Syftet med denna studie var att öka kunskapen om hur svensklärare tänker kring den bedömningssituation de står inför under vårterminen 2021. På grund av den rådande COVID- 19 pandemin beslutade Skolverket att ställa in de nationella proven och ersatte dessa med ett icke obligatoriskt bedömningsstöd. Inför läsåret 2018 kom en ändring i Skollagen som innebar att de nationella provresultaten nu särskilt ska beaktas i bedömningen. För att uppfylla studiens syfte intervjuades fem stycken svensklärare och en (1) specialpedagog genom semi- strukturerade intervjuer. Det framkom att lagändringen inte har inneburit någon märkbar skillnad i de lärarnas sätt att bedöma och att de inte är oroliga över den bedömningssituation de är i. Det uttrycks däremot en oro över att eleverna inte får en likvärdig och rättssäker bedömning i och med de inställda nationella proven.

Undervisning i musikämnet innebär ofta att läraren är ensam musiklärare, särskilt på de mindre skolorna. Enligt Skolverket är samarbete mellan ämneskollegor av vikt när det gäller likvärdig bedömning. Forskning visar att tillgång till samtal och samarbete med ämneskollegor kan bidra till en mer likvärdig bedömning, men att det finns flera faktorer som påverkar. I denna studie undersöks hur musiklärare förhåller sig till likvärdig bedömning och huruvida sambedömning och kollegiala samtal används för att uppnå en mer likvärdig bedömning. Studien bygger på en kvalitativ forskningsmetod, i detta fall semistrukturerade intervjuer där fyra respondenter som jobbar som högstadielärare i musik fått svara på frågor om likvärdig bedömning, kollegiala samtal och sambedömning. Analysen av resultatet har genomförts utifrån en hermeneutisk ansats. Tre av de fyra respondenterna ansåg att musikundervisningen på olika skolor bedrivs på så pass olika sätt att det inte går att prata om en likvärdig musikundervisning. Samtliga respondenter anser att kollegiala samtal ger ett större perspektiv och ökar kunskapen när det kommer till likvärdig bedömning. De anser också att sambedömning är ett bra sätt för att möjliggöra en mer likvärdig bedömning, men att det finns faktorer som kan påverka såsom personkemi och tillgång till instrument.

Syftet med vårt examensarbete är att skapa förståelse för lärares inställning till sambedömning och vilka faktorer som kan påverka inställningen. Undersökningen ämnar också att undersöka vad lärare kan se för syfte med sambedömning och utifrån detta föra en diskussion om hur och varför sambedömning genomförs i skolan. Vi vill även lyfta fram lärarnas erfarenheter av att sambedöma samt sambedöma elevers skriftliga produktion. Vi vill undersöka vad lärare anser är svårt med bedömning och utforska deras inställning till att överbrygga dessa svårigheter med hjälp av sambedömning. Eftersom nationella prov och summativ bedömning varit i fokus i tidigare studier om sambedömning vill vi därför också specifikt synliggöra den formativa bedömningen. Frågeställningar är följande: - Vad kan lärarna se för syfte med sambedömning? - Vad har lärarna för inställning till sambedömning och vilka faktorer påverkar lärares inställning till detta?Vad har lärarna för erfarenheter av att sambedöma elevers skriftliga produktion? - Vad kan lärare se för svårigheter med att bedöma skriftlig produktion och hur kan sambedömning enligt lärarna överbrygga detta? Skolverket och Skolinspektionens rekommendation ger ett positivt intryckt till sambedömning främst vid nationella prov. Den problemformulering som ställs är att det i dagens skola alltmer handlar om att implementera verktyg som mäter elevers kunskaper. Utgångspunkten för arbetet är läroplanen för gymnasieskolan 2011 som skriver att skolan ska ge elever förutsättningar att utveckla kunskap och värden. Sambedömning ses i studien som redskap för svensklärare att utveckla sina bedömningskompetenser. I förlängningen påverkar en ökad kompetens elevernas skrivutveckling. Den metod vi har använt för att få fram vårt empiriska resultat är den kvalitativa intervjun. Resultatet visar att lärarna uttrycker likvärdighet som syfte med sambedömning och att det kan öppna för nya perspektiv. Tid och organisation är viktiga aspekter kring lärares inställning. Samtliga lärare uttrycker att de arbetat med sambedömning vid de nationella proven och att sambedömning då ses som viktigt. Det visar också hur lärarna uppfattar sin egna men också andra lärares samarbetsvilja, hur dessa påverkas positivt och negativt av faktorer såsom osäkerhet, varierande kompetens, arbetslivserfarenhet, relationer till kollegor och kontinuitet. Slutsatsen är att lärarnas uppfattning är att sambedömning sällan sker och att det främst sker när det avsatts tid. De uttrycker dock en vilja sambedöma både mot kunskapsutveckling men också betygsättning. Slutligen förs en diskussion om sambedömning, måluppfyllelse och kunskapsutveckling.

Syftet med denna studie är att genom intervjuer undersöka hur lärare arbetar för att främja en likvärdig bedömning. Vilka metoder använder sig lärare av och hur kan nationella prov bidra till en mer likvärdig bedömning. Teorierna är framförallt hämtade utifrån Alli Klapps bok Bedömning, betyg och lärande samt Anders Jönssons bok Lärande bedömning. Båda skriver mycket om betyg, bedömning, sambedömning och nationella prov som samtliga är beståndsdelar i studien. Metoden jag har använt mig av är en kvalitativ metod med en semistrukturerad intervju som genomförs med fyra verksamma lärare. Två av dem arbetar på ett högstadium och två på ett gymnasium. Resultatet visar på hur lärare arbetar med sambedömning för att främja likvärdig bedömning. Det visar också på hur de använder sig av nationella prov men även varför en skola har valt att inte genomföra proven. Resultatet visar även på samstämmighet vad gäller problemet med att tolka och konkretisera kunskapskraven i historia.

Sambedömning är en arbetsmetod som utifrån ett litet empiriskt forskningsfält visat på potential att kunna öka rättvisan och likvärdigheten i lärares bedömningar av sina elevers arbeten. Trots detta finns det belägg som menar på att sambedömning inte är särskilt förekommande bland skolor, något som kan kopplas till lärarens arbetsmiljö. Denna studies syfte är att belysa hur sambedömning bedrivs i tre skolor utifrån ett individuellt, gruppbaserat samt verksamhetsbaserat perspektiv. För att kunna undersöka detta område valde vi att utgå från en frågeställning som berörde förutsättningarna att arbeta med sambedömning i skolverksamheten och attityden till sambedömning bland de verksamma. Ett annat tema som vi i intervjufrågor och resultatet tar upp är vilka eventuella förändringar som kunde skapa större möjligheter för lärare att arbeta med sambedömning. Arbetets teoretiska referensram utgick ifrån Vygotskijs sociokulturella teori och Habermas kommunikativa handlande. Den sociokulturella teorin användes som analysverktyg för att fördjupa förståelsen av hur sambedömning påverkar lärarnas utveckling medan det kommunikativa handlandet bidrog till att enklare förstå hur respondenterna kom fram till en samsyn. Vi använde oss utav en kvalitativ metod för att samla in empiri till arbetet. Sex SO-lärare och två rektorer blev intervjuade av oss där vi utgick ifrån ett par övergripande frågor hörande till ämnet. Resultatet visade på att intervjupersonerna upplevde att det fanns hinder för att bedriva sambedömning på ett mer frekvent sätt inom skolan. Ett flertal av respondenterna uttryckte att sambedömning kunde öka likvärdigheten i betygssättningen och att det var kompetensutvecklande för lärarna. Det förekom även åsikter som problematiserade sambedömning och lärarens syn på det. De flesta redogjorde till sist för hur ett utvecklingsarbete kring sambedömning kan se ut och gå till med undantag för ett par individer som menade på att en sådan process ej var möjlig att utföra. Slutsatserna landade i att ingen av SO-lärarna bedriver sambedömning på ett systematiskt tillvägagångssätt i sin vardag på grund av strukturella faktorer som begränsar men att inställningen till sambedömning ändå var mestadels positiv bland både de tillfrågade lärarna och rektorerna. Samtliga respondenter var överens om att det behövs framför allt strukturella förändringar inom deras verksamheter för att ett bredare arbete med sambedömning skulle vara möjligt. Avslutningsvis för vi en diskussion kring resultatet där vi problematiserar slutsatserna, förklarar relevansen till vår framtida yrkesroll och redogör för vidare forskning i ämnet.

De nationella proven i svenska är ett obligatoriskt inslag i den svenska skolan som sätter press både på lärare och elever. Skolverket föreslår sambedömning kring de nationella proven som ett sätt att skapa mer likvärdighet kring just bedömning och betygsättning av de nationella proven. Men vad säger den aktuella forskningen när det gäller just sambedömning av de nationella provet i svenska? Vilka fördelar och nackdelar finns det när det handlar om just sambedömning och vilka utmaningar kan man identifiera? Metoden som valts för att besvara syftet i denna studie är en systematisk litteraturstudie. Med denna litteraturstudie vill vi försöka bidra med kunskap kring bedömning och betygsättning av nationella proven i svenska årskurs nio. Vi presenterar även hur synen på kunskap och bedömning har förändrats över tid och hur elevers resultat blivit en allt viktigare del i den politiska agendan. Resultatet av studien visar att lärare tolkar elevprestationer olika och i olika rapporter som jämför lärares bedömningar kan man se att lärare som sambedömer har en högre grad av samstämmighet, med exempelvis Skolinspektionens ombedömare, än de som inte praktiserar sambedömning. Men studien visar även på att sambedömning inte per automatik skapar samstämmighet lärare emellan eller likvärdighet för elever. Studien påvisar att det finns både för- och nackdelar med sambedömning av nationella prov men att de positiva effekterna av sambedömning tycks överväga de negativa. Resultatet påvisar också hur komplext bedömning av nationella prov i svenska är, att det finns många viktiga parametrar att väga in samt att skillnader i resurser på olika skolor spelar roll i arbetet med bedömning av proven.

Uppsatsens syfte är studera lärares validering och bedömning i kursen svenska som andraspråk på grundläggande nivå på olika skolor inom vuxenutbildningen. Vidare studeras likheter och skillnader i fråga om validering och bedömning mellan de olika skolorna samt lärarnas behov av ett pedagogiskt bedömningsstöd. En validering bör göras enligt kursens styrdokument för att synliggöra den vuxnes tillgodogjorda kunskap med avsikt att individanpassa utbildningen samt förkorta studietiden. Forskningsansatsen är baserad på principer från grundad teori och metoden är semistrukturerade intervjuer. Sju lärare på olika skolor och orter intervjuades. Resultatet visar att kommunens tolkning av styrdokumenten påverkar stort. Det sker ingen systematiserad validering av alla elevers kunskaper i samband med kursstart på fem av de sju undersökta skolorna trots styrdokumentens rekommendationer. Då validering sker leder den till nivågruppering och beräkning av studiehastighet. Lärarna utgår från att tal-, läs-, skriv- och lyssningsförmåga ska bedömas och kopplar bedömningen till kursens kunskapskrav. Bedömning av skrift blir tyngdpunkten, trots att lärarna är överens om att det inte borde vara så. Gemensam ämnes- och bedömningstid saknas på samtliga skolor. Ett nationellt prov som verkar stödjande i bedömning är önskvärt. Slutsatser som kan dras av studien är att elever nationellt inte ges samma möjligheter till validering samt att bedömning i kursen sker på många skiftande sätt av lärarna. Det finns dessutom olika förkunskapskrav till kursen trots att skollagen skriver att sådana inte ska förekomma. Detta leder till frågan om kursen bedrivs likvärdigt. Det tycks som om mer politiskt intresse bör riktas mot kursen så att likvärdighet nationellt kan säkerställas.