Syftet med denna studie är att närma sig 3–5 åriga barns perspektiv på den fria leken i förskolans inomhusmiljö. Genom observation i selektivt återkommande form har vi studerat barnen i den fria leken och därefter med fenomenologi som teoretisk utgångspunkt analyserat hur deras görande kan förstås som uttryck för mening och som uttryck för deras perspektiv på den fria leken. Syftet har brutits ner till de undersökningsbara frågeställningarna: vad visar sig meningsfullt för barnen i den fria leken? Vilka essenser framträder för barnen av fenomenet fri lek? Resultatet visar att de essenser som framträder för barnen av fenomenet fri lek är gemenskap, leken och känslan vilket utgör de tre kategorier som induktivt reducerades fram ur observationsmaterialet. Dessa essenser svarar också på frågan vad som visar sig meningsfullt för barnen i den fria leken. Analysen visar att barnen i den fria leken ser mening i gemenskap med andra barn, en specifik lek och även i den bubblande, härliga känslan som vi sett ofta uppstår i barns lek. Våra slutsatser av denna studie är att meningen med att leka för barnen när de själva får välja är att skapa gemenskap med andra barn, leka en specifik lek eller att skapa eller upprätthålla en positiv och härlig känsla som uppstår när de leker. Slutsatsen av denna studie är även att det i förskolan behöver skapas tid och rum för barnen att mötas i egeninitierad lek där de kan dela gemenskap, specifika lekar eller känslor med varandra.

Barns rätt till fysisk integritet är ett kontroversiellt ämne. Det förknippas ofta med beröring av sexuell karaktär, men sällan med den vardagliga fysiska kontakt som förekommer i förskolan. Syftet med studien är därför att bidra med kunskap om hur barns rätt till fysisk integritet kan respekteras i förskolan, genom att undersöka hur några barn resonerar kring fysisk integritet i vardagliga interaktioner. Vad identifierar barn för strategier som gör att barns rätt till fysisk integritet kan respekteras i vardagliga barn-barn-interaktioner? Vad identifierar barn för strategier i barn-vuxen-interaktioner? För att nå barns resonemang används en metodkombination av forumspel och barnsamtal som datainsamlingsmetod. Studiens resultat visar att barn identifierar strategierna säga ifrån, be om ursäkt och fråga om samtycke i vardagliga interaktioner mellan barn, och be om ursäkt och undvika beröring i interaktioner mellan barn och vuxen. Barnen identifierar även strategier som innebär att barns fysiska integritet inte respekteras i de båda interaktionstyperna. En slutsats som kan dras av barnens resonemang är att respekten för barns fysiska integritet tycks variera och vara kompromissbar, beroende på om barn interagerar med andra barn eller med vuxna.

<p>Syftet med vår studie är att få en bild av hur elever från år 3 och år 4 uppfattar läxor och pedagogernas avsikter med dessa. Vi har utfört en kvalitativ undersökning där vi intervjuade både pedagoger och elever för att kunna göra en jämförelse mellan deras uppfattningar om läxor. Frågorna vi ställde var helhetsorienterade och höll sig inom samma tema men det har hela tiden funnits utrymme för inflikade frågor under samtalets gång. Enligt pedagogerna och eleverna är läxan en uppgift som görs utanför skolan men som är knuten till skolarbetet. Pedagogerna anser att läxan är till för repetition, färdighetsträning och att öva att ta ansvar. Eleverna menar att läxan är till för att pedagogerna ska veta vad de klarar av, och att de ska lära sig något.</p>

<p>Min första frågeställning fokuserar på föräldrarna för att förstå vilka som är Babydramas publik och varför dessa har valt att ta med sig sina barn till föreställningen. Jag undersöker om habitus och kulturellt kapital kan användas som förklaringsvariabler genom att kartlägga föräldrarnas socioekonomiska status, kulturintresse och barnsyn, samt undersöker om det finns fog för att säga att spädbarn har habitus. Metoden är intervjuenkät med kvantitativa och kvalitativa inslag samt observationer. Det kulturella kapitalet hos föräldrarna är den avgörande faktorn till varför man har sett Babydrama. Habitus är ett förkroppsligat kulturellt kapital, vilket är den urvalsmekanism som gjort att dessa personer har valt att se Babydrama. Det finns stora likheter i föräldrarnas socioekonomiska situation, kulturkonsumtion och barnsyn. De har både stort ekonomiskt och kulturellt kapital i likhet med sina egna föräldrar. Babypublikens habitus har redan börjat formas i och med besöket på Babydrama.</p><p>Min andra frågeställning handlar om barns perspektiv och barnperspektivet på barnens upplevelser av Babydrama. Jag undersöker om det fenomenologiska förhållningssättet kan tillämpas för att förstå babypublikens egna uttryck för sin upplevelse samt intervjuar föräldrarna om deras perspektiv på detsamma, samt deras syn på bebisars kulturbehov. Materialet består av observationer från Babydrama och intervjuer med föräldrarna. Babypubliken ger högsta betyg för föreställningen, vilket stämmer överens med föräldrarnas bedömning i intervjuerna. Barns perspektiv och barnperspektivet sammanfaller. Det fenomenologiska förhållningssättet är tillämpligt för denna typ av observation. Föräldrarna har olika uppfattning om bebisars kulturbehov, men kan antas konsumera mer kultur med sina barn i framtiden genom en relativt medveten inskolningsstrategi.</p>

<p>Barns Behov I Centrum (BBIC) är ett utredningsverktyg inom social- tjänsten som har haft stor framfart i Sverige de senaste åren. Det finns tre viktiga områden som verkar inom BBIC vilka är "barnets behov", "föräld- rarnas förmåga" samt "familj och miljö". Syftet med detta arbete var att undersöka hur fem socialsekreterare upplevde att dessa områden blev tillgodosedda, hur BBIC fungerat som arbetsmetod samt att undersöka vilka dessa socialsekreterare anser haft mest nytta av BBIC. En kvalitativ forskningsmetod med en fenomenologisk ansats har använts för att komma fram till resultatet. För att ta reda på vad dessa socialsekreterare ansåg genomfördes intervjuer och resultatet av studien visade att det fanns många likheter mellan de intervjuade socialsekreterarnas åsikter och att många av deras uppfattningar var i linje med den tidigare forsk- ningen. BBIC hade ökat rättsäkerheten genom den struktur verktyget medfört dock hade arbetet blivit mer tidskrävande enligt informanterna. Barnens delaktighet i utredningar hade ökat sedan BBIC´s implemente- ring genom att det blivit enklare att se barnets behov och att strukturen gjorde att barnets röst framkom i utredningen. Vem eller vilka som var mest gagnad av BBIC´s implementering framkom ingen entydig bild.</p>

<p>Syftet med undersökningen var att klarlägga om elever med särskilt stöd i matematik visste varför de fick särskild undervisning. Ett annat syfte var också att ta reda på barnens delaktighet i beslutet och vad de kände angående undervisningen och gruppindelningen. Undersökningen utgår från ett barns perspektiv därmed var ambitionen att barnens egna tankar och värderingar tydligt skulle komma fram. För att uppnå det syftet intervjuade vi sju barn i årskurs fyra. Vi utgick från tre frågeställningar: På vilket sätt har eleven varit delaktig i beslutet om särskilt stöd i matematikundervisning? På vilket sätt har eleven särskilt stöd i matematikundervisningen, enligt eleven själv? Vad känner eleven angående särskilt stöd? Vi använde oss av en kvalitativ forskningsansats med observationer och semistrukturerade intervjuer. Vi bearbetade intervjuerna utifrån de tre frågeställningarna. Resultatet blev sex stycken kategorier dessa är: ingen delaktighet, osäkerhet, stress, arbetsro, utmaning och självförtroende. Den första frågan handlar om att vara delaktig vid beslut om att vara i den lilla gruppen för att få särskilt stöd i matematik. Det visade sig att samtliga elever inte varit delaktiga vid beslutet. Den andra frågan handlar om elevens egen uppfattning om anledningar till varför den var placerad i den lilla gruppen. Samtliga elever hade olika tolkningar. Den tredje frågan handlar om elevens känslor angående att ha särskilt stöd i matematik. Någon elev kände att den lilla gruppen medförde arbetsro då ljudnivån blev lägre med färre elever. Några elever kände hjälplöshet då fröken inte hann med att hjälpa alla. Då läraren lät eleven hoppa över de uppgifter den redan kunde kände eleven att den fick en lagom utmaning. De flesta barn som intervjuades hade en positiv självkänsla när det gällde matematik. Barnen själva ansåg sig vara duktiga på matematik.</p>

Barns Behov I Centrum (BBIC) är ett utredningsverktyg inom social- tjänsten som har haft stor framfart i Sverige de senaste åren. Det finns tre viktiga områden som verkar inom BBIC vilka är "barnets behov", "föräld- rarnas förmåga" samt "familj och miljö". Syftet med detta arbete var att undersöka hur fem socialsekreterare upplevde att dessa områden blev tillgodosedda, hur BBIC fungerat som arbetsmetod samt att undersöka vilka dessa socialsekreterare anser haft mest nytta av BBIC. En kvalitativ forskningsmetod med en fenomenologisk ansats har använts för att komma fram till resultatet. För att ta reda på vad dessa socialsekreterare ansåg genomfördes intervjuer och resultatet av studien visade att det fanns många likheter mellan de intervjuade socialsekreterarnas åsikter och att många av deras uppfattningar var i linje med den tidigare forsk- ningen. BBIC hade ökat rättsäkerheten genom den struktur verktyget medfört dock hade arbetet blivit mer tidskrävande enligt informanterna. Barnens delaktighet i utredningar hade ökat sedan BBIC´s implemente- ring genom att det blivit enklare att se barnets behov och att strukturen gjorde att barnets röst framkom i utredningen. Vem eller vilka som var mest gagnad av BBIC´s implementering framkom ingen entydig bild.

Emilia Sundström. (2010). Några förskolebarns perspektiv på sitt eget bildskapande. Examensarbete i pedagogik. Lärarprogrammet. Akademin för utbildning och ekonomi. Högskolan i Gävle.   Denna studie syftar till att undersöka barns perspektiv på det egna bildskapandet och samt pröva en metod för hur man kan undersöka barns perspektiv på sina bilder. Tidigare forskning har visat att barns bildskapande har en betydande inverkan på barns utveckling. Forskare har fokuserat på barns bilder och utvecklat stadieteorier, vilket gör att man kan se på ett barns teckning var i utvecklingen de befinner sig. Forskare har dock inte lagt fokus på den skapande processen där bilderna uppkommer utan på det färdiga resultaten. Därför har jag samtalat med barnen om deras bilder under den skapande processen för att få en inblick i deras perspektiv om sina bilder. Denna studie bygger på observationer och intervjuer med barnen, utifrån barnens perspektiv. Barns perspektiv menas med att barnen själva har varit deltagare och fått lämna sina utsagor och tankar om sina bilder. Bilder som skapats utifrån deras eget initiativtagande och utifrån det lärarstyrda bildskapandet. Delar av resultatet pekar på att barn gärna ritar tillsammans och gärna ritar likartade bilder. Barn gör bilder som är föränderliga och har ett egocentriskt tänkande. De upplever de som att alla uppfattar det de målar som de själva gör.

Syftet med denna studie var att undersöka pedagogers förhållningssätt gentemot barn vid matsituationen i förskolan. Data insamlades genom videoobservationer vid matsituationer i förskolan och genom samtal med observerade pedagoger utifrån dessa videofilmer. Detta analyserades sedan utifrån viss tidigare forskning samt valda begrepp. I mitt resultat fann jag att pedagogerna gav barnen ett visst ansvar inom matsituationen, vad det gäller till exempel matintag och i vissa fall val av placering. Pedagogerna sågs dock många gånger uppmuntra, uppmana och påminna barnen att äta av maten samt hade rätt att förändra placeringar de inte fann lämpliga. Pedagogerna eftersträvade att barnen skulle ha ett gott uppförande och bordsskick under matsituationen. Samspel och samtal var vidare någonting som ansågs vara viktigt. Utifrån resultatet drogs slutsatsen att pedagogernas förhållningssätt under matsituationen ibland var fostrande genom förmedlingspedagogik och i andra fall en fostran som en ömsesidig process, då barnen dels sågs som human becomings och dels som human beings. Pedagogerna gav barnen möjlighet till viss delaktighet och inflytande men kunde samtidigt begränsa detta genom ramar för matsituationen för att uppnå ett önskat beteende hos barnen. Ramarna ämnade socialisera barnen och visade på pedagogens makt. Makten tog sig form genom både osynlig och synlig styrning såsom avledande frågor, tillrättavisningar och bestraffningar. Detta berodde ofta på att pedagogens barnperspektiv gick före barnens perspektiv. Andra gånger kom det sig av ett vuxenperspektiv som kunde ses bero på strukturella aspekter, som fostransuppdraget i förskolans läroplan och förskolverksamhetens rutiner och tidsramar, likväl som pedagogens egen barnsyn och syn på socialisation. Studien visade på en komplex bild av pedagogers förhållningssätt under matsituationen.

Syftet med undersökningen var att klarlägga om elever med särskilt stöd i matematik visste varför de fick särskild undervisning. Ett annat syfte var också att ta reda på barnens delaktighet i beslutet och vad de kände angående undervisningen och gruppindelningen. Undersökningen utgår från ett barns perspektiv därmed var ambitionen att barnens egna tankar och värderingar tydligt skulle komma fram. För att uppnå det syftet intervjuade vi sju barn i årskurs fyra. Vi utgick från tre frågeställningar: På vilket sätt har eleven varit delaktig i beslutet om särskilt stöd i matematikundervisning? På vilket sätt har eleven särskilt stöd i matematikundervisningen, enligt eleven själv? Vad känner eleven angående särskilt stöd? Vi använde oss av en kvalitativ forskningsansats med observationer och semistrukturerade intervjuer. Vi bearbetade intervjuerna utifrån de tre frågeställningarna. Resultatet blev sex stycken kategorier dessa är: ingen delaktighet, osäkerhet, stress, arbetsro, utmaning och självförtroende. Den första frågan handlar om att vara delaktig vid beslut om att vara i den lilla gruppen för att få särskilt stöd i matematik. Det visade sig att samtliga elever inte varit delaktiga vid beslutet. Den andra frågan handlar om elevens egen uppfattning om anledningar till varför den var placerad i den lilla gruppen. Samtliga elever hade olika tolkningar. Den tredje frågan handlar om elevens känslor angående att ha särskilt stöd i matematik. Någon elev kände att den lilla gruppen medförde arbetsro då ljudnivån blev lägre med färre elever. Några elever kände hjälplöshet då fröken inte hann med att hjälpa alla. Då läraren lät eleven hoppa över de uppgifter den redan kunde kände eleven att den fick en lagom utmaning. De flesta barn som intervjuades hade en positiv självkänsla när det gällde matematik. Barnen själva ansåg sig vara duktiga på matematik.