgörande betydelse för barnens fortsatta språkutveckling samt att arbetet ger goda förutsättningar i barnens läs- och skrivutveckling. Resultatet visar också att det förekommer en mängd olika språkutvecklande metoder och arbetssätt men struktur går före aktivitet samt att språkscreeningar används som ett stöd i speciallärarens arbete gentemot pedagogerna. Till sist kan vi också se att speciallärarens roll i förskolan och skolan är viktig, dock har det i den här studien varit svårt att få syn på speciallärarens specifika roll i det proaktiva arbetet. Studien genomsyras av högläsningens betydelse för barns språkutveckling. En specialpedagogisk implikation som framkommer i vårt resultat är att vi som speciallärare i språk-, skriv- och läsutvecklingen har en viktig uppgift i att gestalta och tillföra specialpedagogisk kompetens i förskolan och skolan.

Abstract I den svenska skolans verksamhet finns idag två yrkesroller inom det specialpedagogiska området, den ena är specialpedagog och den andra är speciallärare. Under vår utbildning till specialpedagoger har vi upptäckt att andra lärare och rektorer har bristande kunskap om skillnader och likheter mellan de båda yrkesgrupperna. Vi har också upptäckt att förväntningarna på rollerna är oklara. För att fördjupa våra kunskaper i ämnet beslöt vi oss för att intevjua två rektorer på två olika skolor och göra enkätstudie med lärarna på respektive skola. Syftet med studien var att få svar på frågorna kring, specialpedagogers och speciallärares efterfrågade kompetenser, elever i behov av särskilt stöd samt samverkan mellan specialpedagoger och speciallärare och andra lärare. Resultaten vi fick tyder på att de båda yrkesrollerna formas av den kultur kring specialpedagogisk verksamhet som råder på respektive skola. Rollerna för specialpedagogisk verksamhet bestäms av rektorerna på varje skola. Vid analysen av enkätstudierna kan vi konstatera att svaren överensstämmer med vad som kom fram vid intervjuerna av rektorerna. Förväntningar från lärarnas sida på specialpedagoger och speciallärare överensstämmer med rektors, på respektive skola. Även synen på elever i behov av särskilt stöd överensstämmer med rektorernas syn. Samverkan mellan lärare och specialpedagoger, speciallärare, kring elever i behov av särskilt stöd, ser olika ut beroende på vilken mikrokultur som råder på respektive skola. På den ena skolan ligger fokus på samverkan i arbetet för elever, och i den andra på samverkan kring arbetet med elever.

Diagnosen språkstörning hos barn är något som ofta försummas på de svenska skolorna och okunskapen kring ämnet, trots att diagnosen är så pass vanlig, är fortfarande väldigt stor. Studien belyser hur arbetet kring elever med språkstörning ser ut idag på skolor runt om i Mellansverige och även hur pedagoger reflekterar kring arbetet med dessa elever. Studien genomsyras av Lev Vygotskijs sociokulturella teori som även den svenska läroplanen lutar sig på idag. I studien utfördes sju kvalitativa intervjuer med lärare, speciallärare och en specialpedagog som arbetar med elever och lärare i årskurserna F-6 i olika kommuner i Mellansverige. Intervjumaterialet analyserades med färgteman och utgjorde resultatet. Resultatet visar att bildstöd, struktur och samarbete mellan lärare, speciallärare och specialpedagog är viktigt för ett optimalt lärande för elever med diagnostiserad språkstörning. Resultatet visar även en upplevd okunskap hos klasslärare om elever med diagnostiserad språkstörning som i sin tur kan leda till dåliga förutsättningar för elever med diagnostiserad språkstörning.

Syftet var att, ur de professionellas perspektiv, ta reda på hur kompetensen på grundsärskolan ser ut idag hos några informanter och vad som kan behöva förändras och eventuellt se annorlunda i denna verksamhet, för att möta och tillgodose elevernas stödbehov inom de kommande tio åren. Studien bygger på kvalitativa intervjuer med åtta klasslärare i grundsärskolan. Pedagogerna fick ge uttryck för sin vision om hur en optimal organisation för verksamheten skulle kunna se ut, samt vilken sorts kompetens som skulle kunna gynna undervisningen och dess kvalitet. I resultatet framkom det att utmaning med arbetet med eleverna var att berika elevernas språk och kommunikationsförmåga. Andra svårigheter som belystes var åldersadekvat undervisningsmaterial och höga kunskapskrav. Klasslärarna ansåg att det fortfarande saknas professioner i verksamheterna såsom speciallärare, specialpedagog, IT-pedagog, samt även flerspråkiga pedagoger. Andra väsentliga faktorer som informanterna också påtalade i studien var pedagogiska lärverktyg, samt att grundsärskolans lärmiljö måste konstrueras och anpassas så att de blir mer tillgängliga för de elever som går där, både fysiskt och psykiskt. De konstaterade också att det fanns faktorer som påverkar möjligheten till en undervisning av god kvalitet, både pedagogernas kompetens, lokalernas utformning – omständigheter som tillsammans bildar undervisningskontexten.

Idag har ca 20% av alla elever i grundskolan annat modersmål än svenska. Resultat från PISA-undersökningar visar att läsförståelseförmågan hos elever med utländsk bakgrund är lägre än hos elever med svensk bakgrund (Skolverket 2006:10) vilket innebär en stor utmaning för oss pedagoger som verkar i svensk skola. I uppdraget som speciallärare ingår att kartlägga och bedöma flerspråkiga elevers läs- och skrivutveckling. Bakgrunden till vår studie är svårigheterna i att skilja på flerspråkiga elevers andraspråksutveckling och eventuella läs- och skrivsvårigheter. Många gånger är det komplext och man väntar länge med att utreda dessa elevers svårigheter. Syftet med studien är att studera framgångsfaktorer i arbetet med att upptäcka och kartlägga flerspråkiga elever med läs- och skrivsvårigheter genom att ta del av ett antal pedagogers och rektorers erfarenheter och uppfattningar. En del i studien har varit att undersöka de organisatoriska förutsättningarna för det arbetet. Det är en kvalitativ intervjuundersökning som genomförts på fyra grundskolor i samma kommun. Undersökningen innefattar tre speciallärare, en specialpedagog, tre klasslärare, tre modersmålslärare samt tre rektorer. För analys av det empiriska materialet har vi använt tematisk analys och teoretiska synsätt inom specialpedagogik har diskuterats. Resultatet visar att speciallärares samarbete och samverkan med olika yrkeskategorier, speciellt modersmålslärare och föräldrar uppfattas som en framgångsfaktor. Studien visar också att tidig upptäckt, kartläggning på båda språk genom adekvata tester samt kunskap i andraspråksinlärning är framgångsfaktorer i arbetet med flerspråkiga elever med läs- och skrivsvårigheter. En slutsats som dras i studien är att de organisatoriska förutsättningarna för att pedagogerna ska ha tid till att mötas och samverka kring de flerspråkiga eleverna ser olika ut på skolorna idag och behöver utvecklas.

En upplevd otydlighet och förvirring kring speciallärarens uppdrag är bakgrunden till denna studie. Genom att ta reda på vad lärarna förväntar sig av professionen kan blivande speciallärare förbereda sig för den verklighet som väntar. Syftet med denna studie är att inom en kommun undersöka vilka förväntningar lärare i årskurs F-6 har på speciallärare med inriktning språk-, skriv- och läsutveckling. Data har samlats in genom en webbenkät som via rektorer sänts ut till verksamma lärare i årskurs F-6 inom en medelstor kommun i södra Sverige. Som teoretiskt analysredskap har Abbotts (1988) professionsteori använts. Resultatet visar att majoriteten av F-6 lärarnas förväntningar på specialläraren med inriktning språk-, skriv- och läsutveckling stämmer väl överens med det uppdrag som examensordningen (SFS  2011:186) beskriver. Det finns förväntningar att specialläraren med inriktning språk-, skriv- och läsutveckling ska utföra uppdrag som tillhör andra professioner i skolan och förväntningar att specialpedagogen ska utföra uppdrag som enligt examensordningen (SFS 2011:186) tillhör specialläraren med inriktning språk-, skriv- och läsutveckling. Lärarna i årskurs F-6 förväntar sig i mindre utsträckning att specialläraren ska arbeta med att leda pedagogiskt utvecklingsarbete i jämförelse med övriga uppdrag och förväntar sig att specialläraren i större utsträckning ska undervisa elever enskilt eller i mindre grupp än stötta elever i klassrummet. Studiens resultat bidrar med fördjupad kunskap kring professionen och vad det finns för förväntningar hos verksamma lärare i årskurs F-6. Insikten förbereder bemötandet av de förväntningar som finns.

Syftet med denna studie är att få mer kunskap om hur lärare i årskurs 4, 5 och 6 uppfattar att de har kunskap och möjlighet att undervisa så att elever med dyslexi får godtagbara kunskaper i engelska. För att ta reda på lärarnas uppfattningar genomfördes 11 semistrukturerade intervjuer i tre olika kommuner med lärare som undervisar i engelska i årskurserna 4, 5 eller 6. Resultatet som framkom var att lärarna vet hur de skulle vilja anpassa sin undervisning men att de uppfattar att de inte har möjlighet att genomföra dessa anpassningar på grund av brist på tid, resurser och kompetens. Lärarna använder traditionella läromedel och uppger att elever med dyslexi behöver mer repetition. Eleverna med dyslexi får ofta avskalat material, vilket även innebär färre antal glosor i läxa. De får tillgång till alternativa lärverktyg men de används i olika utsträckning. Lärarna menar att en kommunikativ undervisning är specifikt viktigför dessa elever. De uppfattar också att de har stöd av framför allt speciallärare för att få råd om anpassningar, men flera lärare uppger också att de behöver mer stöd, framför allt med riktade insatser. Lärarna uppfattar att de har otillräcklig kunskap om dyslexi och uppger att de skulle vilja ha kompetensutveckling om detta. I studien ser vi att läromedel används i stor utsträckning vilket kan medföra att undervisningen går för fort fram trots att vissa elever behöver mer repetition. Det framkommer också brister i medvetenheten hos lärarna kring arbete med skolklimat och motivation. Slutligen finns det flera områden där speciallärare kan vara behjälpliga.

Syftet med studien är att få en förståelse av bilden av funktionsnedsättningen språkstörning som den beskrivs av speciallärare, specialpedagoger, special-/talpedagoger och logopeder. Det finns ett behov av att utforska området då tidigare forskning gällande dessa yrkeskategoriers syn på språkstörning tycks vara begränsad. Arbetet genomfördes utifrån en kvalitativ forskningsansats, inspirerad av fenomenografin, där halvstrukturerade intervjuer användes som datainsamlingsmetod. Tretton informanter med anknytning till specialpedagogiskt arbete valdes ut genom ett kriteriestyrt urval. Intervjuerna spelades in, transkriberades, sorterades och kategoriserades i olika teman: Bild av språkstörning, Konsekvenser, Framgångsfaktorer, Organisation på olika nivåer samt Tiden efter grundskolan. I resultatet växte en bild av en komplex och svår diagnos fram. Informanterna var överens om att funktionsnedsättningen förde med sig stora konsekvenser både för elevens kunskapsutveckling och sociala relationer. Trots det kunde flera framgångsfaktorer lyftas fram då informanterna menade att det finns hjälp att tillgå. Den egna kunskapen om språkstörning varierade. De flesta menade att trots gedigna baskunskaper och en bra grund att stå på finns det alltid mer att lära. Vissa informanter önskade ökad fortbildning för att bättre kunna möta behovet i sin yrkesroll och mer om språkstörning redan i lärarnas grundutbildning eftersom de upplevde att kunskapen hos undervisande lärare rent allmänt är bristfällig, även om den under senare år har blivit bättre. Då språkstörning är en svår diagnos att förstå sig på skulle ett samarbete med logopeder i skolan eller någon form av språkklasser kunna vara ett alternativ till att förbättra verksamheten. Hur tiden efter grundskolan kan te sig för de som har språkstörning upplevde informanterna som svår med begränsningar både i sociala sammanhang och i möjligheten till yrkesval. I studien framkom ett relationellt perspektiv på funktionsnedsättningen då informanterna ansåg att den fysiska lärmiljön samt lärares kunskap och förmåga att anpassa undervisningen har stor betydelse för hur elever med språkstörning klarar av sin skolgång, både kunskapsmässigt och socialt. Även ett kategoriskt perspektiv framträdde då behovet av att kartlägga och diagnostisera de elever som uppvisar språkliga svårigheter finns. Kunskap om språkstörning efterfrågades på alla nivåer, men främst på samhälls- och organisationsnivå, där politiker, chefer och rektorer måste se till att det finns förutsättningar för dessa elever att få det stöd och bemötande de har rätt till.

Syftet med denna studie är att undersöka variationer kring hur elever förstår vissa matematiska begrepp och vilka strategier de använder för att lösa matematiska uppgifter samt hur de utvecklat denna praktik. Denna kunskap kan vara ett stöd för speciallärare/specialpedagoger i arbetet med att stötta både elever och lärare i den kunskapande processen, både i verksamheten samt vid kartläggning på individ- och gruppnivå. Inledningsvis beskrivs författarnas ingång i ämnet och hur forskning visat att matematiska samtal och ökad kunskap om elevers förståelse av matematik kan leda till bättre anpassad undervisning. I bakgrunden presenteras vidare forskning med relevans för området där två centrala områden är olika sätt att lära och matematikundervisningens utformning och kritiska moment. Metoden i studien är en kvalitativ forskningsmetod, en kombination av semistrukturerad intervju och observation av hur elever i åk 6 beskriver sina strategier när de löser uppgifter inom områdena taluppfattning och aritmetiska operationer samt problemlösning. Resultatet visar på att de intervjuade eleverna använder sig av olika strategier, en del av dem multimodala och att de i olika grad är medvetna om dessa val av strategier. Resultaten analyseras även i relation till en tolkning av Bronfenbrenners ekologiska systemteorin och KASAM. Fokus ligger på hur lärandet påverkas av individ-, micro- och chronoszonen. Subtraktions- och divisionsuppgifter är begripliga, hanterbara och meningsfulla för de flesta. Däremot så sjunker KASAM-värdet för uppgifter med bråk- och decimaltal samt vid problemuppgifter. Detta diskuteras vidare i diskussionen och relateras till viktiga personer och sammanhang som påverkar elevens lärande. Sist presenteras förslag på implikationer av resultatet på hur speciallärare och specialpedagoger kan använda sig av resultatet på individ-, grupp- och organisationsnivå genom en presentation av en utvidgad modell av den didaktiska triangeln och ett förslag på kartläggningsanalys på individ- och gruppnivå. Avslutningsvis föreslås vidare forskningsuppslag om vilken roll specialpedagogen/specialläraren ska spela för att så många som möjligt ska kunna följa den ordinarie undervisningen, då den behöver vara differentierad för att stimulera så många som möjligt.

<p>Syftet med denna uppsats är att tydliggöra sambandet mellan lärare och specialpedagog/ speciallärare och vilken inställning lärare har till det specialpedagogiska arbetet. Studien omfattar en attitydundersökning i enkätform med 32 medverkande klasslärare för skolåren 1-6 på tre skolor i tre olika kommuner. Resultaten visar att de flesta av lärarna upplever att man har möjlighet att diskutera special-pedagogiska frågor i arbetslaget. Flertalet efterlyser handledning i större utsträckning än idag. Regelbunden handledning, såväl individuellt som i arbetslaget, är dock relativt sällsynt förekommande enligt studien. Den vanligaste samarbetsformen kring elever i behov av särskilt stöd är att specialpedagog/ speciallärare arbetar med eleven utanför klassrummet. Värt att notera är att endast ett fåtal av lärarna önskar ett mer inkluderat arbetssätt, där stödåtgärder genomförs i klassrummet. De flesta av lärarna som deltagit i undersökningen är nöjda med stödåtgärderna kring elever i behov av särskilt stöd, men anser samtidigt att det behövs större specialpedagogiska resurser. Många anser sig även behöva egna specialpedagogiska kunskaper i klassrumsundervisningen. Vår analys är att lärarna generellt sett reflekterar kring hur man utformar undervisningen för elever i behov av särskilt stöd, men att man upplever det som svårt att realisera sina önskemål i praktiken p.g.a. bristande tid och resurser. Lärarna har många idéer kring hur samarbetet med specialpedagog/speciallärare skulle se ut om de själva fick välja samarbetsform.</p>