Denna kvalitativa studie syftade till att bidra med kunskap om barns samspel i lek samt pedagogers syn på barns lek. De forskningsfrågor som låg till grund för detta arbete var: ”Hur ser barns samspel ut i leken?”, ”Hur arbetar pedagogerna med den dagliga organiseringen av barnens lek?” och "Vad är pedagogernas perspektiv på barns lek?". Studien ämnade svara på frågeställningarna med hjälp av tre utvalda sekvenser från videoobservationer av sex deltagande barns lek samt åtta intervjuer med yrkesverksamma pedagoger inom förskolan. Studiens teoretiska utgångspunkt var det barndomssociologiska perspektivet för besvarandet av delstudie A:s forskningsfråga gällande barns samspel, respektive det fenomenologiska perspektivet för besvarandet av delstudie B:s forskningsfråga gällande pedagogers syn på barns lek och organiseringen av leken i förskolan. Studiens resultat visade att lek som aktivitet kan se olika ut beroende på pedagogers egen uppfattning av begreppet. Det centrala var att leken präglas av fantasi, rutiners påverkan på barns lek, vikten av närvarande pedagoger togs upp som en väsentlig del av pedagogers förhållningssätt och så även hur man på förskolan arbetar med inkludering i lek. Resultatet visade även att barn använder olika strategier i leken och under pågående lek för att 1) försvara den, 2) få tillgång till den samt för att 3) upprätthålla eller höja sina egna positioner i förskolans kamratkultur.

Att leva och verka i dagens informationssamhälle ställer ett allt högre krav på individens skrivförmåga. I skolan möts elever av höga krav på skrivförmåga redan i grundskolans tidiga år. Att utforma en undervisning som främjar alla elevers skrivutveckling samt leder dem till att nå de ökade kraven ställer höga krav på lärare. Syftet med studien är att undersöka hur sex yrkesverksamma lärare beskriver sin skrivundervisning, vilka undervisningsstrategier de uppger att de använder i sin undervisning samt vilken påverkan de upplever att dessa strategier har på elevers skrivande. Utifrån en kvalitativ ansats har intervjuer använts som datainsamlingsmetod. Sex yrkesverksamma lärare i årskurserna 1–2 har genom semistrukturerade intervjuer berättat om sina upplevelser och erfarenheter kring skrivundervisning i skolans tidiga år. Med utgångspunkt i ett fenomenologiskt perspektiv vill vi undersöka och försöka förstå hur lärare beskriver och upplever fenomenet skrivundervisning och undervisningsstrategier. Utifrån Malteruds (2003) analysmodell har lärarnas utsagor kodats och sammanfattats i matriser för att synliggöra meningsbärande innehåll och urskilja likheter och skillnader i utsagorna. Lärarnas utsagor har kodats i kategorier som bedömts betydelsefulla utifrån tidigare forskning kring den tidiga skrivundervisningen och som anses vara relevanta för att svara på studiens syfte och frågeställningar. Från resultatet framkom modellering som den undervisningsstrategi som flest lärare använder i sin skrivundervisning. Flertalet lyfte cirkelmodellen som en metod för skrivinlärning med fokus på modellering och gemensamma aktiviteter. Aspekter som struktur och samtal är något som flera lärare i studien pratar om. Lärarna upplever att användandet av exempelvis checklistor och tankekartor leder till ett ökat elevansvar och en djupare förståelse för innebörden av skrivandet. I likhet med tidigare forskning lyfter flertalet lärare varierad och anpassad undervisning samt elevens delaktighet och ansvar som viktiga aspekter i elevernas skrivutveckling. Till skillnad från tidigare forskning pratar lärare inte om relationen mellan lärare och elev, vilket i forskning framkommer som en viktig aspekt för elevers skrivutveckling.

I denna studie har vi undersökt förskollärares upplevelser av stress i sin yrkesroll samt hur denna stress påverkar barnen och verksamheten. Tidigare forskning visar att 80 procent av förskollärare upplever att de inte hinner med sitt uppdrag på grund av olika faktorer, vilket i sin tur påverkar barnens möjlighet till undervisning och därmed deras möjlighet till utveckling och lärande. Därför anser vi att ämnet är ett pedagogiskt forskningsproblem som är av vikt att undersöka. Resultatet samlades in genom semistrukturerade intervjuer där fem förskollärare beskrev sina upplevelser av stress i förskolan. Resultatet analyserades med hjälp av Bronfenbrenners utvecklingsekologiska modell. Syftet med denna studie är att undersöka vad som gör att förskollärare upplever stress i sin yrkesroll och varför. Vi kunde se att förskollärarna i studien upplevde att barngruppens sammansättning och storlek, personaltäthet och vikarier var det som påverkade deras stressnivå mest. Vidare kunde vi se att den upplevda stressen påverkade barnen och undervisningsmöjligheterna. Förskollärarna beskrev att för att kunna minska stressnivån är det viktigt att ha ett bra stöd från rektor och ett gott kollegialt samarbete. / <p>Betyg i Ladok 240109.</p>

Syftet med studien var att undersöka hur lågstadielärare beskriver hur de arbetar inkluderande med de samhällsorienterande ämnena i flerspråkiga klassrum. Vi ville bland annat få en insikt i vilka arbetssätt de intervjuade lärarna använder sig av, samt vilka utmaningar de upplever i sin undervisning och hur dessa utmaningar hanteras.   Vi genomförde åtta kvalitativa semistrukturerade intervjuer för att få den information som behövdes, det vill säga, få en inblick i lågstadielärares vardag samt deras tankar rörande arbetet med de samhällsorienterade ämnena med flerspråkiga elever. Det insamlade materialet analyserades genom tematisk analys samt med stöd i den sociokulturella teorin. Vi använde oss av tre sociokulturella begrepp för att analysera studien: den proximala utvecklingszonen, scaffolding och mediering. Utifrån dessa begrepp kommer vi att analysera de intervjuade lågstadielärarnas svar och se hur dessa speglar sig i undervisningen.   Resultatet visade att respondenterna hade ett varierat arbetssätt. De arbetade ofta tematiskt och användning av digitala och analoga hjälpmedel var vanligt förekommande i undervisningen. Respondenterna uppskattade när det fanns personal i form av SVA-lärare och studiehandledare tillgängligt. Däremot visade studiens resultat att det fanns en viss önskan kring förbättringar i undervisningen, samt för lärarna att kunna bedriva en mer eftersträvansvärd SO-undervisning. Bland annat uttryckte de en önskan om uppdaterade läromedel samt möjligheter till studiebesök.

Syftet med denna studie var att undersöka hur förskollärare planerar och utformar inomhusmiljön för att stimulera barns språkutveckling. Studien bestod av två delstudier. Delstudie I intervju och delstudie II observation. Insamlingsmetoden för delstudie I intervju var semistrukturerade intervjuer och fem förskollärare intervjuades. Insamlingsmetoden för delstudie II observation utgick ifrån samma fem förskolor. Delstudierna fokuserade på att synliggöra skillnader och likheter mellan hur fem förskolor med och utan särskild pedagogisk inriktning utformar inomhusmiljön för barns språkutveckling. Förskolorna som deltog i studien var en Waldorfförskola, en Montessoriförskola, en Reggio Emilia inspirerad förskola, samt två kommunala förskolor. För att granska och analysera den insamlade dataempirin från de båda delstudierna användes metoden tematisk analys. Studien baserades på den sociokulturella teorin då det som undersöktes var hur miljön och förskollärarens förhållningsätt kan vara stimulerande faktorer för att utveckla barns språk- och litteracitetsprocessser.   I förhållande till tidigare forskning kan vi se likheter kopplat till vår egen studie där miljön får en stor betydelse för barns språkutveckling. I relation till vår egen studies resultat kan vi se att resultatet bekräftar den tidigare forskningen. De huvudsakliga resultaten som synliggjordes var hur språket hade en central plats i alla aktiviteter på förskolorna. Det framkom även att miljöestetiken hade en betydande roll för att möjliggöra hur barnen kunde utveckla sina språkkunskaper vidare. Ur empirin kunde vi urskilja att förskolorna arbetade med varierande språkverktyg där vi kunde se både likheter och skillnader mellan förskolorna. Den största skiljelinjen som framträdde var mellan förskolorna med pedagogisk inriktning. Det framkom att Waldorfförskolan arbetade mycket med att inspirera barns föreställningsförmåga och fantasi för att utveckla barns språkutveckling. Materialet och miljön kunde användas och formas utefter barnets egna tankar och upplevelser. Montessoriförskolan arbetade utifrån ett mer styrt material som fokuserade på att barnen skulle få möjlighet till att utveckla färdigheter och tillägna sig skolförberedande kunskaper. Det fanns specifikt framtagna redskap för att utveckla barns språkutveckling. Den Reggio Emilia inspirerade förskolan och de två kommunala förskolorna arbetade mycket med lekstationer där språkfrämjande aktiviteter skedde genom leken i samspel med andra. En slutsats som framkom var att alla förskolor ifrån studien arbetade med liknande språkmaterial och använde sig av leken som ett centralt redskap för att utveckla barns språk- och litteracitetskunskap. En slutsats som kan dras är att förskollärarna vill anpassa miljöerna så att de är utformade och inredda efter barnens behov och intressen för att stödja dem vidare i sin språkprocess.

I denna uppsats har förskollärares upplevelser av stress undersökts. Förskolläraryrket är bland de yrkesgrupperna med högst sjukfrånvaro och antal psykiska sjukdomsdiagnoser, därför är ämnet viktigt att utforskas. Resultatet har samlats in med hjälp av semistrukturerade intervjuer där 6 förskollärare fick beskriva sina egna upplevelser av stress i förskolan och resultatet analyserades med hjälp av ramfaktorteorin. Det vi ville få reda på var vilka ramfaktorer som förskollärarna ansåg stressar mest, hur de upplever att stressen påverkar deras yrkesutövning och vilket stöd de känner från rektor. Vi fann att de två största ramfaktorerna för förskollärares stress var personalbortfall och bristen på tid, följt av dokumentation, stora barngrupper och ljudnivån. Förskollärarna berättade att de ansåg att barnen påverkas av stressen, samt att deras ledarstil påverkas negativt av stressen, men när det gällde huruvida stressen påverkar undervisningen negativt var det hälften som instämde och hälften som inte tyckte den påverkades alls. Stödet förskollärarna kände från rektorn var att rektorn inte satte press på dem att göra allt planerat arbete när det var personal sjuka.

Med tanke på den ökade digitaliseringen av samhället, och elevernas stora intresse för digitala verktyg, väcker intresset att undersöka fritidshemslärares förhållningssätt till digitala verktyg. Syftet med detta arbete har därför varit att undersöka hur fritidshemslärare talar om digitala verktyg i relation till fritidsverksamheten. Studien har utgått utifrån frågeställningarna: Hur använder fritidshemslärare digitala verktyg i sin verksamhet?, Hur upplever fritidshemslärare att digitala verktyg fungerar som metod för att motivera elevers lärande och deltagande i sin verksamhet? och Hur förhåller sig fritidshemslärare till digitala verktyg i verksamheten? Studien har genomförts genom kvalitativa intervjuer med fritidshemslärare från olika verksamheter i Sverige och resultatet har analyserats huvudsakligen utifrån teorin om inre och yttre motivation. För att analysera djupare kring den inre och yttre motivationen har teorin om självbestämmande använts samt teori om motivation ur ett sociokulturellt perspektiv.  Resultatet av studier visar att fritidshemslärares förhållningssätt till digitala verktyg handlar om att hitta en balans mellan inre och yttre motivation, tillgodose grundläggande psykiska behov och skapa en gynnsam lärandemiljö som främjar elevernas motivation till lärande. Detta upplever fritidshemslärarna gör det via de digitala verktygen då de kan användas som styrningsmekanismer för att motivera eleverna till att utföra uppgifter eller delta i aktiviteter som från början inte är intresserade av, antingen genom belöning eller på grund av möjligheten som det digitala verktyget skapar. Resultatet visar på att när de digitala verktygen plockas fram blir det något extra och annorlunda för eleverna som motiverar de till att delta i aktiviteten och på så vis kan det användas som belöning, samtidigt visar resultatet också att de digitala verktygen skapar möjligheter för eleverna att utgå. ifrån sina egna intressen och behov, vilket i sin tur också motiverar elever till att utföra uppgifter eller delta i aktiviteter.

Denna studie syftar till att belysa ett antal lärares och elevers upplevelser och uppfattningar kring kooperativt lärande i relation till elevers kunskapsutveckling inom religionsundervisning i grundskolans årskurs 4–6. För att fullfölja detta syfte har vi använt oss av följande frågeställningar: Hur upplevs kooperativt lärande bland lärare inom religionsundervisningen? Hur uttrycks elevernas upplevelser kring kooperativt lärande i religionsundervisningen? Hur uttrycks utmaningar och problem som eventuellt framkommer när kooperativt lärande inkluderas i religionsundervisningen? För att besvara frågeställningarna för denna fenomenologiska studie har vi använt oss av semistrukturerade intervjuer där individuella intervjuer genomförts med lärare och gruppintervjuer genomförts med elever. Resultatet av studien visar att lärare upplever att kooperativt lärande främjar elevernas individuella kunskapsutveckling och skapar en gynnsam miljö i klassrummet. Elevernas upplevelser har också visat sig vara positiva trots vissa hinder. Sammanfattningsvis har resultatet upplyst att kooperativt lärande är givande och roligt, särskilt i mångkulturella klassrum där dialog och diskussioner främjar gemenskap.

Den här studien utforskar sju lärares inställningar och reflektioner angående skrivande för hand och skrivande på dator i undervisningen via kvalitativa intervjuer, med fokus på kontexten av inlärning och textskapande. Med utgångspunkt i lärarnas övertygelser, och teorin teacher beliefs undersöker studien hur lärarna anser att skrivundervisningen bör se ut och vad lärarna har för inställningar och praxis angående skrivundervisningen. Forskningen tar avstamp ur ett sociokulturellt-, kognitivt- och neurodidaktiskt perspektiv vid undersökningen och tydliggör därigenom lärarnas inställningar i förhållande till de båda skrivsätten. Via intervjuer av sju olika mellanstadielärare som undervisar i svenskämnet utreder studien deras inställning till skrivsätten samt hur de anser att de implementerar skrivsätten i deras egen skrivundervisning.  Resultatet avslöjar en nyanserad förståelse av rollerna vilka båda skrivsätten har gällande elevers akademiska och personliga utveckling. Lärare betonar kognitiva aspekter rörande minne och inlärning och vilka fördelar skrivande för hand bidrar med tack vare elevernas användning av finmotorik när de formar bokstäver och meningar. De lyfter även effektiviteten och tillgängligheten till lärverktyg vid skrivande på dator och hur dessa gagnar elevernas textskapande samt läs- och skrivkunnighet i omfattande mån. Studiens resultat understryker vikten av att noggrant överväga valet av skrivsätt samt beakta sammanhang och pedagogiska mål vid integrering av skrivsätten i undervisningen. Genom att erkänna båda skrivsättens varierade fördelar och användningsområden kan lärare anpassa sin undervisning utefter elevernas individuella behov för att främja literacy och lärande.

Syftet med denna studie var att undersöka och skapa kunskap om förskollärares uppfattningar om förhållandet mellan lärandet och digitalisering i relation till undervisning och den rådande mediedebatten i samhället om skärmtid och digitalisering i förskolan. För att undersöka detta användes kvalitativa semistrukturerade intervjuer med sex förskollärare från olika förskolor i Stockholm och empirin analyserades med tematisk analysmetod. Studiens teoretiska utgångspunkt är läroplansteori. Resultatet visar att de flesta förskollärare anser att de digitala verktygen kan fungera som ett skapande verktyg som kan bidra till barns kreativitet, nyfikenhet och fantasi samt kan de digitala verktygen fungera som en resurs för barns lärande. Samtliga förskollärare anser att digital kompetens är väsentligt för pedagoger och barn då världen idag är digitaliserad. De anser att det är av vikt att pedagogen har kompetens för hur verktygen ska användas med tydligt lärande syfte. De framhäver att om pedagogen inte har denna kompetens finns det risk att barnen använder verktygen passivt för sig själva utan någon lärande eller utveckling. Resultatet av förskollärarnas utsagor visar att samtliga förskollärare utom en är emot regeringens förslag att ta bort kravet på digitala verktyg i förskolans läroplan. De menar att istället för att regeringen ska ta bort kravet på digitala verktyg i förskolan ska de formulera om i läroplanen så att det blir tydligt att de digitala verktygen ska användas i lärande syfte. Den förskolläraren som höll med regeringens förslag anser att de digitala verktygen inte tillför så mycket mer än de analoga. Förskollärarna hade dock varierande synsätt kring skärmtiden, till exempel att det är negativt för barnens hälsa och välbefinnande. Slutsatsen blir att det behövs vidare forskning utifrån ett barnperspektiv hur digitaliseringen påverkar barnens lärande för att förstå mediedebattens konsekvenser för barns lärande.