The overall aim of this thesis was to describe and explore the experiences of support in school of adolescents and young adults with neuropsychiatric disabilities. Furthermore, the aim was to explore support that influences the occupational transition to upper secondary school, further education and work. The two first studies investigated computer use in educational activities and during leisure activities by adolescents with attention deficit hyperactivity disorder (ADHD). Study II also aimed to explore how traditional leisure activities and Internet activities interrelate among adolescents with ADHD. In Studies I and II data was collected using a questionnaire focusing on information and communication technology (ICT) use in school and leisure. Adolescents with ADHD (n = 102) aged 12-18 years were compared with adolescents with physical disabilities (Study I) and adolescents from the general population (Studies I and II). In Study III the aim was to describe the experiences of support at school among young adults with AS and ADHD, and to explore what support they, in retrospect, described as influencing learning. Study IV aimed to describe the occupational transition process to upper secondary school, further education and/or work and to explore what support influenced the process from the perspectives of young adults with AS or ADHD. Studies III (n=13) and IV (n=15) used qualitative semi-structured interviews with young adults with AS or ADHD, aged 18-30 years and were analysed using hermeneutics according to Gadamer. The findings of Study I showed that students with ADHD reported significantly less frequent use of computers for almost all educational activities compared with students with physical disabilities and students from the general population. They reported low satisfaction with computer use in school and a desire to use computers more often and for more activities in school compared with students with physical disabilities. Study II showed that Internet activities among adolescents with ADHD during leisure, tended to focus on online games. Furthermore, analysis demonstrated that Internet activities were broadening leisure activities among adolescents with ADHD, rather than being a substitute for traditional leisure activities. Study III found that young adults with AS or ADHD experienced difficulties at school that included academic, social, and emotional aspects, all of which influenced learning. Support addressing difficulties with academic performance was described as insufficient and only occasionally provided in school. In conclusion, support for learning among students with AS or ADHD needs to combine academic and psychosicial support. The findings of Study IV identified three different pathways following compulsory school. Support influencing the occupational transition process included: occupational transition preparation in compulsory school, practical work experience in a safe environment, and support beyond the workplace. Support from community-based day centres was described both as an important step towards work in the regular labour market, as well as being too far away from the regular labour market. In conclusion, this thesis revealed that support in school among students with AS or ADHD needs to combine academic and psychosocial support. Despite being regarded as facilitating learning, individuals with ADHD or AS reported limited computer and Internet use in school. Based on the results it is suggested that Internet activities may provide adolescents with neuropsychiatric disabilities with new opportunities for social interaction and educational activities. On the basis of the results it is suggested that the occupational transition process should be viewed as a longitudinal one, starting in compulsory school and continuing on until young adults obtain and are able to remain in work or further education. This thesis revealed that extended transition planning, inter-service collaboration and support from communitybased day centres were aspects of the environment that influenced the occupational transition process.

The purpose of our study was to identify and present experiences encountered by parents with a child with diagnosis. Those narratives are made open for the public. Data has been collected through ten interviews with parents having children with a diagnosis. These interviews have also been complemented by interviews with one child and one youth. The parents and the children who have been interviewed, all have their own stories and experiences of how it is to live with a diagnosis in the family and for all families there are different diagnosis. Some of the families have had the diagnosis confirmed, and some are living with overlapping diagnosis, everything dependent on the symptoms picture of the child. A qualitative research method has been used using semi structured interviews. The interviews have been analysed using a narrative method, which in our case resulted in nine different stories. The narrative way of doing analysis in this study has been chosen, as the purpose of the study has been to make the different narratives public. The narratives are tied to the following theories: normality, stigmatization, categorization and economic motives. This study concludes, based on the family interviews, that there is no strong correlation to support any firm conclusion due to different experienced in all cases. However, one result which is evident in all cases is that the families are continuously struggling to get help in school, to get special support from society.

Syftet med denna kvalitativa studie är att undersöka om gymnasielärare i instrument/sång-kurser tycker att de fått tillräcklig utbildning från sina högskoleutbildningar samt fortbildning från sina arbetsgivare för att kunna bemöta elever med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar på ett lämpligt sätt. Frågeställningarna handlar om vad lärare i INSÅ behöver tänka på i sin undervisning av elever med NPF, samt vilken utbildning/fortbildning de fått för att kunna möta och undervisa dessa elever. Intervjuer har genomförts med 9 musiklärare som alla undervisar i INSÅ på estetiska programmet inriktning musik. Resultatet, som har analyserats ur ett sociokulturellt perspektiv, visar att endast en av lärarna under sin lärarutbildning fått en kurs i specialpedagogik, och att ingen av de intervjuade lärarna fått någon fortbildning av betydelse från sin arbetsgivare. Samtliga lärare önskar fortbildning från sin arbetsgivare om NPF, då de alla möter och undervisar elever med dessa diagnoser. De upplever att den kunskap de har idag beror mycket på lärarens eget intresse och de önskar djupare kunskap om hur de kan känna igen och bemöta NPF.

The purpose of this work is to investigate how the school’s digitization has affected history teaching for students with neuropsychiatric disabilities. In order to fulfill the purpose, the following question has been formulated: “What consequences does the school’s digitization generate for students with neuropsychiatric disabilities within the frame of history teaching?” The method for this work is based on systematic literature research through three databases, SwePub, Google Scholar and ERIC. These three databases were used to produce articles to further strengthen our question. The searches were done in both Swedish and English to get the largest possible selection of items. The results show that the school’s digitization has a positive impact on students with various neuropsychiatric disabilities but also all students. However, there are a limited number of studies that show the positive effects on NPF students. But based on the research found, it can be stated that digital tools play a crucial role in the child developing knowledge in order to achieve the goals in their education.

Allt fler familjer lever med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. Tidigare forskning visar på att många föräldrar till barn med neuropsykiatrisk funktionsnedsättning upplever en hög stressnivå i vardagen på grund av diagnosen / diagnoserna. Detta kan leda till att föräldrar utvecklar tillstånd som depression, utmattningssyndrom och liknande problematik. Författarna till denna uppsats har haft ett intresse av att se vidare på den viktiga roll familjen har för att skapa en hög livskvalitet för personer med funktionsnedsättning. Syftet med denna studie var att undersöka ideella föreningars företrädares erfarenheter av det stöd som finns tillgängligt från den offentliga sektorn till medlemmarna i deras förening. Eftersom författarna har valt att intervjua ideella föreningars företrädare har det varit möjligt att uppnå en bred kunskap om ämnet då föreningarna når ut till personer med funktionsnedsättningar och deras släktingar. Syftet med denna uppsats var också att ta upp frågor om huruvida ett holistiskt tillvägagångssätt tillämpas i insatser riktade mot personer med funktionsnedsättning och deras familjer. Den teoretiska ramen för denna studie är baserad på Goffmans stigmatiska teori samt Hochschilds teori om emotionellt arbete. / An exceeding amount of families today are affected by neuropsychiatric disabilities. Previous research shows that many parents of children with neuropsychiatric disabilities experience a high stress level in everyday life due to the diagnosis / diagnoses. This can result in that parents develop conditions such as depression, chronic fatigue syndrome and similar problems. The authors of this study had an interest to look further into the important role the family has in creating a high quality of life for individuals with disability. The aim of this study was to investigate non- profit associate representatives experience of the support available from the public sector to the members of their organization. Since the authors have chosen to interview non-profit associate representatives, it has been possible to achieve a broad knowledge of the subject as the associations target people with disabilities and their relatives. The purpose of this study was also to raise questions concerning if a holistic approach is applied in interventions aimed at individuals with disability and their families. The theoretical framework for this study is based on Goffmans stigma theory as well as Hochschild's theory on emotional work.

<p>Syftet med denna kvalitativa studie var att undersöka hur elever med neuropsykiatriska funktionshinder upplever tiden i grund- och gymnasieskolan. Mina frågeställningar handlade om i vilka sammanhang eleverna upplevde svårigheter kopplade till funktionshindren, på vilka sätt skolan visade förståelse för dessa svårigheter, hur skolan löste de problem som uppstod, vad skolan kunde ha gjort mer samt vilka starka sidor hos eleverna som var betydelsefulla i skolan. Jag intervjuade sex ungdomar i åldrarna 18 - 21 år. Jag använde mig av halvstrukturerade intervjuer. Resultatet, som analyserades ur ett sociokulturellt perspektiv, visade att eleverna upplevde svårigheter i skolan i flera olika sammanhang. Stora klasser och störande ljud i klassrummet förvärrade elevernas koncentrationssvårigheter. Projektarbeten utan strikta ramar och att tvingas redovisa inför klassen utgjorde ett stort hinder för flera av eleverna, medan undervisning på för låg nivå ledde till bristande studiemotivation. Under högstadietiden upplevde eleverna stress och svårigheter att hitta till klassrummen. Annat som medförde problem var bland annat fobier, sömnstörningar och att delta i skolidrotten. Utanförskap och mobbing i elevgrupperna var vanligt förekommande. Även lärare utsatte eleverna för kränkande särbehandling genom utpekande handlingar, skuldbeläggande och bestraffningar. Eleverna upplevde att de oftast möttes av oförståelse och okunskap från skolan. Endast enstaka lärare visade förståelse. Skolans åtgärder sattes oftast in väldigt sent och lösningarna på problemen blev därför kortvariga. Vissa åtgärder gjorde till och med större skada än nytta. Eleverna berättade om sina starka sidor och menade att dessa hjälpte dem genom åren i skolan. Av resultatet framgick att mindre klasser, men också kunskap hos lärarna och förmågan att samtala med eleverna och lyssna på dem, är viktiga medel för att kunna ta tag i problemen på ett tidigt stadium och skapa en skola för alla.</p> / <p>The purpose of this qualitative study was to get knowledge of experiences of the years in compulsory school and upper secondary school by pupils with neuropsychiatric disabilities. The questions dealt with when and where in school the pupils had difficulties connected to their neuropsychiatric disabilities, in what way they were met with understanding for their difficulties, how the school solved the problems, what the school could have done more and what qualities the pupils possessed that helped in school. I interviewed six youngsters in the ages of 18 - 21. I used half-structured interviews. The result was analysed in a sociocultural perspective and showed that the pupils had difficulties in many ways at school. Big classes and noises in the classroom made their concentration difficulties worse. Projects in school without strict directions as well as appearances before the class became huge barriers for some of the pupils, while teaching at a too low level led to a lack of motivation. In upper level of compulsory school the pupils felt stress and difficulties in finding classrooms. Some other problems were phobias, insomnia and participating in school gymnastics. Bullying and exclusion from fellowship was usual. Even teachers were insulting the pupils by indicating them as outsiders, blaming them for their difficulties and punishing them. The pupils experienced that they were mostly met with misunderstanding and a lack of knowledge from the school. Just a few teachers were sympathetic. The school mostly took measures very late and the solutions therefore became short-lived. Some of the measures made the problems even worse. The pupils told me about their strong sides that helped them through school. The result showed that smaller classes as well as teachers knowledge and ability to converse and listen to the pupils are important instruments to be able to face the problems in an early phase and create a school for all kinds of minds.</p>

The aim of this study was to examine how parents of children who refuse school experience the treatment they received from the school and from social services in regards to their situation, and what they believe that social services can improve in their work with these families. The study was conducted by qualitative phone interviews with six mothers of children with school refusal behavior. The main results show that the mothers were displeased with the help and treatment the school provided, but overall pleased with the help from social services although they also described room for improvements. The respondents also expressed that they had to struggle to receive help and had to make a lot of efforts themselves. Several suggestions for improvements for social services were mentioned, especially that more knowledge about school refusal and neuropsychiatric disabilities is needed in social services, and that collaboration between schools and social services should be improved. / Syftet med studien var att undersöka hur föräldrar med s.k. hemmasittande barn, det vill säga som varit frånvarande från skolan utan synbar orsak i minst tre veckor, upplever skolans och socialtjänstens agerande gentemot dem samt vad de anser att socialtjänsten eventuellt kan förbättra i arbetet med dessa familjer. Telefonintervjuer med sex mödrar till hemmasittare genomfördes. Resultaten visade på ett missnöje med skolans bemötande och hjälp medan man överlag var nöjda med socialtjänstens bemötande och hjälp även om de ansåg att det fanns utrymme för förbättringar. Ett annat starkt tema var att man ofta upplevde att deras barn inte togs på allvar utan föräldrarna fick kämpa för att få hjälp och lägga ner mycket arbete själva. Flera förbättringar för socialtjänstens arbete föreslogs, främst nämndes att mer kunskap om hemmasittare och neuropsykiatriska funktionsnedsättningar behövs samt att deras samverkan med skolan behöver förbättras.

Syftet med denna kvalitativa studie var att undersöka hur elever med neuropsykiatriska funktionshinder upplever tiden i grund- och gymnasieskolan. Mina frågeställningar handlade om i vilka sammanhang eleverna upplevde svårigheter kopplade till funktionshindren, på vilka sätt skolan visade förståelse för dessa svårigheter, hur skolan löste de problem som uppstod, vad skolan kunde ha gjort mer samt vilka starka sidor hos eleverna som var betydelsefulla i skolan. Jag intervjuade sex ungdomar i åldrarna 18 - 21 år. Jag använde mig av halvstrukturerade intervjuer. Resultatet, som analyserades ur ett sociokulturellt perspektiv, visade att eleverna upplevde svårigheter i skolan i flera olika sammanhang. Stora klasser och störande ljud i klassrummet förvärrade elevernas koncentrationssvårigheter. Projektarbeten utan strikta ramar och att tvingas redovisa inför klassen utgjorde ett stort hinder för flera av eleverna, medan undervisning på för låg nivå ledde till bristande studiemotivation. Under högstadietiden upplevde eleverna stress och svårigheter att hitta till klassrummen. Annat som medförde problem var bland annat fobier, sömnstörningar och att delta i skolidrotten. Utanförskap och mobbing i elevgrupperna var vanligt förekommande. Även lärare utsatte eleverna för kränkande särbehandling genom utpekande handlingar, skuldbeläggande och bestraffningar. Eleverna upplevde att de oftast möttes av oförståelse och okunskap från skolan. Endast enstaka lärare visade förståelse. Skolans åtgärder sattes oftast in väldigt sent och lösningarna på problemen blev därför kortvariga. Vissa åtgärder gjorde till och med större skada än nytta. Eleverna berättade om sina starka sidor och menade att dessa hjälpte dem genom åren i skolan. Av resultatet framgick att mindre klasser, men också kunskap hos lärarna och förmågan att samtala med eleverna och lyssna på dem, är viktiga medel för att kunna ta tag i problemen på ett tidigt stadium och skapa en skola för alla. / The purpose of this qualitative study was to get knowledge of experiences of the years in compulsory school and upper secondary school by pupils with neuropsychiatric disabilities. The questions dealt with when and where in school the pupils had difficulties connected to their neuropsychiatric disabilities, in what way they were met with understanding for their difficulties, how the school solved the problems, what the school could have done more and what qualities the pupils possessed that helped in school. I interviewed six youngsters in the ages of 18 - 21. I used half-structured interviews. The result was analysed in a sociocultural perspective and showed that the pupils had difficulties in many ways at school. Big classes and noises in the classroom made their concentration difficulties worse. Projects in school without strict directions as well as appearances before the class became huge barriers for some of the pupils, while teaching at a too low level led to a lack of motivation. In upper level of compulsory school the pupils felt stress and difficulties in finding classrooms. Some other problems were phobias, insomnia and participating in school gymnastics. Bullying and exclusion from fellowship was usual. Even teachers were insulting the pupils by indicating them as outsiders, blaming them for their difficulties and punishing them. The pupils experienced that they were mostly met with misunderstanding and a lack of knowledge from the school. Just a few teachers were sympathetic. The school mostly took measures very late and the solutions therefore became short-lived. Some of the measures made the problems even worse. The pupils told me about their strong sides that helped them through school. The result showed that smaller classes as well as teachers knowledge and ability to converse and listen to the pupils are important instruments to be able to face the problems in an early phase and create a school for all kinds of minds.

’A school for all?’ is a scientific essay regarding the inclusion of students with neuropsychiatric disabilities inside the classroom. This essay is about the reality behind ’a school for all’ and became a starting point of this paper due to the everyday dilemmas I face as a leisure-time teacher that coexist in a classroom. In the classroom, there are students with neuropsychiatric disabilities and we attempt to provide the inclusion of these students during a lesson. Due to the daily events and happenings in the classroom, I began questioning the idea of a school for all and contemplate the significance of inclusion for myself, as well as other colleagues. This essay will contribute to a better understanding of ‘a school for all’ concept, which has normally had varying implications for different individuals. I’ve chosen an essay-style method, with which I explored my experiences through self-reflection. I used Hans-George Gadamer’s hermeneutist perspective regarding comprehension, in order to observe my own dilemma from various angles. It is also discussed how the teachers’ interpretation of inclusion influences the students in a classroom. Special pedagogy is recommended to simplify the inclusion of students with disabilities, however, the different viewpoints regarding special pedagogy and the lack of competent pedagogics in schools prevents us from reaching the goal of ‘a school for all’. I will finally conclude by pointing out the vague description of the ‘inclusive work ethic’ mission within school regulations specified by the state. We instructors interpret inclusion differently based on personal presumptions, and the inclusion that is being currently practiced in schools, is merely a physical inclusion that leads to discrimination, frustration, and poor results. In addition, I recognize the lack of provisions and resources required to ensure that all children, regardless of their needs, would be successfully educated within the same classroom. / ”En skola för alla?” är en vetenskaplig essä om inkludering av elever med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar i klassrummet. Denna uppsats handlar om verkligheten bakom ”en skola för alla” och tar sin utgångspunkt i dilemman hos mig som är fritidspedagog och samverkar i ett klassrum med en lärare. I klassrummet finns elever med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar och vi försöker att inkludera alla elever i undervisningen. Det som hände dagligen i klassrummet fick mig att ifrågasätta tanken om en skola för alla och fundera på inkluderingens betydelse för mig och andar pedagoger. Denna uppsats syftar till att bidra till bättre förståelse kring begreppet ”en skola för alla” som kan ha olika innebörd för olika individer. Jag har valt att använda essäskrivande som metod där jag genom reflektion utforskar mina erfarenheter. Jag utgår från Hans- George Gudmar hermeneutiskt perspektiv om förståelsehorisont för att se på mitt dilemma ur olika vinklar. Jag kommer gå också in på hur pedagogernas tolkning av inkludering påverkar eleverna i klassrummet. Jag rekommenderar specialpedagogik för att underlätta inkluderingen av elever med svårigheter, men att olika syn på specialpedagogik och brist på kompetenta pedagoger i skolan gör att vi inte når målet” en skola för alla”. Slutligen kommer jag fram till att uppdraget som beskrivs som inkluderande arbetssätt är väldigt otydligt i styrdokumenten. Vi pedagoger tolkar inkluderingen på olika sätt utifrån våra förutsättningar. Inkluderingen som vi gör i skolan är en fysisk inkludering som leder till kräkningar, frustration och dåligt resultat. Vidare finner jag att vi verken har förutsättningar och resurs för att alla barn oavsett behov ska kunna undervisas i en och samma klassrum.

Avsikten med denna undersökning syftar till att undersöka betydelsen av fysisk aktivitet inom skol- och fritidsverksamhet för elever med neuropsykiatrisk funktionsnedsättning för att tillgodogöra inlärningen. Studien knyter an till det sociokulturella perspektivet på lärande. De frågeställningar som besvaras är: Har elever med neuropsykiatrisk funktionsnedsättning större behov av att röra på sig än andra och i sådana fall varför? Vad blir det för positiva förändringar hos elever med neuropsykiatrisk funktionsnedsättning som resultat av fysisk aktivitet/rörelse under deras skoldag? En enkätundersökning genomfördes på tre olika skolor med totalt 19 fritidslärare/extralärare och ett par specialpedagoger. Samtliga tillfrågade besvarade enkäten. Enligt studiens frågeställningar och utifrån det sociokulturella perspektivet med fokus på begreppet appropriering framkom följande resultat. Elever med en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning har hjälp utav att röra på sig mer. Respondenterna menar att elevernas kommunikation för lärande förbättras. Resultatet pekar på att eleverna fick genom att röra sig mer, bättre möjlighet att ta över och ta till sig – appropriera – kunskaper i en samspelssituation.  Enligt respondenterna är det tydligt att undervisningsresultaten försämras när eleverna är stillasittande för länge. Att fysisk aktivitet har betydelse för lärandet bekräftas av tidigare forskning. Slutsatsen av denna enkätundersökning är att genom ökad fysisk aktivitet så skulle appropriering av kunskap kunna underlättas för elever med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar.