Denna studie behandlar fenomenet avvikare och avvikande beteende. Den syftar till att vinna ökad förståelse i hur det kan upplevas att leva utanför normen, ett liv som stämplad av samhället som en avvikare. Studien koncentreras till människor som upplevt detta fenomen genom att bryta mot Sveriges lagar och som har klassats av samhället som missbrukare eller kriminella. Undersökningen genomfördes enligt fenomenologisk metod och resultaten baseras på de utsagor som delgivits oss genom djupintervjuer med åtta stycken respondenter. Intervjuerna har baserats på tematiskt strukturerade frågor för att hålla samtalet kring syftet.  Dessa respondenter utgörs av ett strategiskt urval och har funnits i två olika idella organisationer som arbetar stödjande för människor med ett förflutet inom missbruk och kriminalitet. Resultatet består i sex olika teman som beskriver det karaktäristiska i upplevelsen av detta fenomen. Dessa teman är: Villkor under uppväxten, det "normala", Resurser och krav, Gemenskap och tillhörighet, Utanförskap och yttre attribut och Självkänsla. Ett av dessa teman utgör en möjlig essens och handlar om resurser och krav kring de möjligheter till hjälp som Sverige erbjuder människor med denna typ av problematik. Hjälp som finns men inte fördelas rätt.

Syftet med föreliggande studie har varit att undersöka vad unga arbetslösa med utomeuropeisk bakgrund anser om sin situation och sina framtidsmöjligheter, för att få en ökad förståelse om deras situation och upplevelser. Undersökningen har byggt på kvalitativa samtalsintervjuer med sex respondenter med utomeuropeisk härkomst i åldrarna 16-25. Studien har utgått från en hermeneutisk ansats och analysen har byggt på tidigare forskning samt socialpsykologiska teorier. Resultaten visar att individerna upplever att de står utanför samhället och dess sociala medborgarskap pga. avsaknaden av ett arbete samt att de anser sig stämplad en negativ social identitet av samhället, både i arbetslivet och på fritiden, vilket följaktligen bidragit till social exklusion och sämre förutsättningar till erhållandet av arbete. Därtill framkommer det en efterlysning från dessa individer av en annorlunda individanpassad arbetssätt för minoritetsgrupper med handläggare med kulturkompetens, för att följaktligen skapa bättre förutsättningar till arbete för dem.

Syftet med denna studie är att genom kvalitativ metod få förståelse för hur det är möjligt för f.d. kriminella att gå från ett slutet system, präglat av utanförskap och ensamhet, till en gemenskap i organisationen KRIS. Utifrån tio semi-strukturerade intervjuer med f.d. kriminella inom KRIS (Kriminellas Revansch i Samhället) i Göteborg , varav fem var kvinnor och fem män, hämtade vi vårt material för att kunna besvara vår frågeställning. Resul-tatet av studien visar att man som kriminell individ lätt hamnar i ett utanförskap och är stigmatiserad vilket försvårat för våra informanter att skaffa jobb, ha tillitsfulla relationer etc. Man kan bli bemött av samhället som icke trovärdig vilket ökar avståndet och klyftorna mellan den kriminella och den icke kriminella vilket försvårar återetableringen i samhällsgemenskapen. Att gå från ett utanförskap med stigmatisering till att ingå i en gemenskap är en komplex process. Utifrån vår uppsats ser vi att ett gott och respektfullt bemötande, där man inte bemöter individen utifrån dennes stigma, är en av flera betydande komponenter för individens förändringsprocess. KRIS har varit en plats för den kriminella att i lugn, trygg och respektfull miljö kunna återetablera sig i samhället. / The purpose of this study is to use qualitative methods to understand how it is possible for the former criminals to move from a closed system, characterized by alienation and loneliness, to a community in the organization KRIS. Based on ten semi-structured interviews of former criminals in the organization KRIS (Criminals Return into Society) in Gothenburg we collected our material. The results of the study show that criminals easily fall into exclusion and stigmatization which making it difficult for the individual to get a job or to have trusting relationships etc. The individual can be treated by the society as non-credible and increasing the distance and the gap between the criminal and the non criminal which impedes the re-establishment in the society. To go from an outsider with a stigma to being a part of a community is a complex process. A good and respectful treatment, which does not react to the individual based on their stigma, is one of several significant components of the individual change. KRIS has been a calm, safe and respectful environment for the individuals to re-establish themselves in the society.

Vår studie om utanförskap lyfter problematiken kring utanförskap bland elever i fritidshem. Studien visar hur vanligt förekommande utanförskap är bland elever i fyra olika fritidshem i en mindre kommun i Småland. Vad som uppmärksammas i studien är huruvida fritidspedagogerna är medvetna kring utanförskapet, både det frivilliga och ofrivilliga, samt ifall fritidspedagoger möjligen kan arbeta utifrån ett deliberativ demokratiskt synsätt för att försöka motverka utanförskap. Deliberativ demokrati innebär att man låter eleverna vara delaktiga och få inflytande i gemenskapen samt verksamheten, genom samtal, argumentation och diskusson. Vi har valt att intervjua åtta fritidspedagoger samt gjort observationer i barngrupper i fyra olika fritidshem i kommunen för att försöka få fram ett resultat. Kommande resultat som framförs i studien är: Utanförskap är inte vanligt förekommande bland elever i fritidshem, däremot är det många elever som frivilligt väljer att vara ensamma. Deliberativ demokrati är ett okänt begrepp bland fritidspedagoger men anses ändå vara centralt i deras dagliga arbete till viss del genom att elever får lov att samtala och diskutera om både aktiviteter, utvärdering samt kring personliga händelser. Både fritidspedagoger och resultatet ifrån observationer, tyder att det är möjligt att eleverna blir mer delaktiga i gemenskapen och verksamheten genom att inneha ett deliberativ demokratiskt synsätt i fritishemverksamheten.

Begreppet utanförskap har hörts i den politiska debatten sedan 2006 då den borgerliga Alliansregeringen lanserade termen för att prata om människor utan arbete. Syftet med uppsatsen är att kritiskt granska den politiska diskursen kring begreppet utanförskap i mötet med kvinnors berättelser från ett så kallat utanförskapsområde. Med narrativ metod lyfts kvinnornas berättelser fram vilkas röst fungerar som motståndsberättelser mot den diskurs som ges makt och hörs i Sverige idag. Kvinnornas berättelser bryter upp en stereotyp bild av människor i ”utanförskapsområden” som en passiv homogen grupp som står utanför samhället på grund av arbetslöshet. Berättelserna synliggör istället engagemang, självständighet, gemenskap och motstånd. Slutsatsen blir ur ett postkolonialt synsätt att utanförskapsbegreppet och den politiska diskursen kring termen blir den retorik som förespråkare för en essentiell syn, ett kolonialt arv och en tanke om nationell gemenskap, håller fast vid för att kunna utöva makt mot ”andra” i ett uppdelat samhälle. Kvinnornas berättelser visar istället på ett helt annat perspektiv, ett komplext mönster av olika typer av gemenskap och tillhörighet i ett transkulturellt samhälle där nationalstatens gemenskap och ”innanför” eller ”utanför” på grund av arbete eller arbetslöshet är en alldeles för enkel analys av samhället.

I Järvaområdet finns ett par områden med omfattande utanförskap. Rinkeby, Tensta och Husby har de senaste åren drabbats av flera upplopp där våld och hot mot samhällsföreträdare förekommit. Social oro är ofta en benämning på anlagda bil- och skolbränder, stenkastning mot myndighetsutövare, skadegörelse, hot och våld mot tjänstemän, samt upplopp. Syftet med studien är att få en förståelse för hur yrkesverksamma och boende i Järvaområdet uppfattar social oro. Studien avgränsar sig endast till de områden i Järvaområdet, Stockholm som drabbats av omfattande social oro, i detta fall Rinkeby, Tensta och Husby. Studien utgår från djupintervjuer med poliser, politiker och boenden. Alla aktörer är yrkesverksamma och/eller bor i Järvaområdet samt är engagerade ideellt. Studien visar att oroligheterna i Järvaområdet startade för cirka 5 år sedan när utflyttningen av samhällsinstitutioner från Järvaområdet startade vilket förstärkte exkluderingen från det omgivande samhället. Respondenterna menar att ett ”vi och  dom” perspektiv växt fram i Järvaområdet. Utvecklingen går mot ökad isolering där det övriga samhället står utan insyn, kriminella krafter styr och hotbilden mot polisen förstärks. Studien visar att demokratin är eftersatt i dessa områden och att det finns en diskriminering mot de boende, både i den samhälleliga normen och i det politiska styret.  Det finns en rastlöshet och frustration bakom de destruktiva handlingarna som grundar sig i att ungdomarna inte har någonstans att vara eller ta vägen.

Ur ett symbolisk interaktionistiskt perspektiv är människan en social varelse som lever i ett samhälle som är under ständigt skapande. I det samhälle där individen genom interaktion både formas och skapas är samhälle och individ tätt förenade vilket är den utgångspunkt vi genomgående valt att förhålla oss till i denna antologi. Antologin belyser omställningar i livet genom fyra olika bidrag. Agnesa Abrashis bidrag heter ”Ett nytt skede i livet – en studie om identitet och moderskap” och behandlar hur mammor ser på sitt identitetsskapande. Annika Sternlund tar upp adopterades syn på sitt identitetsskapande och sina livsvillkor i bidraget ”Rötterna är där hjärtat rotar sig”. Amanda Sundberg belyser i sitt bidrag ”Som barn var man ju förväntansfull – en studie om individer som immigrerat vid unga år” fem immigranters brott i livet i och med flytten till ett nytt land. Helenas Valentinsons bidrag "Man känner ju i benen och det att man inte är 17 år längre" handlar om de förändringar som sker när en individ blir pensionär. Gemensamt för antologin är även att vi relaterar identitetsskapandet i förhållande till tillhörighet och utanförskap. Slutsatsen för denna studie är att individens livsvillkor påverkas av faser i livet vilket inverkar på identitetsskapandet. På så sätt ses identiteten som något föränderligt.

Abstract     Titel: Det förvärvade innanförskapets tecken på utanförskap. En diskursanalytisk studie av Dagens Nyheters rapportering kring Ludmila Engquist.   Författare: Ulrika Apell   Syfte: Syftet med denna uppsats är främst att undersöka om, och i sådana fall hur, konstruktionen av Ludmila Engquist har skiftat vid olika tillfällen i hennes karriär. Detta görs utifrån ett intersektionellt perspektiv, där hänsyn tas till aspekterna genus, nationalism, etnicitet och utanförskap. Ett annat syfte är att, utifrån teorin om ”the human interest story”, undersöka hur den mediala berättelsen om Engquist konstrueras i Dagens Nyheter.   Metod/Material: Undersökningen utgörs av en reflexiv diskursanalys i tre steg av de artiklar om Engquist som publicerats i Dagens Nyheter från december 1995 till december 2001. Det första steget utmynnar i en kommenterad sammanställning av rapporteringen i sin helhet. I det andra steget urskiljs de diskursiva teman som framträtt i materialet och i det tredje utförs en detaljanalys av artiklar från utvalda tillfällen: OS-guldet 1996, bröstcancerbeskedet 1999, ”comebacken” på DN-galan och i VM samma år samt dopningserkännandet 2001.   Resultat: Engquists liv har dramatiserats, först som en framgångssaga och, så småningom, som en mörkare berättelse. Hon är bärare av ett flertal stigman och gentemot övriga svenska friidrottare tycks hon hela tiden ha befunnit sig i ett utanförskap. Av journalister och allmänhet accepteras hon tämligen snabbt som svenska¸ men det är en acceptans som tycks villkorad med en förväntan om goda idrottsprestationer. Beträffande genus är konstruktionen av Engquist tämligen konstant. Däremot ändras konstruktionen av hennes make och tränare Johan radikalt när friidrottskarriären övergår i en bobsatsning.   Antal sidor: 156   Kurs: Medie- och kommunikationvetenskap C och D   Lärosäte: Högskolan i Gävle   Period: Våren 2012

Background: Studies have shown that 66 children and teenagers in Sweden suffers from brain tumor every year. Children and teenagers who can´t participate in the regular school for a longer time for whatever reason, have by the school law the right to education in hospitals or institutions. Education that take place in other places than school most try to follow the same guidelines as his/hers usual school.  This applies to students in elementary school, compulsory school, special school, Sami school, secondary school and upper secondary school. Purpose:  The purpose of this study was to find out how three teachers at a hospital school plans their work with children in grade from 1 to 3, who suffer from cancer, especially brain tumor.  How can the teachers at the hospital school plan and organize their teaching so that it´s possible for the children whit brain tumor to feel as normal as possible. How does the common work between the consultant nurse, teachers at the hospitals and their ordinary school prevent the children to feel like an outsider? Method: I have chosen to do a qualitative study followed by three interviews whit three informants who works at a hospital school. One interview with the head of the unit, one interview with the special education teacher and one interview with the consultant nurse who works as a contact for the affected students. Conclusions: The result of my thesis is primarily that it`s important to have a good contact, communication and attitude to the students, so that their time at the hospitalschool will be as normal as possible. And in that way minimize the risk to feel and bee seen as a outsider. Result: Hospitalschool is a very god communal operation for those students who needs it.

I denna studie har vi försökt att fånga pedagogers och elevers syn på samband mellanspecialundervisning som sker enskilt eller i mindre grupp utanför klassrummet, underordinarie undervisning, och utanförskap. Studien lyfter huruvida elever som är i behov avsärskilt stöd, och får detta genom specialundervisning utanför klassrummets ordinarieundervisning, bemöts annorlunda jämfört med övriga elever och om det påverkar dessaelevers kamratrelationer.Studien presenterar tidigare forskning inom området för specialundervisning genom att se påbemötandet av elever i behov särskilt stöd, vikten av gemenskap samt tankar om en godlärandemiljö i skolan. Studiens undersökning bygger på kvalitativa frågor ställda tillpedagoger och elever kring deras skolors arbetssätt, elevers bemötande och kamratkontaktermed de som får specialundervisning utanför klassrummet under ordinarie undervisning.I resultatet av studiens undersökning har vi funnit att pedagogers och elevers syn på sambandmellan specialundervisning och utanförskap generellt inte skiljer sig åt. Majoriteten i bådadelarna av undersökningsgruppen är överens om att de inte kan se att bemötande ochkamratkontakter påverkas av specialundervisningen. Vi kan dock se tendenser i några avpedagogernas svar och i flertalet elevers kommentarer att det görs en viss skillnad mellanelever som har specialundervisning och elever som inte har det.