Bakgrund: Anmälningsplikten talas det inte mycket om i varken förskolans verksamhet eller i förskollärarprogrammets utbildning trots att det är en lag som yrkesverksamma med barn är skyldiga att följa (Socialtjänstlagen 2001:453). Det finns tidigare forskning gällande de svårigheter som kan uppstå vid anmälan men begränsat med forskning om hur begreppet “barn som far illa” uppfattas och förskollärares uppfattningar av anmälningsplikten.  Syfte: Studiens syfte är att bidra med kunskap om hur anmälningsplikten hanteras i förskolans verksamhet. Mer specifikt är vi intresserade av vilka eventuella svårigheter som kan uppstå samt vad som ligger till grund för att en anmälan sker.  Metod: Studiens metod är kvalitativa semistrukturerade forskningsintervjuer. Det var totalt åtta kvinnliga förskollärare som intervjuades på olika förskolor i en kommun, där ålder och verksamma år i förskolan varierade. För att analysera intervjumaterialet användes den fenomenografiska analysmetoden genom färgkodning och kategorisering som sedan bildade tre huvudkategorier som innehöll 14 underkategorier. Resultat: Studiens resultat visar att förskollärare är medvetna om anmälningsplikten men att det finns olika sätt att gå till väga när en orosanmälan behöver ske. Samtliga förskollärare kan definiera begreppet “barn som far illa” men upplever ändå att de behöver mer kunskap kring att se signaler och tecken på utsatthet. De beskriver även sina uppfattningar av svårigheter som finns kring det komplexa begreppet “barn som far illa”, begreppet oro och om processen vid en orosanmälan.

Syfte med studien är att undersöka hur den kommunikativa miljön inom den pedagogiska verksamheten bidrar till barnens språkutveckling. Den metod som används i studien är både kvantitativ och kvalitativ. En enkät sändes ut till tre förskolor för att besvara den kvantitativa undersökningen. Den kvalitativa undersökningen i form av en gruppintervju, besvarades av en förskola och tre förskollärare.  Med utgångspunkt i de teoretiska begreppen språkmiljö, språkbarriärer, inkludering, barnperspektiv, deltagande samt språkliga hinder analyseras resultatet. Den kommunikativa miljöns betydelse för barnens språkutveckling beskrivs i resultatet. Barnets pedagogiska miljö är enligt förskollärarna väsentlig för den språkliga utvecklingen. Kommunikation i förskolan bidrar till barnets förståelse för sig själv och sin omvärld. Genom kommunikation får barnet tilltro till sin egen förmåga och vågar ta nya initiativ som leder till nya möten. Pedagogens roll är att stötta barnet i hens språkkunskaper, genom att bekräfta och synliggöra bidrar pedagogen till barnets ökade självförtroende. Det är viktigt att barnet får möjlighet att språka på sitt sätt, att möta barnet där det befinner sig. Allt språk är inte verbalt och alla barn kommunicerar på sitt sätt. Genom att pedagogerna arbetar med inkludering i lärmiljön får barnet möjlighet att känna sig delaktiga både i den yttre och inre dialogen. Inkludering och samspel bidrar till barnets förmåga att uttrycka sig och sätta ord på upplevelser och känslor. I samspelet och genom kommunikation skapas en mening och ett sammanhang. Förskolans miljö bidrar till kommunikation och samspel, i samspelet utvecklas språkförståelsen. Språkmiljön behöver vara av inkluderande natur så att alla barn, även barn med språkliga hinder får det stöd de behöver för att utvecklas. Förskollärarna använder sig av pedagogiska verktyg för att stötta barnets språkutveckling. Tecken som stöd används av pedagoger för att stötta barn som är i behov av särskilt stöd. Teckenstöd bidrar till att förstärka det talade språket och är enligt pedagogerna ett effektivt pedagogiskt verktyg i barnets språkutveckling.

Denna studies syfte var att ta reda på vilka metoder lärare använder sig av när de lär ut grunderna i läsinlärning i årskurs 1 samt i svenska som andraspråk. Studien utgår från ett lärarperspektiv där fokus ligger på läsinlärning men även på hur undervisningen byggs upp för andraspråkselever över lag. Genom kvalitativa intervjuer med sex olika pedagoger kunde detta lärarperspektiv synliggöras. Studiens resultat visade på att lärare inte använder sig av någon särskild metod i läsinlärningen. Det som var det viktiga i undervisningen var snarare att se den enskilda eleven och använda den metod som gynnande elevens individuella utveckling bäst.

Denna uppsats undersöker hur lärare i svenska som andraspråk på introduktionsprogrammet och inom SVA-grund för vuxna integrerar genusperspektivet i sin undervisning. Genom en kvalitativ studie baserad på fyra semistrukturerade intervjuer undersöks följande forskningsfrågor: Hur integrerar SVA-lärare genusperspektivet i sin undervisning och vilka pedagogiska metoder samt material prioriteras? Hur uppfattar SVA-lärare integreringen av genusperspektivet och vilken inverkan anser de att det har på elevernas lärande och utveckling? Finns det skillnader i hur lärare inom SVA-grund för vuxna och språkintroduktion integrerar genusperspektivet för att skapa ett inkluderande klassrum och uppmuntra eleverna att reflektera över genusfrågor ur ett bredare samhällsperspektiv? Undersökningen visar att lärare använder varierande material, såsom skönlitteratur, sakprosa och filmer, för att skapa inkluderande klassrum där genusfrågor ur ett queerperspektiv kan diskuteras och reflekteras över. Resultaten visar att genusperspektivet genomsyrar undervisningen i båda undervisningsformerna, men med olika materialangrepp. I språkintroduktion används ett brett spektrum av medier och samarbeten med externa organisationer vilket möjliggör en djupare behandling av genusfrågor. Inom SVA-grund för vuxna är undervisningen mer bunden till läroboken och sakprosatexter, och de kortare kurserna begränsar möjligheterna till fördjupade diskussioner. Trots dessa skillnader anpassar lärarna sina metoder för att skapa en lärmiljö som främjar reflektion och kritiskt tänkande kring genusfrågor.

Ett ökat stöd för barn som bevittnar våld har länge varit ett omdiskuterat ämne. Fram till 2021 fanns inget inom svensk rätt som tillvaratog dessa barns rättigheter, vilket bidrog till införandet av barnfridsbrottet. En av de verksamheter som i nuläget hanterar ärenden med barnfridsbrott är Barnahus. I och med att barnen numera ses som målsägande, har denna verksamhet fått en ny målgrupp att arbeta kring. Syftet med denna uppsats är därför att studera samordnare på Barnahus upplevelse kring att arbeta med lagen om barnfridsbrott. Utgångspunkten i studien är att undersöka vilka förändringar som blivit i samordnarnas arbetssätt samt vilka utmaningar och möjligheter som uppmärksammats. Metoden som används är kvalitativa intervjuer med fyra samordnare från olika Barnahus i Sverige. Den analysmetod som varit aktuell för att analysera empirin och därmed ta fram olika teman är en riktad innehållsanalys. I empiriredovisningen framkommer att det inte blivit några större förändringar i samordnarnas arbetssätt utifrån lagen om barnfridsbrott, förutom ett ökat antal barnförhör och att denna målgrupp tas upp på samråd. Lagändringen har däremot bidragit till att stärka de utsatta barnens rättigheter samt ökat medvetenheten kring målgruppen. De främsta utmaningarna som framkom gäller resursbrist hos polisen, olika tolkningar av lagen, samt svårigheter som kvarstår kring barnens möjlighet att komma till tals. Slutsatserna som dras är att samordnarna på Barnahus ser positivt på det lagändring medfört för de utsatta barnen, trots detta kvarstår flertalet utmaningar som i dagsläget försvårar arbetet med barnfridsbrottet.

Syftet med denna studie är att få en inblick i hur ämnet svenska som andraspråk (SvA) i grundskolans år 7-9 organiseras inom olika skolverksamheter. Genom kvalitativa intervjuer med fyra informanter (lärare) undersöks synsätt, organisation och likvärdighet av ämnet svenska som andraspråk på två kommunala och två friskolor i en mellanstor kommun i Sverige. Resultaten visar ett ojämnt resultat av insatser, synsätt och kunskap i respektive skolor. I enlighet med tidigare studier samt resultat från de kvalitativa intervjuerna påvisas vikten av utökad kompetensutveckling och högre krav på skolorganisationerna för att arbeta mer likvärdigt med ämnet. Slutsatsen för denna studie påpekar vikten att skapa en tydligare syn kring ämnets roll och status, samt behovet av att tillhandahålla lärarna med tillräckliga resurser och stöd för att förbättra undervisningen för andraspråkseleverna. Det betonas också att skolverksamhetens attityd och engagemang är avgörande för att skapa förutsättningar för en effektiv undervisning i svenska som andraspråk.

Bakgrund: Inom hälso- och sjukvården ska personal som har misstanke om att ett barn far illa rapportera detta till Socialstyrelsen, genom att göra orosanmälan. Det har dock setts en underrapportering av barn som far illa vilket bidrar till att barn som far illa missas och inte får den hjälp de behöver. Syfte: Syftet med litteraturstudien var att belysa anledningar till uteblivna orosanmälningar av barn som far illa. Metod: Litteraturstudien genomfördes utifrån Roséns (2017) granskningsprocess och kvalitetsgranskning har utförts utifrån Forsberg och Wengström (2016). Vid databearbetning och analys tillämpades ett induktivt förhållningssätt. Litteraturstudiens resultat grundar sig i sju vetenskapliga artiklar. Resultat: Litteraturstudiens resultat har påvisat sex olika team utifrån anledningar att en orosanmälan uteblir. Dessa sex team är rädsla och oro för negativa konsekvenser av en orosanmälan, brist på kunskap och utbildning inom ämnet våld mot barn, brist på erfarenhet och självförtroende inom ämnet våld mot barn, tvetydiga bevis att våld har förkommit, brist på samverkan och brister i organisation inom hälso- och sjukvård, socialtjänst och rättsväsendet. Slutsats: Litteraturstudiens resultat visar att sjuksköterskan måste få ökad handledning, utbildning, information och stöd från andra professioner och instanser för att minska risken att en orosanmälan uteblir. Sjuksköterskanmåste också få förutsättningar att reflektera över och hantera rädslan och oron som arbetet med våldsutsatta barn ger upphov till, för att det inte ska vara en bidragande faktor till att enorosanmälan uteblir.

Bakgrund: Omvårdnad ska, oavsett var den bedrivs, företas på ett säkert och personcentreratsätt. Det offentliga hälso- och sjukvårdssystemets kapacitet är begränsat varpå patienter kanutlokaliseras till avdelningar med andra specialiteter än aktuellt sjukdomstillstånd. Trots attdenna företeelse förekommer både nationellt och internationellt är det lite forskat kringomvårdnaden av dessa patienter.Syfte: Belysa omvårdnaden för patienter som är utlokaliserade.Frågeställning: Hur påverkas omvårdnaden för patienter som är utlokaliserade?Metod: Litteraturstudien inspirerades av Roséns (2023) systematiska litteraturöversikt och dessgranskningsprocess. Sökningar gjordes i PubMed och Cinahl, därefter genomfördes enkvalitetsgranskning (Forsberg & Wengström, 2015) av de artiklar som identifierades somrelevanta i förhållande till syftet efter granskning av titel och abstract. Vidare analyserades deingående artiklarnas resultat med inspiration av tematisk analys (Braun & Clarke, 2006) medett induktivt förhållningssätt.Resultat: Resultatet utgick från fem kvalitativa och två kvantitativa artiklar som utmynnade ifyra identifierade teman: Omvårdnaden uteblev och försenades, Bristandeinformationsöverföring, Sjuksköterskan hade bristande kunskap och kompetens och Positivaupplevelser av omvårdnaden.Slutsats: Det övergripande resultatet visade att patienter som utlokaliserades kunde drabbas avkonsekvenser på omvårdnaden vilket riskerade att leda till vårdskada, dock fanns även positivaupplevelser av utlokaliseringen.

Bakgrund: Tidigare forskning har i olika omfattning belyst vårdpersonals upplevelser av att orosanmäla barn som misstänks fara illa men färre har kartlagt barnsjuksköterskors erfarenheter i ämnet. Då barnsjuksköterskor dagligen i sitt arbete både inom barnhälsovården, skolan och slutenvården möter barn som far illa eller misstänks fara illa anses det vara av vikt att de kan identifiera dessa barn. Syfte: Föreliggande studie syftar till att utifrån en systematisk litteraturöversikt kartlägga barnsjuksköterskors erfarenheter av att orosanmäla barn som misstänks fara illa. Metod: Vetenskapliga artiklar (n=10) med kvalitativ ansats som belyser barnsjuksköterskors erfarenheter av att orosanmäla barn som far illa inkluderades i kartläggningen vilka analyserades enligt Statens beredning för medicinsk och social utvärderings schematiska steg. Resultat: Analysen resulterade i fyra analytiska teman; Att stå upp för vad som är rätt, Att kunskap är avgörande, Att påverkas emotionellt och Att samarbeta med familjen. Dessa analytiska teman inrymde dessutom flera underteman. Slutsats: Det finns behov av ökad kunskap när det gäller att orosanmäla barn som far illa - både gällande att identifiera de barn som far illa, stöd till att våga utfärda anmälan samt själva anmälningsprocessen. Ökad kompetens kan leda till att barnsjuksköterskor upplever mindre osäkerhet och därmed orosanmäler i större utsträckning. Det i sin tur skulle kunna leda till att fler barn och familjer får det stöd de är berättigade. Nyckelord: barn som far illa, barnsjuksköterska, erfarenheter, litteraturöversikt och orosanmälan.

Syftet med detta arbete är att undersöka hur lärare arbetar med metoden, tecken som stöd samt i vilka sammanhang metoden anses vara gynnsam.  Denna studie undersöker hur användandet av tecken som stöd ser ut i den svenska grundskolan samt i vilka pedagogiska sammanhang metoden kan användas som resurs. Studien tar upp tecken som stöd i undervisning för och kommunikation med elever med språkstörning samt inom andraspråksundervisning. Den lyfter även generella vinster hos elever som använder tecken som stöd.   Undersökningen genomförs med kvalitativa intervjuer med fyra verksamma pedagoger. Dessa nämns som respondenter. Dessa respondenter representerar olika befattningar som klasslärare, specialpedagog och SVA-lärare. Analys av intervjuresultaten genomförs utifrån två perspektiv: en innehållsanalys samt en med inspiration från en fenomenografisk ansats.