Spekulativ fabulation är ett designperspektiv som möjliggör kombinationen av fakta och historia med fantasi. Det förespråkar fablernas användning utav fiction i en faktabaserad miljö. Vi har i detta kandidatarbetet undersökt hur vi kan med hjälp av spekulativ fabulation skapa nya perspektiv kring en historisk händelse. Detta genom att tillämpa designperspektivet i vår designprocess för att skapa en spelfilm som undersöker mötet som uppstår. Vi kommer att gå igenom de designmetoder som vi använt oss som möjliggjorde för vår iterativa arbetsprocess, samt argumentera kring de design valen som gjordes för att uppnå det resultat som vi fick. Vi går sedan in på det resultatet som vi fick, samt lite mer djupgående in på diskussion. Där vi förklarar hur man kan undvika några av de problemen som vi fick och hur man kan fortsätta undersöka spekulativ fabulation film för framtida undersökningar. / Speculative fabulation is a design perspective that enables the combination of facts and history with imagination. It advocates for fables' use of fiction within a fact-based environment. In this dissertation we have explored how we can create different perspectives of a historical event with the help of speculative fabulation. This is done by applying speculative fabulation to our design process to create a feature film that examines the encounter which occurs. We will go through the design methods that were used and that made it possible for our iterative work process, as well as argue for the design choices that were made in order to achieve the end results. Then we explore the results we received. We will also go a little more in-depth into the process in the discussion section. The discussion section explains how to avoid some of the problems we encountered and how to continue investigating speculative fabulation films for future investigations.

Recent scholarship around the topic of 3D mainly deals with the visual developments that have occurred in the medium during the 21st century. A common perception in these strands of research is that in comparison to the production workflows employed in the analogue era, the 3D compositions that are being crafted through the aid of the ever-evolving digital technology have made 3D develop for the better. Yet a question that nevertheless remains is how the technology itself employed to craft these compositions has evolved. Rather than focusing on the visual developments, the primary aim of this thesis is to render visible the processes and operations of the stereoscopic technology employed to realise this 3D imagery in the first place. Utilising a media archaeological approach indebted to Wolfgang Ernst’s notion of “reverse engineering” technical media objects, I intend to analyse the primary technical components of digital and analogue 3D recording, projection and viewing devices utilised in the production of stereoscopic motion pictures. Moreover, Jonathan Crary’s writings on “the observer” will be used to highlight the important role of the human subject in relation to these binocular media technologies. I conclude that despite the varying production contexts and traditions the digital and analogue formats have been developed in, the primary methods and techniques that characterise digital 3D recording, projection and viewing systems are not specifications simply invented from scratch during the digital age. Through close scrutiny of the stereoscopic systems’ configurations with the aid of Ernst’s media archaeological approach, we are able to trace these supposed developments of the digital age back to the 19th century, when 3D was first realised.

Minnet av minoritetspolitiken i Sverige under 1800-talet och en stor del av 1900-talet harpåverkat den tornedalska identiteten och lämnat efter sig en känsla av utanförskap ochtudelning hos befolkningen. Populärkulturen spelar en betydande roll i att förmedla minnenoch skildra den representerade gruppens identitet och i att påverka identitetsskapandet hosåskådaren. Detta sker i representationens gestaltning samt omfattning, och filmenPopulärmusik från Vittula (Reza Bagher, 2004) är en av få spelfilmer som utspelar sig iTornedalen. Den här studien undersöker representationen av befolkning, miljö och språk iTornedalen samt relationen mellan nationell och regional identitet i filmen och på vilka sättintern orientalism och postkolonialism framträder i materialet. Filmens bildspråk och handlinganalyseras utifrån kritisk diskursanalys, semiotisk bildanalys, filmpoetisk analys samt KristinaBoréus analysfrågor som formats efter denna studies syfte och frågeställningar. Utifrån teorierkring representation, stereotyper och normer, identitet och minne, postkolonialism, internorientalism samt konceptet sårbarhet studeras gestaltningen av identitet i filmen och hur ettkulturellt minne skapas och förmedlas. Analysen visar att filmens narrativ, stil, framställning av karaktärer, val av inspelningsplatsoch språkbruk bidrar till att förmedla en splittring i identiteten hos den tornedalskabefolkningen som kommit till av tvåspråkigheten, känslan av att vara både finsk och svenskoch en paradoxal inställning till den egna kulturen. Gestaltningen av utanförskap, skam ochtraumatiska sårbara minnen i filmen blir en tydlig identitetsskapande effekt. En mobiliseringav konceptet sårbarhet bidrar till identifikation med karaktärerna och därmed Tornedalenskollektiva minne och identitet. De tema som filmen berör, som exempelvis identitetsförlust,utanförskap, diskriminering, exploatering och våld, bidrar till en stärkt individuell ochkollektiv identitet och som genom att delas i filmen blir ett kulturellt minne som förmedlas tillgruppen som representeras, samt till övriga grupper.

Syftet med denna uppsats har varit att göra en närläsning och undersöka Yorgos Lanthimos sex långfilmer; Kinetta, Dogtooth, Alps, The Lobster, The Killing of a Sacred Deer och The Favourite. Jag har analyserat dessa filmer utifrån auteurteorin där jag utgått från Jason M. Silvermans (2011) begreppsapparat. Det jag fann var att Lanthimos gillar att skildra verkligheten, i linje med representational view, men på ett annorlunda och nytt sätt, som i linje med creative or imaginative view. Han sätter sina rollfigurer i absurda omständigheter där våld och genant intimitet står ut, vilket har en stark koppling till provocative view. Lanthimos samarbetar gärna med personer flertalet gånger, både bakom och framför kameran. Detta återfinns i idealtypen collborative view. Angående idealtypen pastische view kan man hitta inspiration från tidigare verk, bland annat i grekiska mytologier och i användandet av klassisk musik. Färgpaletten som används i varje film är relativt ljus och kall, vilket tillsammans med de ofta sterila miljöerna kan skapa en känsla av obehag. Detta tillsammans med hur han frekvent använder sig av vidvinklar och avståndsbilder bidrar till en känsla av hopplöshet. Han använder många långa tagningar där kameran antingen är statisk och fungerar som en fluga på väggen, eller har en långsam zoom för att ge intrycket om voyeurism.

No description available.

Uppsatsens huvudsakliga syfte är att undersöka hur amerikansk nationell identitet förmedlas i populära filmer. Undersökningen sker genom att analysera tre av de populäraste karaktärerna i de fyra Avengers-filmerna. Karaktärerna som ska analyseras är Iron Man, Captain America och Thor. Benedict Andersons undersökning av hur nationell identitet och nationalism sprids med hjälp av litteratur är förutsättningen för uppsatsen. Utgångspunkten är att populärkultur påverkar tittaren och kan sprida idéer som har verkliga effekter i samhället. I analysen tar effekterna av terrorattacken mot World Trade Center en viktig plats och hur den påverkar uppfattningen av amerikansk nationell identitet i Marvel-filmer narrativt och visuellt. Innan 9/11 var amerikansk nationell identitet stark kopplad till triumfalism och exceptionalism. Trots att terrorattacken påverkar gestaltningen av amerikansk nationell identitet i popkultur så förblir Amerikansk triumfalism och exceptionalism en grundläggande del av amerikansk identitet. Samtidigt undersöks den paradoxala relationen mellan individualism och kollektivism. En gestaltning av gemenskap och individualism präglar filmerna där även regissörers påverkan kan spela roll i det hyperindustrialiserade Marvel-maskineriet.

The subject of mental illness and the various disorders associated with it, is frequently sensationalized and capitalized upon in visual art forms. In cinema, many narratives have addressed or challenged public conceptions of mental illnesses, raising concerns about socially relatable consequences such as stigma. The main body of this thesis is structured around mental health educational films produced for didactic use within the United States during the 1950s. Following the end of the Second World War, the formation of the United Nations and the proclamation of the Universal Declaration of Human Rights in the late 1940s, the 1950s is argued to constitute a shift in approach on how mental health treatment was to be presented to the public. Topics such as illness, post-war, stigma and institutionalization are explored in three case studies – Man to Man (Irving Jacoby, 1953), Mental Hospital (Leyton Mabrey, 1953), and Back Into the Sun (Fergus McDonell, 1958).

While it is very common for supermodels to make the occasional foray into cinematic performance, and some of them manage to turn these forays into full-time careers in acting, it is very rare that supermodel-actors are afforded any academic attention. This thesis seeks to change this through a case study of two supermodel-actors: Devon Aoki and Abbey Lee. Using a methodology that combines extratextual contextualization with close analysis of image and film materials, and grounded in a perspective that centers the body, it analyzes Aoki and Lee’s careers as they cross over from one form of stardom to another. The focus of the analysis lies in the way that the bodily capital which is the basis of their modelling work also informs their acting personas as they are shaped through their on-screen work, publicity and reception. Furthermore, the thesis applies the concept of niche stardom, adapted from Diane Negra, to illustrate how Aoki and Lee inhabit a stardom which is specific to certain audiences with specific values and tastes. The analysis finds that there is a significant overlap between Aoki and Lee’s modelling and acting personas, and that this overlap is channeled through the representations of their bodies which, are the sites of heterogeneous discourses of gender, sexuality and race.

Film produced by Nazi Germany has been a classic that has drawn scholars from a wide range of academic disciplines as well as innumerable cineastes from various cultural backgrounds. The simultaneous rise in the number of players acting as observers and operators in digital games with a WWII theme has drawn recent scholarly attention since it is thought that this pattern is contributing to players' hazy understanding of historical events. In order to close the gap from earlier studies that there is no future perspective for these concepts refined from Nazi films, nor relevance to films in the field of Game Studies, I proposed a new connection between Nazi films and WWII games based on the conceptual relocation of Fascist Aesthetic, Futuristic Utopianism, and Steel-like Romanticism. In this relocation, Fascist Aesthetic has kept its elements from Leni Riefenstahl's propaganda films but expanded to the pursuit of death and violence in the Wolfenstein series (WWII FPS games), Futuristic Utopianism in Piel's science fiction trilogy derived from the passion for technology of the Weimar period, his original designs in the Sci-fi trilogy have proved to be an inspiration for WWII games. In Walter Ruttmann's industrial films, steel-like romanticism was portrayed as a romantic sensation from the production of large-scale, intricate weapons by dedicated German workers to achieve the reactionary modernism, but in WWII simulation games, it evolved into a nostalgia for the weapons built by the Reich. As a result of this change, a trustworthy commemoration of the Third Reich is vanishing from visual culture and its grim past has been changed by simulation.

Abstract The objective of this artistic research has been to reflect on the conditions forfilmmakers in Sweden and identify expectations, contradictions and subjectpositions available for myself within this discursive field. As a point of departure,I use three letters of rejection that I have received during my two years as astudent at the Stockholm University of the Arts. The first rejection centers what experiences can be imagined for me, as animmigrant filmmaker. It juxtaposes experiences made in Iran and Sweden asopposite and impossible to combine. The second rejection is in relation to contentand story-telling, which raises questions about translation as a dimension of filmproduction. In this section, I argue that while it is my intention to make experiencesof hyper-absurdity in Iran penetrable for an audience in Sweden, too muchconcern over the audience may deteriorate the artistic process. The third rejectionconstructs myself and my fellow director as immigrant others, scrutinizing ourability to make a film in Swedish, about Swedish subjects. In this section, Iexplore the meaning of diaspora and how it shapes the conditions of filmproduction. The artistic research is summarized in the final section where I suggest anumber of strategies forward in order to move away from the taken-for-grantedrole of immigrant filmmaker(s). Key concepts: documentary film, diaspora, translation