I denna uppsats har vi studerat 12 tingsrättsdomar från åren 2017 - 2019, där tingsrätten avgjort frågan om vårdnad, boende och umgänge där den ena föräldern dömts för våldsbrott (bl.a. misshandel och olaga hot) mot den andre föräldern och/eller deras barn. Vi har studerat hur tingsrätten dömer utifrån föräldrabalken 6 kap. 2 a §, men även undersökt i vilken utsträckning tingsrätten har dömt som socialtjänsten föreslagit i sin vårdnadsutredning och vilka de huvudsakliga skälen har varit när tingsrätten upplöst den gemensamma vårdnaden. Resultatet visar att tingsrätten har lutat sig mot bestämmelserna i FB 6 kap. 2 a § i samtliga domar utom i ett fall. Endast i undantagsfall har tingsrätten haft huvudfokus på det våld som inträffat. I de flesta av domarna har förekomsten av våld verkat vara av underordnad betydelse i jämförelse med barnets behov av en nära och god kontakt med båda sina föräldrar. I vår studie har vi även undersökt hur tingsrätten förhåller sig till barnets vilja, med beaktande av barnets ålder och mognad. Endast i en dom skrev tingsrätten att hänsyn måste tas till barnets åsikt med beaktande av barnets ålder och mognad. I det fallet var barnet 14 år. Då det kommer till tingsrättens resonemang kring om den gemensamma vårdnaden ska bestå eller upplösas, kunde vi se att föräldrarnas samarbetsförmåga har haft en större påverkan på utfallet än faktumet att en förälder är dömd för våldsbrott inom familjen. Vad gäller huruvida tingsrätten dömer som socialtjänsten föreslagit, kunde vi se att tingsrätten mestadels dömde som socialtjänsten föreslagit gällande vårdnaden och var barnet skulle ha sitt stadigvarande boende. Angående frågan om huruvida barnet skulle ha umgänge med föräldern som utövat våld, skiljde sig dock tingsrättens dom från socialtjänstens förslag. I en tredjedel av domarna var socialtjänstens förslag på beslut att inget umgänge skulle ske mellan barnet och föräldern som utövat våld. I samtliga av dessa vårdnadsmål dömde tingsrätten ändå till umgänge mellan barnet/barnen och den förälder som dömts för våldsbrott inom familjen. En av studiens slutsatser är att barn, trots att de i lagens mening har en viss makt och rättigheter, i praktiken i princip saknar makt att påverka sin egen livssituation i vårdnadstvister där frågan om vårdnad, boende och umgänge avgörs. Den makten verkar näst intill uteslutande tillhöra vuxna. / In this essay, we have studied twelve district court judgments from 2017 - 2019, where the district court decided on custody, residence and contact. In these cases, one parent has been convicted of abuse against the other parent and/or their children, which includes assault and unlawful threats. We have investigated the extent to which the district court has ruled in favour of the proposals of social services in its custody investigation and what the main reasons have been when the district court dissolved the legal joint custody. The results show that the district court has relied on the provisions of föräldrabalken chapter 6, 2 a §, in all judgments except one. Only in unique cases, the district court has had its main focus on the violence that has occurred. In most of the judgments, the incidence of violence seems to be of secondary importance compared to the child's need for a close and good contact with both of his/her parents. In our study, we have also investigated how the district court relates to the child's will, taking into account the child's age and maturity. Only in one judgment did the district court write that the child’s opinion must be taken into account, due to the age and maturity of the child. In that case, the child was 14 years old. When it comes to the district court's reasoning on whether legal joint custody should be upheld or dissolved, we could observe the parents' ability to cooperate had a greater impact on the outcome than the fact one parent has been convicted of domestic violence within the family. The district court mostly rules in accordance with what social services had proposed regarding custody and residence. However, regarding the question of whether the child should have contact with the parent who has been violent in the past, the district court has ruled against the proposals of social services. In a third of the judgements, social services advised that no contact should take place between the child and the parent who had been violent. In all of these custody cases, the district court ruled to allow visitation between the child and the parent convicted of domestic violence. One of the study's conclusions is that, although children in the sense of the law both have a certain power and rights, are nevertheless almost powerless to influence their own life situation in custody disputes where the issue of custody, housing and visitation is decided. That power, to influence the child's life, seems to belong to the adults.

Bestämmelserna om flyttningsförbud återfinns i 24 och 27 §§ lag (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU). Enligt 24 § LVU får förvaltningsrätten meddela ett flyttningsförbud om det finns en påtaglig risk för att barnets hälsa eller utveckling skadas vid en flyttning från familjehemmet. Om det är sannolikt att ett flyttningsförbud behövs och rättens beslut inte kan avvakta med hänsyn till risken för barnets hälsa eller utveckling får socialnämnden besluta om ett tillfälligt flyttningsförbud, se 27 § LVU. I 28 § LVU stadgas att ett beslut om tillfälligt flyttningsförbud ska underställas förvaltningsrätten. Utifrån teoribildningen om stigbundenhet kan en problematik med beslut om flyttningsförbud urskiljas. Stigbundenhet innebär att tidigare beslut bildar en utgångspunkt för senare beslut. Huvudsyftet med uppsatsen är dels att utreda i hur många beslut om flyttningsförbud socialnämnden har fått ett tillfälligt flyttningsförbud fastställt innan förvaltningsrätten meddelar ett flyttningsförbud, dels att studera antalet mål kammarrätten kommer till samma beslut som förvaltningsrätten i en process om flyttningsförbud. Om förvaltningsrätten och kammarrätten i många mål kommer till samma beslut undersöker uppsatsen om det vid beslut om flyttningsförbud finns en risk för stigbundenhet. Finns det en risk för stigbundenhet granskar uppsatsen ifall domstolen beslutar om flyttningsförbud trots att det inte är motiverat av principen om barnets bästa. Ett delsyfte med uppsatsen är att kartlägga vid vilka situationer och varför ett flyttningsförbud meddelas och ett tillfälligt flyttningsförbud fastställs. Ännu ett delsyfte med uppsatsen är att konstatera hur bestämmelsen om flyttningsförbud fungerar i praktiken och om förändringar av gällande rätt borde ske. En rättsdogmatisk metod används i uppsatsen för att utreda gällande rätt när det gäller regleringen om vård av barn och speciellt hur bestämmelserna om flyttningsförbud tillämpas. För att konstatera hur bestämmelsen om flyttningsförbud fungerar i praktiken och om förändringar av gällande rätt borde ske nyttjas en kritisk rättsdogmatisk metod. För att besvara uppsatsens huvudsyfte, delsyften och frågeställningar studeras domar där både förvaltningsrätten och kammarrätten prövat frågan om tillfälligt flyttningsförbud eller flyttningsförbud i sak. Utifrån resultatet av rättsfallsstudien är det befogat att konstatera att det finns en risk för stigbundenhet vid beslut om flyttningsförbud. Det finns en risk för stigbundenhet eftersom förvaltningsrätten och kammarrätten tog samma beslut i 85 % av målen och kammarrätten i en av fyra domar mer eller mindre endast hänvisade till förvaltningsrättens bedömning. I åtminstone majoriteten av domarna i rättsfallsstudien tog förvaltningsrätten och kammarrätten ett beslut som är i linje med barnets bästa. Rättsfallsstudien visar att ett flyttningsförbud i regel meddelas, när vårdnadshavaren uttryckt att den tänker eller vill hämta barnet från familjehemmet, efter en sammanvägning av diverse omständigheter. Det mest centrala vid bedömningen var barnets anknytning till familjehemmet och den risk för skada en separation skulle innebära för barnet. Det är genom rättsfallsstudien möjligt att se ett mönster för när ett flyttningsförbud anses behövligt. Bestämmelsen om flyttningsförbud verkar därmed fungera någorlunda. För att bestämmelsen om flyttningsförbud ska fungera mer tillfredställande borde dock en förändring av gällande rätt ske. / The regulations on prohibiting the relocation of a child in preventive care are found in sections 24 and 27 of the Care of Young Persons Act (1990: 52, LVU). According to section 24 LVU, the Administrative Court may issue a prohibition to relocate a child if there is a significant risk that the child's health or development could be damaged by the relocation from the family home. If it is plausible that a relocation ban is needed and the court's decision cannot wait, with regard to the risk for the child's health or development, the Social Welfare Committee may decide on a temporary relocation ban, see section 27 LVU. Section 28 LVU, stipulates that a decision on a temporary relocation ban shall be submitted to the Administrative Court. Based on a theory of path dependence a problem with decisions about a relocation ban can be distinguished, as the concept of path dependence entails that earlier decisions influence later decisions. The main purpose of the thesis is partly to investigate in how many cases the Social Welfare Committee has temporarily prohibited the relocation of a child before the Administrative Court announces a relocation ban, and partly to study the number of cases the Administrative Court of Appeal comes to the same decision as the Administrative Court in a relocation ban process. If the Administrative Court and the Administrative Court of Appeal come to the same decision in multiple cases the thesis will examine whether there is a risk of path dependence. If there is a risk of path dependence the thesis will further examine whether the court decides to prohibit the relocation of a child even though it is not justified by the principle of the best interests of the child. A subsidiary purpose of the thesis is to map out in which situations and why the court announce a relocation ban and establish a temporary relocation ban. Another subsidiary purpose of the thesis is to establish how the regulation of the relocation ban works in practice and if changes to applicable law should take place. A legal dogmatic method and a critical legal dogmatic method is used in the thesis. To answer the thesis' main purpose, subsidiary purposes and research questions, decisions from both the Administrative Court and the Administrative Court of Appeal about temporary relocation ban and relocation ban are examined.  Based on the results of the case study it is justified to state that there is a risk of path dependence when the court decides on a relocation ban. There is a risk of path dependence because the Administrative Court and the Administrative Court of Appeal made the same decision in 85 % of the cases. Another factor that signifies a risk of path dependence is that the Administrative Court of Appeal in one out of four verdicts more or less only referred to the Administrative Court's assessment. In at least the majority of the verdicts the Administrative Court and the Administrative Court of Appeal made a decision that is in line with the best interests of the child. The case study shows that the court usually announces a relocation ban, when the child’s guardian expresses that he or she intends or wants to move the child from the family home, depending on different circumstances. The most central circumstance was the child's connection to the family home and the risk of harm when separated. Through the case study it is possible to see a pattern for when a relocation ban is considered necessary. Thus, it can be concluded that the provision on the relocation bans seems to work reasonably well. However, to make the provision on the relocation ban function more satisfactorily a change in the applicable law should take place.

No description available.

Syftet med denna uppsats har varit att undersöka vilka faktorer som styr socialsekreterares arbete med barns rätt och delaktighet samt vilken betydelse barnkonventionen har i socialsekreterarens arbete och om det har skett någon förändring sedan barnkonventionen inkorporerades som lag.  Studien baserades på fem kvalitativa semistrukturerade intervjuer. Tre av intervjuerna genomfördes med personer som arbetar som socialsekreterare och två intervjuer med personer som i dagsläget arbetar som biträdande enhetschefer på en familjeenhet. Resultatet av studien har bearbetats utifrån en tematisk analys, för att sedan analyseras utifrån de teoretiska perspektiven systemteori, ekologisk systemteori och gräsrotsbyråkrati samt de teoretiska begreppen barnperspektiv och barns perspektiv. Det som framkommit av studien gällande våra frågeställningar om faktorer som möjliggör och hindrar socialsekreteraren i arbetet för barnets rätt och barnets bästa, har summerats i två huvudteman med tillhörande subteman. Resultatet av studien har visat att barnkonventionen länge varit en självklar del i socialsekreterarens arbetssätt, både praktiskt och teoretiskt. Därför har lagförandet av barnkonventionen inte gjort någon större skillnad hos socialsekreterarna på familjeenheten. Däremot visar studien att de större förändringarna som skett efter att barnkonventionen blivit lag snarare handlar om andra aktörers arbete, vilket i sin tur har medfört en betydande skillnad i socialsekreterarnas arbete för barnets rättigheter och bästa. Studiens övergripande slutsatser kan sammanfattas i följande punkter; Samhällssystemen styr socialsekreterarens förutsättningar att utföra sitt arbete, Barnkonventionen har gett verktyg för andra aktörer att inta ett barnrättsperspektiv, De organisatoriska förutsättningarna på varje enhet spel en stor roll samt Politikens prioriteringar påverkar socialsekreterarens förutsättningar i stor utsträckning. Avslutningsvis visar resultatet av vår studie att det är många andra faktorer än bara lagar som påverkar förutsättningarna för att socialsekreteraren ska kunna utföra sitt arbete på ett adekvat sätt och att det i nuläget finns fler hinder än möjligheter för en socialsekreterare att arbeta för barnets rättigheter och bästa. / The purpose of this thesis has been to investigate the factors that are influencing govern social workers' work with children's rights and participation and the importance of the Convention on the Rights of the Child in the work of social workers and whether any changes has occurred since the Convention on the Rights of the Child was incorporated into law. The study was based on five qualitative semi-structured interviews, three of which were conducted with social workers and two with current assistant unit managers in a family unit. The empirical data was analysed using thematic analysis, and the analysis was guided by the theoretical perspectives of systems theory and street level bureaucracy, as well as the theoretical concepts of child perspective and children's perspective. The study has shown that the Convention on the Rights of the Child has always played a natural part in the social workers' working methods, both practically and theoretically. However, the study also reveals that the major changes that have occurred since the Convention on the Rights of the Child became law are more related to the work of other actors rather than the social workers encountered in this study.  The overall conclusions of the study can be summarized in the following points; Social systems determine the social worker's ability to perform their work, Political priorities affect the social worker's conditions to a great extent, The Convention on the Rights of the Child has provided tools for other actors to adopt a child rights perspective, The organizational conditions in each unit play a major role. In conclusion, the results of our study show that there are many factors other than just laws that affect the conditions for the social worker to be able to perform their work adequately, therefore there are currently more obstacles than opportunities for a social worker to work for the rights and best interests of the child.

År 2021 trädde en ny lag om barnfridsbrott i kraft, vilket innebär att det är straffbart att barn bevittnar brott i nära relationer. Studiens syfte var att undersöka socialsekreterares upplevelser och erfarenheter av hur barnfridsbrottslagen påverkat det praktiska arbetet med barn som har bevittnat våld i nära relationer. För att uppnå syftet valdes en kvalitativ ansats och sju semistrukturerade intervjuer med socialsekreterare genomfördes. Empirin analyserades med hjälp av en kvalitativ innehållsanalys. Som teoretisk utgångspunkt för analysen valdes organisationsteori ur ett Human Resource-perspektiv samt begreppen “barnperspektivet” och “barnets bästa”. Resultatet tolkades även mot bakgrund av tidigare forskning om barnfridsbrottslagen och socialtjänstens praktiska arbete med barn som upplevt våld. Resultatet visade att ett fåtal av socialsekreterarna upplevde sig ha tillräckligt med kunskap om lagstiftningen och majoriteten önskade mer kunskap. De mest påtagliga förändringarna i arbetet efter införandet av lagen var att socialsekreterare bör överväga om polisanmälan ska göras, det blir tydligare i kommunikation med föräldrar att det är brottsligt för barn att bevittna våld samt att lagen möjliggör att kunna bryta det våldsamma mönstret. De mest framträdande utmaningarna var att det krävs ett grundbrott, att det är svårt att närma sig våldsproblematiken med både föräldrar och barn samt att polisförhör tenderar att dröja. Förbättringsmöjligheter som socialsekreterare önskade var tydligare beskrivningar på; centrala begrepp och ansvarsfördelningar mellan olika professioner. Slutsatsen var att socialsekreterare är i behov av mer stöd och resurser för att kunna arbeta med barnfridsbrottslagen på bästa sätt och för att de ska kunna ha en samsyn kring arbetet. / In Sweden, since 2021, it is illegal to let children witness domestic violence. In this qualitative study, we investigate social workers’ experiences regarding the question of how the respective law affects their work with children and adolescents. We conducted seven semi-structured interviews with social workers. The data was analyzed through a qualitative content analysis. The theoretical starting point of the analysis was organization theory from a Human Resource-perspective and the concepts “child perspective” and “best interest of the child”. We also refer to previous research on the new law and the practical work of the social services. The results of the study show that a few social workers feel that they have enough knowledge of the legislation and the majority wish for more knowledge. The most obvious change is that social workers need to consider filing a police report, that it can be clearly communicated that it is criminalized to let children witness domestic violence and a possibility to break the violent pattern. Challenges with the law was that a fundamental crime is required, to approach the problem of violence with parents and children and that police interrogation tends to be delayed. Suggestions for improvements are clearer descriptions of central concepts and distribution of responsibilities between different professions. The conclusion was that social workers need additional support and resources to be able to work with the new law in the best way to be able to have a consensus regarding the work.

The purpose of this qualitative study is to highlight how children who commit crimes are constructed in a social legal context. Critical children´s rights theory and socialconstructionism were used to process and analyze the material. 33 judgements in compulsory custody cases concerning children from Stockholm´s administrative court from the year 2021 were analyzed. Only children taken into care due to criminal activities were included in the study. The subject of this study is how narratives about children who commit crimes, the child´s needs and situation are constructed in administrative courts´judgments. The study is divided into two parts, a description of the legal framework, and an analysis of the judgments. The conclusions are that the Convention on the Rights of the Child seems to have a limited role in the courts practical applications and the basis on which these decisions rest, and the construction of the children in the legal system is greatly influenced by the legal framwork and context. How the professionals talk and write about the child in the process can affect the child´s view of itself, its identity creation and, by extension, its opportunity to reintegrate into society, which is the goal.

The Convention on the rights of the child (CRC) stipulates a set of rights for all children and declares that all national legislation should be in compliance with the convention. The CRC states that the best interests of the child shall be of primary consideration in all actions concerning children; that every child has the right to protection of their family relations as well as the right to know about its parents. The purpose of this study is to investigate how well does the Swedish regulation of establishing legal parenthood comply with the child’s family oriented rights stipulated by the CRC. The study uses a critical legal dogmatic method and is analysed from a theory of the best interests of the child principle. The result shows that the Swedish law strongly protects the child’s right to know about his/her genetic origin. However, the findings illustrate that the mentioned right is often seen as synonymous for what is best for the child, and therefore leaves no space for questioning other aspects that may affect the child’s well-being. Furthermore the results demonstrate that the Swedish family law mainly protects hetero normative families where none of the parents has changed their legal gender. The further away from this norm that the child’s family is, the more complicated it is to establish legal parenthood and therefor harder to protect the child’s right to its family relations. The paper argues that the Swedish family law hence leaves little space for what could be seen as the best interest of a specific child in a specific context, and by doing so diverges from the CRC which advocates contextually when analysing what is best for the child. The paper concludes that a more flexible law where the best interests of the child can be taken into account in greater extent could secure the rights of the child more effectively.

This paper examines how a group of preschool teachers describe their work with transitions in preschool, between departments, from the best interest of the child. The study uses semi-structured interviews, conventional qualitative content analysis, and the hermeneutic spiral. The selection consists of preschool teachers from various preschools in Sweden working on departments with children aged 1-4 years, 1-3 years, and 1-2 years. The purpose is to demonstrate how preschool teachers within the same preschool can create continuity in children's development and learning from one department to another. Results show that group size and resources sometimes conflict with what teachers perceive as quality and individual children's needs. In the selection process, the most crucial factor was the child's social development and maturity, as well as maintaining friendships. In cases where children needed to move to another department due to logistics, teachers evaluated if the child was "ready." However, it was clear that some children who were not ready still had to move due to the number of children. The study also shows that the preschool teachers had different time frames for transitions and planning. While some had a specific time of the year for transitions, others had them throughout the year. The conditions for transitions varied depending on how the operations were structured. Finally, the study concludes that preschool teachers need more time to plan, prepare, and execute well-planned transition visits to avoid frustration. Overall, this paper highlights how preschool teachers work with transitions, the factors affecting the decision-making process, and the challenges of creating continuity in children's development and learning. Despite practical challenges and limitations, teachers strove to make decisions in the best interest of both the children and the preschool. / Den här uppsatsen undersöker hur en grupp förskollärare beskriver sitt arbete med övergångar i förskolan, mellan avdelningar, utifrån barnets bästa. Studien använder sig av semistrukturerade intervjuer, konventionell kvalitativ innehållsanalys och den hermeneutiska spiralen. Urvalet består av förskollärare från olika förskolor i Sverige som arbetar på avdelningar med barn i åldrarna 1-4 år, 1-3 år, och 1-2 år. Syftet är att visa hur förskollärare inom samma förskola kan skapa kontinuitet i barns utveckling och lärande från en avdelning till en annan. Resultaten visar att gruppstorlek och resurser ibland strider mot vad lärare uppfattar som kvalitet och individuella barns behov. I urvalsprocessen var den mest avgörande faktorn barnets sociala utveckling och mognad, samt att upprätthålla vänskap. I de fall barn behövde flytta till en annan avdelning på grund av logistik, utvärderade lärare om barnet var "färdigt". Det stod dock klart att en del barn som inte var redo ändå måste flytta på grund av antalet barn. Studien visar också att förskollärarna hade olika tidsramar för övergångar och planering. Medan vissa hade en specifik tid på året för övergångar, hade andra det under hela året. Förutsättningarna för övergångar varierade beroende på hur verksamheten var uppbyggd. Slutligen drar studien slutsatsen att förskollärare behöver mer tid för att planera, förbereda och genomföra välplanerade övergångsbesök för att undvika frustration. Sammantaget belyser denna uppsats hur förskollärare arbetar med övergångar, de faktorer som påverkar beslutsprocessen och utmaningarna med att skapa kontinuitet i barns utveckling och lärande. Trots praktiska utmaningar och begränsningar strävade lärare efter att fatta beslut i både barnens och förskolans bästa intresse.

Extensive research has been conducted about district courts granting abusive parents visitation rights, but less research has been done about an abusive parent being awarded sole custody of the child. This study is a discourse analysis aimed at examining how Swedish courts resonate when they award sole custody to a parent accused of abuse against a child or the other parent. In addition to this, the aim was to study how the courts take the child’s best interests, and right to have their views regarded, into account when reaching a verdict in custody cases. The result has shown that the court tends to focus on the child’s need for a good relationship with both parents, rather than the child’s own opinions, wishes and the potential risks caused by an abusive parent. Furthermore, the court tends to dismiss the child’s and the abused parent’s reports of abuse as untruthful. In the course of the analysis we have discovered that the court might see the abused child’s reports as deceptive for two reasons: either that the child isn’t considered to be competent enough to understand what it just expressed, or that the child has been coerced by the abused parent to express certain opinions. Additionally, the court sometimes uses the abused parent’s statement against them as a reason for them not being an appropriate custodian. The allegations of abuse can also be seen as a way for the abused parent to be granted sole custody. In conclusion, our result indicates that a child’s need for both parents is seen as the main reason for one parent to be awarded sole custody, which is aligned with the discourse of good contact. The risk of a child not having a relationship with both parents is considered to be greater than the risk of the child being abused and the abuse is therefore considered a non-risk, which aligns with the discourse of non-risk. If the court is to take the child’s views into account when reaching a decision, they must be considered as competent and truthful in their statements. As our results have shown, the court relying on the child’s statement is rarely the case. / Det har gjorts mycket forskning om att tingsrätter ger våldsamma föräldrar umgängesrätt, men mindre forskning har gjorts om att en våldsam förälder anförtros ensam vårdnad om barnet. Denna studie är en diskursanalys med syfte att undersöka hur svenska domstolar resonerar när de anförtror ensam vårdnad till en förälder som har anklagats för våld mot ett barn eller den andra föräldern. Förutom detta så var syftet också att studera hur domstolarna tar barnets bästa, och deras rätt komma till tals och bli lyssnade på, i beaktande när de kommer fram till ett beslut i vårdnadsmål. Resultatet har visat att domstolen tenderar att fokuserar på barnets behov av en god kontakt med båda föräldrarna, snarare än barnets egna åsikter, önskningar och den potentiella risk som en våldsam förälder kan medföra. Fortsättningsvis så har domstolen en tendens att förklara bort barnets och den våldsutsatta förälderns uppgifter om våld med att de är icke trovärdiga. Genom analysens gång så har vi upptäckt att domstolen kan anse att barnets uppgifter är icke trovärdiga av två anledningar: antingen att barnet inte ses som kompetent nog att förstå vad den precis har uttryckt, eller att barnet har blivit påverkat av en förälder att berätta diverse saker. Dessutom så använder domstolen ibland den våldsutsattas förälderns uppgifter emot den som en anledning för att den föräldern inte är en lämplig vårdnadshavare. Anklagelserna om våld kan också ses som ett sätt för den våldsutsatta föräldern att anförtros ensam vårdnad. Risken för att barnet inte får en god kontakt med båda föräldrarna anses vara mer betydande än risken för att barnet blir utsatt för våld och våldet anses därmed vara en icke-risk, vilket går i linje med icke-riskdiskursen. Om domstolen ska ta barnets synpunkter i beaktande när de kommer fram till ett beslut måste barnet anses vara kompetent och pålitlig i sina utsagor. Som vårt resultat har visat så förekommer det sällan att domstolen förlitar sig på barnets uppgifter.

Syftet med studien är att bidra med kunskap kring hur diskurser konkurrerar om vad som är barns bästa och hur dessa styr tingsrättens beslut vid vårdnadstvister när det finns uppgifter om pappans våld mot mamma och eventuellt barn. Det empiriska materialet utgick ifrån 14 domar där det fanns uppgifter om pappans våld inom familjen. Tingsrätten hade som uppgift att döma huruvida vårdnaden skulle vara gemensam eller ensam för föräldrarnas gemensamma barn. Studien är kvalitativ och Norman Faircloughs diskursanalys används både som teori och metod tillsammans med socialkonstruktionism, med betoning på genus som social konstruktion. Resultatet i studien visar på två diskurser som tingsrätten motiverar sina beslut utifrån, där båda syftar till att argumentera eller göra trovärdigt vad som är för barnets bästa. I ”behovsdiskursen” betonas vikten av en god och nära relation till båda föräldrarna, emedan ”riskdiskursen” betonar risken för att barnet kan fara illa. Dessa två diskurser påverkar domstolens syn på föräldrarnas samarbete, vilket i sin tur påverkar tingsrättens beslut om gemensam respektive ensam vårdnad. Även på vilket sätt tingsrätten tar upp våldet och benämner våldet påverkas också utifrån vilken av de två diskurserna som råder. Inom behovsdiskursen bedömdes samarbetet som tillräckligt bra vid minsta möjliga tecken på att föräldrarna kunde enas i olika gemensamma beslut rörande barnet, vilket resulterade i gemensam vårdnad. Uppgifter om våld från pappan omformulerades eller omnämndes aldrig, vilket gjorde att våldet inom behovsdiskursen förminskades och fick en underordnad betydelse. Inom riskdiskursen bedömdes det svåra samarbetet mellan föräldrarna utgöra en risk för att barnet skulle fara illa, vilket gjorde att utfallet här blev ensam vårdnad. Inom riskdiskursen synliggjordes och problematiserades våldet i mycket högre grad. / The purpose of the study is to contribute with knowledge about how discourses compete for what is in the best interests of the child and how these govern the district court's decisions in custody disputes when there is information about the father's violence against the mother and any children. The empirical material was based on 14 judgments where there was information about the father's violence within the family. The district court's task was to judge whether custody should be joint or single for the parents' common children. The study is qualitative and Norman Fairclough's discourse analysis is used both as a theory and method together with social constructionism with emphasis on a gender perspective as an additional theory. The results of the study show two discourses from which the district court justifies its decisions, there both aim to argue or make credible what is in the best interests of the child. The “Discourse of needs” emphasizes the importance of a good and close relationship with both parents, while the “Discourse of risk” emphasizes the risk that the child may be harmed. The court's reasoning regarding the parents' cooperation is affected by which of the two discourses prevails. The way in which they address the violence and denominates it violence is also affected on the basis of the discourse on which the court is based. Violence tended to be deminished in both discourses, however, it became clear within the discourse of needs.