Zugl.: Mittweida, Hochsch., Diplomarbeit.

Den här undersökningen handlar om i vilken mån dagstidningarna kan fortsätta att göra anspråk på att utgöra tredje statsmakten. Den tredje statsmakten utgörs av journalistiken i medierna som ska bevaka den första statsmakten regeringen och den andra, riksdagen. Jag har valt att undersöka hur kommun- och landstingsjournalistiken samt den undersökande journalistiken, prioriteras på tidningarna. Alltså motsvarigheten till regering och riksdag på lokal nivå. 21 ansvariga utgivare vid den största tidningen i respektive län/region har fått möjlighet att svara på en enkät, svarsfrekvensen blev 66,6 procent. Dessutom har jag besökt fem tidningar i mellansverige för att genomföra halvstrukturerade intervjuer med fem reportrar om hur de upplever möjligheterna att verka som tredje statsmakten. De viktigaste slutsatserna är att samtidigt som två regeringsutredningar visat på mediernas viktiga roll i demokratin uppger flera ansvariga utgivare inte den traditionella definitionen av tredje statsmakten. De svarar istället allt från att ” Har ingen definition” till att ”Har aldrig ställt mig den frågan”. De fem reportrarna har alla en definition som ligger i närheten av den allmänt vedertagna. Reportrarna har sett hur antalet journalister på redaktionerna blivit färre samtidigt som arbetstakten ökat på redaktionerna. De upplever att det blir allt svårare att bevaka makten. Samtidigt som resurserna minskat har informationsflödet i övrigt ökat, dessutom blir den lokala politiken allt mer komplicerad att bevaka. Enkäten bland de ansvariga utgivarna visar att antalet kommun- och landstingsreportrar, samt tillfälliga grävgrupper har ökat jämfört med för tio år sedan, men det har inte gått att få fram om de arbetar heltid eller deltid. Reportrarna vittnar i intervjuerna om att det finns flera reportrar på respektive redaktion som bevakar kommunen, men i många fall har allmänreportrar ansvar för en eller flera nämnder, vilket leder till en lägre grad av specialisering i ämnet. De intervjuade reportrarna oroar sig för framtiden och möjligheterna att kunna genomföra en kvalificerad samhällsjournalistik. De ser därmed svårigheter att fylla rollen som demokratins kontrollanter. Det är framförallt i fortsatta neddragningar på redaktionerna samt kravet på kortare texter, ”snuttifiering” som de ser som de största hoten.

<p>Den här undersökningen handlar om i vilken mån dagstidningarna kan fortsätta att göra anspråk på att utgöra tredje statsmakten. Den tredje statsmakten utgörs av journalistiken i medierna som ska bevaka den första statsmakten regeringen och den andra, riksdagen. Jag har valt att undersöka hur kommun- och landstingsjournalistiken samt den undersökande journalistiken, prioriteras på tidningarna. Alltså motsvarigheten till regering och riksdag på lokal nivå. 21 ansvariga utgivare vid den största tidningen i respektive län/region har fått möjlighet att svara på en enkät, svarsfrekvensen blev 66,6 procent. Dessutom har jag besökt fem tidningar i mellansverige för att genomföra halvstrukturerade intervjuer med fem reportrar om hur de upplever möjligheterna att verka som tredje statsmakten.</p><p>De viktigaste slutsatserna är att samtidigt som två regeringsutredningar visat på mediernas viktiga roll i demokratin uppger flera ansvariga utgivare inte den traditionella definitionen av tredje statsmakten. De svarar istället allt från att ” Har ingen definition” till att ”Har aldrig ställt mig den frågan”. De fem reportrarna har alla en definition som ligger i närheten av den allmänt vedertagna. Reportrarna har sett hur antalet journalister på redaktionerna blivit färre samtidigt som arbetstakten ökat på redaktionerna. De upplever att det blir allt svårare att bevaka makten. Samtidigt som resurserna minskat har informationsflödet i övrigt ökat, dessutom blir den lokala politiken allt mer komplicerad att bevaka. Enkäten bland de ansvariga utgivarna visar att antalet kommun- och landstingsreportrar, samt tillfälliga grävgrupper har ökat jämfört med för tio år sedan, men det har inte gått att få fram om de arbetar heltid eller deltid. Reportrarna vittnar i intervjuerna om att det finns flera reportrar på respektive redaktion som bevakar kommunen, men i många fall har allmänreportrar ansvar för en eller flera nämnder, vilket leder till en lägre grad av specialisering i ämnet.</p><p>De intervjuade reportrarna oroar sig för framtiden och möjligheterna att kunna genomföra en kvalificerad samhällsjournalistik. De ser därmed svårigheter att fylla rollen som demokratins kontrollanter. Det är framförallt i fortsatta neddragningar på redaktionerna samt kravet på kortare texter, ”snuttifiering” som de ser som de största hoten.</p>

Sverige har förbundit sig att följa europeiska konventioner om minoritetsrättigheter i sin minoritetspolitik sedan år 1999 men både Europarådet och bland annat regeringens utredare Lennart Rohdin har nyligen kritiserat Sverige för att inte leva upp till dem.                       Sverigefinnar är den största av de fem nationella minoriteter som finns i Sverige men minoritetspolitiken fungerar inte felfritt ens för deras del. Det finns brister speciellt på kommunalnivå men till exempel minoritetslagstiftningen är också missledande. Syftet med mitt arbete är att visa hur sverigefinnarnas minoritetsrättigheter följs eller inte följs idag. Dessutom har jag försökt gräva i vad det kan bero på att minoritetsrättigheter inte realiseras som de ska.                       Arbetet består av fem journalistiska artiklar som grundar sig på den svenska minoritetslagstiftningen och en av dem på friskolefrågan bland sverigefinnar samt en reflektionsrapport där jag resonerar kring mina undersökningsmetoder, källkritik och genre. I rapporten berättar jag också om tankar kring de etiska funderingar som jag hade under arbetets gång och beskriver sverigefinnarnas och minoritetsrättigheters bakgrund i Sverige. Meningen har varit att belysa även den svenskspråkiga majoriteten om sverigefinnarnas angelägenheter eftersom den största delen av minoritetsnyhetsbevakning för sverigefinnarnas del nuläget är på finska och inte når den svenskspråkiga minoriteten. Istället för att skriva korta nyheter har jag också velat gräva och kartlägga situationer mer grundligt och sätta de enskilda fallen i en bredare kontext.

Denna studie är en kvalitativ diskursanalys av prisbelönad journalistik - i denna studie vinnare av Lukas Bonniers Stora Journalistpris, kategori: årets berättare - avsedd att jämföra den mot ett teoretiskt ramverk av god journalistik. Studien bygger på ett teoretiskt ramverk av god journalistik som formats med hjälp av olika teorier för den liberala pressideologin samt kvalitativa analyser av prisbelönta verk med avsikt att studera deras verklighetsbeskrivning, metod och budskap.De frågor som besvaras är vilka metoder som använts i skapandet av prisbelönta, journalistiska verk och hur dessa stämmer överens med den teoretiska normen för god journalistik. Resultatet visar att prisbelönad journalistik framgår mer subjektivt och känsloladdat än den objektiva och neutrala rapportering som det teoretiska ramverket efterfrågar.

Denna studie undersöker hur väl de journalistiska idealen efterlevs i publiceringar gjorda av de tre journalisterna med störst antal följare i Sverige. Studien undersöker även hur dessa tre journalister blandar innehåll som kan kategoriseras som journalistiskt respektive icke-journalistiskt när de kommunicerar med sina följare. De studerade journalisterna är Magda Gad, Marcus Oscarsson och Joakim Lamotte. Studien tar avstamp i tidigare forskning om journalistyrkets ideal och professionalisering, samt om nyhetsförmedling på nätet kombinerat med forskning om hur journalister använder sig av och efterlever de journalistiska idealen i publicering på Twitter. Innehållsflödet för de tre journalisterna har analyserats kvantitativt för att kategorisera vilka av texterna som har journalistiska ambitioner och vilka som har andra syften. Materialet som studerats är inlägg publicerade under november och december 2019. Resultatet har både gett en bild av hur journalisterna blandar mellan journalistiskt innehåll och material som främst syftar till att underhålla relationen med sina följare, och har skapat ett underlag av artiklar som kan kategoriseras som journalistik, för användning i den kvalitativa analysen. De utvalda artiklarna har analyserats med hjälp av en kvalitativ diskursanalys som sedan har jämförts med de etiska reglerna för journalister som Society of Professional Journalists definierat. Resultatet har analyserats i förhållande till hur väl både varje inlägg och journalistens totala insats efterlever de journalistiska idealen. Arbetet med studien belyser också problemet med att forskare och journalister har svårt att få tillgång till strukturerad data från Facebook, vilket gör forskning på området svårare än via exempelvis Twitter. Analysen av resultatet visar att alla tre journalister blandar publiceringar med journalistiska ambitioner med innehåll av mer personlig karaktär i sina flöden. Studien visar också att nivån av efterlevnad av de journalistiska idealen skiljer sig stort åt mellan de tre, och att den som använder oberoende journalist för att beskriva sig själv inte är den som följer idealen bäst.

Problemformulering och syfte: Medias könsrepresentation har under åren visat sig vara ojämn, både i könens förekomst och i de stereotypiska skildringarna. Under 1970-talet var kvinnorna underrepresenterade i dagstidningarnas material jämfört med männen. Syftet med vår studie var att undersöka på vilket sätt kvinnor och män framställs på bild i tidningarna Dagens Nyheter och Aftonbladet år 2015. Ur ett genusperspektiv ville vi analysera bilder som publicerats under en veckas tid, för att se om det finns skillnader i framställandet av kvinnor och män, samt se hur ofta och var de syns i tidningarna. Vi ville även se om det fanns någon skillnad i hur dagspress och kvällspress framställer kvinnor och män på bild. Metod och urval: Undersökningen genomfördes som en kvantitativ innehållsanalys av bildmaterialet i tidningarna Dagens Nyheter och Aftonbladet. Urvalet av tidningar och bilder är strategiskt gjorda. Huvudresultat: Resultatet visar att kvinnor fortfarande är underrepresenterade män i både dagspress och kvällspress. Kvinnor representeras mest i kultur- och nöjesdelarna, medan männen representeras mest i sporten. Det finns fortfarande skillnader i hur kvinnor och män framställs på bild, men resultatet visar att det har blivit lite jämnare.

I följande uppsats studeras hur en kvinnlig och manlig programledare leder tolv avsnitt av programmet Debatt från 2001. En kvalitativ undersökning utifrån ett genusperspektiv har gjorts. Den metod som använts är en semiotisk bildanalys som anpassats till rörlig bild. Vi har utgått från en genusteori som innehåller termerna genuslogik, genussystem och kroppspolitik. De frågor som ställdes handlade om hur en manlig respektive kvinnlig programledare presenteras i olika kameravinklar, vad de hade på sig för kläder samt vilket utrymme programledarna hade i programmet Debatt gällande uppdelning av ämnen och tid i rutan. Även hur gäster och studiopublik bemötte en kvinnlig respektive manlig programledare. Studiens syfte var att undersöka hur könsmärkningen av manligt och kvinnligt programledarskap har sett ut i SVT:s Debatt. De slutsatser som dras är att det fanns tydliga skillnader mellan en kvinnlig och manlig programledare. Den kvinnliga programledaren fick ”mjukare” ämnen än den manliga. Mjuka ämnen är till exempel vård och skola, medan hårda ämnen till exempel är politik och ekonomi. Skillnader i kroppsspråk och kläder identifierades. Diskussionerna som programledarna ledde skiljde sig åt, den manliga fick ta hand om de livligare debatterna och den kvinnliga fick leda lugnare samtal. Kameravinklarna som användes skiljde sig mellan programledarna i vissa situationer. Slutsatserna har dragits från ett genusperspektiv som inkluderar genusforskning och diskussionen mynnar ut i förslag på vidare forskning.

Katrineholms-Kuriren är en lokaltidning med redaktioner i de södermanländska kommunerna Katrineholm och Vingåker. Centralt i detta arbete är en undersökning av hur mängden lokala och regionala artiklar har förändrats under en tioårsperiod, 2005 till 2015, då samarbetet expanderat i EK-koncernen som Katrineholms-Kuriren ingår i. Studien utgår från en kvantitativ innehållsanalys av 399 artiklar, publicerade i Katrineholms-Kuriren vecka 41 år 2005 och vecka 41 år 2015. Till stöd för undersökningens resultat finns också en kompletterande intervju med Henrik Wising, som under den aktuella perioden arbetat som nyhetschef och reporter på Katrineholms-Kuriren. En tydlig tendens som framkommer i undersökningens resultat är att tidningens rapportering tycks ha genomgått en centralisering till huvudorten Katrineholm, samtidigt som rapporteringen om Vingåker, Södermanland och bevakningsområdets mindre orter har minskat. Även bevakningen av kommunpolitik har minskat, liksom mängden lokala ledare och debattartiklar. Gemensamt för de lokala och de regionala artiklarna är de totalt sett har minskat, om än i olika grad. De teoretiska utgångspunkter som lyfts i uppsatsen är tre demokratimodeller (konkurrensdemokrati, deltagardemokrati och samtalsdemokrati), teorier om lokal identitet och lokal demokrati, det nyhetsekologiska systemet, samt omstruktureringar i mediebranschen som påverkar den lokala dagspressen och de journalister som är verksamma inom journalistiken. I Diskussion och slutsats diskuteras resultatet utifrån de teoretiska utgångspunkterna och tidigare forskning, samt vilken betydelse samarbetet inom EK-koncernen har haft för utvecklingen i Katrineholms-Kuriren. Uppsatsens avslutande del behandlar också vad förändringarna i tidningen kan innebära för den lokala demokratin.

Denna studie fokuserar på hur lokalt baserade journalister i Kalmarområdet tar ställning när de använder sociala medier i sitt arbete. Hur medvetna är de när de använder sociala medier, och var drar de gränsen mellan offentlig och privat information? Denna studie är baserad på teorier om det offentliga rummet, journalistisk etik och medborgarjournalistik. Vi har gjort en enkät med journalister i Kalmarområdet som arbetar med press, TV och radio. Resultatet visar att en stor del av journalisterna anser att information från sociala medier är offentligt och att det är legitimerat att använda sig av denna information i det journalistiska arbetet. Studien visar också att trovärdigheten är viktigast när journalister använder information från sociala medier i sitt arbete. / This study is focusing on how local journalists in the Kalmar area in Sweden contemplate and take stand when they use social media in their work. With how much caution do they approach social media, and where do they draw the line between private and public information? This study is based on theories about the public sphere, journalistic ethics and citizen journalism. We did a survey with journalists in the Kalmar area who works with newspaper, television and radio. The result shows that most journalists consider information from social media to be public and that a large amount of journalists think that it is legitimate to use that information in their work. It also shows that reliability is the most important considerations for journalists when they search for and use social media in their work.