Den psykiska ohälsan har ökat i vårt samhälle under de senaste åren och diagnosen utmattningssyndrom har blivit ett utmanande tillstånd inom primärvården. Det finns inga etablerade evidensbaserade behandlingsmöjligheter. De existerande behandlingarna i form av psykologiskt stöd och stresshantering är begränsade och saknar individualisering och evidens. Musikterapi har visat sig vara effektiv för vissa psykiska sjukdomar. I form av en experimentell pilotstudie undersöktes användning av musikterapi med KBT-inriktning (musikterapigrupp) hos 3 primärvårdspatienter med utmattningssyndrom under en tidsperiod av 10 veckor (7-10 sessioner) med syfte att påskynda återhämtning och förbättra det psykiska måendet. Musikterapigruppen (vårdcentral i Stockholm) jämfördes med fyra utmattningspatienter (vårdcentral i Sundsvall) som hade tillgång till kurator- eller psykologkontakt under dessa 10 veckors observationstid. Med hjälp av standardiserade frågeformulär undersöktes förloppet av stressnivån (SCI93), livskvaliteten (BBQ) samt symtomen på depression (MADRS-S) och utmattning (KEDS). I båda grupperna noterades en minskning av depressionssymtom, minskade symtom på utmattning samt lägre stressnivå och förbättrad livskvalitet. I kontrollgruppen noterades delvis större förändringar än i musikgruppen. Avsaknad av sjukskrivning samt mer långdragen sjukdomsprocess i musikterapigruppen diskuterades som orsaker. God sömn och vila är basen i återhämtningsprocessen hos patienter med utmattningssyndrom. Musikterapi anses som en enkel, billig och biverkningsfri behandlingsmöjlighet för patienter med utmattningssyndrom inom primärvården. Det önskas fler randomiserade större studier i området musikterapi och utmattning för att kunna etablera nya behandlingsrekommendationer för behandling av utmattningssyndrom och för att förankra musikterapin i ett multimodalt rehabiliteringskoncept på vårdcentralen.

Introduktion: Distriktssköterskan gör bedömning, hänvisar, ger råd och stöd samt information till allmänheten vid telefonrådgivning. Telefonrådgivning är en växande del av vården och är ett komplext område inom hälso- och sjukvården, där distriktsköterskor möter många nya situationer och utmaningar. Distriktssköterskor erbjuder egenvård till allmänheten vid telefonrådgivning. Syfte: Studiens syfte var att belysa vilka faktorer som skapar möjligheter och begräsningar i distriktsköterskans arbete med telefonrådgivningen inom primärvård. Metod: En systematiskt utförd litteraturstudie med beskrivande analys, vilken baseras på åtta vetenskapliga artiklar publicerade mellan åren 2008 och 2018. Artiklarna uppsöktes i databaserna PubMed och Cinahl. Artiklarna bearbetades med kvalitativ innehållsanalys. Resultat: Sjuksköterskorna tyckte att det var utmattande att göra bedömning och hantera samtal på ett lämpligt sätt. Kommunikationsförmågan bör vara högt utvecklad i de telefonbaserade mötena. Den kognitiva tröttheten orsakade att sjuksköterskan misslyckades med att lyssna på den som ringde, vilket ledde till att sjuksköterskan ställde allt för få frågor. Sjuksköterskorna upplevde att datoriserat beslutstöd var både positivt och negativt. Konklusion: Sjuksköterskorna tyckte att beslutsstödsystemet var ett komplementärt stöd och upplevdes som en värdefull informationskälla. Kommunikationsförmåga är ett mycket viktigt verktyg i telefonrådgivning. Kognitiv trötthet på grund av långa arbetspass hade negativ inverkan på sjuksköterskornas bedömning. / Introduction : The district nurse makes assessment, refers and provides advice, support and information to the public in telephone consulting. Telephone counseling is a growing part of healthcare and is a complex area of health care, where district nurses encounter many new situations and challenges. District nurses offer self-care to the public in telephone counseling. Aim: To identify which factors create opportunities and provide limitations, there is a district nurse's task in telephone counseling in primary care. Method: A systematic literature study with descriptive synthesis based on nine scientific articles published 2008-2018. The articles were searched in databases PubMed and Cinahl. The articles were processed with qualitative content analysis. Result: Nurses thought it was exhaustive to assess and handle conversations appropriately. Communication skills should be highly developed in the telephone-based meetings. The cognitive fatigue caused the nurse to fail to listen to the caller and led to the nurse asking too few questions. Nurses perceived that computerized decision support was both positive and negative. Conclusion: Nurses thought the decision support system was complementary support, it was perceived as a valuable source of information. Communication skills are a very important tool in telephone consulting. Cognitive fatigue due to long workouts had a major impact on the nurses' assessment.

Syfte: Syftet med studien var att beskriva distriktssköterskors och sjuksköterskors reflektioner av arbete med telefonrådgivning i primärvården. Bakgrund: Telefonrådgivning utgör idag en stor del av sjuksköterskors arbete i primärvården. Det klassiska patientbesöket har till viss del ersatts av telefonrådgivning, där sjuksköterskor förväntas ha bred medicinsk-och omsorgskunskap, samt pedagogiskt kunnande. Arbete i telefonrådgivning kan vara komplicerat, utmanande och stimulerande. Metod: Studien använde en kvalitativ ansats med deskriptiv design. Nio telefonsjuksköterskor från primärvården deltog i studien, och intervjuades januari-maj 2017. Resultat: I föreliggande studie visade resultatet att telefonrådgivning upplevdes som påfrestande, kravfyllt, komplext med begränsad kontrollmöjlighet. Tidspress i arbetet, resursbrist i vården, orolig arbetsmiljö upplevdes som påfrestande omständigheter som kunde leda till stress. Telefonrådgivning beskrevs även som roligt, omväxlande, tillfredställande och utvecklande där problemlösning var ett framträdande inslag. Bra samtal med patienter, samt stöd i arbetet beskrevs som viktiga faktorer. Slutsats: Sjuksköterskorna i studien upplevde att arbetet i telefonrådgivning var komplext med höga krav och påfrestningar. Dock även ett roligt, omväxlande och tillfredställande arbete. Fortlöpande utbildning och något minskade krav kan leda till en förbättrad arbetssituation, där risken för ohälsa hos sjuksköterskorna kan minska och patientsäkerheten kan stärkas. / Aim: The aim of the study was to describe the district nurse's and nurse's reflections on work in telephonenursing in primary care. Background: Telephonenursing today represents a major part of nurses' work in primary care. The classical patient visit has in part been replaced by telephonenursing, where nurses are expected to have broad medical and social skills, as well as educational skills. Working in telephonenursing can be complicated, challenging and stimulating. Method: The study used a qualitative approach with descriptive design. Nine telephone nurses from primary care participated in the study and were interviewed January-May 2017. Result: The results in this study showed that telephonenursing was experienced as stressful, demanding and complex with limited control capabilities. Timepressure at work, resource shortage in health care and disturbed work environment felt as strenuous circumstances that could lead to stress. Telephonenursing was also described as fun, varied, satisfying, evolving and problem solving was a prominent feature. Good conversations with patients, as well as support at work were described as important factors. Conclusion: The nurses in this study experienced that work in telephonenursing was complexed with high demands and strains. However, it was also a fun, varied and satisfying work. Continuous education and slightly reduced demands can lead to an improved work situation, where the risk of impaired health for nurses can be reduced and patient safety can be strengthened.

Bakgrund: Cirka 1 000 000 personer lever idag med en riskabel alkoholkonsumtion. Personer med alkoholrelaterade problem söker sig ofta till primärvården först och det är där problemen identifieras. Distriktsköterskan ska arbeta förebyggande och hälsofrämjande. För att känna sig tryggare att ställa frågor om alkohol krävs det kunskaper och att vara uppdaterad i ämnet.  Syfte: Att belysa distriktssköterskors erfarenheter avseende att ställa frågor om alkoholvanor hos patienter i primärvården.   Metod: Kvalitativ studie. Semistrukturerat frågeformulär har besvarats av 21 distriktssköterskor. Svaren har sedan analyserats med en kvalitativ innehållsanalys.  Resultat: Fyra kategorier har framkommit från analysen: `Att vara bekväm vid att ställa frågor om alkoholvanor`, med underkategorierna naturligt, självklart och vara obesvärad. `Kan vara utmanande att ställa frågor om alkoholvanor`, med underkategorierna Ålder och könsrelaterat, kulturskillnader och Kvinnor och skam`. Screeningverktyg kan vara ett stöd vid att ställa frågor om alkoholvanor`, med underkategorierna tydliggöra och stöd. `Kunskaperna om att hantera alkoholfrågor är otillräckliga`, med underkategorierna kunskapsbrist och osäkerhet.  Slutsats: I distriktssköterskans hälsoförebyggande arbete visade studien att det kan finnas svårigheter med att ställa frågor om alkohol. Studien visade också att distriktssköterskorna uttryckte att det fanns en kunskapsbrist i ämnet. Det saknades utarbetade riktlinjer för att kunna hjälpa patienter med en alkoholproblematik vidare i vårdkedjan. / Background: Approximately 1 000 000 people today live with a risky alcohol consumption. People with alcohol-related problems often seek primary care first and that is where the problems are identified. The district nurse should work on prevention and health promotion. To feel safer to ask questions about alcohol requires knowledge and to be up to date on the subject.   Purpose: To highlight District nurses experiences regarding asking questions about alcohol habits in patients in primary care. Method: Qualitative study. Semi structured questionnaires were answered by 21 district nurses. The responses were then analyzed with a qualitative content analysis.  Results: Four categories have emerged from the analysis: ' be comfortable in asking questions about alcohol habits ', with the following subcategories: natural, of course, be effortless. ' Can be challenging to ask questions about alcohol habits ', with the sub categories of age and gender, cultural differences and Women and shame '. Screening tools can be a support to ask questions about alcohol habits ', with subcategories clarify and support. 'Knowledge on dealing with alcohol issues is insufficient ', with subcategories lack of knowledge and uncertainty. Conclusion: In the District of professional health prevention study showed that there may be difficulties in asking questions about alcohol. The study also showed that district nurses expressed that there was a lack of knowledge on the subject. There was no elaborate guidelines to help patients with a alcoholproblematik further in the chain of care.

Background: The work done by the nurse at the primary health care center includes meeting with people of different ages and with different health problems and diseases. It is important that the work is carried out in a good environment. Former studies show that the workload for the district nurse has increased and become more stressful with threats and violence from patients who expect more treatment. Aim: To describe the district nurse's experiences of their work situation. Method: A qualitative interview study with eight district nurses working in primary health care in Sweden were interviewed. The data was analysed using a qualitative content analysis with an inductive approach. Results: Three main categories and nine subcategories were generated by the authors. The categories included: The content of a good day is when all the colleagues are present, and the timetable is good planned with enough work containing good meetings. When planning fails is the change of planning because of more patients and obstacles in communication skills. Experience of their environment is the impact of the physical environment such as good working environment and threatening environment. Conclusion: There was negative employment in the district nurses' work situation, but despite that, the experience was positive to work independently, make decisions and use their resources. They felt collegial support and it was important to know where to turn when things went wrong.

distriktssköterskorna och sjuksköterskorna en känsla av ensamarbete. En bristfällig dokumentation utan en vårdplan att följa resulterade till ett ostrukturerat arbetssätt. Slutsats. I studien framkom att distriktssköterskor och sjuksköterskor hade en önskan om att mer kontinuitet i arbetet, mer kunskap och mer engagemang från läkarna skulle finnas. Det framkom även att det fanns stora utmaningar i arbetet. En av de större utmaningarna var att få patienten delaktig i behandlingen. På de hälsocentraler där det fanns en såransvarig distriktssköterska eller sjuksköterska upplevdes arbetet mer strukturerat. Mot bakgrund av detta examinationsarbetet kan det sammanfattas att adekvat behandling av ben- och fotsår krävde specifik kunskap, kontinuerlig och strukturerat arbetssätt ledd av speciellt ansvarig distriktssköterska eller sjuksköterska. Syfte. Syftet med denna studie var att beskriva distriktssköterskors och sjuksköterskors erfarenheter av att arbeta med patienter med ben- och fotsår i primärvården i Region Gävleborg. Metod. Studien hade en beskrivande design med kvalitativ ansats och genomfördes med semistrukturerade intervjuer. Tio distriktssköterskor och två sjuksköterskor intervjuades. Intervjuerna transkriberades och analyserades med manifest och latent analys. Den teoretiska referensram som användes var PARIHS-modellen. Resultat. Ett underliggande tema framkom i studien: Att vara i ett svårmanövrerat men ändå glädjande och stimulerande sammanhang. I de sex beskrivande kategorierna framkom att distriktssköterskorna och sjuksköterskorna genom sina erfarenheter upplevde att arbetet med denna patientgrupp i primärvården underlättades med kontinuitet, kunskap och patientens delaktighet för en god sårbehandling. Vidare framkom även att en god samverkan mellan olika professioner kring patienten var av stor vikt. Vid bristande samverkan upplevde di

SAMMANFATTNING Patienter söker vård på akutmottagningar via ambulans vilket är ett omtalat problem när de kunde behandlats på annan vårdnivå. När antalet besökare ökar på akutmottagningarna i Sverige kan allvarliga konsekvenser uppstå för både sjukvårdspersonal och patienter. Patienter får inte alltid den mest ändamålsenliga vård på en akutmottagning. I svensk sjukvård är det ovanligt att tillåta ambulanssjuksköterskor att förbise akutmottagningar för andra vårdnivåer. Detta resulterar i överbelastade akutmottagningar samt att ambulanser nyttjas i fel syfte. Kompetens och utrustning har utvecklat behandlingsmöjligheterna för ambulanssjuksköterskor vilket medfört att ytterligare kvalificerade insatser kunnat genomföras på plats hos patienten. Ambulanssjuksköterskor bedömer patientens vårdbehov och beslutar kring lämplig vårdinstans, för att effektivisera resurserna kan patienter med lindriga åkommor transporteras till primärvård. Syftet var att belysa vilka faktorer som inverkar på ambulanssjuksköterskors beslut att hänvisa patienten till primärvården. Studiens metod var deskriptiv och utgick från en kvalitativ samt induktiv ansats. Urvalet var ändamålsenligt och bestod av sju ambulanssjuksköterskor som arbetar i södra Sverige. Inklusionskriterier var att informanterna hade genomgått en specialistsjuksköterskeexamen inom ambulanssjukvård samt varit aktivt yrkesverksamma under minst ett års tid. Intervjuer har genomförts utifrån ett semistrukturerat frågeformulär med följdfrågor. Analysmetoden utgick från en kvalitativ innehållsanalys. Resultatet utgörs av fem kategorier: riktlinjer inom ambulansverksamhet, bedömning av patient, delaktighet kring beslut om vårdnivå, ambulanssjuksköterskans kompetens samt samarbete med primärvård. Det framkom en osäkerhet hos ambulanssjuksköterskor om vilka patienter primärvården kunde behandla. Vid bedömning av patienten utgick ambulanssjuksköterskor från verksamhetens behandlingsriktlinjer. Ur intervjuerna med ambulanssjuksköterskorna framkom att de såg till hela patienten i sin bedömning vilken grundades i patientens allmäntillstånd, vitalparametrar och uppvisande symtom. Hänvisning till primärvården förekom endast för patienter med lindriga besvär. Dialogen med patienten angående ändamålsenlig vårdnivå upplystes vara essentiell och vikten av att komma överens med patienten samt anhöriga. I resultatet framkom att specialistutbildade ambulanssjuksköterskor betonade betydelsen av att få nyttja sina kunskaper och färdigheter i beslut om hänvisning till lämplig vårdnivå. En önskan om bättre tillgänglighet hos primärvården framkom från ambulanssjuksköterskorna. Slutsatsen blev att ambulanssjuksköterskorna under intervjuerna beskrev att de tog hänsyn till en mängd olika faktorer vid beslut om hänvisning av patienten till primärvården. Ambulanssjuksköterskorna belyste komplexiteten i beslutet och uttryckte vikten av att se till patientsäkerheten. Patienter transporterades till akutmottagning trots att vårdcentralen kunde varit en lämplig vårdnivå. Detta på grund av att svårigheter framkom kring patienter samt anhörigas påtryckningar men även primärvårdens tillgänglighet. Ambulanssjuksköterskorna önskade att bidra till att minska akutmottagningens belastning och ge patienten råd kring ändamålsenlig vårdnivå.  Nyckelord: ambulanssjuksköterska, vårdnivå, primärvård och riktlinjer. / ABSTRACT Patients seek care at emergency departments through ambulance, which is a reported problem when their condition could be treated at another level of care. As the number of visitors increases in emergency departments in Sweden causing overcrowding, serious consequences can occur in healthcare professionals and patients. Patients do not always receive the most appropriate care in emergency departments. In swedish healthcare it is unusual to allow ambulance nurses to disregard emergency departments for other levels of care. This results in overcrowded emergency departments and ambulances being used for the wrong purpose. Skills and equipment have developed treatment options for ambulance nurses, which result in further qualified interventions being carried out at the location. Ambulance nurses assess the patients need of care and decide on appropriate care facilities, in order to streamline resources, patients with mild disorders can be transported to primary care. The aim was to highlight the factors that affect the ambulance nurses decision to referral the patient to primary care. The method of the study was descriptive and was based on a qualitative and inductive approach. The sample was purposeful and consisted of seven ambulance nurses working in southern Sweden. Inclusion criteria were that the informants had a specialist nursing degree in ambulance care and had worked for at least one year. Interviews have been conducted based on a semi-structured questionnaire with follow-up questions. The analysis method was based on a qualitative content analysis. The result consists of five categories: guidelines in ambulance organisation, patient assessment, participation in decision-making on health care, ambulance nurses skills and cooperation with primary care. There was an uncertainty among ambulance nurses about which patients the primary care could treat. Ambulance nurses included the full complexity of the patient in their assessments, which was based on the patients general condition, vital signs and exhibited symptoms. Referral to primary care only occurred in patients with mild disorders. The dialogue with the patient and relatives regarding the appropriate level of care was stated to be essential. Ambulance nurses emphasized the importance of using their skills in decision making on the appropriate level of care. A wish for better accessibility to primary care was highlighted among ambulance nurses. The conclusion was that ambulance nurses took a variety of factors into account when deciding the patient referral to primary care. Ambulance nurses highlighted the complexity of the decision and expressed the importance of ensure the patients safety. Patients were transported to emergency departments even though the health center could have been an appropriate level of care. This was because of the difficulties encountered between patients and their relatives, but also the availability of primary care. Ambulance nurses wanted to help reduce the load in emergency deparments and advise patients to the appropriate care level.  Keywords: ambulance nurse, care level, primary care and guidelines.

Övervikt och fetma är problem som ökar över hela världen och förekomsten av fetma har mer än fördubblats de senaste decennierna. Livsstilsförändringar och egenvård är viktigt för att förebygga och behandla detta. Distriktssköterskor känner ofta att det saknas tid för att vägleda patienter på ett bra sätt inför viktnedgång. Syftet var att beskriva distriktssköterskors erfarenheter och upplevelser av att arbeta hälsofrämjande med personer med övervikt eller fetma. Studien har en kvalitativ design med en induktiv ansats och 8 stycken distriktssköterskeintervjuer från primärvården. I resultaten framkommer att det är betydelsefullt att sätta upp mål för viktreducering för att kunna nå hälsovinster i vardagslivet och för att få patienter att nå en vändpunkt. Genom att bemöta patienter med respekt och se till hela livssituationen upplevde distriktssköterskorna att de stärkte patienters självkänsla och kunde skapa en individanpassad vård. Ibland upplevde de dock att det var svårt att motivera patienter eller att nå en förändring. Ämnet kunde även vara svårt och värdeladdat att prata om. Resultatet visade att det krävdes motivation för att stärka patienters egna hälsoprocesser och ett redskap för att nå dit kan vara att använda motiverande samtal. Motiverande samtal stimulerar till delaktighet och beslut kan då tas om egna förändringsmål. Slutsatsen i denna studie är att använda MI i vårdarbetet kan underlätta en god relation, delaktighet och en mer individanpassad vård.

Bakgrund: En transperson är en person vilken delvis eller inte alls identifierar sig med det kön personen tilldelats vid födseln. Transpersoner är en utsatt grupp med sämre psykisk och fysisk hälsa än genomsnittsbefolkningen, detta samtidigt som gruppen söker vård i lägre utsträckning. Syfte: Denna studie syftade till att belysa binära och ickebinära transpersoners upplevelser av bemötandet inom primärvården, detta eftersom primärvården utgör den första instansen i den svenskaevårdkedjan. Metodbeskrivning: En kvalitativ studie med ett strategiskt urval där underlaget utgjordes av sex-intervjuer. Huvudresultat: Transpersonerna i studien uppgav att de ogärna sökte primärvården, en följd av tidigare dåliga vårdkontakter. Personerna upplevde brister i primärvårdens kunskap om transpersoner och att de därför ofta blev tvungna att undervisa vårdpersonalen. Vidare förelåg tankar om att transidentiteten kunde ha en negativ inverkan på bemötandet och vården. Primärvårdens styrkor bestod av personal som ej antog könsidentitet, ställde öppna relevanta frågor och inte utgick från binära könssystem. Det fanns en önskan om stöd och längre vårdkontakter, detta för att minska den oro och stress som deltagarna erfarit inför besök hos primärvården. Avslutningsvis efterfrågades att HBTQ-undervisning integrerades i vårdutbildningar och hos redan verksam personal. Slutsats: Primärvården behöver öka sin kunskap om transpersoner för att kunna ge ett bättre bemötande samt förbättra hälsan inom gruppen. / Background: A transgender person is a person who partially or not at all identifies with the gender that the individual was assigned at birth. Transgender people are a vulnerable group in society with inferior physical and mental health than the average population; meanwhile, the group seeks contact with healthcare in lower frequency than the average population. Aim: This study aimed to illuminate how binary and non-binary transgender people experienced the contact with primary care, since the primary care is the first instance in the Swedish-health-care-system. Method: A qualitative study, with a strategic selection of six individual interviews. Results: The transgender people in the study stated that they were unwilling to seek contact with primary care, as a result of earlier bad meetings. The informants experienced deficits when it came to transgender knowledge in the primary healthcare, and that they many times felt forced to educate the personnel. Furthermore, the participants expressed thoughts that their transgender identity could have a bad impact on their personal treatment and care. The strengths in the primary care consisted in personnel who did not assume gender identity, used open ended questions and abandoned binary gender assumptions. To reduce anxiety and stress there was a wish for more support and continuity in the care. Finally the participants requested LGBT-education in healthcare training programs as well as for the personnel in the sector. Conclusion: To enable improvement of transgender people´s health, the primary healthcare needs to increase their knowledge about transgender identities.

Background: Everyone has the right to get equal health-care but different reports show that people with disabilities do not have the same opportunity for equal treatment as others. Aim: To describe and analyze the preparedness of staff working in the private care sector to provide care on an equal footing at their healthcare center when it comes to meeting people with different disabilities. Furthermore, the purpose is to investigate what conditions are available at the health center to provide care for patients with disabilities on equal terms. Questions: What adjustments have been made in the premises, what tools are available to facilitate care and what improvements would have to be made to increase the possibility of providing care on equal terms? How does the staff have the task of providing care on equal terms in meeting patients with different disabilities? Method: The survey has been conducted in the form of semi structured interviews with descriptions in the form of vignettes. Result: Staff members generally possessed good general knowledge regarding different kinds of disabilities but there were no tools for alternative information and communication. Adequate time for the visit was important to the staff.