Abstrakt The purpose of this study is to examine how Swedish politicians and textbooks in social science choose to describe communism, this in order to see if there is a main discourse that controls what communism is associated with. The study is structured by the following question: How does Swedish politicians and textbooks choose to describe communism, is there a main discourse that controls how language is used? The method chosen for the analysis is discourse analysis. Chain analogy is used to structure the studied texts discursive content. Four textbooks in social science are analyzed and a number of public government documents that contains discussions about communism and the agency Forum för levande historia.The analysis shows that there is a clear discourse among leading politicians that dictates that communism is to be associated with a spectrum of negative words and concepts, but when it comes to the textbooks there isn’t an equally clear discourse and the textbooks differ among themselves in general content. When both discourses are compared, the result is that the only thing the politicians and the textbooks have in common is their view that Soviet Union was a communist dictatorship. Keywords: communism, textbooks, politicians, discourse

Syftet med undersökningen är att genomföra en jämförande klass- och genusanalys av två stycken situationskomedier: Two and a Half Men och The new Adventures of Old Christine. Vi undersöker vad som genererar status i de två serierna och om detta skiljer sig något serierna emellan. Vi kommer bland annat fram till att egenskaper som ett lyckat äktenskap och god ekonomi är statusbringande medan ett misslyckat äktenskap istället lätt genererar låg status.

Dövhet definieras olika inom olika discipliner. Enligt det medicinska perspektivet är dövhet en avvikelse som bör behandlas, medan det kulturella perspektivet ser döva som en språklig och kulturell minoritet. I Sverige har döva länge kämpat för att få teckenspråket erkänt som språk, undervisning på teckenspråk och rätt till fri tolkservice. I och med att detta erkänts som rättigheter har Sverige länge ansetts ligga i spetsen gällande dövas rättigheter. Samtidigt opereras så gott som alla döva barn i Sverige med cochleaimplantat som gör det möjligt att uppfatta ljud. Med anledning av cochleaimplantatets utbredning har jag valt att analysera tre medicinska dokuments framställning av cochleaimplantat och dövhet med hjälp av teman hämtade från Foucault, Faircloughs kritiska diskursanalys och Boréus begrepp om diskursiv diskriminering och social praktik. Jag har utgått från att diskriminering av dövas kulturella perspektiv förekommer i dessa dokument och har därför haft som ambition att undersöka hur. Mitt syfte har varit tvådelat, då jag dels valt att undersöka hur diskursen växt fram genom en grundlig litteraturgenomgång, och dels hur den kommer till uttryck i tre samtida medicinska dokument. I litteraturgenomgången går jag igenom dövas historia och tidigare forskning om diskursiv diskriminering av döva. Jag går också igenom bakgrunden till cochleaimplantatets utbredning och olika sätt att se på det. Jag har analyserat tre texter, varav en kan sägas vara riktad internt inom det medicinska fältet och två även till en bredare publik av lekmän. I alla tre texterna beskrivs dövhet som "funktionsnedsättning" och sammankopplas med sämre "livskvalitet", "lidande" och sämre "språkförståelse". Cochleaimplantatet framställs som en väg till bättre livskvalitet och språkförståelse. Däremot skiljer sig texterna åt i synen på teckenspråk. I en av texterna som riktar sig till en publik utanför den medicinska expertisen presenteras teckenspråk som en "rättighet", medan det i texten som är riktad mer internt presenteras som något en person är "beroende" av. Mina generella slutsatser är att de ideologiska, sociala och politiska konsekvenserna av diskursen om cochleaimplantat är att reproduceringen av dövkultur försvåras, handikappstämpeln uppmuntras och risken för att hamna mellan två kulturer ökar.

No description available.

I min kandidatuppsats i sociologi undersökte jag hur Rågsveds nyöppnade poliskontor uppfattades av unga män som bodde och studerade i området. I mina resultat framgick det att flera av de intervjuade upplevde att media påverkade samhällets generella uppfattning av Rågsved och dess invånare på ett negativt sätt. Därför är syftet i denna magisteruppsats att undersöka den mediala diskursen kring Rågsved, och hur Rågsved framställs i media. Utifrån en socialkonstruktivistisk ansats studerades diskursers inverkan på samhällets bild av Rågsved. Materialet består av artiklar i tidningen Dagens Nyheter från år 2002 och 2009 för att möjliggöra en jämförelse och urskilja eventuella skillnader och/eller likheter mellan två tidsperioder. Den valda teorin är diskursanalys och Goffmans teori om stigmatisering. Analysen genomfördes genom att använda Faircloughs kritiska diskursanalys och hans analysmodell. Utifrån resultat- och analysdelen påvisas två olika diskurser: brott och utanförskapets verkan i Rågsved. Likt tidigare forskning påpekar är de egenskaper som tillskrivs Rågsved och dess invånare av negativ art, då artiklarna enbart berör kriminalitet, utanförskap, svaga socioekonomiska medel, invandrare och sociala problem. Således konstrueras ett område som framstår som otryggt och med en stor andel ”avvikande” individer. Det leder till en representation av ”vi” och ”de”, vilket kan verka stigmatiserande enligt Goffmans teori. Detta gäller för de två olika årtalens samtliga artiklar i Dagens Nyheter.

Examensarbetets utgångspunkt var att ifrågasätta varför kulturarvsförmedling framstår som viktigt i dagens mångkulturella skola. Genom att analysera och jämföra förekommande diskurser kring "kulturarv" i skolans styrdokument med forskning inom området utkristalliserade sig olika perspektiv på "kulturarvets" funktion och innebörd. Enligt resultatet ses "kulturarv" främst som ett redskap som kan förmedla värderingar mellan generationer. Insikt om "kulturarvets" betydelse för den egna identiteten anses därför viktigt att förmedla då det tros kunna leda till större förståelse och tolerans gentemot andra kulturer och livsvillkor. Trots att mångfald ses som positivt i styrdokumenten, liksom strävan efter en gemensam värdegrund, tenderar ett specifikt kulturarv vara det gällande och styrande, det nationellt svenska. Även om styrdokumentens diskurs tycks eftersträva "politisk korrekthet" gällande hur kulturarv framställs och relateras till mångfald synliggörs etnocentriska drag där "vår" kultur ses som hegemon. Vilken roll kulturarv har och varför föremdlingen av kulturarv ses som viktigt i en mångkulturell skola tydliggörs inte i dokumenten, utan blir istället en fråga om tolkning. Att skolans roll och plats i det mångkulturella samhället behöver uppmärksammas mer blir därför tydligt.

Examensarbetet undersöker de diskurser som fyra lärare använder sig av när de talar om bedömning av uppförande. Empiriinsamlingen har skett genom kvalitativa intervjuer med lärare verksamma i grundskolans senare år. I undersökningen framgår det att mycket tyder på att det forna betyget i ordning och uppförande har överlevt i den svenska skolan i form av en annan skepnad.

ADHD framställs som ett dolt handikapp eftersom det inte är synbart på barnet. För många barn är ADHD en tydlig påfrestning och ett påtagligt handikapp. Många av dessa barn får det jobbigt under sin tid i skolan eftersom det ställs krav på att kunna koncentrera sig och sitta still. ADHD hos barn finns i varje klass och i varje skola och är ett vanligt förekommande handikapp. Kadesjö visar i sin avhandling att ADHD är en stor hälsoproblematik och måste tas på allvar. Det pågår diskussioner bland forskare om ADHD ska ses som ett biologiskt eller socialt uppkommet fenomen. Debatten är långt ifrån slutförd och det saknas fortfarande mycket forskning i detta. I min studie tar jag upp de två mest främsta diskussionerna för att visa på det nuvarande forskningsläget. Syftet med denna är att bidra med ett inslag i ADHD- debatten som jag anser saknas inom den tidigare forskningen. Fokus i studien är att studera hur lärarna talar om ADHD inom ramen för deras arbete, och hur de därmed också konstruerar ADHD som fenomen inom skolans värld. För att kunna studera detta har jag valt att intervjua sju respondenter, lärare. Studien är en diskursanalys där en kvalitativ intervjumetod har använts. I studien har det framkommit att det finns tre diskurser inom skolans värld, medicinsk diskurs, pedagogisk diskurs, biologisk diskurs. Det framkommit att den medicinska diskursen har dominans inom skolans kontext. Respondenterna anser att ADHD är medicinskt, men att den sociala miljön är betydelsefull. Gillberg är en av förespråkarna som talar för en medicinsk diskurs. Vidare dras slutsatsen att för att en skoldag för ett barn med ADHD ska fungera måste skoldagen genomsyras av struktur, tydliga instruktioner och regler.

Elever i behov av särskilt stöd ska få det stöd som krävs för att de ska ha möjlighet att nå skolans mål. Som ett verktyg i den processen finns åtgärdsprogram, där åtgärder och resultat skall synliggöras. Elever och föräldrars delaktighet i arbetet är en förutsättning för framgång. Hur ser elever på sin delaktighet i arbetet med svårigheter? I vårt arbete har det varit viktigt att föra fram elevernas röster om sina uppfattningar. Vi har ambitionen att upptäcka och förstå elevernas egna perspektiv och att utifrån undersökningens resultat beskriva en elevdiskurs.   Undersökningen är en semistrukturerad intervju med elever på gymnasiet om deras erfarenheter och uppfattningar av hur arbetet med åtgärdsprogram och särskilt stöd utformades i grundskolan. Vilka bilder ger oss eleverna? Vad väljer de att berätta om och hur gestaltar de sina skolerfarenheter? I vår studie har fem elever som bedömts vara i behov av särskilt stöd fått komma till tals och berätta om sina erfarenheter. Vissa teman återkommer i flera intervjuer. Det är teman som berör initiativ och förståelse, att bli tagen på allvar, vikten av föräldrars stöd och att få den hjälp man behöver.   Resultatet av vår undersökning visar att eleverna uppfattar tiden i skolan innan stödinsatserna sattes in som besvärlig och problematisk. Mamman har haft en viktig roll i att utöva påtryckningar på skolan så att ett arbete med åtgärder startade. Tiden med särskilt stöd, i liten grupp, uppfattar eleverna som tillfredsställande och de uppger att de inte skulle klarat av att nå skolans mål utan detta stöd. Vår undersöknings resultat, en elevdiskurs där eleverna beskriver hur de uppfattar sig delaktiga och engagerade i sin skolsituation medan de saknar pedagogernas delaktighet i form av engagemang och ansvar i elevernas problematik. Elevdiskursen visar oss på nya pedagogiska möjligheter och intressant fortsatt forskning.

Abstract Detta är en teoretisk uppsats som engagerar en, av oss utförd, empirisk studie. I den teoretiska ansatsen diskuteras, beskrivs och lyfts hur språk kan ses som makt. Uppsatsen behandlar också hur språket konstruerar samhälleliga uppfattningar, hur det påverkar den sociala verkligheten samt sociala relationer. Den empiriska studien är en diskusanalys av begreppet likabehandling. Det empiriska materialet består av 19 av Göteborgs största grundskolors likabehandlingsplaner och urvalet har gjorts utifrån Göteborgs 21 stadsdelar. Syftet med denna undersökning är att levandegöra vår teoretiska ansats med ett konkret exempel. Metoder vi har använt oss av är diskursanalys. Här har vi arbetat med både kvalitativa och kvantitativa metoder, mer konkret argumentationsanalys och innehållsanalys. Vidare har perspektiven kritisk diskursanalys, diskurspsykologi samt intersektionalitet varit närvarande i såväl de teoretiskt förda resonemangen som i hur vi har tittat på, samt analyserat, vårt empiriska material. Slutsatsen är att diskursen om likabehandling, så som den ser ut idag, i allra högsta grad sätter gränser för vem som har rätt till likabehandling. Således påverkar språket även den sociala verkligheten för de individer som berörs av likabehandling och som ingår i den specifika kontexten grundskolan - en kontext som idag är inkluderande för vissa och exkluderande för andra. Istället för att främja likabehandling kan skolorna, via sina likabehandlingsplaner, till viss del sägas skapa det motsatta.