No description available.

Med hjälp av förarbeten, propositioner och doktrin i en samlad bedömning får man en uppfattning av vilka borgenärsskydden är, samt hur långt de sträcker sig. Att endast använda begreppet borgenär kan dock medföra missförstånd och en ofullständig bild av verkligheten. Det finns olika typer av borgenärer vilka redogörs för i uppsatsen. Denna uppsats är skriven för att redogöra för hur borgenärsskydden är utformade idag, om det är ändamålsenligt samt besvara uppkomna frågeställningar såsom: finns det transaktioner som tillåts att vidtas av aktiebolaget som inskränker det bundna egna kapitalet, och varför är det överhuvudtaget intressant med det bundna egna kapitalet? På vilket sätt innebär låneförbudsreglerna ett mer ändamålsenligt skydd? Vilka transaktioner är egentligen tillåtna eller otillåtna enligt värdeöverföringsreglerna, och vilka transaktioner anses som förtäckta? Hur skyddar minimikapitalregeln borgenärerna? Hur skyddas borgenärerna vid tvångslikvidation på grund av kapitalbrist i aktiebolaget? Vad händer med borgenärernas fordringar vid en eventuell konkurs? Vi har kommit fram till att borgenärsskyddsreglerna för de icke-anpassade borgenärerna (exempelvis små aktiebolag) i aktiebolagslagen inte är speciellt ändamålsenliga. Det krävs mer och/eller tydligare reglering kring vad som gäller i situationer när juridiska personer oönskat hamnat i en avtalsrelation med ett aktiebolag som borgenär. Flera jurister har i doktrinen kritiserat borgenärsskyddsreglerna i aktiebolagslagen, varför en utredning av rättsläget har varit nödvändig. Hur aktiekapitalets bundna egna kapital och värdeöverföringsreglerna inverkar på borgenärernas möjlighet till täckning av fordran kan vara något som en icke-anpassad borgenär inte direkt tar i beaktning. Uppsatsen syftar således dels till att förklara rättsläget men även till att uppmärksamma de icke-anpassade borgenärerna på vilka risker som finns samt hur regleringen borde förändras för att inge ett bättre rättsskydd för den svagaste parten, vilket vi i denna uppsats utgått från är den icke-anpassade borgenären.

På reglerade marknader föreligger ofta ett omfattande skydd för investerare och andra minoriteter som ämnar att tillföra riskkapital till ett aktiebolag med förhoppning om en framtida avkastning. Detta ger upphov till frågeställningen om huruvida en identisk investering kan anses vara skyddad från ohederliga ageranden på oreglerade marknader. Anledningarna till denna frågeställning är många. De oreglerade marknaderna ger mindre bolag möjligheten att notera sig trots att de kanske inte har samma mognadsgrad avseende bolagsstyrning som större bolag. Chansen är även betydligt större att styrelsen och aktieägarmajoriteten är en och samma konstellation av personer. Ett försummande av bolagets tillgångar genom själviska ageranden från styrelsen kan innebära negativa konsekvenser för småsparare men även för det svenska näringslivet. Därav avser uppsatsen att undersöka utformningen och adekvansen i minoritetsskyddsreglerna på de oreglerade marknaderna, i vilka situationer de kan tillämpas och om kompletterande regleringar borde införas. Det behandlade området karakteriseras av omfattande reglering, genom såväl lagstiftning som självreglerande regelverk och diverse avtal. Uppsatsens inriktning har därav varit dessa reglers förhållande till varandra och till den ägarkonstellation som reglerna avser att skydda. I och med denna utredning har vi konstaterat att de oreglerade marknadernas regelverk lämnar många luckor för att bidra med mer flexibilitet inom bolagsstyrning och att de, konsekvent, har en påverkan på investerares riskbenägenhet. Uppsatsen förser läsaren med bättre kunskap om vad en investering på de oreglerade marknaderna de facto innebär, avseende risktagande och avkastning.

Låneförbudet infördes i aktiebolagslagen år 1973. Reglerna om låneförbud ansågs brådskande för att skydda bolagets borgenärer och för att hindra den skatteflykt som rådde. Låneförbudet är uppdelat i närståendelåneförbudet och förvärvslåneförbudet. Närståendelåneförbudet föreskriver att ett aktiebolag inte får ge penninglån till aktieägare, en styrelseledamot, verkställande direktör i bolaget eller deras närstående. Förvärvslåneförbudet föreskriver att ett aktiebolag inte får ställa medel till förfogande för förvärv av det åsyftade bolaget. I aktiebolagslagen finns en bestämmelse som innebär att ett aktiebolag kan ansöka om dispens från låneförbudet hos Skatteverket. Det är dispens från låneförbudet och hur det tillämpas i praktiken som utreds i uppsatsen. För att besvara frågeställningen sammanställs dispensbeslut från de senaste fem åren. Det framgår tydligt att det är vanligast att ansöka om dispens från låneförbudet i samband med ett generationsskifte, vilket är det förfarande som i förarbeten har framhållits som en situation som ska medges dispens från låneförbudet. Näst efter generationsskiften är det vanligast att skicka in en ansökan om dispens från låneförbudet för att se om ett kommersiellt lån föreligger. Ett kommersiellt lån är undantaget från låneförbudet, vilket innebär att de ansökningar som inkommer gällande kommersiella lån, syftar till att Skatteverket ska avgöra om ett kommersiellt lån föreligger eller inte. Utöver de två uppräknade situationerna avser dispensbesluten mer skilda situationer. Närståendelåneförbudet är vanligast att ansöka om dispens från och det är endast ett fåtal ärenden som berör förvärvslåneförbudet. De faktorer som Skatteverket tar hänsyn till vid en bedömning av dispensärenden är: hur lånet påverkar borgenärer och andra aktieägare, att förfarandet inte används för att den sökande vill undgå beskattning, syftet med lånet, lånetidens längd och återbetalningstidpunkt samt att amortering och ränta ska utgå på lånet. I uppsatsen sammanställs en tolkning av begreppen synnerliga skäl, särskilda omständigheter och kommersiella lån, det vill säga vilka situationer som inräknas i de olika begreppen. Aktiebolag från alla Sveriges län har inte inkommit med ansökan om dispens från låneförbudet de senaste fem åren. Det län vars aktiebolag ansöker om dispens mest frekvent är inte det län med flest aktiebolag, det är likaså inte det län med flest företagsledare över 60 år. Det framgår att låneförbudet torde kunna användas i större utsträckning än det görs idag.

Det interna skadeståndsansvaret i aktiebolagsrätten för verkställande direktör och styrelseledamot regleras i 29 kap. aktiebolagslagen (2005:551). För att skadestånd ska kunna utgå krävs det att en ledningsfunktionär har agerat försumligt och därigenom överträtt exempelvis lag, bolagsordning eller åvilande plikter. Det interna skadeståndet verkar reparativt i den mån att skadeståndet ersätter en uppkommen skada och preventivt i den mån att bolagsledningen, på grund av rädslan att bli personligt skadeståndsskyldig, mer omsorgsfullt förvaltar bolagets angelägenheter. För att en styrelseledamot eller verkställande direktör ska kunna hållas skadeståndsskyldig är en grundläggande processförutsättning att ansvarsfrihet har behandlats på bolagsstämman. Ansvarsfrihetsinstitutets huvudändamål är att främja effektivitet inom bolaget genom att bolagsstämman tar ställning till ansvarsfrågan och på så sätt avgränsar bolagsledningens ansvar. Beviljad ansvarsfrihet innebär dock inte att en ledningsfunktionär är garanterat fri från ansvar, utan lagen innehåller flera undantag från beviljad ansvarsfrihet som möjliggör att skadeståndstalan kan väckas ändå. Processer om internt skadestånd kan inledas på anmodan av både bolagets majoritets- och minoritetsaktieägare. Talerätten åvilar styrelsen att för bolagetsräkning föra talan i det förra fallet, och minoritetsaktieägarna i det senare. I uppsatsen diskuteras det fall att minoritetsaktieägarna väcker talan mot bolagsledningen. Studien visar att det är minoritetsaktieägarna som står den ekonomiska risken av att föra en skadeståndsprocess, en omständighet som kan verka avskräckande för minoritetsaktieägarna. För det fall ett internt skadestånd döms ut är ledningsfunktionärerna personligt betalningsansvariga. Bolaget har emellertid möjligheten till att teckna en ansvarsförsäkring förbolagsledningen. Försäkringsgivaren ersätter då skadeståndet upp till ett försäkringsbelopp vilket innebär att ledningsfunktionärerna i princip är fria från personligt ersättningsansvar. I denna uppsats utreds och analyseras huruvida ansvarsförsäkringen har en hämmande effekt på det handlingsdirigerande incitamentet som är avsikten med skadeståndet preventiva funktion, vilket samtidigt vägs mot att den reparativa funktionen främjas. För att ansvarsfrihetsinstitutetsavsedda ändamål ska uppfyllas krävs tydliga incitament för bolaget och minoritetsaktieägarna att väcka talan om interna skadestånd. I annat fall får ansvarsfrågan en underordnad betydelse för bolagsledningen vilket hämmar ändamålen.

No description available.

Ett offentligt uppköpserbjudande innebär att ett aktiebolag, budgivaren, lämnar ett erbjudande ställt på generella villkor till aktieägarna i ett annat aktiebolag, målbolaget, i syfte att förvärva aktierna i det sistnämnda bolaget. Offentliga uppköpserbjudanden är vanligt förekommande på den svenska värdepappersmarknaden och eftersom transaktioner av detta slag är väldigt komplexa är det av stor vikt att förtroendet för marknaden upprätthålls under sådana förfaranden.  En viktig faktor för att upprätthålla förtroendet för aktiemarknaden på ett effektivt sätt är att självreglering föreligger. För Sveriges del utgörs självregleringen av-seende offentliga uppköpserbjudaden av de s.k. Takeover-reglerna (TO-reglerna). Den senaste revideringen av TO-reglerna skedde den 1 februari år 2015 och med-förde ett förbud mot s.k. budrelaterade arrangemang, även kallat break-up fees. Break-up fees är ett avtal som ingås mellan budgivare och målbolag i syfte att målbolaget ska vara skyldigt att utge en ersättning till budgivaren ifall förvärvet inte fullföljs. Break-up fees skapades under 1980-talet i USA och används flitigt än i dag på den amerikanska aktiemarknaden i syfte att främst åstadkomma en ”försäkringsfunktion” för budgivaren vid takeovers. För budgivaren är offentliga uppköpserbjudanden nämligen ofta förenade med stora kostnader till följd av omfattande förberedelser. Genom denna ”försäkring” uppnås en kostnadstäckningsfunktion och minskar således den ekonomiska risken som är förenad med takeovers. Den senaste revideringen har sin grund i de ändringar som tidigare hade skett i den brittiska motsvarigheten till TO-reglerna. I Storbritannien ansågs det vara nödvändigt att införa ett förbud mot break-up fees eftersom denna typ av avtal ansågs begränsa målbolaget vid takeover-förfaranden. Break-up fees ansågs således resultera i en otillbörlig fördel för budgivaren. Liknande resonemang anfördes under arbetet med de svenska reglerna vilket resulterade i ett svenskt förbud mot break-up fees. Förbudet är emellertid inte absolut utan Aktiemarknadsnämnden (AMN) har möjlighet att lämna dispens från förbudet.  Även om break-up fees är vanligt förekommande i USA har avtal av detta slag endast förekommit i mycket ringa omfattning i Sverige. Till följd av detta väcker förbudet mot break-up fees en stor osäkerhet beträffande de konsekvenser som förbudet kommer resultera i och huruvida förbudet borde ha införts i svensk rätt. Den amerikanska forskningen visar att break-up fees resulterar bl.a. i att målbolag försätts i en god förhandlingsposition, uppnår riskminimering till följd av ovannämnda kostnadstäckning, skapar förtroende för aktiemarknaden i allmänhet och transaktionen i synnerhet. Forskningen visar även att fler takeovers fullföljs ifall en break-up fee har ingåtts mellan parterna.  I detta arbete förs resonemang beträffande anledningen till att de svenska TO-reglerna har följt utvecklingen av de motsvarande brittiska reglerna och således införandet av förbud mot break-up fees. Det diskuteras även huruvida målbolagsstyrelsen är förhindrad att p.g.a. det aktuella förbudet fullgöra sina skyldigheter enligt gällande rätt. Vidare diskuteras hur aktieägarskyddet vid offentliga uppköpserbjudanden är uppbyggt i svensk rätt mot bakgrund av brittisk och amerikansk rätt samt huruvida förbudet mot break-up fees kan anses resultera i att målbolagsstyrelsens roll försvagas och aktieägarskyddet försvagas. Därtill kommer att en de lege ferenda-diskussion förs vari fenomenet break-up fees jämförs med gällande rätt rörande försvarsåtgärder. I syfte att belysa de konsekvenser som förbudet kan medföra problematiseras även förbudet mot break-up fees mot bakgrund av bestämmelsen avseende insiderbrott och break-up fees praktiska funktioner i olika rättssystem. Undertecknad kommer i detta arbete fram till att förbudet mot break-up fees torde bl.a. resultera i att budgivare och målbolag kommer hädanefter att söka sig till att uppnå andra deal protection-avtal. Vidare torde förbudet varken resultera i att målbolagets roll stärks eller i ett ökat skydd för målbolagets aktieägare. Därtill anses förbudet resultera i en maktobalans mellan AMN och målbolagsstyrelsen, vilket är negativ ur ett företagsekonomiskt perspektiv. Mot bakgrund av detta och ett antal andra skäl kommer undertecknad fram till slutsatsen att ett förbud mot break-up fees borde ej ha införts i svensk rätt.

Styrelsen och revisorn i ett aktiebolag har ett parallellt ansvar som främst aktualiseras vid skadeståndstalan när båda bolagsorganen på något sätt varit inblandade. ABL uppställer en ansvarsfördelning som anger att styrelsen är ansvarig för bolagets organisation och förvaltning. Styrelsen har även till uppgift att se till bolagets ekonomiska förhållande och det ska ske fortlöpande. Styrelsens ansvarsområden framgår av 8 kap 4 § ABL. Revisorn däremot, som är ett oberoende organ i förhållande till bolaget, deltar inte i bolagets förvaltning. Istället ska revisorn utgöra ett kontrollerande organ som ska granska det arbete som styrelsen utför. Granskningen ska enligt 9 kap 3 § ABL ske av årsredovisningen, bokföringen och styrelsens och VD:ns förvaltning. Bolagsorganen ansvarar således för olika saker. Styrelseledamöterna, VD:n och revisorn bär ett skadeståndsansvar enligt 29 kap 1–2 §§ ABL. Skadeståndsansvaret innebär att bolagsorganen ansvarar för skador som de orsakat av oaktsamhet vid utförandet av sina uppdrag. Det ska även föreligga ett orsakssamband mellan den oaktsamma handlingen och skadan som uppstått. I de fall som det finns fel i årsredovisningen, vilket kan vara en följd av en icke korrekt bokföring, aktualiseras frågan vem som ska bära ansvaret för den uppkomna skadan. Enligt ABL är det styrelsen som ansvarar för bokföringen och således är ansvarig för att bokföringen sköts på ett korrekt sätt. Det skulle därför vara nära till hands att bedöma att styrelsen är ansvarig för den skada som uppstått. Rent generellt sett kan det sägas att styrelsen bär ett ansvar för skadan, eftersom styrelsen brustit i den ekonomiska förvaltningen. Men i flera fall har en skadeståndstalan väckts mot revisorn. Frågan blir då om revisorn i vissa fall kan bli ansvarig för fel som orsakats av styrelsens förvaltning med avseende på ekonomin. Revisorn är inte ansvarig för att bokföringen sköts på ett korrekt sätt. Det är inte revisorn som ska se till att det finns ett bra bokföringssystem och tillsynssystem som kontrollerar att bokföringen sköts korrekt, men revisorn utgör, som tidigare nämnts, ett granskande bolagsorgan. Det åligger således revisorn att kontrollera de uppgifter som finns i bokföringen. Revisorn är ansvarig för skador som kunnat uppstå på grund av att han/hon inte har fullgjort sitt uppdrag på ett korrekt sätt. Det innebär att även om det inte är revisorn som är ansvarig för skadan, som styrelsen ursprungligen orsakat, kan revisorn ändå bli skadeståndsansvarig på grund av att han/hon inte utfört sitt granskningsuppdrag korrekt. Det medför att både revisorn och styrelsen kan bli skadeståndsansvariga för samma skada men på olika grunder, eftersom de har olika uppdrag i grunden. Vid domstol har dock flertalet parter endast väckt skadeståndstalan mot revisorn. I de fall som revisorn har dömts till ansvar och att betala skadestånd tycks domstolarna ha gjort en ansvarsförskjutning från styrelsen mot revisorn. Det har medfört att revisorn har fått svara för sådant som enligt lagen är styrelsens ansvar.

Syftet med uppsatsen är att klargöra i vilken utsträckning styrelser i svenska noterade bolag i dag ansvarar för bristfällig hantering av ickefinansiella risker, samt utreda om regelverket bör uppdateras och i sådana fall på vilket sätt. I uppsatsen drivs en tes innebärande att det finns ett behov av tydligare regler gällande ickefinansiell riskhantering i aktiemarknadsbolag.   I dag finns bestämmelser som ställer krav på rutiner gällande risker som får konsekvenser för bolagets finansiella rapportering, vilket innebär att lagstiftaren ansett att det finns ett behov av tvingande regler på området. Däremot finns det inga tydliga bestämmelser om risker som inte är finansiella. I uppsatsen ifrågasätts om det verkligen är rimligt att göra denna åtskillnad. Vi ser ofta exempel på företagskriser som beror på bristande ickefinansiell riskhantering – minns de senaste årens mutskandaler i Telia Sonera, turerna kring SCA:s företagsjet och köttfusket inom ICA Gruppen.   Aktieägarna bör ha en rätt att informeras om sådana omständigheter som kan vara till nackdel för företaget, precis som de har en rätt att hållas informerade om de finansiella risker som omger verksamheten. En bättre riskhantering gynnar också bolagsstyrningen i stort, vilket leder till bättre ekonomisk och organisatorisk utveckling för företagen och ökat välstånd för samhället som helhet.

Denna uppsats behandlar likt rubriken antyder gränserna för en aktieägares talerätt vid klander av bolagsstämmobeslut. Ledning och problemformuleringar tas till stor del från en, under uppsatsens skrivande, pågående domstolstvist mellan Bure Equity AB och Rushrail AB. Uppsatsen behandlar bland annat hur en aktieägares talerätt kan påverkas av: överlåtelseförbehåll, avförande ur aktieboken, retroaktivt införande i aktieboken efter tidigare avförande, och möjligheterna att erkännas talerätt genom en analog tillämpning av 7 kap. 50 § andra meningen ABL.   Undersökningen konstaterar att: överlåtelseförbehåll i allmänhet, och hembudsförbehåll i synnerhet, kan påverka talerättens gränser då hembudsförbehållets passiviserande verkan kan påverka aktieägarlegitimationen, avförande ur aktieboken utan anmälan från ny aktieägare inte ska kunna påverka aktieägarlegitimationen vilket innebär att talerättens gräns inte heller ska påverkas, retroaktivt införande i aktieboken inte ska påverka talerättens gränser, och att möjligheterna till en analog tillämpning av 7 kap. 50 § andra meningen ABL är mycket begränsade.   Majoriteten av uppsatsen är skriven i väntan på dom från HD.