Examenstudiens inriktning fokuserar på vad som sker i mötet mellan de yngre barnen i åldrarna 1–3 år, förskolepersonal, bild och tecken som alternativa kommunikationsmaterial vid rutinsituationerna hallen och samlingen. Tidigare forskning vi har tagit del av visar att användandet av bild och tecken gynnar barns språk- och kommunikationsutveckling. Forskning belyser också att det i förskolans dagliga rutinsituationer råder en avsaknad av kommunikation och lärandesyfte, vilket har lett till att barnen får fler tillsägelser och tillrättavisningar. Syftet med studien är att undersöka användning av alternativa kommunikationsmaterial vid förskolans rutinsituationer i mötet mellan yngre barn, förskolepersonal och lärmiljö samt vilka didaktiska implikationer det får. Forskningsfrågorna lyder således Vilka intra-aktioner möjliggör yngre barns kommunikation när alternativa kommunikationsmaterial används vid rutinsituationerna hallen och samlingen? Vad för konsekvenser får de didaktiska implikationerna för vilka intra-aktioner som möjliggör yngre barns kommunikationsutveckling när alternativa kommunikationsmaterial används vid rutinsituationerna hallen och samlingen? Studiens vetenskapsteoretiska utgångspunkt är posthumanism som gör det möjligt för oss att se intra-aktioner mellan allt och alla. De analytiska begrepp som används är agentiell realism, intra-aktion och sammanflätning. Metoden är kvalitativ med utgångspunkt i en intra-aktiv metodologi och som insamlingsmetod användes videoobservationer samt fältanteckningar. Vårt resultat visar att de intra-aktioner som möjliggjorde kommunikation vid rutinsituationerna hallen och samlingen när alternativa kommunikationsmaterial användes bestod av agentiska händelseförlopp, där valet av material samt utformningen hade ett pedagogiskt syfte utvecklade den kommunikativa förmågan samt fler kommunikationssätt. Men även utifrån varje unik situation bidrog till vilka intra-aktioner som resulterade till att barn, alternativa kommunikationsmaterial, förskolepersonal, lärmiljö, materialiteter och materiellt-diskursiva föreställningar i sammanflätning och tillblivelseprocess blir till på nytt som kommunikativ. Där konsekvenserna av de didaktiska implikationerna för vilka intraaktioner som ingicks både synliggjorde möjligheter som hinder för yngre barns kommunikationsutveckling.

I denna uppsats används Karen Barads agentiska realism som utgångspunkten för ett utforskande om kulturella tillblivelser i förskolan. Syftet är att utforska och problematisera materialiteter och dess betydelse för barns intra-aktiva tillblivelser i en mångkulturell förskolekontext. Frågorna som ställs handlar om de intra-aktioner som förekommer, vilka aktiva agenter som är iblandande i dessa och hur deras performativa kraft verkar. Vidare ställs frågor om vilka samtillblivelser som möjliggörs i de intra-aktioner som uppstår samt hur barns utforskande av kulturella tillblivelser kan förstås som ett diskursivt materiellt fenomen. Intra-aktioner har studerats i en förskoleavdelning med barn mellan 1-3 år. Agentiska snitt har lagts och diffraktiva läsningar gjorts i relation till filmsekvenser, stillbilder och anteckningar. I läsningarna framkommer en mångfald av möjliga tillblivelser för såväl mänsklig som icke-mänsklig materialitet.

Barn i svenska förskolor vistas utomhus dagligen. I forskning, som kan förstås ha olika former avbarncentrerade perspektiv, undersöks i första hand hur olika utomhusmiljöer påverkar barns utvecklingoch lärande. Ett fåtal studier har istället strävat efter att decentrera barnet i sin forskning, genom attlyfta fram ting och organismer (performativa agenter) som aktiva i den kunskap som produceras omrelationerna mellan barn och dessa andra agenter när barn vistas i olika utomhusmiljöer. Mot bakgrundav detta forskningsläge handlar min problemställning om att förstå mer om olika studier som studerarrelationen mellan barn i förskoleåldern och olika utomhusmiljöer när olika typer av forskning mötsoch läses i relation till varandra. Syftet med denna magisteruppsats är alltså att undersöka vilken ny kunskap rörande relationernamellan barn och olika utomhusmiljöer som blir möjlig att producera, genom att läsa samman och irelation till varandra olika typer av tidigare forskning: forskning som kan förstås som merbarncentrerad såväl som forskning som har ett mer decentrerat synsätt på barns relationer till och medomvärlden. Forskningsstudierna utgör för mig de data som jag analyserar; först separat och sedan irelation till varandra, för att om möjligt producera ny kunskap om hur vi kan förstå relationerna mellanbarn i förskoleåldern och olika utomhusmiljöer. För att genomföra denna sammanläsning av datavänder jag mig till Karen Barads (2007) teori agentisk realism och genomför i enlighet med denna endiffraktiv litteraturanalys. En diffraktiv metod syftar i den här uppsatsen till att dels förstå någracentrala premisser för kunskapsproduktionen i den tidigare forskningen. Dels undersöka möjlighetenatt producera eventuell ny kunskap, när två studier med olika premisser rörandecentrerandet/decentrerandet av barnens relationer till olika utomhusmiljöer läses samman. Resultatenav analyserna visar att i studier genomförda med barncentrerade perspektiv är det ändå möjligt attsynliggöra att dessa även lägger vikt på en rad andra relationer, som inte nödvändigtvis uteslutande ärbarncentrerade och mellanmänskliga. Dessa relationer inkluderar oftast även materialiteterna i barnenskroppar för att förstå relationerna till de ting och utomhusmiljöer som barnen intra-agerar med. Detvisar sig också att studier som strävar efter ett decentrerande av barnen i själva verket även resulterar ien redovisning av mer barncentrerad kunskap. När studierna läses samman är det alltså möjligt attskapa ny kunskap, som är mer mångfacetterad och sammanflätad, rörande relationerna mellan barn iförskoleåldern och olika utomhusmiljöer. Denna kunskap får konsekvenser för hur förskollärare kantänka när de planerar sin praktik med förskolebarn och olika utomhusmiljöer.

Denna studie syftar till att, med barns perspektiv, synliggöra barns egna uppfattningar avsin förskolas inomhusmiljö. Vidare är syftet att undersöka hur barnens tal om olikaplatser kan förstås med utgångspunkt i ett posthumanistiskt perspektiv och teorin omagentisk realism. Studien är kvalitativ och empirin har samlats in genom intervjuer medbarn. Jag har använt mig av intervjumetoden “walk and talk” , vilket innebär att jaggenomfört gåturer tillsammans med barnen i inomhusmiljön. Barnen har vid dettatillfälle fått berätta om och besvara frågor som berört den miljön de befunnit sig i.Fotografering och diktafon har använts som redskap. Empirin har sedan analyseratsmed hjälp av Karen Barads (2007) teori om agentisk realism och dess begrepp. Genomatt lyfta fram och titta på icke-människorna i olika situationer, har jag i min analysundersökt vad som har betydelse för hur förskolebarn uppfattar och värderar olikaplatser. Sammanfattningsvis visar studien att de olika tillblivelseprocesser som skermellan mänskliga och icke-mänskliga kroppar på olika platser, kan anses ha betydelseför hur barn uppfattar och värderar olika platser i sin förskolas inomhusmiljö. Min studievisar även att barnen värderar platserna utifrån vilka möjligheter som finns att användamaterialet och miljön på ett fritt vis, vilket i denna uppsats kopplas till Hultmans (2011)studie som tar upp att de materiella relationerna både kan anses möjliggöra och hindrabarns subjektskapande processer.

Det finns rikligt med forskning om både inkludering och lärmiljö. Däremot finns det inte lika mycket forskning om inkluderande lärmiljöer. Den tidigare forskningen visar också att inkluderande lärmiljöer är svåra att definiera. Därför gör vi en kvalitativ intervjustudie med syftet att undersöka förskollärares förståelse för inkluderande lärmiljöer. Detta undersöks genom semistrukturerade intervjuer med enskilda förskollärare. Empirin analyseras och tolkas utifrån Karen Barads teoretiska perspektiv agentisk realism med begreppen performativa agenter, intra-aktion och materiellt diskursivt.  Resultatet av studien visar att tillgänglighet är en central del av förskollärarnas förståelse för  inkluderande lärmiljöer. Begreppet tillgänglighet beskriver de dock på olika sätt. Den ena tolkningen handlar om att materialet åtminstone ska vara synligt, den andra om att allt ska vara möjligt för barnet att ta själv. I vår studie framkommer också att om barnen hanterar materialet på ett sätt som anses olämpligt, skapar oreda eller konflikter, så placeras det ofta otillgängligt för barnen. Förskollärarna beskriver tillgänglighet på ett sätt som inte stämmer överens med deras realisering av begreppet. Det visar sig också att de ändrar om och iscensätter mötesplatser utefter barns intressen för att inkludera alla barn. Med den valda teorin och de valda begreppen tolkar vi det som att förskollärarna medger att lärmiljön har kraft att samspela med barnen. De använder denna kraft för att locka till samspel barn emellan, vilket kan förstås som inkludering. Detta kan utifrån Barad (2007) tolkas som att mellanmänskliga samspel premieras i förhållande till samspel mellan barn och material. Materialitet och därmed lärmiljöer kan tolkas vara viktiga för inkludering. Då den befintliga forskningen är knapphändig om inkluderande lärmiljöer kan detta med fördel forskas vidare på, förslagsvis genom att göra observationer eller fokusgrupper med hela arbetslag. Framtida forskningsfrågor skulle kunna vara - Hur förhåller sig barn till rådande materiella diskurser i förskolan?  -Vilka konsekvenser får avvikande från materiella diskurser i förskolan? -Hur realiserar pedagogerna tillgänglighet i förskolan i en kontext av inkluderande lärmiljöer?

Denna empiriska studie syftar till att studera samhandlingar mellan barn och tillgängligt material i förskolans innemiljö. Förskolans pedagogiska verksamhet präglas av ett humanistiskt synsätt som förbigår eller underskattar det icke-mänskliga materialets aktiva roll i leken. Härav ser inte alltid verksam personal att leken formas i ett ömsesidigt samspel där material och barn påverkar varandra. Studien har utgått från ett posthumanistiskt perspektiv med inriktning mot agentisk realism där ett intra-aktivt analysverktyg har tillämpats för att analysera fram ett resultat. Ett posthumanistiskt perspektiv kan bidra till kunskap som inte kan nås av tidigare forskning som domineras av främst sociokulturellt perspektiv till följd av en alltför människocentrerad föreställning om samspel. Genom ett posthumanistiskt perspektiv kan denna studie bidra till att verksam personal inom förskola ska få fördjupad förståelse och kompetensutveckling om materialets roll och intra-aktioner för att skapa mening i leken. Studien har en kvalitativ ansats och empiri har samlats in via videoobservationer på en Reggio Emilia-inspirerad förskola. Studiens resultat och slutsats visar att icke-mänskligt material är betydelsefullt för att skapa mening i leken. Leken blir meningsfull genom att material har agens och är föränderligt i samhandlingar med barnen i en ömsesidig process.

Sveriges har en könssegregerade arbetsmarknad där kvinnor och män arbetar inom olika yrken och branscher. Enligt tidigare studier innehåller jobbannonser flera agentiska (manliga) adjektiv och färre kommunala (kvinnliga) vilket påverkar kvinnors uppfattning av organisationer negativt och delvis bidrar till att kvinnor fortsätter söka sig till kvinnodominerade yrken. Kvinnor har dessutom tidigare visat lägre tilltro till sin förmåga (self- efficacy) generellt, i karriären och för stereotypiskt manliga yrken, jämfört med stereotypiskt kvinnliga. Syftet med studien var att undersöka hur könsstereotypiskt språk (agentiskt och kommunalt) påverkar kvinnor och mäns uppfattning av en organisation vad gäller attraktivitet och samhörighet. Studien syftade även till att jämföra nivåer av self-efficacy i ett försök att förstå varför effekterna av språk tidigare varit större för kvinnor än män. Deltagarna (n=170, varav 155 identifierade sig som ’hon’ och 55 som ’han’) randomiserades att läsa en av två betingelser i form av organisationsbeskrivningar via en webbenkät. Huvudfynden i studien visade att kommunalt språk hade positiva effekter och att agentiskt språk hade negativa effekter vad gäller organisationens attraktivitet och förväntad samhörighet, både för kvinnor och män. För mäns del motsäger det tidigare studiers resultat. Ytterligare huvudfynd visade att kvinnor hade lägre self- efficacy för stereotypiskt manliga yrken (STEM) jämfört med män. Resultaten i studien belyser språkets betydelse för att attrahera kvinnor till stereotypiskt manliga yrken och vikten av att stärka kvinnors self-efficacy för stereotypiskt manliga yrken för att motverka en könssegregerad arbetsmarknad. Framtida studier föreslås inkludera icke-binära samt queerpersoner för ytterligare inkludering samt undersöka self-efficacy som medierande variabel för attraktivitet och samhörighet.

Syftet med studien är att genom kvalitativa observationer och intra-aktiv analys undersöka hur barnssjälvständighet uppstår vid påklädning av ytterkläder i förskolans hall. Förskolans hall går att förståsom ett pedagogiskt rum där barn förväntas klä på sig. Där inredningen är väggfast och statisk i sinutformning. Tidigare forskning som rört hallen har synliggjort mellanmänskliga företeelser. Därför villvi i vår studie luta oss mot den posthumanistiska teorin agentisk realism för att undersöka hur barnssjälvständighet uppstår i möten med ting och diskurser. Vår analys visar att det i hallen pågår myriaderav samhandlingar som alla får effekt för barns självständighet att uppstå. Sammanfattningsvis visar vårstudie att barn inte är självständiga påklädare utan att barn blir självständiga påklädare tillsammansmed ting, miljö och diskurser.

Syftet med studien är att genom kvalitativa observationer och intra-aktiv analys undersöka hur barns självständighet uppstår vid påklädning av ytterkläder i förskolans hall. Förskolans hall går att förstå som ett pedagogiskt rum där barn förväntas klä på sig. Där inredningen är väggfast och statisk i sin utformning. Tidigare forskning som rört hallen har synliggjort mellanmänskliga företeelser. Därför vill vi i vår studie luta oss mot den posthumanistiska teorin agentisk realism för att undersöka hur barns självständighet uppstår i möten med ting och diskurser. Vår analys visar att det i hallen pågår myriader av samhandlingar som alla får effekt för barns självständighet att uppstå. Sammanfattningsvis visar vår studie att barn inte är självständiga påklädare utan att barn blir självständiga påklädare tillsammans med ting, miljö och diskurser.

Det finns forskning som pekar på hur barn i vårt samhälle under vuxenblivandet fostras till att ta avstånd från andra arter och inta ett alltmer människocentrerat förhållningssätt till världen. Detta sker även i skolan som ofta vidmakthåller antropocentriska föreställningar. “De små fjällen på benen” är en postkvalitativ studie där forskaren ställer sig frågan: Hur möjliggörs artinkluderande arbete i bildundervisning? och söker svaren genom att besöka en anpassad grundskola tillsammans med sin kompanjon Cornelius - en sköldpadda. Dessa besök är uppdelade i tre moment - presentation/ett första möte, workshop och efterföljande intervjuer/intravjuer med några av barnen. Empirin bearbetas och analyseras med postkvalitativa metoder, tillsammans med teoretiker som Karen Barad och Donna Haraway. Studien rör sig under tidens gång mot ett alltmer tydligt post-antropocentriskt perspektiv och forskaren ska komma att ifrågasätta sina egna metoder. Därför görs även forskarens personliga “resa” synlig parallellt då det är ett grundantagande i postkvalitativ metodologi att forskaren ständigt påverkar och påverkas av det/de beforskade. Analys sker genom diffraktiva läsningar av den bearbetade empirin från skolbesöken och följs upp av konstnärliga diffraktiva läsningar, som resulterar i ett tredelat verk i bearbetad akrylplast som ställs ut på Konstfacks vårutställning 2024. Avslutningsvis kan studien presentera signifikanta händelser och genom dessa händelser visa på möjliga ingångar till att arbeta artinkluderande i bildundervisningen. Spoiler alert: kroki är inte en av dessa möjliga ingångar.