Bakgrund: Ambulanssjuksköterskors uppdrag handlar till stora delar om att undersöka, bedöma, triagera och behandla patienter. Sjukdomsbilden spänner från svårt sjuka till enkla åkommor eller ibland helt oskadda patienter. Att hänvisa till rätt vårdnivå är viktigt då sjukvårdens resurser är begränsade och behöver användas på rätt sätt till rätt patienter. Rätt vårdnivå kan ibland innebära att patienten kvarstannar i hemmet, med råd till egenvård, eller att ta sig till vårdinstans med närståendes hjälp eller sjukresa, så kallad non-conveyance. Syfte: Syftet var att beskriva ambulanssjuksköterskors upplevelser av non-conveyance i glesbygdsmiljö. Metod: Kvalitativ studie med induktiv ansats. Från fem ambulansstationer i norra Sverige rekryterades åtta deltagare. Datainsamlingen utfördes genom individuella semistrukturerade intervjuer. Därefter analyserades intervjuerna utifrån kvalitativ innehållsanalys med manifest ansats. Resultat: Analysen resulterade i två kategorier, “Avståndet är en betydande del i beslutet” och “Stärka mötet vid non-conveyance genom omvårdnad”. Dessa två kategorier innehåller fem underkategorier “Beslutet att lämna hemma på gott och ont”, “Utmaningarna ökar med avstånd”, “Möta motstånd och bemöta det”, “Viljan att göra mer och det lilla extra” och “Ta hjälp av hemtjänst eller närstående när patienten inte medföljer”. Slutsats: Erfarenhet och god kunskap är viktigt för att kunna genomföra en god undersökning och bedömning. Avståndet är också en betydande faktor i beslutet att lämna hemma, dessutom är viljan att göra det lilla extra en betydande del i arbetet i glesbygdsmiljö. Att göra bedömningar och ta beslutet att inte transportera patienten upplevs som både utmanande och svårt.

Bakgrund: Det är långa avstånd i Västerbottens inland och 11 av 14 ambulansstationer har genomsnittliga transportsträckor som överstiger 90 km per uppdrag. De avstånd som förekommer i glesbygd och tätortsnära landsbygd innebär långa framkörningstider till patienten och längre tid innan ankomst till närmsta vårdenhet eller sjukhus, än i tätort eller storstäder. Tidigare studier har visat att det var bättre med “ scoop and run” än “stay and play” om transporttiderna till närmsta akutsjukhus var korta. När det däremot var långa transporttider eller om det prehospitala arbetet utspelade sig i glesbygd och i tätortsnära landsbygd, fanns det behov av mer avancerad teknik i ambulansen och att de medicinska behandlingarna påbörjades. Syfte: Syftet med denna studie var att belysa ambulanssjuksköterskors erfarenhet av att arbeta inom ambulanssjukvården i glesbygd och tätortsnära landsbygd. Metod: Studien bygger på semistrukturerade intervjuer, med 7 ambulanssjuksköterskor som hade erfarenhet av ambulanssjukvård i minst 2 år i Västerbotten, södra Lappland, som analyserats med kvalitativ innehållsanalys. Resultat: Analysen resulterade i 2 huvudkategorier; Ett stort ansvar och Resurser –en tillgång. Att arbeta i glesbygd och tätortsnära landsbygd var ett utmanande och kravfyllt arbete. Hjälp från övriga resurser som andra ambulanser och ambulanshelikopter fanns att tillgå, men många gånger var dessa resurser bristfälliga på grund av de långa avstånden och väderförhållanden. Slutsats: Sammanfattningsvis förefaller ambulanssjukvården i glesbygd och tätortsnära landsbygd som ett kravfyllt jobb med ett utökat ansvar. Emellanåt krävdes mycket planering kring patienten vad gällde logistik och samordning. Trots detta upplevdes arbetssituationen som tillfredställande och utvecklande. Med denna studie ses dock att det kan finnas anledning att forska vidare för att belysa eventuella skillnader att arbeta i storstad och glesbygd. En utveckling av den tekniska utrustningen vad gäller visuell teknik inom ambulanssjukvården kan också ses som behövligt. Ett förbättrat samarbete och fördjupning i ambulanssjukvård i glesbygd och tätortsnära landsbygd, tillsammans med glesbygdsmedicinskt centrum som finns i primärvården i Västerbotten och mellan jourläkare och läkare med högre medicinsk kompetens, skulle kunna leda till ytterligare kvalificerade bedömningar och adekvata åtgärder på ett ännu tidigare stadium. / Background: Västerbottens interior and 11 of the 14 ambulance stations have average distances exceeding 90 km per mission. The distance that exists in rural areas and in near-urban rural areas means long run-up times for the patients and even longer time before arrival to the nearest health care unit or hospital. There are long distances, especially in the Earlier studies has shown that it`s better with the "scoop and run" than "stay and play" when the journey time to the nearest emergency hospital was short. However, when it was long transport times or if the prehospital work took place in rural areas and in near-urban rural areas, there was a need for more advanced technology in the ambulance and that the medical treatment will be started. Purpose: The aim of this study was to describe ambulance nurses experiences of working in the ambulance service in rural and near-urban rural areas. Method: Seven registered nurses with experience of having worked in the ambulance for at least 2 years in Västerbotten in south Lapland were interviewed by qualitative research. The transcript was analyzed by using qualitative content analysis. Results: The analysis resulted in 2 categories; A great responsibility and Resources- an asset. Working in rural and near-urban rural areas was a challenging job with a lot of solitary work. Help from other resources as other ambulances and ambulance helicopters were available, but many times were these resources inadequate because of the long distances and weather conditions. Conclusion: In conclusion, it seems that the ambulance service in rural and near-urban rural areas was a requirement filled job with great responsibility and occasionally a lot of planning around patient, concerning the logistics and coordination. Despite this perceived was working at a satisfactory level and fulfilling. However, the result of this study shows that there might be reason to dig deeper to develop investigate further in order to highlight any differences to work in big cities and rural areas. A development of the technical equipment in terms of visual technology for the ambulance service can also may need to be procured. Improved cooperation and specialization in emergency medical services in rural and near-urban rural areas, together with the rural medical center, in the primary care, Västerbotten, and between emergency physicians and physicians with higher medical expertise, could lead to more qualified assessments and appropriate action at an even earlier stage

Bakgrund:Ambulanssjukvård är ett område som blir allt mer avancerat. Prehospital akutsjukvård karakteriseras av snabb bedömning, beslutsfattande och utvärdering i både säkra och osäkra miljöer. Ett korrekt omhändertagandeav patientenförutsätter en fungerande kommunikation. Risken ökar annars för missförstånd, minskad patientsäkerhet, vårdskadorochökat lidande. Språkbarriär är ett merstuderat fenomen inom intrahospital vård men forskningen kring fenomenet inom ambulanssjukvårdenärytterst sparsmakad.Syfte: Syftet var att utforska ambulanspersonalens uppfattningar av språkbarriär i mötet med patienten.Metod: Studien har genomförts med en kvalitativ, induktiv ansats. Data inhämtades genom semistrukturerade intervjuer med 18 deltagare med olika professionell bakgrund, erfarenheter, kön och åldrar. Fenomenografisk metod användes i analys av de transkriberade intervjuerna.Resultat: De variationer av uppfattningar som författarna identifierat fördelades i fyrabeskrivningskategorier.Ett positivt synsätt, Inverkan på patientmötet,Strategier för att överbrygga språkliga hinderoch En del av ett komplext förhållande.Slutsatser:Studien belyser att ett samband mellan språkbarriär och försämrad vård finns. Bristfällig kommunikation innebär att patienten riskerar att inte få lika vård på lika villkor. Ambulanspersonal agerar pragmatiskt och lösningsorienterat, i tidskritiska situationer, för att tillvarata patientens intressen och leverera säker vård. Tillgängliga hjälpmedel uppfattas varaotillfredsställande och behöver ses över. / Background: Ambulance care is a field which is becoming more and more advanced. Prehospital emergency care is characterized by quick assessments, decision making and evaluation in safe as well as unsafe environments. Correct management of the patient demands a functioning communication. Otherwise there is an increased risk of misunderstandings, diminished patient safety, adverse events and increased suffering. Language barriers have been studied extensively within intra-hospital care but research regarding the phenomenon in the ambulance care setting is utterly sparse.Aim: The aim of this studywas to explore the ambulance personnel’s perceptions of language barrier in the encounter with the patient.Methods: The study was conducted using a qualitative, inductive approach. Data was collected through semi structured interviews with 18 participants from different professions, of varying experience, sex and age. Phenomenographic method was used when analysing the transcribed interviews. Results:The variations of perceptions that the authors have identified were distributed in four categories of description: A positive outlook, Effects on the encounter, Strategies to overcome language barriersand Part of a complex relationship.Conclusions:This study highlights the presence of a relationship between language barrier and insufficient care. When communication is unsatisfactory the patient runs the risk of not receiving equal careon equal terms. Ambulance personnel’s actions are pragmatic and solution orientedin time critical situations in order to secure the patient’s interests and deliver safe care.Available tools are perceivedas inadequate and need to be re-evaluated.

Bakgrund: Målet med hälso- och sjukvården är en vård på lika villkor för alla. Ambulanssjuksköterskor möter ibland patienter påverkade av alkohol eller droger vilket kan försvåra bedömning och behandling av patienten.  Motiv: Det finns idag sparsamt med forskning inom området att vårda patienter påverkade av alkohol eller droger, denna studie har fokus på vårdandet av påverkade i en prehospital kontext.  Syfte: Syftet med studien var att beskriva ambulanssjuksköterskors erfarenheter av att i en prehospital kontext vårda patienter påverkade av alkohol och/eller droger.  Metod: Studien genomfördes med hjälp av individuella semi-strukturerade intervjuer med specialistsjuksköterskor (n=9) anställda på ambulansstationer i norra Sverige. Intervjuerna analyserades med en kvalitativ innehållsanalys. Det resulterade i tre kategorier innehållande underkategorier. Resultat: Resultatet visar att ambulanssjuksköterskors erfarenheter av att vårda patienter påverkade av alkohol eller droger handlade om: Att bemästra det svåra vårdandet som innebar att ambulanssjuksköterskor upplevde att alkohol och droger komplicerade vårdandet och att det krävdes en handlingsberedskap för att bemästra. Att värna om en trygg och säker arbetsmiljö innebar att möta och hantera aggressiva situationer med fokus på den egna säkerheten. Att sträva efter god och lika vård var viktigt för ambulanssjuksköterskorna genom att följsamt bemöta patienter påverkade av alkohol eller droger. Konklusion: Studien tydliggör att ambulanssjuksköterskor behöver ha ett öppet förhållningssätt och bemöta och bedöma alla lika. Den prehospitala vården handlar många gånger om problemlösning, i synnerhet i vården av påverkade då de kan behöva hantera aggressiva situationer genom ett följsamt bemötande, skapa ett gott omhändertagande. / Background: The purpose of Swedish healthcare is equal care for everyone in the society. Ambulance nurses sometimes meet patients affected by alcohol or drugs, which may complicate the assessment and treatment of the patient Motive: There is currently a small amount of research in the field of caring for patients affected by alcohol or drugs, thus, this study has focus on the care of those patients in a prehospital context. Aim: The aim of the study was to describe the ambulance nurses’ experiences of caring for patients affected by alcohol and/or drugs in a prehospital context. Methods: The study was conducted using individual semi-structured interviews with specialist nurses (n=9) employed in ambulance stations in northern Sweden. The interviews were analyzed with a qualitative content analysis. This resulted in three categories containing subcategories.  Result: The results show that ambulance nurses’ experiences of caring for patients affected by alcohol or drugs were about: To master the difficult care which meant that ambulance nurses experienced that alcohol and drugs complicated the care and that readiness for action was required to master. To protect a safe and secure work environment meant meeting and managing aggressive situations with a focus on one’s own safety. To strive for good and equal care was important for the ambulance nurses by responsibly responding to patients under the influence of alcohol or drugs. Conclusion: The study clarifies that ambulance nurses need to have an open approach and treat and assess everyone equally. Prehospital care is often about problem solving, especially in the care of patients influenced by alcohol or drugs they may need to deal with aggressive situations through a compliant approach, creating good care.

Introduktion: Forensisk omvårdnad blir ett allt mer aktuellt ämne för hälso- och sjukvårdspersonal då brottsliga handlingar ökar i dagens samhälle. Forensisk omvårdnad beskrivs som en specialitet både inom omvårdnad och rättsmedicin. Att bedöma, dokumentera och behandla skador, beträda eventuell brottsplats på korrekt sätt och vetskap om var eventuella fynd kan finnas som tyder på att ett brott har begåtts är exempel på vad som ingår i den forensiska omvårdnaden. Ambulanspersonal arbetar i många olika miljöer och situationer vilket innebär att de omedvetet eller medvetet kan behöva beträda en brottsplats. Syfte: Att beskriva ambulanspersonalens erfarenheter av forensisk omvårdnad vid misstänkt eller bekräftad brottsplats. Metod: Kvalitativ intervjustudie med ambulanssjukvårdare, sjuksköterskor och ambulanssjuksköterskor. Totalt 13 personer deltog rekryterande från hela Sverige. Intervjuerna analyserades med kvalitativ innehållsanalys. Resultat: Analysen resulterade i fem underkategorier: Prioritering är att rädda liv, Vikten av den egna tryggheten och säkerheten, Varierande förutsättningar i att beträda och agera, Strävan efter att inte förstöra bevismaterial och Bristande kunskap och utbildning. Av dessa skapades därefter en kategori: Att hantera forensisk omvårdnad i med och motgång på misstänkt eller bekräftad brottsplats. Slutsats: Ambulanspersonalens primära fokus är att rädda liv oavsett om de arbetar på en brottsplats. Trygghet och säkerhet främjar omhändertagandet av patienten, men ambulanspersonalen har bristande kunskap i hur platsen ska beträdas och hur bevismaterial skall behållas intakt. Av den anledningen är det betydande att implementera utbildning och riktlinjer för att stödja ambulanspersonalen i att hantera dessa situationer på bästa sätt. Ytterligare forskning i området är behövs för att kunna ge mer kunskap i området.

Bakgrund: Ambulanssjukvården har utvecklats mycket under det senaste århundradet från att vara en transportorganisation till att faktiskt kunna utföra högspecialiserad vård på väg till sjukhus. Detta innebär även att kraven ökat på de yrkesverksamma inom ambulansen. Som nyexaminerad sjuksköterska kan upplevelsen av att gå från teori till praktik vara utmanande, inte minst inom ambulanssjukvården. Syfte: Att beskriva nyexaminerade sjuksköterskors upplevelser av att arbeta på ambulansen som första anställning. Metod: En kvalitativ studiedesign användes. Data samlades in genom semistrukturerade intervjuer. Analysen genomfördes som en kvalitativ innehållsanalys med induktiv ansats, och i resultatet presenterades det manifesta innehållet. Resultat: Presenteras i tre huvudkategorier: Ett nytt sammanhang; att gå från teori till praktik, Vikten av kunskap och erfarenhet, Vikten av stöd från kollegor och verksamheten. Nyexaminerade sjuksköterskor upplevde rädsla men även en personlig utveckling av att börja jobba inom ambulanssjukvården direkt efter examen. Det var flera faktorer som spelade in på deras upplevelser av arbetet. Det upplevde helhetsbedömningar av patienter som en utmaning medan stöd från mer erfarna kollegor och utbildning från verksamheten upplevdes som värdefullt. Slutsats: Sjuksköterskor tog upp positiva och negativa aspekter av att vara nyexaminerad sjuksköterska och även vilka aspekter som främjade deras utveckling inom verksamheten. Detta kan vara viktigt att ta till beaktning för att upprätta ett bra inskolningsprogram för nyanställda.

Elektrokardiogram (EKG) är ett vanligt förekommande hjälpmedel för diagnostik i ambulanssjukvården. Att kunna tolka EKG korrekt är av vikt för att säkerställa en säker vård för patienten. Tidigare forskning om ambulanssjuksköterskors erfarenheter av att tolka EKG saknas. Syftet med studien är att beskriva ambulanssjuksköterskornas erfarenheter av att tolka EKG i samband med prehospital vård. Studien är av kvalitativ design med ostrukturerade intervjuer och induktiv ansats. Tolv intervjuer med ambulanssjuksköterskor genomfördes. Kvalitativ innehållsanalys användes för att analysera resultatet som resulterade i tre generiska kategorier med två till fyra subkategorier vardera. Studien visar att ambulanssjuksköterskorna erfar en personlig utveckling, ett organisatoriskt stöd och beaktar vårdmötet vid tolkning av EKG. Erfarenheten är att två olika dimensioner, den existentiella dimensionen och den strukturella dimensionen, påverkar ambulanssjuksköterskorna vid tolkning av EKG i samband med prehospital vård. Ett korrekt tolkat EKG kan ge patienten bättre förutsättningar för en god vård. Enligt ambulanssjuksköterskorna i studien tycks arbetslivserfarenhet ge mer kunskap inom EKG-tolkning, vilket skiljer sig från tidigare forskning. Kontinuerlig utbildning inom EKG-tolkning kan troligtvis behövas. / Electrocardiogram (ECG) is a common aid for diagnostic work up in ambulance care. To be able to interpret the ECG correctly it is important to ensure a safe care for the patient. Previous research regarding ambulance nurses’ experience of interpretating the ECG is lacking. The aim with the study was to describe ambulance nurses’ experiences of interpretating the ECG in association with prehospital emergency care. The study is of qualitative design with unstructured interviews and an inductive approach. Twelve interviews with ambulance nurses were carried out. Qualitative content analysis was used to analyze the findings which resulted in three generic categories with two to four subcategories each. The study showed that the ambulance nurses experience a personal development, an organizational support and consider the care meeting when interpretating ECG. The experience is that two different dimensions, the existential dimension and the structural dimension, affect the ambulance nurses when interpretating the ECG in association with prehospital emergency care. A correctly interpretated ECG can give the patient better conditions for a good care. According to the ambulance nurses in the study work experience seem to give more knowledge in ECG-interpretation, which differs from previous research. Continuous education in ECG-interpretation is probably required.