Denna studie syftar till att med en diskursanalystisk metod belysa synen på det estetiska programmets bild- och formgivningsinriktning och dess roll i gymnasieskolan. I uppsatsen undersöks programmets framväxt och belyses varför läroplan och kursplaner ser ut som de gör. Genom att studera hur bildlärare beskriver kvaliteter och problem med programmet och jämföra detta med skolverkets läroplans- och kursplaneformuleringar, har jag velat problematisera den kontext som Estetiska programmets bildinriktning utgör. Studiens huvudfråga är: Hur ser diskursen omkring det estetiska programmets Bild- och formgivningsinriktning ut idag? Vad berättar läroplan och kursplaner om bild- och kunskapssyn? Var utvecklas diskursen och var gör den det inte? Vem deltar i diskussionen och vem gör det inte? Det empiriska materialet utgörs av läroplan och kursplaner, men även av Skolverkets egna dokumentation och utvärdering av arbetet med läroplaner och kursplaner från 1991-2000. Empiri omkring bildlärarnas diskurs utgörs av en enkät till 8 bildlärare och rektorer. De har besvarat två frågor om vilka kvaliteter och vilka kompetenser hos eleverna som undervisning inom bildinriktningen bör understödja, samt vilka de största problemen är, sett ur lärarperspektiv. Svaren presenteras på två sätt som bilagor. En redovisar de svar som jag fått in, och den andra är en bearbetning av svaren i tabellform. I undersökningen belyser jag de begrepp som används i läroplan och kursplaner, diskuterar hur de används, och varför andra begrepp inte används. I analysen av bildinriktningens diskurs har jag funnit några viktiga skärningspunkter, där skillnader i bildlärarnas uppfattning om bildinriktningens tyngdpunkt och läroplan och kursplaners uppfattning blir synliga. Det man arbetar med ute på gymnasieskolorna är ibland baserat på begrepp som ligger på en mer avancerad nivå än läroplanens. Läroplanens förenklade generaliseringar får också till följd att skolledningar, lärare, elever och föräldrar ges små förutsättningar att uppfatta inriktningens kunskapsmässiga betydelse. Jag menar att oklarheterna i programmets läroplan beror på att man från skolmyndigheternas sida från början knappast har förstått varför ungdomar vill välja estetiska ämnen, och därigenom inte heller inser vilka behov ett estetiskt program svarar mot och vilka krav det ställer på läroplanen. Ett ointresse för programmets teoretiska grundval från skolmyndigheternas sida har lett till att kursplanerna använder en outvecklad teori, vilket i dagens situation faktiskt kan ses som starkt bidragande orsak till ett ifrågasättande av hela programmets existens från regeringens sida. I en tid där den visuella kulturen har slagit rot på varje område i samhället och där alla behöver kunskaper om visualitet är en bildutbildning på gymnasienivå en nödvändighet. Det behövs en formulering, fördjupning och förankring av den teori som ska ligga till grund för bildinriktningen, och den behöver involvera såväl skolnivån som myndighetsnivån.

Denna studie undersöker ett antagande om att konst är bra för hälsan. I Sverige finns en tradition av att använda och producera bilder i vårdsammanhang men ingen traditionsbunden forskning eller utbildning för att utvärdera detta. Vem säger att bildskapandet är hälsosamt, och vilka argument används för att styrka detta?Vad sägs egentligen om bildskapande verksamhet och hälsa, av i första hand pedagogerna själva, men även av verksamheterna i deras informationstexter? Genom att använda diskursanalys som verktyg har jag samlat in och bearbetat material som består av institutionernas publicerade material samt transkriberade intervjuer med tre pedagoger. Mitt syfte är att undersöka talet om hälsoeffekter av konst bland i första hand pedagogerna själva från utvalda institutioner som på olika sätt arbetar hälsofrämjande. Studien är etnografisk kvalitativ. Resultaten visade att pedagogerna beskrev sinsemellan liknande observationer gällande konstens påverkan och klientens reaktioner, kommunicerande och producerande av bilder. Det framgick även att ingen av dess pedagoger eller institutioner medvetet använde sig av en speciell pedagogik, tradition eller forskning för att benämna och placera deras metoder.

Skolmiljöerna är liksom de allra flesta av våra sociala rum fyllda med bilder. Samtidigt präglas skolan av en textspråksdominerande kunskapssyn. Syftet med uppsatsen var att undersöka hur bilders egenskaper påverkarade hur elever använder bilder. Med avstamp i semiotisk teori undersöktes, särskilt hur bilders retoriska egenskaper (deras retoriska dimensioner), påverkade urvalsprocessen för vilka bilder eleverna väljer att använda, i undervisningssituationer. Empirin baserades på intervjuer med åtta stycken gymnasie­elever som fick, ur ett urval av 70 uppsatta bilder, välja ut bilder och berätta om dem, i relation till sitt eget skapande och sina egna erfarenheter. Med ett narrativt förhållnings­sätt analyserades sedan intervjuerna, och de bilder, som på särskilda sätt betonades och utgjorde centrala aspekter av elevernas berättelser, studerades med avseende på sina retoriska dimensioner, såsom dessa är utvecklade av Göran Sonesson. Resultatet visade inga direkta kopplingar mellan bildernas retoriska dimensioner, och hur de bilderna valdes för att diskuteras, eller användas, praktisk eller teoretiskt. Man kunde dock iaktta andra mönster, bland annat konsthistoriska och strukturella ”dramaturgiska” sådana.

Denna uppsats är en undersökning av barns möjligheter och begränsningar i förskolans ateljéer. Syftet är att synliggöra och problematisera föreställningar och uppfattningar om barns bild- och formarbete i förskolans vardagspraktik. Det gäller särskilt synen inom en Reggio Emiliainspirerad praktik, inom vilken jag själv arbetar som bildlärare. Studiens teoretiska och metodologiska ram utgörs av ett diskursanalytiskt perspektiv. Delar av Norman Faircloughs kritiska diskursanalys tas i bruk tillsammans med diskursteoretiska och diskurspsykologiska begrepp. Den empiriska materialinsamlingen utgår ifrån en kvalitativ etnografisk ansats. Det empiriska materialet består av fältanteckningar från en pedagogisk nätverkssammankomst samt av en intervju med en av deltagarna från det nätverket. Till studiens empiriska material hör även litteratur som beskriver ett Reggio Emiliainspirerat arbetssätt. Fältanteckningar och fotodokumentation från min egen praktik i förskolans ateljéverksamhet ingår som ett reflektivt yttrande i uppsatsen, men ska inte ses som en del av i empirin. Barnen i studiens exempel blir uppmärksammade och positivt bekräftade utifrån hur socialt aktiva, kapabla och ivriga de är att lära mer. Studiens resultat pekar på att barns möjligheter till estetiskt handlande regleras av vilka subjektspositioner diskursen erbjuder. Den subjektsposition som identifieras och problematiseras i den här studien är det kompetenta barnet. Den slutsats som dras av undersökningen är att barns bild- och formskapande i reggiodiskursen får stå i ”nyttans och lärandets tjänst” och att mätbarhet och prestation betonas starkt.

Den här studien undersöker hur två högstadielärare i ämnet bild upplever och arbetar med bedömning och betygsättning. Studiens material samlades in med hjälp av semistrukturerade intervjuer. Frågeställningarna är: Hur upplever två bildlärare på högstadiet bedömning och betygsättning av arbetsprocessen och slutprodukten, samt hur de tillfrågade lärarna ser på relationen mellan arbetsprocessen och slutprodukten i bedömningen och betygsättningen? Resultatet visar på att de tillfrågade lärarna upplever betyg och bedömningsarbete i bildämnet som svårt och komplext. Det visar även att bedömning och betygsättning i ämnet är särpräglad vilket i sin tur diskuteras i ljuset av att betygsättningen varierar mellan lärarna. Studien pekar på vidare forskning om elevernas upplevelser gällande bedömning och betygsättning i bildämnet.

I denna undersökning kan du läsa om hur konstnärliga strategier har använts som didaktiska redskap i bildundervisning och hur dessa kan synliggöra en radikal potential inom bildpedagogik. Studien handlar om konst, om politik och om pedagogik. Med konst menar jag framförallt konstnärligt tänkande, ett undersökande, ett förhållningssätt. Det kan gestaltas i olika uttryck, former, frågor och upplevelser. Genom kursen Gatans Galleri på Södra Stockholms folkhögskola närmar jag mig skapande undervisning från ett praktiskt håll, där jag tar erfarenhet från golvet i ett klassrum/staden in i akademin. Kursen i vilken jag finner min empiri är en terminskurs som undersöker det offentliga rummet i, om och genom konst. Undervisning och teorier undersöks med hjälp av A/R/Tography från tre vinklar: Mig som lärare, ett deltagarperspektiv och också av mig som konstnärlig utövare. En del av empirin består av en konstdagbok med egna experiment som gestaltas i uppsatsen genom bilder och gröna texter. De är tänkta att läsas ihop med sidan de gestaltas mot. Som en störning (dissensus) mellan olika sorts texter. I dagboken ingår egna experiment, textfragment, sparade exempel från genomgångar, gestaltande av teorier och minnen från tidigare uppgifter jag gjort i klassrummet. I bearbetningen av materialet framträder strategierna förflyttning, förskjutning och omförhandling som används för att dekonstruera materialet. Foucaults teorier om disciplinering och makt ligger sedan som en grundpremiss för analysen som tillsammans med teoretikerna Hannah Arendt och Jaques Rancière diskuterar hur ovisshet, skapandet av dissensus, och ett subjektskapande via handling (agens) kan ses som politiska och har potential till motstånd. Dessa handlingar och metoder utmanar strukturer inom den nyliberala skoldiskursen som mätbarhet, linjärt tänkande, hierarkiska strukturer och individualism. Radikaliteten visar sig finnas i metoden och inte i uttrycket, ett kollaborativt och experimentellt förhållningssätt i kombination med ett handlande kan skapa agens, utmana normer i skolan, offentligheten och vad vi gör och inte gör inom bildundervisning. Jag hoppas att denna uppsats fungerar både som en störning och inspiration i tänkandet kring bildundervisning.

Den här uppsatsen grundar sig i ett intresse för normkritisk pedagogik samt visuell kultur;vilka normer som görs i det visuella. I lärarutbildningen på Konstfack har vi många gångertalat om unga människors identitetsskapande processer, vilket har väckt frågan:Vilka subjektspositioner blir möjliga i förhållande till de visuella representationer som användssom exempel i bildundervisningen och vilka normer manifesteras i diskurserna?För att undersöka detta har material från tre bildlärare i grundskolan samlats och analyserats.Uppsatsen bygger på en socialkonstruktionistisk grundsyn, och först och främst användsMichel Foucaults diskursanalys som teori och metod. I utbildningen vid Institutionen förbildpedagogik brukas vetenskapliga och konstnärliga metoder parallellt och examensarbetetbestår av en skriftlig samt en gestaltande del. Den gestaltande delen i detta examensarbete harinspirerats av konstnären Marianne Lindberg de Geers bok ”Jag tänker på mig själv” och bestårav en bildserie som fått namnet ”Jag ser på mig själv”.Undersökningens främsta slutsats är att vi verkar behöva reflektera mer över vilka bilder,blickar och berättelser vi förmedlar. Kanske i synnerhet i skolan, som har vad Foucault skullekalla ett högt sanningsanspråk. Eftersom den kunskap, makt och mening som bilderna producerarär beroende på sin kontext; hur de presenteras och behandlas, borde de flesta bilder kunnaanvändas i undervisning så länge maktförhållanden synliggörs. Men vi måste också aktivtarbeta med att inkludera så många olika människor och synsätt som möjligt, i de bilder ochberättelser vi använder oss av, med vilka vi framställer och formar världen, oss själva ochandra.

Med frågeställnigarna: Hur uttrycks visual kei memes som visuell kultur? Hur möjliggör en ungdomskultur som visual kei olika former av identiteter? Så studeras visual kei memes med en netnografisk metod och som form för kommunikation på nätet. Detta görs av memes insamlade under perioden 20 september till den 26 oktober 2017. För undersöka hur de insamlade memearna används som kommunikationsmedel har jag följt en facebookgrupp, samt tre stycken sidor relaterade till visual kei på facebook. Memesen analyseras med diskursanalys med ett intertextuellt och intersektionellt perspektiv, med stöd från tidigare fanfiction forskning. För att resonera kring identitet används tidigare forskning kring ungdomars nätaktiviteter som stöd. Slutligen förs ett resonemang kring hur en didaktiskt kan arbeta med memes inom skolans bildundervisning. Som komplement undersöker den visuella gestaltningen #looli deltagarkultur på och utanför nätet. Denna gestaltning redovisades på www.facebook.com/hashtaglooli/ samt via utställning på Konstfack 8 till den 12 januari 2018. #looli höll även i ett samtal med besökare under utställningens vernissage som rörde sig om hur en kan arbeta med deltagarkultur inom bildämnet.

Den här uppsatsen undersöker parafrasens roll i samtida bildundervisning ur ett socialkonstruktionistiskt och feministiskt perspektiv med hjälp av visuell metodik, diskursanalys och gestaltande metoder. Uppsatsens material består av lärares parafrasuppgifter, elevarbeten, lärares samtal om parafrasuppgifter och stoffurval samt författarens egna erfarenheter av att göra parafraser. Resultatdelen identifierar en dominerande diskurs i parafrasuppgifterna som i sin tur kan delas in i flera mindre. Följderna av diskursernas inverkan på eleverna diskuteras och förslag på omförhandling och förnyelse av parafrasuppgiften ges. De parafraser som skapades under författarens konstnärliga utforskande av fältet utgör studiens gestaltande del. Fokus har legat på samtidskonst och kvinnliga konstnärer, med ett jugendverk som kontroll för att se om arbetsprocessen ändrades. Parafraserna är gjorda i olika tekniker såsom akrylmåleri, torrpastell, mixed media, skulptur i polymerlera samt digitalt fotografi. Parafraserna ställdes ut som en installation tillsammans med skisser, anteckningar, materialprover och utrivna lappar med författarens reflektioner. Reflektionslapparna och namnskyltarna i installationen är skrivna på tidigare utkast av uppsatsen. Syftet med utställningsformen var att påvisa författarens skapandeprocess av både parafraser och uppsats.

Drivkraften i denna studie är att försöka tillämpa ett fenomenologiskt perspektiv och tillvägagångssätt för att bilda kunskap om hur lärare inom särskolan uppfattar de kommunikativa förutsättningar och svårigheter som påverkar samspelet mellan lärare och elever. I relation till detta är syftet med studien att utveckla en förståelse kring hur lärare uppfattar elever som kommunikativa medmänniskor med individuella förutsättningar och behov. Intentionen med studien är att utveckla en förståelse för hur lärarna uppfattar behovet och användningen av visuella hjälpmedel, så som bilder och tecken i kommunikationen till eleverna. Studien utgår från ett fenomenologiskt perspektiv och metod där narrativa intervjuer analyseras genom ett hermeneutiskt analysförförande. I resultatet framgår det att de svårigheter och dilemman som uppstår i kommunikationen mellan lärare och elever uppfattas beror på individuella svårigheter hos eleverna där en utvecklings- eller funktionsnedsättning i de flesta fall orsakar bristfälliga kommunikativa färdigheter. Läraren ställs inför svårigheten med att nå fram till eleverna, där läraren hela tiden måste finna individanpassade metoder för att kunna kommunicera med varje elev. En god individanpassad kommunikation uppfattas som central för elevers lärande och utveckling. Visuella hjälpmedel uppfattas vara viktiga redskap i lärarens metod för att nå fram till eleven. Eleverna uppfattas som antingen extroverta eller introverta där nivån på aktivitet eller passivitet i kommunikation skiljer sig mellan varje elev. Särskoleelever uppfattas därför vara lika motiverade till att kommunicera som övriga elever.