Det är beskrivet att ångest är en känsla som är vanligt förekommande för många patienter som ska genomgå en operation. Denna ångest orsakar ett lidande för patienten och ökar risken för användandet av anestesiläkemedel som i sin tur kan resultera i större läkemedelsbiverkningar. Det är anestesisjuksköterskans ansvar att utifrån evidensbaserad vård arbeta för att lindra och tillgodose alla patienters olika behov. Därför är det av vikt att anestesisjuksköterskan känner till olika omvårdnadsinterventioner som finns och vilka effekter de har på patienters preoperativa ångest. Syftet var att undersöka omvårdnadsinterventioners effekt på patienters preoperativ ångest. Metod en litteraturöversikt med kvantitativ metod där 13 artiklar inkluderats, som analyserades utifrån Bettany-Saltikov och McSherry´s (2016) modell. Resultatet visade fyra olika omvårdnadsinterventioner patientundervisning, musik, aromaterapi och massage som utförts på olika sätt, där alla studier visar på en signifikant sänkning av ångestnivåerna hos deltagarna. Slutsats utifrån resultatet behöver anestesisjuksköterskan arbeta utifrån ett holistiskt arbetssätt där patienten ses som en helhet och utifrån varje patient bedöma vad patienten behöver för omvårdnadsintervention. Det finns en rad olika omvårdnadsinterventioner med dokumenterad god effekt som anestesisjuksköterskan kan välja mellan för att anpassa vården efter patientens behov.

No description available.

No description available.

Forskning visar att hjälplöshet och hopplöshet är betydelsefulla faktorer för förståelse av depression och ångest. Enligt Cognitive Activation Theory of Stress (CATS) är känslor av hjälplöshet och hopplöshet dessutom prediktiva för psykopatologi. Hjälplöshet definieras som den inlärda förväntan att egen ansträngning inte kan åstadkomma skillnad, och hopplöshet som att egen ansträngning leder till försämring. Den här studien undersökte relationen mellan hjälplöshet/hopplöshet och depression/ångest genom att besvara (1) vad som karaktäriserade individer med hög hjälplöshet och hopplöshet avseende kön, ålder, utbildningsnivå, depressions- och ångestsymtom (2) till vilken utsträckning depression och ångest kunde förklara hjälplöshet och hopplöshet (3) om hjälplöshet och hopplöshet kunde förutsäga risken att utveckla depression och ångest, utöver den risk som ett tidigare depressions- eller ångesttillstånd innebar. För att beräkna samtidig och prediktiv relation mellan hjälplöshet/hopplöshet och depression/ångest användes tvärsektionell data från 3406 deltagare och longitudinell data från 2336 deltagare. All data insamlades med enkäten Miljörelaterade frågor om vår hälsa i Västerbotten år 2010 och 2013. Hjälplöshet/hopplöshet och depression/ångest mättes med Theoretically Originated Measure of the Cognitive Activation Theory of Stress (TOMCATS) respektive Hospital Anxiety and Depression Scale (HADS). Resultatet visade att den grupp som hade högst skattningar på både hjälplöshet och hopplöshet utmärktes av signifikant högre skattningar i psykopatologi, en större andel personer i åldrarna 70-79 år, samt en överrepresentation av personer som inte studerat vidare efter grundskola. Resultatet gav stöd åt en negativ korrelation mellan hjälplöshet/hopplöshet och utbildningsnivå, där associationen mellan låg utbildning och hjälplöshet/hopplöshet var tydligare än mellan hög utbildning och hjälplöshet/hopplöshet. Vidare samvarierade hjälplöshet och hopplöshet med depression och ångest. Depressionssymtom hade större samvariation med hjälplöshet och hopplöshet än vad ångestsymtom hade. Hjälplöshet hade större samvariation med depressions- och ångestsymtom, än hopplöshet. Hjälplöshet var en bättre prediktor för både ångest och depression än vad hopplöshet var. Det bedömdes att hjälplöshet/hopplöshet inte bidrog med någon kliniskt relevant förklarad varians eller ökad risk för diagnos utöver vad ett tidigare psykopatologiskt tillstånd medförde. / Research shows that helplessness and hopelessness are important factors for the understanding of depression and anxiety. According to Cognitive Activation Theory of Stress (CATS), feelings of helplessness and hopelessness are predictors of psychopathology. Helplessness is defined as the learned expectation that one’s own effort cannot achieve desired change, and hopelessness that self-effort leads to worsening of the situation. This study investigated the relationship between helplessness/hopelessness and depression/anxiety by answering (1) what characterized individuals with high helplessness and hopelessness regarding gender, age, education level, depression and anxiety symptoms (2) to what extent depression and anxiety could explain helplessness and hopelessness (3) if helplessness and hopelessness could predict the risk of developing depression and anxiety, more than a previous state of depression or anxiety could. To calculate the concurrent and predictive relationship between helplessness/hopelessness and depression/anxiety, cross-sectional data were used from 3406 participants as well as longitudinal data from 2336 participants. All data were retrieved from the Västerbotten Enviromental Health Study in 2010 and 2013. Helplessness/hopelessness and depression/anxiety were measured with Theoretically Originated Measure of the Cognitive Activation Theory of Stress (TOMCATS) and Hospital Anxiety and Depression Scale (HADS). The results showed that the group that had the highest estimates of both helplessness and hopelessness were characterized as having significantly higher estimates of psychopathology, a greater proportion of people aged 70-79 years, and an over-representation of people not progressed beyond primary school. The results support a negative correlation between helplessness/hopelessness and education, for which the association between low education and helplessness/hopelessness was stronger than between high education and helplessness/hopelessness. Helplessness and hopelessness co-varied with depression and anxiety. Symptoms of depression had higher correlation with helplessness and hopelessness compared to symptoms of anxiety. Helplessness had higher correlation with symptoms of depression and anxiety, compared to hopelessness. Helplessness was a better predictor of both anxiety and depression compared to hopelessness. Helplessness/hopelessness did not seem to contribute to clinically relevant explained variance or increased risk of diagnosis in addition to a previous psychopathological condition.

No description available.

Studiens syfte var att studera träningsberoende i relation till ångest, depression, självkritik, passion, kroppstillfredsställelse och idrottsidentitet samt skillnader avseende dessa faktorer mellan individer med och utan träningsberoende. Vidare undersöktes om dessa faktorer kunde predicera träningsberoende. Datainsamling skedde via webbenkät. I studien deltog 124 individer, 62 män och 62 kvinnor. Enligt resultat på EDS-R kategoriserades 15 som träningsberoende, 100 som symptomatiska och 9 som icke träningsberoende. Resultatet visade signifikanta samband mellan träningsberoende, grad av träning, ångest, jämförande och internaliserad självkritik, harmonisk och tvångsmässig passion, AO samt idrottsidentitet. Vidare fanns skillnader mellan träningsberoende och icke träningsberoende gällande GLTEQ, regelbundenhet av fysisk aktivitet, genomsnittlig längd på träningspass, idrottslig ambitionsnivå, ångest, jämförande och internaliserad självkritik, tvångsmässig passion samt idrottsidentitet. Regressionsanalys visade att träningsmängd mätt i GLTEQ, genomsnittlig längd på träningspass, ångest, internaliserad självkritik, harmonisk och tvångsmässig passion förklarade 42 % av variansen hos variabeln träningsberoende. Sammantaget indikerade studiens resultat att träningsmängd, ångest, självkritik och passion kan vara mekanismer som är särskilt viktiga att beakta för att upptäcka, förebygga och behandla träningsberoende. Resultatet kan anses användbart exempelvis för idrottsföreningar, hälso- och träningsinstitutioner som sannolikt kommer i kontakt med träningsberoende individer. För dem kan studiens resultat ge kunskap som kan bidra till förståelse för vad träningsberoende är, hur individer i riskzonen kan upptäckas samt möjliga vägar till förebyggande och behandling.

Background: Prostate cancer is the most common form of cancer among men in Sweden. Many people that are diagnosed or going through treatment for the disease experiences negative side effects. It´s not uncommon with side effects that give problems with sexual health. Aim: The objective of the study is to investigate the connection between problems with worry/anxiety/depression and sexual activity and perceived sexual function for men with prostate cancer. Method: This study was conducted as a quantitative cross-sectional study, as part of a larger ongoing study, with data collected from members in the SPCF (Svenska Prostatacancer Förbundet) with help of questionnaires. Data collected from 3165 men who regardless of treatment and age were analyzed and studied by division into two groups. Results: The results showed that men who has problems with any form of worry/anxiety/depression are less sexually active than men who not had problems. It also shows that men with less sexual activity think themselves as less satisfied than men with no problems. Conclusion: The study shows that there is a connection between worry/anxiety/depression and sexual activity and perceived sexual function on men with prostate cancer. Various finds have been discovered in the study and knowledge gaps have been illustrated. Nurses can use the schedule as a help whit their work about the sexual health.

Bakgrund: Oro och ångest är ett återkommande fenomen som kan visa sig hos patienter inför små och stora behandlingar, som operation. Ångest beskrivs som en stark känsla av oro och fruktan med fysiska och psykiska yttringar. Oron och ångesten patienter upplever före operation kan påverka patientens tillstånd och finnas kvar efter operation och ge en försämrad återhämtning. Syftet: Syftet med litteraturöversikten var att beskriva vilka metoder i omvårdnadsarbetet sjuksköterskan utför, som visat sig ha lindrande effekt för patienters preoperativa oro och ångest. Metod: Litteraturöversikten baserades på 15 kvantitativa artiklar som bearbetades genom manifest innehållsanalys. Resultat: Litteraturöversikten resulterade i tre kategorier; Auditiva metoder - musik och humor, Psykosociala metoder - socialt stöd från sjuksköterskan och en mellanmänsklig relationsmodell (MMR) och Fysiska metoder - fysisk stimuli via värme, massage och akupunktur. Diskussion och slutsats: I litteraturöversikten presenteras sju olika metoder, där samtliga visade sig ha lindrande effekt för patienters preoperativa oro och ångest. Musik visade sig vara den främst fungerande metoden, ekonomisk fördelaktig, enkel att utföra för sjuksköterskan och är också mest utforskad.

Studien syftar till att belysa skolkuratorers tolkning och förståelse för ungdomars psykiska ohälsa samt hur de bemöter dessa ungdomar för att arbeta hälsofrämjande i pedagogiska möten i skolan. Vidare var syftet att enligt skolkuratorernas tolkning belysa vilken påverkan ungdomars mående kan ha på deras lärande, om det enligt kuratorerna finns några könsskillnader i ungdomars mående samt hur det kan förhålla sig till KASAM (känsla av sammanhang). Studiens fokus ligger på kuratorers tolkning av området och därför genomsyrar det hermeneutiska perspektivet hela studien. Den teoretiska problematiseringen som använts är Aaron Antonovskys teori KASAM. Undersökningen är baserad på fyra semistrukturerade kvalitativa intervjuer med skolkuratorer som arbetar på högstadiet eller gymnasiet. Resultatet visar att KASAM enligt skolkuratorernas förståelse kan ställas i relation till ungdomars psykiska ohälsa, lärande och könsskillnader. En slutsats är att det bör övervägas om hur KASAM skulle kunna användas som en pedagogiskt verktyg för att främja psykisk ohälsa.

<p>Människor som motionerar minst två till tre gånger per vecka upplever betydligt lägre grad av depression, ångest och stress än personer som motionerar mindre regelbundet eller inte alls. 47 gruppträningsinstruktörer, 38 yogalärare och 36 personer som inte motionerade, i åldern 20-69 år, fick fylla i två stycken test, i syfte att se om det förelåg skillnader i självskattad stress, depression och ångest. Resultaten visade att yogalärare skattade stress, ångest och depression signifikant lägre än vad övriga grupper gjorde, vilket skulle kunna bero på ökad aktivitet i den parasympatiska delen av nervsystemet. Inga skillnader uppmättes mellan gruppträningsinstruktörer och personer som inte tränade. Medelåldern i yogagruppen visades sig vara betydligt högre än för de övriga grupper, vilket kan ha påverkat resultatet. När det gäller könsskillnader visade sig män ha signifikant lägre skattning av ångest än kvinnor.</p>