Hiphopen har i alla tider varit en kultur och musikgenre präglad av genus-, klass- och ras/etnicitetsnormer kring sin egen, liksom utövarnas, identitet. Detta har både visat sig i att den normativa hiphoparen historiskt varit rasifierad, man och arbetarklass (ofta alla tre), och att icke- normativa hiphopare såsom kvinnor och hbtq-personer inte fått sin rättmätiga plats i historieskrivningen, till förmån för detta bestämda hiphop-narrativ. I takt med att hiphopen vunnit populärkulturell mark genom att bli alltmer inflytelserik både som genremässig trendsättare och politisk kraft, i synnerhet under 2010-talet, har hiphopens normer börjat sättas i gungning. Syftet med denna studie har därför varit att undersöka hur ungdomar i en studiecirkel i hiphopskapande på olika sätt positionerar sig inom hiphopsfären och på så vis konstruerar en viss hiphop-identitet. Enskilda intervjuer med ungdomarna, såväl som observationer av dem i grupp, har analyserats utifrån Ernesto Laclau & Chantal Mouffes diskursteoretiskt perspektiv och Judith Butlers performativitetsteori. I materialet utlästes i första hand en konfliktlinje mellan en diskurs som på många sätt slår vakt om ovannämnda hiphopnarrativ och en som bryter mot det. Denna antagonism var dock tydligast i intervjumaterialet medan hiphopen i observationer av studiecirkeln konstrueras som maskulin och ”förort” genom en ras/etnicitets- och klassöverskridande maskulinitetsdiskurs. I att denna hiphopidentitet så kontinuerligt och oavbrutet görs urskiljer vi dock sprickor, queera läckage, vilket pekar på genrens förändringspotential och att normbrytare inom en alltmer diversifierad hiphopkultur kan spela en viktig roll. Såväl antagonismer som läckage menar vi är symptomatiska för hiphopens nuvarande expansiva fas där en allt större del av den blir en del av mainstreamfåran och allt fler människor, oavsett bakgrund, kan delta i och ta del av den. Detta menar vi är relevant att undersöka ytterligare om vi vill förstå hiphopen i sig och relationen musik-samhälle, liksom ungdomars identitetsskapande ur ett intersektionellt perspektiv.

I denna uppsats har pensionärsorganisationen studerats som en av flera sociala institutioner som både skapar och speglar föreställningar om åldrande och tillvaron som pensionär och äldre. Syftet har varit att identifiera, belysa och förstå de sätt på vilka man i pensionärsorganisationerna PRO:s och SPF:s medlemstidskrifter framställer åldrandet och den äldres tillvaro samt hur befintliga diskurser uppfattas av några äldre. Då styrningsmentalitet i uppsatsen antas vara samhällets övergripande diskurs har ett centralt fokus legat på att försöka studera de tekniker och strategier tidskrifterna använder sig av i styrningen av sättet att tänka om åldrande och pensionärens/den äldres tillvaro. Resultaten tyder på att pensionärsorganisationen genom sina tidskrifter styr läsaren utifrån en övergripande diskurs om åldrandet och tillvaron som ett individualiseringsprojekt; tidskrifternas framställning producerar subjekt försedda med en förmåga att disciplinera sig själva till ett så positivt, hälsosamt och möjliggörande åldrande som möjligt. Betoningen på åldrandets projekt som en individuell angelägenhet riskerar dock att leda till att den fysiskt och/eller psykiskt nedgångna och beroende äldre "får skylla sig själv". Pensionärsorganisationens beskrivningar av åldrande och äldres tillvaro riskerar att befästa föreställningar om de sjuka och beroende äldre som en samhällelig börda och som en nationalekonomisk belastning i ett åldrande samhälle.

Med syfte att undersöka hur diskursen som kulturellt meningsskapande resulterar i kollektiva uppmaningar till disciplinering, i detta fall av kvinna som föreställd moder, klarlägger studien hur de meningsproducerande sociala maktprocesserna möjliggörs och vidmakthålls. Förenad med den politiska diskursteorins förståelse för hur de rådande normerna och värderingarna påverkar individers handlingsutrymme, utreder uppsatsen den juridiska apparatens och den offentliga styrningens diskursiva upprepning av folkhemmets reproduceringspolitik. Med intervjumaterial visar studien hur erfarenheten av hemabort resulterar i en internaliseras självdisciplinering av kroppen hos kvinnan. Den offentliga styrningens verbala praktiker klargör abortdiskursens sociala kulturprocess och dess maktstruktur.

I uppsatsen undersöker jag samtida pedagogik på konstskolor i syfte att närma mig konstskolepedagogiken som begrepp. Begreppet är inte vedertaget och i generell mening inte tydligare i sin gestalt än att det är pedagogiken som bedrivs på konstskolor. Därför blir studien även ett explorativt försök till begreppsliggörande. Empirin består av intervjuer med sju lärare från sex förberedande konstskolor i Stockholm. Med titeln Forging discourse, vill jag synliggöra min diskursteoretiska ansats där jag ser språket som handling. Donna Haraway bistår undersökningen med det situerade kunskapsbegreppet och Pierre Bourdieu med sin fältteori. Den snåriga empirin utgör en styrka genom att vara rik och nyanserad och av samma anledning svårtillgänglig för analys. Många diskurser samexisterar i fältet, utan att de verkar uppenbart motsätta varandra. Konstskolepedagogiken konstrueras i förhållande till det kulturella fältet och pedagogik inom andra institutionella ramar. Det ligger något mycket intressant i att betänka konstskolan som en institution där flera intellektuella traditioner inom fältet kan samspela. Eftersom konstskolan i stor utsträckning konstrueras i förhållande till det kulturella fältet, reflekterar den även mycket av dess sammansättning, vilket jag i resultatet lyfter fram som en institutionell styrka. Min förhoppning är att jag på något vis genom undersökningen lyft relevanta aspekter av samtida konstskolepedagogik, men vad undersökningen egentligen kanske har lett till är ett betraktande av konsten genom ett pedagogiskt nyckelhål eller en språklig resa i konstens domäner. Den gestaltande delen av arbetet består av en interaktiv installation som ställdes ut på Konstfacks vårutställning 2018. Verket; Mötet - Det sanktionerade tittandet, finns dokumenterad i uppsatsen och tog sin form utefter den teckningsövning (teckna av varandra utan att titta på papperet) som inledde varje intervju i undersökningen. Med teckningen som verktyg ville jag undersöka vad Darla Crispin benämner som the fold - vecket mellan självet och det transpersonella. Detta unfolding lade grunden till samtalen och gav en möjlighet för mig och informanterna att betrakta varandra - ett sanktionerat tittande. Teckningarna förekommer parvis i texten, för att understryka undersökningens dialogiska upplägg och ge en visuell förankring till det område kring vilket dialogerna kretsar.

Not since the Second World War, Sweden has experienced such an increase in immigration numbers. Between 2012-2015 the media reported, almost on a daily basis, varying types of information on the refugee situation. Inevitably, every single area and institution in our society is affected by the refugee crisis. However, this master's thesis is restricted to an examination of the role of the public library in the integration process of refugees in Sweden, as highlighted in the media. The aim of the study is to identify how the public libraries integration work towards refugees is depicted in Swedish daily press. Our objectives are to describe how refugees and libraries are illustrated in the press and to examine how particular library services directed towards refugees, are described. The overall research question is: What discourse or discourses can be identified in the material regarding this work? The method and theoretical framework is a discourse analysis inspired by Laclau’s and Mouffe’s discourse theory. Sahlin's four room model was used to provide us with a practical tool in order to conduct the analysis. Our findings show that it was possible to identify four distinct discourses: a popular educational discourse, a literature mediation discourse, a discourse of the library as a physical space and a discourse of the library as a meeting place. Our most salient conclusion is that the traditional role of the library, as an institution of popular education and literature media-tion, is evident also from an integration work perspective.

Denna uppsats undersöker hur menstruation visuellt framställs genom fyra förpackningar till menskoppar. Undersökningen sker genom en visuell analys där de meningsbärande visuella attributen i förpackningarna identifieras. Detta följs upp med en diskursanalys där de visuella attributen sätts i en större kontext, där de blir objekt för kritisk granskning i förhållande till teori om representation, diskurs, genus, förpackningsdesign och relaterad forskning om menstruation. Resultatet visar att förpackningarna framställer menstruation som en biologisk företeelse, men som samtidigt är ohygienisk. Menstruation framställs också till att associeras med den biologiska kvinnan och förpackningarna upprätthåller således den konventionella uppdelningen kvinna/man. Undersökningen ämnar belysa hur grafisk design kan konstruera och upprätthålla konventioner kring menstruation genom förpackningsdesign.

Gangsterrap och dess eventuella kopplingar till kriminalitet har under senaste tiden varit omskrivet och omdebatterat i svensk media. Studiens syfte har varit att analysera hur svensk media framställer gangsterrap som ett fenomen relaterat till brottsutveckling samt vilka konsekvenser en sådan framställning kan innebära. Syfte och frågeställningar har besvarats med hjälp av Carol Bacchis diskursanalytiska metod What’s the problem represented to be?, vilken också utgjorde studiens teoretiska ramverk. Under analysen identifierades tre problemrepresentationer som framställer “gangsterrap” som ett problem kopplat till brottsutveckling: “Gangsterrap är en integrerad del av gängkriminalitet”, “Gangsterrap bidrar till att unga blir kriminella” samt “Gangsterrap leder till grövre kriminalitet”. Två teman identifierades kopplat till vilka effekter problemrepresentationerna skulle kunna innebära. Det första var att termen gangsterrap kan ha en begränsande effekt för dem som förknippas med epitetet. Den andra effekten som framkom var att problemrepresentationerna reproducerar en förståelse av vi/dem.

Med barnkonventionen som ny lag står Sverige inför utmaningen att tillgängliggöra kultur och konstnärligt skapande för alla barn och unga. Detta samtidigt som viktiga kulturinstitutioner på landsbygden läggs ned eller förflyttas till större orter. Min undersökning utforskar hur en inkluderande och tillgängliggörande konstpedagogik kan utformas i en konstpedagogisk workshop samt hur pedagoger från institutioner på musei- och konstverksamheter uttrycker sig kring inkludering av landsbygdens barn och unga. Vilka diskurser framträder i dessa samtal? Vilka konstpedagogiska grepp synliggörs i en workshop med inkludering och tillgänglighet i fokus? Undersökningens utgångspunkt är sprunget ur ett samarbete med mina tre medstudenter Allie Karlsson, Ellinor Ginzburg och Marina Kadochnikova tillsammans med den nya kulturstiftelsen Prinsessan Estelles Kulturstiftelse. Prinsessan Estelles Kulturstiftelse efterfrågade ett pedagogiskt material i sammanhang med Alice Aycocks skulpturutställning på Djurgården sommaren 2020, en utställning som de har möjliggjort. Med kritisk diskurs-inspirerad analys tar jag mig an den del av empirin jag producerat från intervjuer med pedagoger från tre olika institutioner på musei- och konstverksamheter för att belysa de diskurser som framträder i deras samtal kring inkludering i kontext av landsbygdens barn och unga. Jag utför även en tematisk analys på den empiri jag fått fram genom de anteckningar som gjorts under de individuella workshop-moment jag utfört. Med den tematiska analysen bearbetas även det som kommer fram med Eva Cronquists text om konstpedagogiska strategier. De resultat som kommit fram genom undersökningen synliggör att det i utsagor kring hur pedagoger arbetar med inkludering främst framträder gemenskaps- samt expertisinriktade diskurser. I undersökningens del som berör en inkluderande konstpedagogisk workshop görs främst deltagande och upplevelseinriktade strategier centrala.

No description available.

Studien undersöker hur personer diagnostiserade med ADHD positionerar sig i den sociala kontexten utifrån föreställningar kring avvikelse och norm. Genom den poststrukturalistiska diskursteorins linser där Foucaults maktteorier stöttar den analytiska diskussionen problematiseras diagnosens position som meningsskapande verktyg i diskussionen kring normalitet och avvikelser. Empirin består av fem kvalitativa intervjuer där personer diagnostiserade med ADHD delar med sig av sina upplevelser. Resultatet visar hur ADHD artikuleras och aktualiseras för att identifiera, organisera och etikettera människor och således vidmakthålla ordning genom dikotomi.