The aim of this study is to examine, with a gender theoretical and conversational analytical framework, how teachers in Swedish for immigrants (SFI) distribute positive and negative assessments towards men and women in the classroom and what causes them. The purpose is further to examine how the assessments construct and actualize gender patterns in the education.   The thesis is divided into two major issues: How are positive and negative assessments ​​distributed between men and women in a class at Swedish for immigrants (SFI) and what causes these? How can the assessments ​​be related to constructing and actualizing gender? In order to achieve the research questions, four teachers have been observed in three different classrooms.   The result shows how assessments ​​in classrooms are caused by fostering the students into a gender-normative behavior and also into a desirable classroom behavior. Furthermore, the assessments ​​are caused by evaluating students work efforts in school work. The result also show how women are given more positive assessments ​​and men more negative, even though there are no major differences between how assessments are distributed between male and female students. In total, women are given more assessments than men in the classroom. With the hidden curriculum as an analytic tool, the results show how hidden teaching agendas and the teachers’ assessments to foster the students into these exists within an educational context for adult students. The study has also made visible how gender is both actualized and constructed in the assessments ​​the teachers express in conversation with the students.

<p>Huvudsyftet med denna studie är att beskriva hur ett barn, som använder ett datorbase­rat grafiskt kommunikationshjälpmedel (Tellus), med hjälp av reparationer löser lokala kommunikativa problem i samarbete med människor i sin omgivning. Barnet har video­filmats i vardagliga naturligt förekommande aktiviteter – skola och hem. Som analys­metod har Conversation Analysis (CA) använts. Resultaten visar att reparationer är en typ av resurser för deltagarna att, bland annat, skapa samförstånd genom att förtydliga oklarheter och missförstånd i samtalet. Reparationssekvenserna är ofta långa, och leder till inskottssekvenser i samtalet, men har en viktig interaktionell betydelse för att uppnå samförstånd. Analysen visar även att kommunikation med datorbaserad AKK är mul­timodal, trots att datorn är barnets primära kommunikationshjälpmedel. Exempelvis används tecken, gester och ljud för att markera fel och för att visa upp känslor. Aktivi­teten och datorns placering påverkar också interaktionen. I skolan används datorn oftare som en traditionell kommunikationskarta. Detta beror till stor del på att samtalspartnern sitter på ett sådant sätt att det barnet gör med datorn blir synligt för båda. Forskning som belyser reparationer i denna typ av AKK-samtal saknas. Denna studie kommer förhopp­ningsvis att skapa intresse för fortsatt forskning som, med ett interaktionellt synsätt, identifierar och beskriver fungerande kommunikativa praktiker i AKK-samtal.</p> / <p>The main purpose of this study is to describe how a child, who uses a computer based graphical communication aid (Tellus), with the help of repairs resolves local communi­cative problems in cooperation with people in the immediate surroundings. The child has been videotaped in natural occurring activities – school and home. Conversation Analysis (CA) has been used as a method. The results show that repairs are a set of re­sources for the participants to, among other things, create mutual understanding by clarifying ambiguities and misunderstandings in the talk. The sequences of repair are often long, and lead to inserted sequences in the talk, but have an important interac­tional meaning in achieving mutual understanding. The analysis also shows that the computer based AAC is multimodal, despite the fact that the computer is the user’s pri­mary technical communication aid. For example, signs, gestures and sounds are used to indicate errors and to display emotion. The activity and the placement of the computer also affect the interaction. In school the computer is more often used as a traditional communication map. This is largely due to the fact that the communication partner is positioned in such a way that what the child is doing with the computer becomes visible to both of them. Presently, research that illustrates repair in these kinds or AAC conver­sations is sparse. This study will hopefully create interest for continuing research that, with an interactional approach, identifies and describes functional communicative prac­tices in AAC conversations.</p>

The thesis investigates team talk and team collaboration from a dialogical perspec­tive, and is based on video recordings of 15 multi­professional team conferences involving a pain rehabilitation team. The analyses also draw upon a vast material of interviews, field notes and documents collected during almost a year of fieldwork at the clinic. The main purpose of the thesis is to shed light on some of the distinguish­ing linguistic features of such team confe­ren­ces and on the pragmatic strategies deployed by the team members in order to bring into play the variety of professional perspectives represented in the team. Ana­lyses of their lexical choices and interaction show three areas of responsibility: professional, overlapping and shared. Analyses of phases, activities and participant structures show how the team conferences can be understood as a specific type of institutional interaction, a communicative activity type that makes it possible both to share information and to reach a shared understanding of the patients’ problems. A deeper interactional analysis reveals pragmatic strategies enhancing the team’s multiprofessional com­munication: the identification and sorting of information, in-depth discussions of specific problems and decision-making procedures. The results illustrate central aspects of what is often called interprofessional competence within the field of health care, i.e. the ability to make the most of multiprofessional collabo­ration. The thesis adds to our understanding of team conferences as a communi­ca­tive activity type and increases our understanding of how participants can offer their perspec­tive through conversation, thereby making it possible for the others to adopt this perspective – in short, to achieve what is often referred to as a democratic dialogue. / Med utgångspunkt i ett dialogiskt perspektiv analyseras samtalen under teamkon­ferenserna i ett smärtrehabiliteringsteam för att beskriva språkliga strategier som stödjer samarbetet mellan företrädare för olika professioner. Analyserna baseras på videoinspelningar av 15 teamkonferenser (motsv. c:a 40 tim) samt fältanteck­ningar, intervjuer och dokument insamlade under ett knappt års fäl­tarbete. Analys­erna av ordförråd och interaktion visar att teammedlemmarnas ansvars­områden består av tre typer: professionsspecifika, delade och gemen­samma ansvarsom­råden. Analyser av faser, delaktiviteter och deltagarstruktur visar hur samtalen kan beskrivas som en form av inominstitutionella arbetsmöten, en verksamhetstyp som både ger möjlighet för teammedlemmarna att dela med sig av information till varandra och att nå en delad förståelse av patienternas situation och möjliga lös­ningar. Vidare har en mer omfattande interaktionsanalys resulterat i en beskriv­ning av språkliga strategier som stödjer samarbetet i teamet: inventering och sortering av information, fördjupande diskussioner av specifika problem samt för­handling och förankring av beslut. Analyserna visar också hur teammedlemmarna tillsammans definierar vilket förklaringsdjup som krävs i dis­kussionen av en viss aspekt av ett problem för att en delad förståelse av prob­lem och potentiella lös­ningar ska kunna uppnås. Tillsammans tydliggör resultaten några centrala aspek­ter av det som brukar kallas interprofessionell kompetens – förmågan att på ett socialt smidigt och interaktionellt effektivt sätt förhålla sig till och överskrida gränserna mellan olika professioners kompetens- och ansvarsområden. Avhandlingen bidrar till för­ståelsen av team­konferenser som verksamhetstyp och fördjupar förståelsen av hur samtalsdel­tagare kan göra sina respektive perspektiv tillgängliga för varandra – en grundläggande förutsättning för att uppnå det vi brukar kalla det goda samtalet.

Huvudsyftet med denna studie är att beskriva hur ett barn, som använder ett datorbase­rat grafiskt kommunikationshjälpmedel (Tellus), med hjälp av reparationer löser lokala kommunikativa problem i samarbete med människor i sin omgivning. Barnet har video­filmats i vardagliga naturligt förekommande aktiviteter – skola och hem. Som analys­metod har Conversation Analysis (CA) använts. Resultaten visar att reparationer är en typ av resurser för deltagarna att, bland annat, skapa samförstånd genom att förtydliga oklarheter och missförstånd i samtalet. Reparationssekvenserna är ofta långa, och leder till inskottssekvenser i samtalet, men har en viktig interaktionell betydelse för att uppnå samförstånd. Analysen visar även att kommunikation med datorbaserad AKK är mul­timodal, trots att datorn är barnets primära kommunikationshjälpmedel. Exempelvis används tecken, gester och ljud för att markera fel och för att visa upp känslor. Aktivi­teten och datorns placering påverkar också interaktionen. I skolan används datorn oftare som en traditionell kommunikationskarta. Detta beror till stor del på att samtalspartnern sitter på ett sådant sätt att det barnet gör med datorn blir synligt för båda. Forskning som belyser reparationer i denna typ av AKK-samtal saknas. Denna studie kommer förhopp­ningsvis att skapa intresse för fortsatt forskning som, med ett interaktionellt synsätt, identifierar och beskriver fungerande kommunikativa praktiker i AKK-samtal. / The main purpose of this study is to describe how a child, who uses a computer based graphical communication aid (Tellus), with the help of repairs resolves local communi­cative problems in cooperation with people in the immediate surroundings. The child has been videotaped in natural occurring activities – school and home. Conversation Analysis (CA) has been used as a method. The results show that repairs are a set of re­sources for the participants to, among other things, create mutual understanding by clarifying ambiguities and misunderstandings in the talk. The sequences of repair are often long, and lead to inserted sequences in the talk, but have an important interac­tional meaning in achieving mutual understanding. The analysis also shows that the computer based AAC is multimodal, despite the fact that the computer is the user’s pri­mary technical communication aid. For example, signs, gestures and sounds are used to indicate errors and to display emotion. The activity and the placement of the computer also affect the interaction. In school the computer is more often used as a traditional communication map. This is largely due to the fact that the communication partner is positioned in such a way that what the child is doing with the computer becomes visible to both of them. Presently, research that illustrates repair in these kinds or AAC conver­sations is sparse. This study will hopefully create interest for continuing research that, with an interactional approach, identifies and describes functional communicative prac­tices in AAC conversations.

Samtalsanalys har tidigare använts som ett komplement till traditionellt använda standardiserade tester för att undersöka mer funktionella aspekter av kommunikation (Wells &amp; Local, 1992; Yont, Hewitt &amp; Miccio, 2002; Samuelsson 2009). Syftet med föreliggande studie är att utifrån sytematiska analyser av vardagliga samtal och logopedisk intervention utforska relationen mellan kommunikativa behov i vardagen och mål med intervention för barn med språkstörning. Tre barn med språkstörning filmades i vardagliga samtal hemma och på förskolan samt vid ett behandlingsbesök hos logopeden. Materialet transkriberades och analyserades enligt samtalsanalytiska principer. Intervjuer och retrospektioner genomfördes med föräldrar, förskolepersonal samt behandlande logoped för att ytterligare belysa barnens kommunikativa situation. I föreliggande studie framkommer att de kommunikativa behov barnen har relaterar till de mål som sätts upp i logopedisk behandling. På grund av deras fonologiska svårigheter påverkas barnens kommunikation då det ofta uppstår problemkällor, deras yttranden ignoreras och deras talutrymme inskränks. Reparationsstrategier används av både vuxna och barn för att reda ut de situationer där missförstånd uppstår. Dessa strategier kan, med hjälp av retrospektioner, uppmärksammas och diskuteras i logopedisk intervention i syfte att undvika framtida situationer där barnens svårförståeliga yttranden inte reds ut. / Conversation analysis has been used as a complement to traditional standardized testing to evaluate the functional aspect of communication (Wells &amp; Local, 1992; Yont, Hewitt &amp; Miccio, 2002; Samuelsson 2009). The purpose of the present study is to explore the relationship between everyday communicative needs and objectives set in speech and language intervention through systematic analysis of everyday conversations and speech and language intervention. Three children with language impairment were video recorded during everyday interaction at home, at the preschool and during one speech and language therapy session. The material was transcribed and analyzed according to principles of conversation analysis. Interviews and retrospections were conducted with parents, preschool teachers and the treating speech and language pathologists in order to further illustrate the participating children’s communicational situation. The results in the present study show that the communicational needs does relate to the objectives set up in speech and language intervention for the children in the current study. The children’s communication is primarily afflicted by their phonological difficulties in the way that it fuels for sources of communicational breakdowns, the children’s utterances become ignored and it restrains their participation in conversation. Repair strategies are used by both adults and children to solve sequences where mutual understanding is not achieved. These strategies may, through retrospections, be identified and discussed in speech and language intervention in order to avoid future situations where unintelligible utterances are not solved.

The main purpose of this study was to compare how the Step-by-Step™ (S-b-S) and the newly developed How Was School Today (HWST) prototype can support participation in narrative activities for a 10-year-old boy with complex communication needs (CCN) when he interacts with two typically developed peers. The researchers wanted to find out how the use of the different communication aids affected interaction. The S-b-S is a low technology communication device with a voice recording function. The HWST prototype is a simulation of the HWST system, which is a high technology system that automatically collects information and creates stories about what the user has done in school. The researchers focused on different aspects of gaze and questions as vital communicative practices for the boy‟s involvement in the interaction, and hence, thestory telling activity. The data was analysed mainly qualitatively with conversation analysis (CA). A descriptive quantitative analysis was also developed. The results indicate that the HWST prototype provides a framework for establishment of joint orientation towards the prototype and questions about it. The S-b-S on the other hand creates a context in which it is easier to establish eye contact. There is an uneven distribution of questions with a much higher frequency in the session where the HWST prototype was used. There are not many studies on narrative ability in children with CCN together with peers. Future research on shared stories in natural environments is suggested. / Denna studies huvudsyfte var att jämföra hur kommunikationshjälpmedlen Step-by-Step™ (S-b-S) och den nyligen utvecklade How Was School Today-prototypen (HWST) kan stödja deltagandet i berättandeaktiviteter för en 10-årig pojke med komplexa kommunikativa behov när han interagerar med två typiskt utvecklade kamrater. Forskarna ville ta reda på hur användandet av de olika kommunikationshjälpmedlen påverkade interaktionen. S-b-S är ett lågteknologiskt kommunikationshjälpmedel med röstinspelningsfunktion. HWST-prototypen är en simulering av HWST-systemet, som är ett högteknologiskt system som automatisk samlar in information och skapar berättelser om vad användaren har gjort i skolan. Forskarnas fokuserade på olika aspekter av blickriktning och frågor, som centrala kommunikativa praktiker för pojkens involvering i interaktionen, och därmed i berättandet. Data analyserades främst kvalitativt med metoden samtalsanalys. Det utvecklades även en deskriptiv kvantitativ analys. Resultaten visar att HWSTprototypen förser samtalet med ett ramverk som underlättar etablerandet av gemensam orientering till prototypen och frågor som rör den. S-b-S skapar å andra sidan en kontext i vilken det är lättare att utveckla ögonkontakt. Det är en ojämn fördelning av frågor, med en mycket högre frekvens i sessionen där HWST-prototypen användes. Det finns inte många studier om narrativ förmåga hos barn med CCN i samtal med kamrater. Framtida studier av berättande i naturliga miljöer föreslås. / "How was School today…?" in the Wild

Syftet med föreliggande studie var att studera de avdramatiserande strategier som förekommer under logopedisk afasi- och barnintervention samt att jämföra dessa interventionstyper. Vidare syftade studien till att beskriva hur dessa strategier påverkar interaktionen mellan logoped och patient. Vald analysmetod har influerats av Conversation Analysis (CA) eftersom det är en metod som kan användas för studier av interaktionen mellan människor. Materialet för analysen har utgjorts av sex samtal inom afasiintervention och åtta samtal inom barnintervention. Vid analysen av materialet till föreliggande studie blev det tydligt att det främst är logopeden som använde avdramatiserande strategier och detta skedde något oftare inom barnintervention än inom afasiintervention. I samma material var det relativt ovanligt att patienten använde avdramatiserande strategier. I de fall detta förekom bland patienter var det för att skydda sitt eget ansikte, till skillnad från logopedens användning som främst syftade till att skydda patientens ansikte. I resultaten framkom inga större skillnader gällande vilka avdramatiserande strategier som användes, däremot fanns skillnader i hur ofta de användes samt i hur de tillämpades. En annan tydlig skillnad vid jämförelse av interventionstyperna var att logopeden inom barnintervention oftare använde en stigande grundton som en artighetsstrategi, vilket i vissa situationer fungerar avdramatiserande. Gällande interaktionen ser de avdramatiserande strategierna till att samtalet fungerar och förs framåt inom de båda interventionstyperna. Behovet av de avdramatiserande strategierna blev tydligt när de inte fungerade och patienten till följd av detta upplevde ansiktshot. Sammanfattningsvis låg den största skillnaden mellan de studerade interventionstyperna i hur logopeden anpassade de olika strategierna till en vuxen person med afasi respektive ett barn med språkstörning.

When an individual’s ability to communicate with speech does not function as expected, in many cases, augmentative and alternative communication, (AAC), can serve as a support interaction with other persons. The purpose of this study is to investigate how a specific child’s communicative possibilities and abilities develop during the first months after introducing a speech generating device. The study’s main participant Alex is 6 years old and has been diagnosed with autism spectrum disorder and ADHD. Alex also has confirmed limitations regarding gross and fine motor skills and further investigation will examine the presence of childhood apraxia of speech. Two play situations were videotaped at approximately four months intervals and then analysed via conversation analysis and multimodal interaction analysis. At the study’s initial recording session Alex’ communication consisted of gestures and body language together with isolated vocalisations. There were no observed occurrences of spoken words. At the start of the study Alex had been using their speech generating device, SGD, for approximately six weeks. At the end of the study the SGD is found to have been integrated in Alex’ communication during the observed play situations. Its role as a communicative resource has developed from being primarily a device which the child presses in order to answer direct questions, into being used to organise, for example, turn taking, initiate new play rounds or asking questions, by way of other types of manipulation. In addition, Alex’ use of vocalisations has increased and become more situation specific. Baseline measurements were not conducted in this study, wherefore it is not possible to indicate the implementation of an SGD as the reason for Alex’ communicative development. Continued research is needed in order to achieve individual and optimum solutions for all who are dependent on support in their communication. / När en individs möjligheter att kommunicera med tal av någon anledning inte fungerar som förväntat kan i många fall alternativ och kompletterande kommunikation, förkortat AKK, fungera som ett stöd i interaktionen med andra människor. Syftet med denna studie är att undersöka hur ett specifikt barns kommunikativa möjligheter och förmågor utvecklas under de första månaderna efter att ett högteknologiskt AKK introducerats. Studiens huvuddeltagare Alex är 6 år och har diagnoserna autism i barndomen och ADHD. Alex har även konstaterade grov- och finmotoriska begränsningar och vidare undersökningar kommer att undersöka förekomst av verbal dyspraxi. Två leksituationer videofilmades med cirka fyra månaders mellanrum och analyserades sedan med samtalsanalys och multimodal interaktionsanalys. Vid studiens inledande inspelning utgjordes Alex kommunikation av gester och kroppsspråk samt enstaka vokaliseringar. Inga talade ord förekom. Vid studiens slut konstateras att hAKK vid den observerade leksituationen integrerats i Alex kommunikation. Dess roll som kommunikativ resurs har utvecklats från att främst vara en apparat som barnet trycker på för att svara på direkta frågor, till att genom annan typ av manipulering exempelvis organisera turtagning, initiera en ny lekomgång och ställa frågor. Även Alex användning av vokaliseringar i leksituationen har ökat och blivit mer situationsspecifika. Alex mamma och en av hens förskollärare intervjuades och besvarade skattningsfrågor. Resultaten visar att de båda noterat en generellt ökad vilja till kommunikation hos Alex samt lyfter frågan om vilka begränsningar som fortfarande finns gällande Alex kommunikativa möjligheter vid studiens slut. Baselinemätningar saknas i denna studie, varför det inte är möjligt att ange implementeringen av hAKK som orsak till Alex kommunikativa utveckling. Fortsatt forskning behövs för att kunna uppnå individuella och optimala lösningar för alla som är beroende av stöd i sin kommunikation.

Denna studie söker interdisciplinär förstå­else för hur normativa ramar i politiska samråd upprätthålls och förhandlas interaktionellt. Detta görs genom att tillämpa språkvetenskapliga metoder på statsvetenskapliga och sociologiska teorier. Normer för deltagande i deliberativa samtal (såsom medborgardialoger och samrådsmöten) har beskri­vits som problematiska då de diskriminerar vissa grupper medan andra grupper privilegieras. Dessa problem har dock beskrivits som svåråtkomliga då det rör sig om underförstådda norm­processer. Genom 24 timmar videoinspelningar av naturligt förekommande interaktion, från fem mötestyper undersöker denna studie normer för deltagande från ett etnometodologiskt per­spek­tiv. Med metoden conversation analysis visar studien hur normer relevantgörs verbalt och multimodalt av samtalsdeltagare i sammanhang där en intresseorganisation möter kom­mun­representanter för att utöva politisk påverkan. Analysen sker genom tre analysenheter: (1) begäran och tilldelning av ordet, (2) bevakning av talarutrymmet och (3) samtalsdeltagarnas pragmatiska och institutionella förväntningar på inspel under samtalets gång. Studiens resultat uppvisar orienteringar som vittnar om normativa ramar som utgör både resurser och hinder i interaktionen för mötesdeltagarna. Studien vittnar om att verksamheten deltagande demokrati gynnar erfarna politiska samtalsdeltagare som genom att åberopa institutionaliteten i sammanträdena ser till att göra sig hörda. Detta stärker det kritiker menar med att deliberativa normer privilegierar grupper med deliberativt kapital. Studien pekar på vinster med en interaktionell ansats och föreslår att empirisk forskning om deliberativa samtal bör använda sig av mer detaljerade analysenheter än vad man oftast tidigare gjort, för att på så vis uppmärksamma och bemöta exkluderande normativa ramar för den deliberativa demo­kratin.

Mirja Unge is a Swedish author who often writes about young people and the tough situations they face. She writes both plays and short-stories and is acclaimed for her dialogue. The aim of this essay is to examine Unge’s dialogue style and how potential face-threatening situations are portrayed. To reach my aim I pose questions regarding the conversational support in two of Unge’s literary works, the short story Det var igår bara and the play Mariella and compare the result. The dialogues analysed both tackle the sensitive subject of sexual assault, a topic that is potentially face-threatening. The analysis is based on the theoretical and methodical framework of conversation analysis. The conversational support is analysed through “keys” that unlock interesting points in the conversation. The keys in this essay are ‘topic generation’ and ‘topic shifts’. The results show that in the text with the most conversational support (the short story) the subject of assault is avoided and only appear in the characters thoughts. In the play on the other hand there is very little conversational support, but the character tells the whole story in a direct manner. This indicates that the situation in the short story is more face-threatening than in the play. However there are other aspects in the dialogue that makes the conversation difficult for the characters in both stories.