Bakgrund: Antalet induktioner i Sverige ökar samtidigt som förlossningsklinikerna är restriktiva med igångsättning utan medicinska indikationer relaterat till ökad risk för komplikationer. Kvinnor som genomgår induktion har ökad risk för negativ förlossningsupplevelse. Delaktighet bidrar till känsla av kontroll och barnmorskan behöver stödja kvinnans unika behov. Syfte: Beskriva kvinnors upplevelse av induktion som grundas på humanitära skäl. Metod: Kvalitativ metod med induktiv ansats tillämpades. Datainsamling utfördes på internet och 11 bloggar inkluderades och analyserades med hjälp av kvalitativ innehållsanalys. Resultat: Analysen mynnade ut i ett sammanfattande tema: Induktion upplevs som en känslomässig berg- och dalbana från början till slut. Resultatet presenteras i fyra kategorier och tio subkategorier. Konklusion: Kvinnor har ett stort behov av stöd och bekräftelse från barnmorskan som behöver vara lyhörd för de unika behoven. Genomgående beskrivs misstron till kroppen och att hoppet läggs till vårdens interventioner. Förlossningsupplevelsen beskrivs positiv trots induktion om behov av stöd, delaktighet och trygghet har tillgodosetts. / Background: The amount of inductions in Sweden increases as the birth clinics are restrictive with inductions that isn’t related to medical indications in order to decrease risk for complications. Women that undergoes induction has increased risk for a negative birth experience. Participation helps to a feeling of control and the midwife needs to support women’s individual unique needs. Aim: To describe women’s experience of induction which is founded on humanitarian reasons. Method: A qualitative method with inductive approach was applied. Data was gathered on the Internet and 11 blogs was included and analysed with help of qualitative content analysis. Result: The analysis concluded in one theme: Induction feels like an emotional rollercoaster from start to beginning. The result is presented in four categories and ten subcategories. Conclusion: The women had a large need for acknowledgement and support from the midwife who needs to be responsive to the unique needs. A strong misbelief to their own body is described and the hope lays to the care’s interventions. Even though the induction can be long-spun and painful the woman can get a positive birth experience if she experienced support, participation and security.

Bakgrund: Majoriteten av tonårsgraviditeterna var oplanerade men tonårsmammorna ställde sig ofta positiva till sin graviditet.  Även fast graviditeten var oplanerad användes preventivmedel endast i liten utsträckning vid tiden för befruktningen. Tonårsmammans första kontakt med mödrahälsovården skedde någon gång mellan vecka 5–36. Barnmorskor i Sverige upplevde att bemötande av den gravida tonåringen var en svår balansgång. Tonårsmamman vill inte bli behandlad som en omogen person av barnmorskan utan vill ses och behandlas som den gravida kvinna hon är. Syfte: Syftet med denna studie var att beskriva tonåringars erfarenheter av vårdpersonalens bemötande i samband med graviditet och barnafödande. Metod: Studien genomfördes som en tvärsnittsstudie med en webbaserad enkät och med deskriptiv ansats. Resultat: Resultatet visade att den gravida tonåringen över lag var nöjd med vårdpersonalens bemötande under graviditet och barnafödande. Ungefär hälften uppgav att de blivit diskriminerade på grund av sin unga ålder. Ett tydligt samband sågs mellan en positiv förlossningsupplevelse och känslan av trygghet, stöttning, att bli lyssnad på och barnmorskans lyhördhet under förlossningen. Önskan fanns om riktade föräldragrupper till unga vuxna. Slutsats: Sammanfattningsvis visade studien att tonårsmammorna i stor utsträckning är nöjda med vården i samband med både graviditet och barnafödande. Det framkom önskemål om riktade föräldragrupper för unga vuxna. Det visade sig även finnas behov av förbättring kring vårdpersonalens kunskap om tonårsmammor, främst på BB. Mer forskning krävs för att ta reda på hur vården kan anpassas på bästa sätt för att ge bra vård till tonårsmammor. / Background: Most of teenage pregnancies were unplanned, but the teenage mothers were often positive about their pregnancy. Even though the pregnancy was unplanned, contraceptives were used only to a small extent at the time of conception. The teenage mother's first contact with maternal health care took place sometime between weeks 5–36. Midwives in Sweden experienced that treating the pregnant teenager was a difficult balancing act. The teenage mother does not want to be treated as an immature person by the midwife but wants to be seen and treated as the pregnant woman she is. Aim: The aim of this study was to describe teenagers' experiences of the care staff's care encounter in connection with pregnancy and childbirth. Method: The study was conducted as a cross-sectional study with a web-based questionnaire and with a descriptive approach. Results: The results showed that the pregnant teenager was generally satisfied with the care staff's care encounter during pregnancy and childbirth. About half stated that they had been discriminated due to their young age. A clear connection was seen between a positive birth experience and the feeling of security, support, being listened to and the midwife's sensitivity during the birth. There was a desire for targeted parent groups for young adults. Conclusion: In summary, the study showed that teenage mothers are mainly satisfied with the care in connection with both pregnancy and childbirth. There were requests for targeted parent groups for young adults. It also turned out that there was a need for improvement in the care staff's knowledge of teenage mothers, mainly at postpartum ward. More research is needed to find out how care can adapt in the best way to provide good care for teenage mothers.

Bakgrund: Förstföderskors ålder ökar i höginkomstländer och med stigande ålder ökar risken för graviditetsrelaterade komplikationer. Även andelen interventioner som avser att sätta igång, förstärka progressen och övervaka den fysiologiska förlossningsprocessen ökar. Syfte: Syftet med examensarbetet var att undersöka om antalet interventioner och förlossningsutfall vid ett medelstort sjukhus i västra Sverige skiljer sig mellan äldre förstföderskor (≥35 år) och yngre förstföderskor (20–24 år) med spontan värkstart. Metod: Examensarbetet var en kvantitativ retrospektiv tvärsnittsstudie där data samlats in under ett år. Materialet som bestod av 232 förstföderskor bearbetades med deskriptiv och jämförande statistiska analyser. Resultat: Det var vanligare att äldre förstföderskor fick utökad fosterövervakning och att de födde barn som vägde 4500 gram eller mer jämfört med yngre förstföderskor. Oavsett ålder födde förstföderskorna vanligtvis vaginalt och interventioner som värkstimulerande dropp och skalpelektrod användes vid runt hälften av förlossningarna. Slutsats och klinisk tillämpbarhet: Få signifikanta skillnader fanns mellan de jämförda åldersgrupperna. Examensarbete visade att det behövs en individuell bedömning av varje kvinna eftersom åldersförändringar sker gradvis. Som barnmorska måste man beakta att ålder bara är en faktor i bedömningen av den födande kvinnan och vara medveten om att man påverkas av den kulturella kontexten och organisationen. / Background: The age of first-time mothers increases in high-income countries and with increasing age, the risk of pregnancy related complications gets more common. The proportion of interventions that are needed to initiate, strengthen and monitor the psychological birth process is also increasing. Aim: The aim of this study was to investigate if interventions and delivery outcomes differ between older nulliparous women (≥35 years) and younger nulliparous women (20–24 years) with spontaneous onset of labor. Method: We conducted a quantitative retrospective cross-sectional study where data were collected from a hospital in Sweden. The material, which consisted of 232 nulliparous women, was processed with descriptive and comparative statistical analyzes. Results: In our study, we found that older nulliparous women more often received extended fetal monitoring and gave birth to babies weighing 4,500 grams or more compared to younger nulliparous women. Regardless of age, nulliparous gave birth vaginally and interventions such as administration of oxytocin and fetal scalp electrodes were used in around half of the births. Conclusion and clinical implications: There were few significant differences between the compared age groups. Our study didn’t show large differences between the age groups, however, research shows that age is a risk factor. As a midwife, you must consider that age is only one factor in assessing the woman giving birth.

It has been found in previous studies that there is a correlation between the placenta regulatory genes and the weight gain of the mother, Body Mass Index (BMI) as well as the birthweight of the fetus. When the mother gains weight / is overweight, this will affect the gene expression in the placenta, and in turn this triggers the weight gain of the fetus. The aim of the study was to investigate the correlation between the lipoprotein lipase gene and the mother's BMI, weight gain and the child's birth weight by extracting RNA from the placentas and analysing its quality and concentration. cDNA was generated from RNA using reverse transcription and gene expression was amplified using real-time PCR. The data from real-time PCR was used in the comparative Ct-method to calculate a 2˄(-ΔΔCt)-value which represents the RNA-level of the LPL-gene. Lastly this value was analysed by using the two-statistic methods, Pearson's rank correlation and Spearman's correlation, which showed that the value of the correlation coefficient for all the variables was close to the value of zero. The closer the value is to zero, the weaker the association becomes between the different variables. The correlation was 0.045, 0.112 and 0.044 for the child's birth weight, mother's BMI respective weight gain. The results from this study shows that there is no correlation between LPL and the mother's weight gain, BMI, or the child's birth weight.

Bakgrund: Missfall kan vara mycket traumatiskt och känslosamt. Missfallsrisken i Europa och Nordamerika ligger på cirka 15,3%. Det är vanligt att kvinnor som får komplikationer tidigt i graviditeten väljer att uppsöka akutsjukvård. För att dessa patienter ska få ett bra emotionellt stöd är det viktigt att sjuksköterskan på rätt sätt kan bemöta de känslor kvinnorna går igenom. Rådande kvalitativ forskning visar att en del kvinnor i samband med missfall upplever brister i det emotionella stödet de får på akutmottagningen.  Syfte: Att beskriva hur kvinnor som genomgått ett missfall upplever emotionellt stöd på en akutmottagning. Metod: Integrativ litteraturöversikt enligt Fribergs (2017) tolkning av Whittemore & Knafl (2005). Nio artiklar med kvalitativ metod om det emotionella stödet vid akutmottagningar har analyserats. Resultat: Studien visar att två huvudområden är viktiga för att kvinnor som kommer till en akutmottagning ska känna att de får ett bra emotionellt stöd: Betydelsen av att bli sedd och Att få tydlig information under besöket och innan hemgång. Slutsats: Det är viktigt att sjuksköterskor och annan vårdpersonal på akutmottagning bemöter kvinnor som söker vid missfall, på ett sätt så att de känner sig sedda. Det är av stor vikt att vårdpersonalen erbjuder information som kan vara viktig för kvinnor som genomgått ett missfall. Det är också viktigt att ge tydlig information om vart kvinnor kan vända sig för att få vidare hjälp vid behov.

Syfte: Att kartlägga mammors erfarenheter av amningsstöd på BB.Metod och Material: Webbaserad tvärsnittsstudie med kvantitativ ansats. Inklusionskriterier; mammor som fått barn och vårdats på en specifik BB-avdelning i Mellansverige under åren 2019–2021 samt valt att amma. Enkäten bestod av 60 slutna frågor och 5 fritextfrågor. Redovisas med deskriptiv statistik samt kvantifiering av fritextsvaren. Resultat: Baserades på n=146 mammor. Både positiva och negativa erfarenheter beskrevs av mammorna. En majoritet av deltagarna önskade högre närvaro av barnmorskan och mer stöd i samband med amning. Det rapporterades erfarenheter av att ha blivit lämnade ensamma med barnet större delen av vårdtiden och fann det bästa stödet i partnern. Få beskrev dock att partnern involverades i amningsstödet. Olika råd gavs av personalen vilket skapade en känsla av otrygghet och tvivel till personalens kompetens. Många beskrev att hands-on metod användes i samband med amningsstöd. Upprättande av amningsplan saknades för majoriteten och bristfällig information om amningssignaler gavs. Slutsatser: Många mammor var missnöjda med amningsstödet och kände en otrygghetmed amningen vid hemgång. Det önskades mer stöd och bekräftelse i samband med amning. Möjligtvis kan det initiala bristande stödet ha påverkat mammornas fortsatta amning och lett till ett tidigare amningsavslut. / Purpose: To map mothers' experiences of breastfeeding support at BB.Method and Material: Web-based cross-sectional study with quantitative approach. Inclusion criteria: mothers that had children and been cared for in a specific BB ward in Central Sweden during the years 2019–2021 and have chosen to breastfeed. The questionnaire consisted of 60 closed questions and 5 free text questions. Reported with descriptive statistics and quantification of the free text answers.Results: Based on n=146 mothers. Both positive and negative experiences were described by the mothers. Most of the participants wanted a higher presence of the midwife and more support with breastfeeding. Experiences of being left alone with the child for most of the care period were reported and found the best support in the partner. Few described that the partner was involved in breastfeeding. Various advice was given by the staff, which created a feeling of insecurity and doubt about the staff's competence. Many described that the hands-on method was used in connection with breastfeeding support. Establishment of a breastfeeding plan was lacking for the majority and inadequate information on breastfeeding signals was provided.Conclusions: Many mothers were dissatisfied with breastfeeding support and felt insecure about breastfeeding at home. More support and confirmation in connection with breastfeeding was desirable. Possibly, the initial lack of support may have affected the mothers' continued breastfeeding and led to an earlier termination of breastfeeding.

Bakgrund: Den nationella strategin för stärkt föräldraskapsstöd som beslutades av regeringen 2018 har som mål att öka kunskapen, tillgängligheten och antal aktörer som erbjuder föräldraskapsstöd till föräldrar för bland annat ett jämställt föräldraskap. Då covid-19 pandemin bröt ut i början på 2020 förändrades förutsättningarna att ge stöd drastiskt på grund av olika restriktioner i samhället. Samhället digitaliserades på flera områden och möjligheterna till socialt umgänge och att bygga sociala nätverk minskade. Syfte: Att kartlägga blivande föräldrars deltagande i och nöjdhet av föräldraskapsstöd under covid-19 pandemin. Metod: Tvärsnittsstudie med datainsamling genom webbenkät under sommaren 2022. Data presenterades med deskriptiv statistik. Resultat: Totalt 418 respondenter deltog i studien med regiontillhörighet från samtliga Sveriges regioner. Undersökningen omfattade 396 gravida och 22 partners under den undersökta perioden. Resultatet visade ett missnöje gällande information om tiden efter förlossningen, till exempel hur parrelationen förändras och om nedstämdhet efter förlossning. De vanligaste informationskällorna var barnmorskan, internet och det egna sociala nätverket. Majoriteten av respondenterna hade inte deltagit i någon föräldragrupp under graviditeten (76,3%). Resultatet visade att 56,5% upplevde föräldraskapsstödet som tillräckligt under graviditeten. Att veta vart blivande föräldrar kan vända sig vid frågor framkom som en viktig aspekt för att uppleva tillräckligt föräldraskapsstöd under graviditeten. Slutsats: Det är viktigt att föräldraskapsstödet är individanpassat. Digitalt föräldraskapsstöd kan fungera bra som ett komplement till det fysiska mötet. Föräldrar som vet vart de ska vända sig vid frågor är mer nöjda med erhållet föräldraskapsstöd under graviditeten. / Background: The national strategy for reinforced parental support was introduced by the Swedish government in 2018 with the goal to increase the knowledge, the accessibility and the number of actors that offer support to parents to insure equal parenting, among other things. The conditions for giving support changed drastically when the COVID-19 pandemic started at the beginning of 2020, due to several restrictions in society. The Swedish society was digitized in several areas and the opportunities to socialize and build social networks decreased.  Aim: The aim of the study was to map expectant parents’ participation in and satisfaction regarding parental support during the COVID-19 pandemic.   Method: A cross-sectional study with a web-based questionnaire was conducted in the summer of 2022. Data was presented with descriptive statistics.  Result: A total of 418 respondents participated in the study with participants from all regions of Sweden. The study included 396 pregnant and 22 partners during the studied period. The results showed a displeasure with the information about the time after the delivery, for example how the partner relationship changes and depressive symptoms after the delivery. The most commonly used sources of information for the respondents were the midwife, the Internet and their own social network. The majority of the respondents had not participated in any parental groups during their pregnancy (76.3%). The result showed that 56.5% felt that they had received sufficient support during their pregnancy. Knowing where to turn to with any questions related to their child or themselves as parents was an important aspect of their perception of whether or not they had been given enough support during their pregnancy.   Conclusion: It is important that the support is adaptable. Digital support may work well as a complement to the physical support. Knowing where to turn to is important in order to feel secure in one’s parental role.

Bakgrund: I Sverige år 2022 förlöstes färre än ett av tio barn som låg i sätesbjudning genom vaginal sätesförlossning. Om denna siffra slås ut på antalet barnmorskor i Sverige blir det tydligt att vaginala sätesförlossningar är något som är svårt att få praktisk erfarenhet av som barnmorska. Barnmorskan förväntas ha kompetens att kunna handlägga en vaginal sätesförlossning. Det råder nationell enighet i att vaginala sätesförlossningar bör handläggas av barnmorskor och obstetriker med god erfarenhet. Att uppnå god erfarenhet av vaginala sätesförlossningar kan ses som ett problem när majoriteten av sätesfödslarna sker med kejsarsnitt. Syfte: Att beskriva barnmorskors erfarenheter av att handlägga vaginala sätesförlossningar Metod: Datainsamlingen utfördes genom tio enskilda intervjuer. Som analysmetod valdes en kvalitativ innehållsanalys med en induktiv ansats. Resultat: Insamlade data genererade tre kategorier, Ryggsäcken barnmorskan bär på, Handläggning vid vaginal sätesförlossning och Faktorer som påverkar trygghet vid vaginal sätesförlossning med totalt åtta underkategorier. Barnmorskors syn och inställning till vaginala sätesförlossningar påverkas av tidigare erfarenheter. Barnmorskorna påtalar vikten av en lugn miljö vid en vaginal sätesförlossning samt diskuterar val av förlossningsposition. Teamet har en betydande roll för barnmorskornas känsla av trygghet och det uttrycks ett behov av utökad träning kring vaginala sätesförlossningar. Slutsats: Samtliga barnmorskor i studien uttrycker en vilja att bistå fler sätesförlossningar men att de ser ett behov av ytterligare träning och kompetensutveckling. Genom utökad träning och kompetensutveckling inom detta område kan teamet stärkas vilket på sikt skulle kunna öka barnmorskans trygghet vid handläggningen av vaginala sätesförlossningar. / Background: In Sweden in 2022, fewer than one in ten babies who were breech were delivered by vaginal breech birth. If this figure is divided between the number of midwives in Sweden it is difficult to gain practical experience with vaginal breech births as a midwife. The midwife is expected to have the competence to handle a vaginal breech birth. There is national consensus that vaginal breech births should be managed by midwives and obstetricians with good experience. Achieving that good experience with vaginal breech births can be a problem when most breech births are by caesarean section. Aim: To describe midwives' experiences of handling vaginal breech births Method: The data collection was carried out through ten individual interviews. A qualitative content analysis with an inductive approach was chosen as the analysis method. Results: Collected data generated three categories, The backpack the midwife carries, Handling of vaginal breech birth and Factors affecting safety during vaginal breech birth with a total eight subcategories. Midwives' views and attitudes towards vaginal breech births are influenced by previous experiences. The midwives point out the importance of a calm environment during a vaginal breech birth and discuss the choice of birth position. The team has a significant role in the midwives' sense of security and there is a need for increased training around vaginal breech births. Conclusion: All midwives in the study expressed a desire to assist more breech births, but they are aware of the need for continiuous training and skill development.  Through increased training and competence development in this area, the team can be strengthened, which in the long run could increase the midwife's safety when handling vaginal breech births.

Bakgrund: Endometrios är en kronisk sjukdom som kan ge olika symtom, inklusive svår menstruationssmärta, smärta vid samlag, fatigue och nedsatt fertilitet. Livet med endometrios påverkar individers fysiska, psykiska, sociala och existentiella välbefinnande i varierande grad. Sjuksköterskan har en central roll i att stödja patienter med endometrios genom att erbjuda trygg och kvalitativ omvårdnad med insikt i patientens perspektiv. Syfte: Att beskriva kvinnors upplevelse av att leva med endometrios. Metod: Metoden som användes var en allmän litteraturstudie med induktiv ansats där resultatet grundar sig i 13 vetenskapliga artiklar. Resultat: I litteraturstudien framkom olika upplevelser bland kvinnor med endometrios, inklusive fysiska, psykiska och sociala påverkningar. Deras möten med hälso- och sjukvården genererade både positiva och negativa erfarenheter. En brist på sjukvårdskunskap identifierades. Kvinnor kände sig inte tagna på allvar av sina anhöriga eller samhället och upplevde fördröjd diagnos samt brist på förtroende från vården. Det ledde till normalisering av deras symtom och försenad behandling, vilket förlängde deras lidande. När kvinnor träffade vårdpersonal som lyssnade uppmärksamt, kände de sig observerade, hörda och förstådda. Konklusion:  Endometrios har en omfattande och negativ påverkan på kvinnors liv i olika aspekter såsom fysiskt, psykiskt, socialt och även inom deras intima relationer. Sjuksköterskor behöver därför kontinuerlig kompetensutveckling för lindra lidande och erbjuda effektiv vård. / Background:  Endometriosis is a chronic disease that can present with various symptoms, including severe menstrual pain, pain during intercourse, fatigue, and reduced fertility. Living with endometriosis impacts individuals' physical, mental, social, and existential well-being in varying degrees. The nurse has a central role in supporting patients with endometriosis by providing secure and high-quality care with insight into the patient's perspective. Aim: To describe women's experience of living with endometriosis. Method: The method that was used was a general literature study with an inductive approach where the result is based on 13 scientific articles Results: In the literature study, various experiences emerged among women with endometriosis, including physical, psychological, and social impacts. Their encounters with healthcare generated both positive and negative experiences. A lack of healthcare knowledge was identified. Women felt not taken seriously by their loved ones or society and experienced delayed diagnosis and a lack of trust from healthcare providers. This led to the normalization of their symptoms and delayed treatment, prolonging their suffering. When women met healthcare professionals who listened attentively, they felt seen, heard, and understood. Conclusions: Endometriosis has a profound and negative impact on women's lives in various aspects, including physical, mental, social, and even within their intimate relationships. Therefore, nurses need continuous professional development to alleviate suffering and provide effective care.

Preeclampsia is a placental-related disorder characterized by generalized endothelial activation. Vascular predisposition is associated with the occurrence of preeclampsia and the recurrence risk is substantial. Onset of preeclampsia is preceded by placental hypo-perfusion, and placental over-production of vasoconstrictive agents might explain symptoms such as hypertension and proteinuria. Preeclampsia is associated with the birth of small-for-gestational-age (SGA) infants. The trajectory of postnatal growth in SGA-born children is described as catch-up, but it is unclear whether prenatal preeclampsia is independently associated with postnatal growth. The objectives were: firstly, to study the association between partner change and prior miscarriages on the occurrence of preeclampsia and SGA; secondly, to study postnatal growth in children prenatally exposed to preeclampsia; and thirdly, to address the association between blood pressure (BP) changes during pregnancy and risks of preeclampsia and SGA. Population-based cohort studies were performed with information from the following registers: Swedish Medical Birth Register, Uppsala Mother and Child Database and Stockholm-Gotland Obstetric Database. Associations were estimated with logistic and linear regression analyses, with adjustments for maternal characteristics, including body mass index, pre-gestational diseases and socioeconomic factors. The results were, firstly, that partner change was associated with preeclampsia and SGA birth in the second pregnancy but depended on the outcome of the first pregnancy, and that a history of recurrent miscarriages was associated with increased risks of preeclampsia and SGA. Secondly, prenatal exposure to preeclampsia was associated with increased offspring growth in height during the first five years. This association was also seen in children born with normal birth weight for gestational age. Thirdly, pre-hypertension in late gestation and elevated diastolic BP from early to mid-gestation were both associated with SGA birth. Further, women with pre-hypertension in early gestation without lowered diastolic BP until mid-gestation seemed to represent a risk group for preeclampsia. To conclude, the importance of previous pregnancy outcomes in the antenatal risk evaluation was highlighted. Secondly, the results imply that postnatal growth trajectory is related to maternal preeclampsia, in addition to SGA. Thirdly, the association between BP changes within a normal range and SGA may challenge the clinical cut-off for hypertension in pregnancy.