Det här arbetet handlar om synen på gymnasiesärskoleeleven. Det övergripande syftet med arbetet är att studera synen på gymnasiesärskoleeleven i två läroplaner, där även synen på bedömning av gymnasiesärskoleeleven är intressant. I en inledande bakgrund beskrivs styrdokument inom gymnasiesärskolan, läroplansteori samt bedömning. Fortsättningsvis presenteras den diskursanalytiska metoden från Foucaults, Faircloughs, Laclau och Mouffes perspektiv och begrepp. I arbetet betonas språkets betydelse i diskursanalysen, hur förskjutningar i språket påverkar synen på gymnasiesärskoleeleven. I resultatdelen redovisas utdrag från delar av läroplanerna, Lpf 94 och Gys13, samt de två statliga utredningar som ledde till läroplanerna. Vidare analyseras texterna utifrån den diskursanalytiska metoden. I analysen beskrivs en diskurs om utvecklingsstörning samt en diskurs om bedömning. Analysen visar bl.a. att det kring begreppet utvecklingstörning inte skett några större förskjutningar i språket, men att det är tydligare definierat i Gys 13 än i Lpf 94. Analysen visar vidare att synen på gymnasiesärskoleeleven förskjutits i och med att ett nytt betygssystem införts, då eleven i det nya betygssystemet ska vara mer delaktig i bedömningen. Avslutningsvis diskuterar jag utifrån ett Foucaultperspektiv vad det innebär att ha diagnosen utvecklingsstörning och hur mycket inflytande gymnasiesärskoleeleverna egentligen har i sin utbildning utifrån vad som står i läroplanerna.

Abstract This study explores how well teachers think they succeed in their mission to include children with special needs into their ordinary groups of children. Interviews were carried out with five teachers in practice of the public school (year 2,3,5 and 6). The teachers were asked what support they have got from the schools manager, initially and ongoing, (information, necessary education, supportive expertise personnel, assistant teacher to the child and schoolmaterial.) The teachers were also asked how inclusion is arranged by three indicators of participation: physically, socially (interaction) and didactically -in educational situations of reading and writing. One finding of the study was that inclusion is difficult to arrange if  parents of included children demand secrecy of the diagnosis their child has. Three cases reveal severe problems of acceptance for the included child by the peers. In the other two cases the groups show great understanding and allowance. Furthermore, in the first mentioned groups the child was forced to be physically excluded from the peers and the group. All teachers were questioning if an included school form is the best for the child. There are few signs of progress due to inclusion and a lot of these children’s problems depend on low cognitive ability. Peers don´t have much response from their included friends.  All teachers lack time, education and support for their mission to include a dysfunctional pupil. A dilemma perspective was employed to highlight the findings.

Det är rektor som beslutar om och ansvarar för utveckling och förändringsarbete i sin organisation, varvid det är relevant att diskutera inkludering utifrån ett rektorsperspektiv. Studiens syfte är att fördjupa förståelsen för hur rektorer resonerar kring begreppet inkludering av elever med lindrig utvecklingsstörning i grundskolan. Med syftet som utgångspunkt formuleras bl.a. frågor om vad inkludering betyder, vad som är positivt och negativt och vad som är viktigt för att inkludering ska fungera enligt rektorer. Centrala begrepp är en skola för alla, inkludering, utvecklingsstörning och grundsärskola. För att nå studien syfte har en kvalitativ metod använts. Som metod för datainsamling har semistrukturerade intervjuer med fem rektorer genomförts. Studiens resultat har tolkats och analyserats utifrån ett hermeneutiskt perspektiv. Resultatet visar att huruvida en elev kan anses vara inkluderad eller bara placerad, har att göra med en elevs delaktighet, både socialt och pedagogisk. Positivt med inkludering är att en elev får vara delaktig i ett socialt sammanhang samtidigt som eleven utvecklas och går framåt i sitt lärande. Svårigheterna består i att ge det stöd som behövs inom ramen för budgeten. Särskilt viktigt för att inkludering ska fungera i grundskolan är att rektorerna tar ansvar i sin ledarroll och skapar förutsättningar för lärarna att undervisa och bemöta alla elever. Trots rektorernas övervägande positiva inställning till inkludering, visar studien att deras möjlighet att förändra påverkas av hur de ekonomiska förutsättningarna ser ut.

Syftet med studien är att beskriva gymnasiesärskolelevers upplevelser utifrån tidigare skolgång, där de gått integrerat i grundskolan, samt synliggöra hur övergången till gymnasiesärskolan påverkar deras identitetsutveckling. Arbetet ger en översikt av tidigare forskning om utvecklingsstörning, styrdokument, specialpedagogiska perspektiv och identitet och delaktighet. Med hjälp av kvalitativa intervjuer vill jag se vad eleverna upplever som framgångsfaktorer för en lyckad skolgång. Hur eleverna upplever tillhörighet och delaktighet i särskolan, och hur övergången från en skolform till en annan kan påverka identitetsutvecklingen och vad skolformen innebär för elevernas framtid. Det teoretiska ramverket består av två teorier; det sociokulturella perspektivet och teorin om stigma. Dessa valdes eftersom de tydligt kan kopplas till den sociala miljöns betydelse för lärande, och hur den sociala identiteten hos personer med utvecklingsstörning skapas. Studien är kvalitativ och inspirerad av ett fenomenologiskt angreppssätt och bygger på semi-strukturerade intervjuer. I studien framkommer fyra områden som framgångsfaktorer för en lyckad individ integrerad skolgång; Den sociala miljön, lärarens kompetens, upprätthållandet av struktur och regler, samt organisationen av undervisningen. Det framkommer att den formella tillhörigheten till skolformen delar eleverna i två grupper, där upplevelserna skiljer sig åt mellan grupperna. Båda grupperna upplever fördelar med en tillrättalagd undervisning och trygghet i särskolan, men den formella tillhörigheten ses av den ena gruppen som negativt både för identiteten, självkänslan och skapar en begränsning av möjligheterna i framtiden. Genom att få möjligheten att ta del av gymnasiesärskoleelevers åsikter och perspektiv på sin skolgång, har jag fått insikten att de viktigaste frågorna för unga vuxna med utvecklingsstörning är frågor som rör tillhörighet, identitet och framtid. Dessa frågor kommer att vägleda mig i min roll som speciallärare på gymnasiesärskolan och jag hoppas att andra genom min studie kan få ta del av elevernas perspektiv och på så sätt vill jag ge elever med funktionsnedsättningar en röst i samhället. Min förhoppning är att mina insikter ska leda till att samarbetet mellan gymnasieskolan och gymnasiesärskolan stärks och att elevers åsikter alltid respekteras och prioriteras när åtgärder för elever i behov av särskilt stöd diskuteras.

I den här uppsatsen ger författaren ordet till elever som går på gymnasiesärskolan. De är en given del av samhället men ändå så skiljer sig deras chanser till att bli bedömda på ett likvärdigt sätt. Syftet med studien har varit att ta reda på vad eleverna vet om sina betyg. Via tjugoen intervjuer och en kortare pilotstudie med deras vårdnadshavare har eleverna och till viss deras föräldrar fått möjligheten att berätta vad de har för tankar om att få betyg och vad de kan ha för användning av dem under och efter skoltiden. Resultaten visar på stor okunskap men samtidigt ett intresse gällande betyg, betygsstegen och användningsområden hos elever på gymnasiesärskolan. Flera svar visar på viss kunskap om ämnen och att det är bra att få betyg även om förståelsen för vad som bedömts inte finns. Gemensamt för såväl elever som föräldrar är ändå att de är positiva till betyg. Uppsatsen tar även upp hur dagens betyg är utformade för elever på gymnasiesärskolan samt vad de skulle kunna finnas för alternativ till dessa för att de ska bli mer verklighetsförankrade. Centralt för uppsatsen är att dessa elevers tankar och kunskaper lyfts fram.

I början på 1990-talet kom lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade (1993:387) och Lagen om assistansersättning (1993:389). Detta skapade möjligheter för funktionshindrade att få förutsättning till ett självständigt liv. Syftet med denna kvalitativa uppsats är att undersöka hur personliga assistenter upplever bemötande, kommunikation samt delaktighet i mötet mellan funktionsnedsatta barn utan verbal kommunikation och handläggare inom Försäkringskassa, LSS-handläggare och personal inom sjukvård. Då benämningen "personlig assistent" endast har funnits sedan början på 1990-talet är detta ett relativt outforskat område. Det empiriska materialet består av sex individuella intervjuer. I det analyserade empiriska materialet har tidigare känd forskning, empowermentteori och icke-verbal kommunikation använts. Resultatet av undersökningen tyder på att det finns brister i att bemöta, kommunicera och att få brukare känna sig delaktiga i deras egen livssituation. I studien framkommer det att personliga assistenterna upplever att det inte finns tillräckligt med tid och kunskap kring alternativ kommunikation, vilket kan vara orsaker till att brukarna inte känner sig delaktig

Syftet med denna studie var att studera hur några lärare i gymnasiesärskolan resonerade och problematiserade kring sitt uppdrag, i synnerhet gällande förutsättningar för elevers framtida delaktighet i samhället. Denna studie genomfördes med en kvalitativ ansats där tolv halvstrukturerade intervjuer utfördes med lärare som arbetar inom gymnasiesärskolan i tre olika mellansvenska kommuner. Intresset riktades mot att utforska hur lärare som arbetar i gymnasiesärskolan resonerade kring gymnasiesärskolan som skolform, samhällets syn på personer med utvecklingsstörning samt vilka tankar lärare har om elevernas framtidsutsikter efter avslutad utbildning. För att analysera empirin användes en metod där fokus ligger på att sortera ut meningsbärande enheter utifrån vårt syfte och våra frågeställningar. Meningsenheterna kodades och bildade följande tre teman; gymnasiesärskolan som skolform, gymnasiesärskolan och delaktighet och samhället och delaktighet. Dessa teman analyserades med hjälp av följande teoretiska ramverk: Dilemmaperspektivet, Stigmatiseringsteorin samt Molins delaktighetsmodell. Tolkningen av resultatet visade att samtliga lärare i studien uttryckte en kluven inställning till gymnasiesärskolan som en egen skolform. Resultatet skildrade ett komplext dilemma där de politiska ramarna som styr strävar mot att förbereda eleverna för, enligt lärare i studien, en verklighet som efterfrågar andra färdigheter och ställer krav som eleverna kan ha svårt att leva upp till.

Detta arbete har som syfte att undersöka hur politiker med skolan som ansvarområde samt skolchefer uppfattar möjligheten att skapa god lärmiljö för elever med utvecklingsstörning i grundskola. Jag har intervjuat sex skolchefer och sex politiker med kvalitativa intervjuer och undersökt hur informanterna ser på möjligheten att elever från särskola får sin utbildning i grundskolan. Jag har även undersökt hur informanterna beskriver arbetet med integrering mellan grundskola och särskola. Resultatet visar att informanterna såg olika på möjligheten för elever från särskola att få sin utbildning i grundskolan. De respondenter som såg det som möjlighet för elever med utvecklingsstörning att få sin utbildning i grundskola, hade annorlunda uppfattningar om skolans mål, elevernas möjligheter till socialt samspel och lärarnas kompetens än de som såg mera hinder. De respondenter som ansåg att det fanns hinder för elever med utvecklingsstörning att få sin utbildning i grundskola, betraktade skolans mål främst i relation till elevers individuella utveckling, de såg svårigheter i socialt samspel och en omöjlighet för lärare att anpassa undervisningen. Respondenterna uppger att kommunerna styrde på olika sätt, antingen genom tydliga politiska mål eller genom ekonomin. Alla informanter ansåg att lärarens kompetens är den viktigaste faktorn för att inkludering ska lyckas. Men även här gick tankarna isär om vad som är möjligt. Några av informanterna såg möjligheterna till kompetensutveckling och att anställa den kompetens som behövs, medan andra såg det som att utmaningarna för lärarna skulle bli för stora ändå. Rektor sågs som den som har ansvar för att kompetensen finns, samt att lärarna får det stöd som behövs. Ingen kommun uppgav ekonomi som en faktor som påverkar om inkludering är önskvärt eller inte. I relation till tidigare forskning om möjligheter för inkludering av elever med utvecklingsstörning, har denna studie om politikers och skolchefers uppfattningar lyft fram flera viktiga aspekter, såsom betydelsen av hur respondenter ser på skolans uppdrag och mål, samt betydelsen av lärares kompetens, stöd till lärare och medveten politisk styrning.

Syftet med följande arbete är att undersöka personalens erfarenheter och uppfattningar om mobbning inom särskolan samt vilka faktorer som de anser påverkar mobbning inom särskolan. Genom halvstrukturerade intervjuer belyser studien pedagogers och elevassistenters upplevelser av mobbning inom särskolan. Sammanfattningsvis pekar mitt resultat på att förekomsten av mobbning i särskolan är relativt liten. Huvudtyperna av den mobbning som förekommer är utfrysning samt verbal mobbning. Faktorer som elevers intellektuella nivå, besvärliga hemförhållanden samt avvikande beteende kan påverka huruvida han eller hon blir utsatt för mobbning eller mobbar andra.

Ett steg i utvecklingen av den egna professionen och därigenom främja elevers lärande är attreflektera kring sina egna uppfattningar och erfarenheter samt att bli medveten om hur andratänker och gör (Forsmark, 2009). Särskoleverksamheten har kritiserats för att vara alltföromsorgsfokuserad samtidigt som det pedagogiska arbetet och lärarkompetensen inomverksamheten har framhållits som betydelsefull för elever med utvecklingsstörning (Berthén,2007). Det finns inget stöd i tidigare forskning för att framgångsrika undervisningsmetoderinom det matematiska området direkt skulle skilja sig åt oavsett om eleven har enutvecklingsstörning eller ej (Göransson, Hellblom-Thibblin & Axdorph, 2016).SyfteSyfte har varit att undersöka vilka uppfattningar och erfarenheter som förekommer hos engrupp lärare i särskolans verksamhet kring lärande och undervisning i matematik.Preciserade frågeställningarVilka uppfattningar och erfarenheter förekommer hos en grupp lärare i särskolans verksamhetkring lärande och undervisning i matematik? Hur resonerar lärarna kring matematikundervisningens innehåll och syfte? Hur resonerar lärarna kring elevernas lärande och förutsättningar att lära sigmatematik? Hur resonerar lärarna kring sin egen lärarroll i samband med matematikundervisningoch elevernas lärande? Vad baserar lärarna sina uppfattningar kring matematikundervisningen och lärandetpå?MetodvalStudien bygger på kvalitativ forskningsintervju med fyra lärare inom särskolans verksamhet.Samtliga intervjuer har transkriberats och områden har därefter identifierats. Vidresultatgenomgången presenteras lärarnas uppfattningar och erfarenheter under rubrikernalärandet i matematik, pedagogik och didaktik, inre och yttre motivation, samt lärarrollenvariation avseende lärarnas tankar. ResultatDå studien utgår från en liten urvalsgrupp kan endast vissa möjliga tendenser skönjas.Resultatet visar på att det råder företrädesvis gemensam samsyn kring lärande ochundervisning i matematik mellan lärarnas. Deras uppfattningar kan sägas bygga på en form avpraxisteori (Claesson, 2002). Därtill kan lärarnas tankar även ses i relation till detsociokulturella perspektivet, som har fått stor genomslagskraft inom svensk lärarutbildning(Nilholm, 2016; Säljö, 2000).Lärarna är medvetna om vilka svårigheter diagnosen utvecklingsstörning kan medföramen anser att den inte får hamna i fokus utan framhåller en lösningsinriktad pedagogik.Uppfattningen att matematik finns i elevernas vardag framträder och att undervisning bör utgåfrån elevernas erfarenheter, intresse och behov. Lärarna ansvarar för att koppla innehållet tillkursmålen. Resultatet visar likheter med Berthéns (2007) studie avseende fokus på ettvardagsförberedande motiv och mål. En intressant fråga i detta sammanhang är om lärarnasfokus på relevans för eleven i vardagen ska ses huvudsakligen som en omsorgsfokuseringalternativt en kunskapsfokusering. Enligt läroplanerna för grundsärskolan (2011)gymnasiesärskolan (2013) ska skolan ansvara för att eleven kan använda sig av matematiskttänkande i vardagslivet.Inre och yttre motivation anses har stor betydelse för elevernas lärande ochlösningsfokuserat framhålls. Lika så lärarnas förmåga att kunna inspirera, engagera och getydliga instruktioner samt förstå hur eleven tänker.Tänkvärda funderingar belystes av lärare i studien. Hur ska de kunna avgöra om elevennått sin begränsning? När ska eleven ges hjälp att utveckla strategier för att ta sig förbi hindersom uppstått på grund av funktionsnedsättning? Finns det en begränsning för vad en elev kanlära sig? Forskningen visar på att gränserna för vad som är möjligt för människor medutvecklingsstörning kan lära sig har ständigt flyttats fram (Göransson m.fl., 2016). Dessafrågor utgör en betydelsefull del av arbetet som speciallärare specialiseringutvecklingsstörning. Det ligger ett stort ansvar på pedagogen avseende elevens möjlighet attutvecklas optimalt, då uppfattningen att elever har vissa förutbestämda möjligheter att lära sigmatematik kan främja respektive hindra lärandet (Forsmark, 2009).Nyckelord: lärande, matematikundervisning, särskola, utvecklingsstörning