Skolan befinner sig i en kontext där diskussioner om inkludering, exkludering, normalitet och avvikelse ständigt aktualiseras. Frågor som på ett eller annat sätt försätter eleverna ofrivilligt i ett inom eller utanförskap. Uppsatsen syftar därför till att undersöka hur normalitet och avvikelse skapas och förstås av olika skolaktörer på en skola, och då genom empiriska undersökningar av olika skolaktörers förståelse av fenomenet inlärningssvårigheter hos elev. Undersökningens metod är kvalitativ och bygger på det material som framställts genom intervjuer av fyra olika skolaktörer inom samma skola. Materialet har sedan analyserats tematiskt och utifrån teoretiska perspektiv som normkritik och makt skapat en vidare förståelse för fenomenet inlärningssvårigheter hos elev. Resultatet visar att förståelsen av skolans idag strävan att inkludera kan genom uttrycket ”en skola för alla” tolkas som en prioriterad målsättning men i realiteten något som kanske inte fungerar. Skolaktörernas förståelse av fenomenet inlärningssvårigheter hos elev visar att man individualiserar problemen och förlägger dem hos den enskilde eleven. Normalitet och avvikelser skapas genom diskussioner om elevernas beteenden och prestationer vilket i mångt och mycket sker i relationer mellan de olika skolaktörerna inom den egna kontexten.

Denna vetenskapliga essä handlar om ett, från pedagogens perspektiv, egenupplevt utvecklingssamtal och de bedömningar av barnet som sker inom ramen för detta samt de olika ageranden såväl som alternativa ageranden vilka är och kunde ha blivit möjliga under detta samtal. Utvecklingssamtalet på förskolan är ett institutionellt samtal med ett specifikt syfte att avhandla barnet och ska även resultera i en vidare utveckling för barnet. Bedömning (utvärdering, granskning, utveckling) på förskolan ska i enlighet med de senaste läroplanerna göras på själva verksamheten samt pedagoger och miljö, inte på barnen. Trots detta, menar denna essä, görs bedömning av barnen. Utifrån diskursteori samt hermeneutik reflekterar denna essä kring frågan hur barnens bedöms inom ramen för utvecklingssamtalet, hur olika tolkningar av utvecklingssamtalet påverkar samt vad ett bra utvecklingssamtal kan vara. Å ena sidan finns en nedskriven diskurs inom vilken verksamheten bedöms och godkänns. Å andra sidan finns en muntlig version där barnet bedöms och där man på detta sätt anpassar sig efter en normalitet. Utvecklingssamtalet och pedagogen styrs av flera olika diskurser och åligganden. Då den nedskrivna officiella pappersversionen i denna essä inte räcker till för att svara på vårdnadshavarnas fråga om barnets normalitet frångås mallen vilket skapar en osäkerhet men också ger möjlighet till en annan dynamik i samtalet såväl som nya möjligheter för hur utvecklingssamtalet kan gå vidare. Hermeneutiken och filosofen Bornemark ger eventuella svar på hur dessa två världar kan närma sig varandra mot en mer öppen och unik väg framåt med hjälp av samtalet, fråga – svar samt den egna subjektiviteten i den professionella rollen på förskolan.

Följande studie har tagit form utefter en kvalitativ metod där 20 domar angående lagen om vård av missbrukare i vissa fall (LVM) har undersökts. Syftet med studien var att studera socialnämndens motiveringar till Förvaltningsrätten samt Förvaltningsrättens beslut om ”unga vuxna” och ”äldre” samt hur dessa skiljer sig åt i beredandet av tvångsvård enligt LVM. Studien är uppbyggd utifrån begreppen normalitet och ålderism och är inspirerad av diskursanalys som både teori och metod. Vad som framkommer i resultatet är att socialnämnden ofta genom språkliga diskurser tillskriver missbrukare egenskaper utifrån ålder. Vidare visar resultatet att motiveringar framförs baserat på rekvisit från lagtext och missbrukarens situation negligeras, vilket resulterar i rättsosäkerhet.

<p>Med den här uppsatsen vill vi synliggöra hur barn kan använda bilder i sitt subjektsskapande, samt hur vi pedagoger kan arbeta med bilder utifrån ett ’denormaliseringsperspektiv’. Med det menar vi att försöka synliggöra, förskjuta och förändra de betydelser som barn och pedagoger lägger i begreppet normalitet. Med andra ord handlar det om att utmana dominerande diskurser och normer kring vad som kan betraktas som ett riktigt och önskvärt sätt att vara och leva, och visa att de inte är så entydiga, stabila och ”naturgivna” som vi ibland upplever dem. Detta för att möjliggöra för barnen att vara och göra ”rätt” på många olika sätt. Vi skriver också fram hur pedagogers (våra egna) föreställningar kring vad som är ”normalt” kan få betydelse för barns subjektsskapande. Vår undersökning består av ett utforskande projekt med tre femåriga förskolebarn, vilket vi själva ledde. Detta för att utprova möjliga arbetsformer för att barn och pedagoger tillsammans ska kunna ompröva och utvidga sina föreställningar kring normalitet. Vi har arbetat med bilderna i en bok. Barnen har läst den, tillsammans, utifrån bilderna. Därefter gjorde vi dramaövningar, för att pröva olika subjektspositioner. Barnen fick också laborera med kopierade och utklippta delar av bilderna, för att se hur de kunde användas i en annan kontext än bokens. Allt dokumenterades med videokamera (vid ett par tillfällen av barnen själva). Sedan har vi analyserat materialet genom att försöka utläsa så många olika betydelser av det barnen och vi själva gör och säger, som möjligt. Detta för att komma bort från föreställningen om att det bara skulle kunna finnas en enda sanning om vad som utspelade sig i varje situation. Vi har istället försökt dekonstruera vad som vid en ytlig läsning skulle kunna tyckas entydigt och självklart, för att synliggöra att människors agerande är och tolkas kontextuellt och diskursivt. På så sätt vill vi också visa hur våra och barnens handlingar styrdes av hur vi, såväl som barnen, (diskursivt) uppfattade situationen. De referenser vi främst lutar oss mot är Hillevi Lenz Taguchi som skrivit om feministisk poststrukturalistisk teori, och Elisabeth Nordin Hultman som skrivit om barns subjektsskapande i relation till de material och den miljö som omger dem. Vad som främst blir synligt i vår analys, är hur aktivt barnen använde sig av bokens bilder i sitt subjektsskapande. De uttryckte tydligt vilka personer de ville vara och vilka de inte ville vara. Vi blev också smärtsamt medvetna om hur normerande våra egna föreställningar var och hur det påverkade vårt förhållningssätt till barnen. Samt vilket värdefullt redskap pedagogisk dokumentation är för att kunna fördjupa det utforskande arbetet, och ompröva sitt eget agerande i förhållande till barnens. Vi utarbetade även strategier som vi tycker är användbara i ett denormaliseringsarbete.</p>

<p>Kravet på dokumentation av elever har ökat starkt sedan den målstyrda skolan infördes. Skolorna ska skriva individuella planer för varje elev samt åtgärdsprogram för elever som är i behov av särskilt stöd. Konkurrens mellan skolor om resurser gör att rektor kan känna sig tvungen att problematisera elevens tillkortakommanden ytterligare då skolan ansöker om särskilt stöd.</p><p>Litteraturgenomgången visar att behovet av att skriva om elever som faller utanför vad samhället för varje tid ansett normalt, har funnits alltsedan folkskolan startade. Elever som inte kunde följa med i skolan eller hade ett avvikande beteende särskiljdes, exkluderades, och blev placerade i hjälpklasser eller på institutioner. Idag har vi en skola för alla och inkludering är ett honnörsord. Trots det fortsätter skolorna skriva att många elevers behov bäst tillgodoses i exkluderande grupper, särskolor eller specialskolor.</p><p>Studien är en textanalys som beskriver och analyserar ansökningar om särskilt stöd som en rektor på en skola skrivit. Den belyser hur elever kan dokumenteras i dagens skola och vilken retorik som används när en skola skriver om elever i behov av särskilt stöd.</p><p>I de tolv texter som analyserats anses elever som har koncentrationssvårigheter vara det främsta skälet till att rektor ansöker om särskilt stöd. Det är eleverna som är bärare av problemen och stödet som söks är ekonomiska extramedel för att kunna anställa assistenter. Inte i något fall återfinns problemen på grupp- eller organisationsnivå.</p><p>I diskussionen tas koncentrationssvårigheter och diagnosers eventuella värde upp samt ges förslag på vad skolan kan göra med de extra resurserna.</p><p>Förhoppningen är att studien ytterligare kan belysa sättet att tala och skriva om elever i skolan, och därmed bidra till diskussionen om vad det ökande skrivandet och dokumenterandet av elever kan innebära på sikt.</p>

<p>Syftet med studien är att beskriva hur kvinnor som fått diagnosen borderline personliglighetsstörning upplever att deras liv har varit innan, under och efter diagnostiseringen. Syftet är också att ge en inblick i hur dessa kvinnor beskriver begreppet borderline. Studien har en kvalitativ ansats med narrativ teori som utgångspunkt, där sex kvinnor med diagnosen BPD har intervjuats. En inblick i informanternas subjektiva upplevelser har strävats efter genom berättelser. Detta för en förståelse för hur de ser på sin omvärld och sig själva. Resultatet visade en tendens bland informanterna att fly, vilket ofta grundats i en otillräcklighetskänsla. Tillståndet har främst präglats av impulsivitet och ett skiftande mellan ytterligheter. Att diagnostiseras med BPD har medfört en känsla av lättnad, men har också orsakat att informanterna blivit stigmatiserade. Resultatet påvisade även ett samband mellan ålder och valet av att tala öppet om diagnosen.</p>

<p>Det övergripande syftet med detta arbete är att få kunskap om intentionerna till integrering av elever i behov av särskilt stöd. Arbetet bygger på en litteraturstudie samt kvalitativ empirisk del som innefattar såväl intervjuer som en enkätundersökning. Litteraturstudien visar att skolan historiskt sett successivt gått mer och mer mot en inkluderande verksamhet samt att det finns spår kvar av en syn där man ser eleven som bärare av problemet vid svårigheter i skolan. Den empiriska delen framhåller att skolans personal många gånger likställer specialpedagogikens praktiska resultat med det specialpedagogiska kunskapsområdet. Intervjuer och enkäter visar också att majoriteten av lärarna i undersökningen ser en framtid med ökad segregering. Resultatet visar på att de politiska intentionerna för skolan inte överensstämmer med den faktiska verkligheten.</p>

<p>Förändring är ofta synonymt med livets olika faser; somliga utgör en naturlig del av livet medan andra sker mer eller mindre oväntat. Oavsett hur välkommen en förändring är har vi att förhålla oss till dess konsekvenser och innebörder. Människans förmåga att anpassa sig till nya situationer och utveckla strategier att hantera förändrade livsvillkor är av betydelse för hennes välmående och känsla av sammanhang. Kulturella aspekter och samhälleliga normer inverkar på hur sociala grupper och förhållanden definieras och värderas. Ett par av de människor som kommer till tals i föreliggande antologi upplever ett glapp mellan sin egen vardagsnära upplevelse och samhälleliga föreställningar. Andra utsagor nyanserar existerande schablonbilder. En övergripande strävan är att lyfta fram styrkan hos grupper som utifrån ett samhällsperspektiv tenderar att betraktas som svaga. I antologin står att läsa om föräldraperspektivet på skolgången för barn med funktionshinder, människors väg tillbaka till arbete efter en längre tids sjukdom, sjukskrivnas identitetsskapande samt aspekter av livet som pensionär.</p>

<p>I och med 1902 års lag angående vanartade och i sedligt avseende försummade barn blev det lättare för myndigheterna att påverka ett barns uppväxt. I Nyköping bildades barnavårdsnämnden, som hade denna lag som rättesnöre, år 1907. Barnavårdsnämnden innehade en stor makt då de kunde påverka ett barns liv. Under åren 1907 till 1916 anmäldes 40 barn till barnavårdsnämnden i Nyköping. Dessa barn ansågs avvika från normen om en ideal barndom. Den ideala barndomen i början av 1900-talet ansågs från myndighetshåll vara att växa upp med en försörjande far och en vårdande mor. Det ansågs bättre att växa upp på landet än i staden där nöjen som biografer och Folkets park kunde skada barnen moraliskt.</p><p>Med hjälp av handlingar från barnavårdsnämnden i Nyköpings arkiv, tidigare forskning och en makt- och normaliseringsteori analyseras i uppsatsen barnavårdsnämndens arbete mellan åren 1907-1916.</p><p>Barnavårdsnämnden hade olika disciplineringsåtgärder att vidta vid fostran av de till dem anmälda barnen. Dessa åtgärder var varning, aga, att ställas under uppsikt eller att skiljas från hemmet. Även barnens föräldrar kunde av barnavårdsnämnden förmanas att sköta sina uppfostringsplikter bättre. Skolan hade stort inflytande i hur dessa dicsiplineringsåtgärder tillämpades. Detta då de anmälda barnens lärare fick uttala sig om barnet ifråga inför nämnden. Många av de barn som anmäldes till nämnden ådrog sig fler än en åtgärd. Den vanligaste disciplineringsåtgärden var varning. Den vanligaste anledningen till att barnen anmäldes var olika former av tjuvnadsbrott och den vanligaste anmälaren var polisen.</p>

<p>Syftet med denna studie är att genom en kvalitativ metod analysera barns reflektioner om normalitet och avvikelse. Dessa två begrepp belystes genom genus och en människas livsfaser. Studien baserades på 10 intervjuer med 7-åringar där samtalen med barnen utgick från ett antal bilder av män och kvinnor i olika faser i livet. Studiens fokus var att undersöka hur barnen bestämmer genus, vad som är normalt och avvikande samt om beskrivningarna om manligt och kvinnligt varierar, allt utifrån olika livsfaser. Utifrån barnens resonemang har jag funnit att barnen bestämmer genus genom att resonera över en människas utseende och egenskaper. Avvikelse från normen manligt är bland annat att en man har långt hår, men jag har även funnit variationer i barnens beskrivningar om manligt och kvinnligt utifrån olika livsfaser. Barnen har skilda krav på hur medelålders män och kvinnor ska bete sig. Däremot talar barnen om äldre män och kvinnor som om de vore en person, inte man och en kvinna, utan en gammal.</p>