In this essay I examine how childhood is represented in the novels Populärmusik från Vittula (2000) by Mikael Niemi and Häng City (2022) by Mikael Yvesand. Both of these works are intended for an adult audience, or at least not written with children and young adults in mind. Yet, they both focus almost exclusively on childhood and feature children as protagonists. In Niemi’s novel this is done by an adult narrator who narrates autobiographicaly about his childhood, while Yvesand’s novel is told in present tense by an autonarrating I. Although both books differ in major ways, they both offer an ambition to represent childhood as authentically as possible through different means. Childhood may be elusive, and perhaps even impossible, to represent in literature, but through fantasy, distance, closeness and other means these books offer different ways to depict childhood respectfully.

A surge in the debate regarding youth crime has lead to implications of the need to resolve issues with the help of different kinds of youth crime prevention programmes and interventions as well as stricter punishment methods. The aim of this study is to seek a deeper understanding of social workers work with the chosen focus group.The study uses semi-structured interviews where six social workers’ working in different types of crime prevention interventions revolving around youth. With the help of Bronfenbrenner’s Ecological Systems Theory and KASAM the respondents’ answers are analyzed. The results show that the respondents emphasize and value the importance of cooperation, early interventions, resources for staff and long-term relationship-building as core factors for diminishing youth crime. The conclusion also reveals the need for further research and evidence-based approaches that are needed to strengthen the socialworkers, in order to further understand the methods that are being used. Furthermore, there’s alsoa need for evidence that enables more tailored interventions and that’s applicable to today’s issueswith norm-breaking behavior at earlier ages. / En ökning i debatten kring ungdomsbrottslighet har lett till att behovet av att lösa problemen medhjälp av olika typer av brottsförebyggande program och insatser samt striktare straffmetoder har påpekats. Syftet med denna studie är att söka en djupare förståelse för socialarbetares arbete med den valda fokusgruppen. Studien använder semi-strukturerade intervjuer där sex socialarbetaresom arbetar med olika typer av brottsförebyggande insatser riktade mot ungdomar har intervjuats. Med hjälp av Bronfenbrenners ekologiska systemteori och KASAM analyseras respondenternas svar. Resultatet visar att respondenterna betonar och värdesätter vikten av samarbete, tidiga insatser, resurser för personal och långsiktigt relationsbyggande som kärnfaktorer för att minska ungdomsbrottslighet. Slutsatsen avslöjar behov av ytterligare forskning och nya evidensbaserade metoder för att stärka socialarbetarna samt för att ytterligare förstå de metoder som används.Vidare finns det även behov av evidens som möjliggör mer skräddarsydda insatser och som är applicerbar på dagens problematik med normbrytande beteenden i tidigare åldrar.

Rind från Gråhäll: Bronsspännet ingår i mitt examensarbete för en master i kreativt skrivande och utgör cirka en tredjedel av en större helhet. Texten rör sig runt teman som att kämpa för sig själv och andra även när det känns hopplöst och då man tappar tron på vad man kan åstadkomma. Berättelsen är inspirerad av bronsåldern och den har inslag av magisk realism. Historien vänder sig till barn 9-12 år.

The aim of the study was to examine adolescents’ experiences of having brachial plexus birth palsy, which is impaired arm function due to a birth injury. Psychosocial focal points were how the adolescent’s experience their lives concerning studies, spare time activities and relationships, experiences of limitations in comparison to their peers, and how they experience health care. Eight adolescents who had surgery of the injury were interviewed. Through qualitative phenomenological analysis the following meaning units were identified: ‘Me and others’; ‘Professional medical contacts and experiences’; and ‘Adjustment and strategies to solutions and obstacles’ with essences ‘Disabled or have a disability’; ‘Then and now’ and ‘Lack of references’. The result showed that the adolescents did not identify themselves as disabled, and did not focus on their arm, but wished for improved physical function. They had good support from health care, although wanted more follow-ups and more aimed information. They had adjusted well to their injury, but did not have any comparisons as they had their injury since birth. Understanding the experiences adolescents with BPBP have is essential for advancing the care of these individuals. Further research is necessary regarding the experience people with this injury have. / Syftet med studien var att studera ungdomars erfarenheter av att leva med en plexusskada, det vill säga nedsatt armfunktion på grund av en förlossningsskada, ur ett psykosocialt perspektiv med fokus på hur ungdomarna upplever sina liv beträffande studier, fritid och relationer, upplevelser av begränsningar i jämförelse med generationskamrater på grund av skadan, samt erfarenheter av sjukvården. Åtta ungdomar som opererats för skadan intervjuades. Genom kvalitativ fenomenologisk analys kunde följande meningsbärande enheter urskiljas: ’Jag och andra’; ’Professionella kontakter och erfarenheter’ och ’Anpassningar och strategier till lösningar och hinder’ där ’Funktionshindrad eller ha funktionshinder’; ’Då och nu’ samt ’Brist på referenser’ var gemensamma samtalsämnen. Resultatet visade att ungdomarna inte betraktade sig som handikappade, de fokuserade inte på sin arm i sin vardag, och önskade klara av mer fysiska aktiviteter. De upplevde gott stöd från sjukvården, men önskade uppföljningar och mer riktad information. De hade anpassat sig till skadan, men upplevde att de inte kunde jämföra med andra eftersom de haft skadan sedan födseln. Att kunna förstå ungdomars erfarenheter av att leva med en plexusskada, är nödvändigt för att förbättra vården och bemötandet för dessa individer.

Sport has been increasingly recognized in social policy as a means of steering social change and as a method for responding to diverse social problems. The present study examines how rationales of social change are formed through ‘sport as a means of responding to social problems’. Four research questions are posed: (1) How is it that sport can be thought of and articulated as a means of responding to social problems? (2) How are sport practices assumed to operate as a means of responding to social problems? (3) How are social problems represented when sport is promoted as a means of response? (4) What conduct, subjectivity and citizen competences are shaped within this regime of practice? The study focuses on the government of subjects’ conduct, the formation of community and delineation of domains subjected to social change. The gradual shifts in the governmental rationality of the Swedish welfare state provide a framework for the study. Two kinds of empirical material are investigated. Initially, scientific knowledge is analysed; after this, a sport-based intervention, conducted in cooperation between a social entrepreneur, municipality and local sport clubs, is examined. In relation to scientific discourse, research on sport for social objectives would benefit from more theoretically driven constructionist perspectives related to welfare state transformations. In scientific discourse, rationales of social change in sport are conceived of as individual attainment of skills, competences and powers that are presumably transferable to other social spheres. Such discourse represents problems as individual problems. With respect to the sport-based intervention, individual change is promoted by representatives of the social entrepreneur in terms of providing subjects with motivational powers, which are shaped by role models and applied in “choosing the right track”. By representing problems as risks, avoidance is formed as an individual opportunity. This positions subjects as being responsible for their own welfare and inclusion. Municipal policy makers view the intervention as a way to form community and social cohesion in response to tensions in society. They present sport (and the social entrepreneur) as a way to mobilize and activate civil society – which is associated with the potency of voluntarism, authentic leadership and personal relations based on common identity. Consequently, responsibility for responding to social problems is spread and elements of de-professionalized social work are imposed. To conclude, sport is conceptualized as a means of responding to social problems because sport practices are associated with individual agency and with an active civil society and moral community. The technologies and rationality of social change point out ‘the self’, ‘the community’ and ‘the place’ as locations where social change is possible, rather than the whole of society. For instance, the technologies of social change are based on activation and responsibilization of ‘the self’ and of ‘the community’. These rationales of social change are based on a critique of welfarist governmentality and of the idea of governing from ‘the social’ point of view. Arguably, such discourse obscures more profound social reform. The study provides some empirical explorations illustrating how a range of tendencies and mutations in the governmental rationality of the welfare state and of social work are  manifested in ‘sport as a means of responding to social problems’. / De senaste åren har idrott alltmer kommit att betraktas som ett socialpolitiskt verktyg med förväntningar om att åstadkomma social förändring och bidra till att lösa sociala problem. I den här avhandlingen undersöks hur den sociala förändringens rationalitet formas i relation till idén om ’idrott som en lösning på sociala problem’. Detta görs genom fyra frågeställningar: (1) Hur har idrott blivit möjligt att betrakta som en lösning på sociala problem? (2) Hur förmodas idrott i praktiken fungera som en lösning på sociala problem? (3) Hur representeras sociala problem när idrott lyfts fram som en lösning? (4) Vilken typ av uppförande, subjektivitet och medborgerliga färdigheter fostras genom att använda idrott som en lösning på social problem? Särskilt fokuseras på styrning av individers uppförande, skapande av gemenskap och sammanhållning samt gränsskapande kring vilka domäner som kan utsättas för förändring. Undersökningarna relateras till mer övergripande förändringar i den svenska välfärdsstatens styrningsrationalitet. Två empiriska material har undersökts: dels den vetenskapliga diskursen, dels olika företrädares beskrivningar av en idrottsbaserad välfärdsintervention för unga i risk för problem och exkludering, en verksamhet som sker i samverkan mellan en social entreprenör, kommun och föreningsliv. Avhandlingen pekar på vikten av teoretiskt driven forskning med konstruktionistiska perspektiv relaterade till välfärdsstatens och socialpolitikens förändring. I den vetenskapliga diskursen lyfts social förändring fram med avseende på individuell förändring genom tillägnande av färdigheter som antas kunna användas även i andra sociala sammanhang. Denna förståelse iscensätter de adresserade problemen som individuella problem. I idrottsledarnas beskrivningar av den sociala interventionen kan ungdomar motiveras individuellt, bygga självförtroende och självkänsla, genom att identifiera sig med positiva förebilder och ledare. Detta blir viktigt för att kunna ”välja rätt väg i livet”. Genom att framställa problem som risker blir de möjliga för individen att undvika. Detta positionerar ungdomarna som själva ansvariga för sin välfärd och inkludering. I politikernas beskrivningar lyfts idrotten fram som ett sätt att skapa gemenskap och sammanhållning som ett svar på spänningar och oro. Genom idrotten (och den sociala entreprenören) kan man mobilisera civilsamhällets föreningsliv vilket associeras med frivillighet, autentiskt ledarskap samt personliga och moraliska band baserade på gemensam identitet. Därmed kan ansvaret för att hantera sociala problem spridas mellan olika aktörer, något som även kan bidra till informalisering och de-professionalisering av det sociala  arbetet. Sammanfattningsvis kan idrott konceptualiseras som en lösning på sociala problem därför att dess praktiker associeras med individuell aktivering samt med ett aktivt civilsamhälle som bygger på moralisk fostran och gemenskap. Den sociala förändringens teknologier och rationalitet pekar ut ‘självet’, ‘gemenskapen’ och ‘platsen’ som de domäner där förändring bedöms vara möjlig. Den sociala förändringens rationalitet bygger på aktivering och ansvarsgörande av ‘självet’ och ‘gemenskapen’. Styrningsrationaliteten bygger på en långtgående kritik av välfärdsstatens sätt att styra där samhället i sin helhet betraktas som målpunkt. Genom sådan diskurs skyms mer genomgående samhällsförändringar. Avhandlingen utforskar empiriskt och illustrerar hur en rad tendenser och mutationer i välfärdsstatens styrningsrationalitet och i det sociala arbetet kommer till uttryck genom ‘idrott som en lösning på sociala problem’.

Psykisk ohälsa bland unga ökar ständigt, tillsammans med de mediala debatterna kring ämnet. Media har en stark maktposition varför det är av vikt att kritiskt utforska massmedias framställning av det ökade folkhälsoproblemet.  Syftet med studien är att studera hur svensk dagspress framställer psykisk ohälsa bland ungdomar under en ettårsperiod. Till detta används den kritiska diskursanalysen för att utforska relationen mellan språkanvändning och upprätthållandet av maktförhållanden i samhället, samt att undersöka om det är ungdomar eller sakkunniga som kommer till tals kring ämnet. Den insamlade empirin delas in i tre huvudsakliga diskurser; välfärdsdiskursen, den postmoderna diskursen samt den individualistiska diskursen. Välfärdsdiskursen visar hur det svenska välfärdssamhället misslyckas i sitt ansvar att täcka upp medborgarnas behov kring psykisk ohälsa. Den postmoderna diskursen framhäver hur ungdomarna i hög grad utsatts för strukturella stressorer i form av bland annat högre utbildning- och arbetsmarknadskrav samt sociala mediers ständiga informationsflöde. Vidare presenterar den individualistiska diskursen hur samhälleliga orsaker till psykisk ohälsa bör lösas med hjälp av individuella interventioner. I resultatet upptäcktes en avsaknad av en förebyggande diskussion, istället dominerar ett symptominriktat angreppssätt. Inom alla diskurser är det sakkunniga och professionella som till största del kommer till tals kring frågan, vilket speglar ungas utsatthet och låga maktposition i samhället. Detta återspeglar och återspeglas av kulturella trender vilket i sin tur påverkar politiska ageranden och dess funktion för det sociala arbetets praktik. / Mental illness among young people is a constantly increasing problem that affects the media debate regarding the subject. Media has a strong position of power in the society today, which makes it important to critically explore its production of the expanding health problem. The aim of the study is to investigate how Swedish newspapers portraits mental illness among young people during a one-year period. The critical discourse analysis is used to explore the relationship between the use of language and the maintenance of the unequal distribution of power in the society. Furthermore, it is used to analyse if it is experts or young people who gives a voice in the matter. The result is divided in three main categories; the welfare-discourse, the postmodern discourse and the individualistic discourse. The welfare-discourse revealed how the Swedish welfare state fails regarding its obligations to cover all citizens needs regarding mental health issues. The postmodern discourse featured a society where young people are highly exposed to structural stressors as higher demands in the education and labour market and the stress enchanted by social media. The individualistic discourse presented how social causes are to be solved by individualistic interventions. The result in general showed a lack of preventive approach regarding solutions to the problem. Within all discourses, experts and professionals were the ones who mainly got a voice in the matter, which mirrors the young people’s lack of power in relation to experts. This reflect and reflects cultural trends which further leads to influence political interventions and therefore social work practices.

<p>This study aims to examine how adolescents with diabetes describe and value their experience of participating in a support group and how they describe the issues of being a teenager with diabetes. This is a qualitative study and we have interviewed three young women who have been participating in a support group. The results of the interviews were analyzed through a phenomenological method and then compared to earlier research and interpreted through symbolic interactionism and Erikson's development-theory, which were our theories of choice. Our findings support earlier research when stating that support groups are important and necessary for adolescents with chronic illnesses. Our interviewees stated that they think that one of the most important benefits of support groups is to meet other people in their situation; same age and same chronic illness.</p>

<p>The purpose of the study is to explore how social workers work with youths that seek financial assistance and what importance gender plays in this process. The participants were six female social workers that work with financial assistance. They were interviewed and had to reflect over a case, where the client where either male or female. The results was analyzed and compared in relation to social constructive theory and gender theory. The study shows that social workers work in two parallel processes, when they decide about financial assistance and other help benefits, the formal and the intuitive. In the formal process the social workers don’t give gender any importance in how they reflect about their work and the clients. In the same time way they think differently about male or female clients in a more intuitive manner. The differences that are done can be related to gender stereotypes. The male client is thought of being responsible and active and the female client is viewed as a passive victim. These ideas creates different practices against men and women, where the female would be given psychological aid and the male would be given work related support. These practices reproduces traditional conceptions of both sexes and can therefore create different possibilities for young men and women that contact the social welfare system for financial assistance.</p>

<p>A qualitative study is presented concerning children’s participation in the local decisionmaking in Swedish municipalities. The study also aims at finding out what are considered to be successful factors and obstacles connected to the implementation of children’s participation in local decision-making. The study contains a summary of the convention on the rights of the child, focusing on article 12, as well as previous research findings concerning children’s participation and factors enabling respectively hindering participation. Method has been interviews with a purposive sample of politicians, civil employees and children from municipalities regarded as prominent in their work with children’s participation. Either through a formal or informal implementation model. The results have been analysed in the light of Roger Hart’s eight-step “ladder of children’s participation“, where position one is considered Manipulation from adults and position eight is Child-initiated and shared decisions with adults. The results show that the investigated municipalities are considering the voice of the children in the local decision-making. Depending on different variables in focus, the position on Hart’s ladder varies between four and seven. The study concludes that successful implementation of children’s participation in local decision-making commands parallel work with organizational structures, systematic and adult’s attitudes.</p>

<p>Det övergripande syftet med den här uppsatsen är undersöka hur barn och unga upplever kultursatsningar som berör dem. Frågeställningar som har använts för att nå fram till syftet är: Hur ser barn och unga på offentligt finansierade kultursatsningar jämfört med egen kulturell aktivitet? Hur ser barn och unga på medbestämmandefrågor?</p><p>Upplever barn och unga att de kan påverka kultursatsningar som görs i den utsträckning som de vill? Hur skulle barn och unga vilja utforma kultursatsningar för dem om de fick bestämma? Hur tänker barn och unga om artikel 12, 13 och 31 i Konventionen om barnets rättigheter? Skiljer barn och unga på begrepp som kultur och fritid?</p><p>Påverkar det pågående paradigmskiftet som barndomsbegreppet och barnkulturbegreppet genomgår barns och ungas syn på kultursatsningar som berör dem?</p><p>Jag har genomfört en materialinsamling i form av en skriftlig enkät som ca 700 skolbarn har besvarat och en kvalitativ del där jag genom 21 intervjusamtal och ett tjugotal spontana samtal har frågat barn och unga i åldrarna 4 till 17 år om hur de ser på kultur och kultursatsningar. Jag använder här även ungas svar från en av BO´s webbfrågor.</p><p>Studien vilar på en hermeneutisk grund där tidigare teoretiskt material och forskning har använts kring utgångspunkter som makt och diskurs, barndom och barndomsdiskurser, kultur och barnkultur, barnets rätt till sitt eget perspektiv samt metoder och tillvägagångssätt vid materialinsamling från barn och unga.</p><p>Jag har vid sammanställning av materialet från mina informanter funnit att barn och unga vill i större utsträckning än nu bli tillfrågade angående satsningar på deras kultur och fritid. Barn och unga skiljer inte på begrepp som kultur och fritid, de vill nås av mer kultur och de vill vara med och utforma kulturutbudet så att det passar deras ekonomi och situation. De vill även bli informerade och få återkoppling om vad som sker avseende deras kultur och fritid. Missnöje finns vad det gäller tidigare satsningar som har nått dem och det finns en åldersegmentering vad det gäller synen på kultur- och fritidssatsningar, synen på offentligt finansierad kultur</p><p>och på de egna uttrycken. De yngsta barnen möter kultur helt på de vuxnas villkor, 6- 12 åringarna är positiva, entusiastisk och har höga förväntningar på kultursatsningar medan 12 åringarna och upp till gymnasieåldern är negativa till kultur överhuvudtaget och gymnasieungdomarna tror inte på att några löften om kultursatsningar</p><p>kommer att infrias. Det är främst de äldre informanterna som har kunskap om Konventionen om barnets rättigheter och det är även i de äldre informanternas samt i 6- 12 åringarnas svar som jag ser ett förändrat barndomsbegrepp och barnkulturbegrepp. Jag har även funnit att vuxna och barn och unga har olika syn på kulturbegreppet samt att det behövs nya kanaler och arenor för barn och unga att komma till tals.</p>