Ett offentligt uppköpserbjudande skiljer sig från andra typer av företagsförvärv på så sätt att det riktar sig till en större ägandekrets. Eftersom köparen av praktiska skäl inte kan förhandla enskilt med aktieägarna riktar sig köparen istället, i ett offentligt erbjudande, till alla aktieägare i bolaget. Aktieägarna har sedan att förkasta eller acceptera erbjudandet. Förfarandet kring ett offentligt uppköpserbjudande kräver en aktiv målbolagsstyrelse för att tillvarata aktieägarnas intresse. Takeover-reglernas koppling till LUA har i och med revideringen tydliggjorts och de två regelverken utgör tillsammans stommen i regleringen av offentliga uppköpserbjudanden. Målbolagsstyrelsens roll vid ett offentligt uppköpserbjudande kommer främst till uttryck i punkterna II.17, II.19 och II.20 i takeover-reglerna. Takeover-reglerna har reviderats ett antal gånger sedan de första reglerna, då benämnda rekommendationer, utkom 1971 och målbolagsstyrelsens roll har vid varje revidering utvecklats till att bli mer omfattande. De nya takeover-reglerna träder i kraft den 1 juli 2012. Förutom frågan om hur de nya reglerna kommer att påverka målbolagsstyrelsens roll framträder frågan om vilka intressen som målbolagsstyrelsen ska tillvarata och hur dessa förhåller sig till varandra. Intressebegreppen, aktieägarnas intresse och bolagets intresse, kommer till uttryck såväl aktiemarknadsrättsligt som aktiebolagsrättsligt. Märkbart vid analys av ändringarna är att de till viss del har skett genom kodifiering av AMN:s uttalanden och doktrin på området. Reglerna har även anpassats, om än inte fullt ut, till brittiska Takeover Code. Ett tydligt exempel är ändringen avseende avtal om deal protection-arrangemang. För att utröna de konkreta konsekvenserna av regeländringarna krävs, i vissa fall, uttalanden från AMN eller komplettering och uppdatering av doktrin på området. Målbolagsstyrelsens roll har, i och med de nya takeover-reglerna, blivit än mer omfattande samtidigt som dess position, gentemot budgivaren, har stärkts genom tydligare reglering för hur styrelsen ska agera.

Ordet lojalitet är ett vitt förekommande begrepp som används vid beskrivning av hur olika parter skall förhålla sig samt visa trohet och omsorg mot varandra. Motsatsen till ordet lojalitet brukar vara illojalitet, dock är de inte nödvändigtvis varandras rättsliga motsatser. Ifall en handling inte är lojal innebär det således inte att den nödvändigtvis måste vara illojal. Inom associationsrätten förekommer ofta begreppet lojalitetsplikt. Begreppet har sitt ursprung i lojalitetsprincipen och används främst för att beskriva hur olika parter inom en association skall uppträda, verka för och behandla varandra. Det kan uppstå problem i samband med en rättslig behandling av lojalitetsplikten, i och med att begreppet inte är definierat på ett nyanserat sätt i den svenska lagstiftningen. Även svensk praxis är relativt begränsad inom området. Således kan det uppstå en gråzon där bolagsföreträdare agerar utan fullständig vetskap om vilka förpliktelser som denne måste förhålla sig till. Ytterligare ett problem som kan uppstå för aktiebolag har sin grund i den potentiellt stora spridningen av aktieägare. Ett stort antal aktieägare kan medföra svårigheter för bolagsföreträdarnas arbete eftersom de måste ta hänsyn till samtliga aktieägares intressen. Att ta hänsyn till dessa skilda intressen kan påverka bolaget och dess företrädare på olika sätt, bland annat hur olika beslut ska fattas. I uppsatsen ställs en del ekonomiska ställningstaganden mot varandra i samband med att olika intressen kolliderar. Det förekommer förklaringar av ekonomiska termer och effekter, följt av resonemang om hur en bolagsföreträdare bör förhålla sig till dessa för att upprätthålla sin lojalitetsplikt. Ett brott mot lojalitetsplikten kan medföra skadeståndsanspråk, vilket innebär att en bolagsföreträdare bör vara väldigt mån om att följa aktieägarnas direktiv. Sammanfattningsvis kan alltså den rättsliga gråzonen av lojalitetsbegreppet påverka hur en bolagsföreträdare väljer att agera under utförandet av sitt uppdrag. I uppsatsen kommer vi att förklara och analysera hur en bolagsföreträdare, genom sina handlingar, förhåller sig till sin lojalitetsplikt gentemot bolagets aktieägare.

Möjligheten för aktiemarknadsbolag att kunna genomföra riktade nyemissioner av aktier är ett viktigt inslag på marknaden – inte minst för bolagens kapitalanskaffning. Men med möjligheter kommer också, ofta, risker. Så även här. När en riktad nyemission genomförs och huvudregeln om aktieägarnas företrädesrätt därmed frångås, uppkommer en risk för att befintliga aktieägare, åtminstone vissa av dem, missgynnas. Så sker vanligtvis genom att de aktieägare som står utanför nyemissionen upplever en ekonomisk eller inflytandemässig utspädning av sina innehav. I syfte att reglera dessa risker finns det – inom såväl aktiebolags- som aktiemarknadsrätten – vissa begränsningar som aktiemarknadsbolag behöver iaktta vid beslut om riktade nyemissioner av aktier. Syftet med denna uppsats är att utreda, formulera och diskutera dessa påstådda begränsningar. Den första begränsningen består av beslutsreglerna i ABL, det vill säga reglerna som föreskriver de åtgärder som behöver vidtas inför, vid och efter ett emissionsbeslut. Dessa regler återfinns främst i 13 kap. ABL och innefattar bland annat krav på att ett förslag till beslut ska upprättas och på att beslut fattas med kvalificerad majoritet. Likabehandlingsreglerna i ABL, främst generalklausulerna, utgör den andra begränsningen. En prövning mot generalklausulerna innebär att bolaget i fråga inte får genomföra en riktad nyemission som på ett otillbörligt sätt gynnar någon, en aktieägare eller utomstående, på annan aktieägares bekostnad. Otillbörlighetsrekvisitet inbegriper en helhetsbedömning med fokus på de affärsmässiga motiven, bolagets intresse och förekomsten av missbruk. Nyemissioner torde stå i strid med generalklausulerna i undantagsfall, mot bakgrund av att de är tänkta att tillämpas restriktivt. Den tredje begränsningen som – till skillnad från de två tidigare kategorierna – inte är aktiebolagsrättslig, omfattar de ytterligare krav som aktiemarknadsrättens självreglering, främst god sed på aktiemarknaden, ställer. Med ett fåtal undantag tycks dock några sådana ytterligare eller högre krav inte finnas, vilket ger vid handen att aktiebolags- och aktiemarknadsrätten i hög grad är överlappande på området. De rättsliga följderna av att begränsningarna inte iakttas är, beroende på den enskilda situationen, framför allt klander, skadestånd eller ”marknadens dom”. Slutsatsen är att de tre begränsningarna på ett rimligt sätt balanserar majoritetens och bolagets intresse av en effektiv kapitalanskaffning och minoritetens behov av skydd. Undantag gäller eventuellt för de två generalklausulerna, vilkas tillämpningsområden, främst på grund av otillbörlighetsrekvisitet, är förhållandevis otydliga. Det hade därför varit önskvärt att grunderna för den bedömningen konkretiserades i den vägledande rättstillämpningen framöver.

Bestämmelsen om tvångsinlösen i 22 kap. 1 § ABL är tvingande, vilket innebär att avsteg från vad som föreskrivs inte får göras genom bolagsordningen. Mot bakgrund av Högsta domstolens avgörande i NJA 2011 s. 429, synes bestämmelsens tvingande natur vara än mer vidsträckt. I förevarande fall ansågs nämligen ett aktieägaravtal, varigenom en majoritetsägare avstått från sin rätt att påkalla tvångsinlösen, sakna aktiebolagsrättslig relevans. Domstolen framhöll emellertid att sådana aktieägaravtal som huvudregel binder parterna. Författarna är av uppfattningen att blotta förekomsten av tvångsinlöseninstitutet utgör en inskränkning av principen om avtalsfrihet. Därutöver innebär Högsta domstolens avgörande att den välgrundade principen inskränks ytterligare. I förevarande uppsats utreds huruvida den sistnämnda inskränkningen är motiverad. Därutöver utreds även hur ett eventuellt avtalsbrott och en därtill inträdande skadeståndsskyldighet förhåller sig till det faktum att avtalsvillkoret saknar aktiebolagsrättslig relevans. Inledningsvis anser författarna att inskränkningen av avtalsfriheten som följer av NJA 2011 s. 429 är motiverad. Vidare har författarna konstaterat att skadeståndsskyldighet kan aktualiseras de lege lata eftersom parterna torde vara obligationsrättsligt bundna mot bakgrund av Högsta domstolens uttalande i NJA 2011 s. 429. Yttermera är författarna av uppfattningen att ett föreliggande skadeståndsansvar inte kan begränsas genom tillämpning av adekvansläran eller normskyddsläran. De lege ferenda anser författarna att ett aktieägaravtal som inskränker tvångsinlösenrätten inte bör tillerkännas obligationsrättslig verkan. Detta främst mot bakgrund av att det är en orimlig följd att ett avtal som inte kan göras gällande gentemot bolaget trots allt kan föranleda obligationsrättslig bundenhet och skadeståndsansvar. / The provision in chapter 22. 1 § of the Swedish companies act regarding compulsory purchases and sales of shares is imperative, meaning that derogations from the provision not is allowed through a company’s articles of association. The imperative nature of the provision has been further strengthened through the Swedish Supreme Court ruling NJA 2011 s. 429. In the mentioned case, a shareholders’ agreement in which a party has waived its right to claim a compulsory purchase, was found to lack affect in relation to the company. However, the court stressed that shareholders’ agreements, in principle, are valid and enforceable between the contractual parties, i.e. the shareholders. The authors’ opinion is that the mere existence of compulsory purchases and sales of shares constitute an infringement of the freedom of contract. Moreover, the mentioned court ruling entails an extension of the already existing infringement of this freedom. This thesis examines whether this, later infringement, is motivated. Furthermore, this thesis examines how a breach of a shareholders’ agreement – and liability to pay damages – relates to the fact that the contractual term that has been breached lacks affect toward the company.  According to the authors, the infringement of the freedom of contract derived from the mentioned court ruling is motivated. Furthermore, the authors have concluded that liability to pay damages may arise de lege lata, due to the fact that the contractual parties ought to be bound by the shareholders’ agreement according to the mentioned court ruling. In the authors’ opinion, the methods used to limit liability are not capable of doing so in this case. The authors suggest, de lege ferenda, that a term of a shareholder’s agreement where a party refrains from his right to claim a compulsory purchase or sales of shares not shall be binding between the parties.