Denna studies problem är tudelat. Tillgången på läromedel varierar runt om i landet samtidigt som läroboken har en stark ställning bland lärare. I och med revideringen av läroplanen riskerar lärare som undervisar med läromedel framtagna för Lgr11 att inte uppfylla kursplanens nya skrivningar om de nationella minoriteternas kultur och historia. För det andra riskerar undervisningen att presentera de nationella minoriteterna på ett icke-inkluderande sätt. Studien handlar om att undersöka i vilken utsträckning läromedlen i samhällskunskap för årskurs 4–6 tar upp samtliga nationella minoriteters rättigheter, kultur och historia samt huruvida de nationella minoriteterna framställs som aktiva eller passiva i läromedlen. För att besvara studiens syfte undersöktes i vilken utsträckning de undersökta läromedlen stämmer överens med förändringarna i Lgr22 om de nationella minoriteternas rättigheter, kultur och historia samt vilket sätt de nationella minoriteterna presenteras i läromedlen avseende aktörskap. Teorin som ligger till grund för studien har inspirerats av Norman Faircloughs kritiska diskursanalys där det teoretiska begreppet transitivitet tillämpas. Två kvalitativa innehållsanalyser har genomförts då fyra samhällskunskapsläromedel för årskurserna 4–6 har undersökts. Resultatet visar att det inte går att undervisa med läromedel skapade för Lgr11 och uppfylla det centrala innehållet i Lgr22. Studien har hittat exempel på både osynliggörande och synliggörande av aktörskap. Då osynliggörande av aktörskap förekommer rör det tillfällen i historien då Sveriges nationella minoriteter utsatts för förtryck eller för handlingar som påverkat deras sätt att leva negativt. Synliggörande av aktörskap förekommer då nazisterna eller svenska staten har behandlat judar och romer illa, samt när svenska språket har lånat ord från romani chib. Vidare förekommer också synliggörande av aktörskap vid ett tillfälle då samer arbetar i sametinget. Resultatet ligger i linje med upptäckter som har gjorts i tidigare forskning. Studiens viktigaste slutsats är att läromedel som används i undervisningen behöver granskas kontinuerligt.

Barns våld mot föräldrar och syskon har inom internationell forskning kategoriserats som två olika former av våld. Båda företeelserna beskrivs vara svårbegripliga utifrån att våldsutövaren i dessa fall är barn, då detta utmanar våra normativa föreställningar kring barn på flera sätt. Medan forskning om våldsutsatta barn och vägledning i hur socialtjänsten ska arbeta med problemet är relativt omfattande, är situationen gällande våldsutövande barn en annan. Arbetet med våldsutsatta barn speglar ett tydligt skydds- och omsorgsperspektiv på barn, då barnets behov av stöd och skydd från vuxenvärlden kommer främst. Detta bygger på normativa föreställningar kring barn och deras position i samhället, där barn är (görs) underordnade vuxna. Våldsutövande barn bryter däremot mot de mer eller mindre förgivettagna och normativa föreställningar kring barn som bland annat särskilt sårbara i och med deras beroendeställning till vuxna. Då socialtjänstens arbete med barn som utövar våld i familjen inte forskats kring tidigare har syftet med denna studie varit att undersöka och utforska hur socialsekreterare förstår och arbetar med barn som utövar våld inom familjen, med ett särskilt fokus på barns aktörskap. Kvalitativa intervjuer har genomförts med sju socialsekreterare med erfarenhet av ärenden som rör våld i familjen. Teoretiska ramverket utgörs av barndomssociologisk teori, omsorgsperspektiv och rättighetsperspektiv, teori kring ideala offer och förövare, samt teori kring gräsrotsbyråkratens handlingsutrymme. Insamlad empiri har sedan analyserats med hjälp av tematisk innehållsanalys. Resultaten visar att socialsekreterarna huvudsakligen förstår barnen som offer för sitt våldsutövande, där det sker en ansvarsförskjutning gällande våldet i de fall barn utövar våld. Studien visar vidare att barnets ålder och mot vem våldet riktas har betydelse för hur våldet förstås. Samtidigt finns en ambivalens kring hur barns våldsutövande i familjen och barnets ansvar i dessa fall ska förstås, samt att användandet av begreppet våld varierar i och med att barns våldshandlingar uppfattas få en annan betydelse än vuxnas.

Syftet med den här studien har varit att studera barns samspel vid användandet av en digital pekplatta. Det råder delade meningar om användandet av IKT i förskolans kontext och vi har intresserat oss speciellt för hur barnen interagerar med pekplattan och varandra. Barnens samspel har analyserats utifrån följande begrepp: aktörskap, positionering, tillträdesstrategier, semiotiska resurser och kamratkultur. Vi har använt oss av en kvalitativ metod och samlat in empiri genom videoobservationer vid en förskola med barn i åldern fem till sex år. Vår analys visar att barnen vill dela med sig av sin upplevelse vid pekplattan och aktivt söker varandras samvaro både med blickar och ord. Barnen tar för sig och är handlingskraftiga problemlösare i interaktionen med den digitala pekplattan och dess appar.

SammandragVår uppfattning är att barns spontana lekfulla musikutforskande i sin ljudliga form inte alltid får utrymme och gehör hos oss vuxna. För att utveckla mer kunskap om detta vill vi i en institutionell kontext studera och analysera processen från barns utforskande och spontana musikproducerande till en produkt som kan reproduceras genom musikvideoskapande. Studiens bärande stolpar är inspirationskällor, aktörskap samt möjliggörande. Under arbetets gång har vi sett olika inspirationskällor som kunnat påverka barnen i deras skapande process av en musikvideo. Vi har huvudsakligen utgått från Bjørkvolds (2005) teori om spontansång när vi analyserat barnens musikskapande. För att synliggöra barnens, musikens och rummets/materialets aktörskap i den skapande processen har vi analyserat vår empiri ur ett aktörsperspektiv (Holmberg, 2014). Då vi ville observera barns förhållningssätt till spontant kreativt musikskapande valde vi att utföra en interventionsstudie med kvalitativ ansats där vi varit deltagande observatörer. Detta val gav oss möjlighet att utforska musikdidaktiska alternativ till förskolans mer traditionella musikverksamhet som i många fall består av vuxenstyrda sångsamlingar. Vi valde i vår studie att ha ett icke-linjärt förhållningssätt, vilket innebar att vi inte på förhand planerade processen utan istället gav barnen möjlighet till egna initiativ. Vi följde barnens impulser och lät dem skapa fritt.Under projektets gång växte tankarna fram att tid, pedagogers engagemang samt rummet och dess material påverkar och styr barns möjlighet att spontant kunna utforska och kreativt producera musik i en institutionell kontext. Vid genomförande av musikprojektet upplevde vi att barnens lust och förmåga att utforska och experimentera var påfallande stor. Studien visar att det finns ett behov hos barn i förskolan att få möjlighet att kreativt utforska och producera egen musik i en inspirerande miljö och i en för dem meningsfull kontext. När detta erbjuds menar vi att det finns goda möjligheter till uppkomster av fruktsamma magiska möten mellan barn och musik.Nyckelord: barns spontana musikskapande, förskola, musik, musikaliskt aktörskapNinni Mossberg och Magdalena Norén

Studiens syfte är att undersöka hur F–3 lärare resonerar kring sin hantering av de didaktiska grundfrågorna i SO-undervisningen för hållbar utveckling samt att undersöka vilka möjligheter och utmaningar F-3 lärare ser i undervisningen för att ge eleverna verktyg att agera i hållbarhetsfrågor. Denna studie har en kvalitativ ansats och utgår ifrån John Deweys pragmatiska perspektiv. Resultatet visar att F–3 lärarna följer styrdokumenten för hållbar utveckling men att innehållet och prioritering av dimensionerna kan skilja sig åt. F-3 lärarna blandar gärna teori med praktik, för att eleverna ska uppmuntras till eget aktörskap. Slutsatsen är att F–3 lärarna undervisar för ekologisk, ekonomisk och social hållbar utveckling men innehållet varierar i mängd på grund av intresse, kunskap och elever. En gemensam utmaning för alla lärare är att hålla undervisningen på en åldersadekvat nivå.

Studiens syfte är att bidra med kunskap om lekmiljöer i fritidshem samt hur strukturer och förutsättningar får betydelse för hur lekmiljöer organiseras. För att begränsa undersökningen har endast inomhusmiljöer studerats. Studiens teoretiska utgångspunkt är symbolisk interaktionism. Det innebär en förståelse för att människor konstruerar mening genom samspel med andra individer, miljöer och det som sker i olika situationer. Vi formar således vår tillvaro och verklighet i samspel med andra. Fyra fritidshem har deltagit i undersökningen och jag har använt walk-and-talks, det vill säga promenader där informanterna har visat mig runt i deras miljö och berättat om den. Vid dessa tillfällen har även foton tagits och skisser gjorts på miljön. Fyra lärare och 14 elever har visat mig runti deras lokaler och berättat om sina lek- och lärmiljöer. Resultatet visar att det finns strukturer och förutsättningar som påverkar hur lärare skapar och organiserar lekmiljön på fritidshemmey. En stor påverkan är skolans dominerande roll.Lärarns har ganska starkt aktörskap i förhållande till eleverna som inte beskriver sig ha något eller väldigt lite aktörskap i hur lokaler möbleras, miljöer skapas eller vilket material som köps in. Eleverna beskriver att större aktörskap i vilka aktiviteter de väljer att ägna sig åt och där har även kompisar en stor påverkan i valen.

Barns perspektiv är ett välkänt begrepp i förskolan, men i vissa fall tas det inte i beaktning vid utformning av utomhusmiljön. Syftet med denna studie är att undersöka äldre (3-5 år) förskolebarns åsikter om sin utomhusmiljö på förskolan. Forskningsfrågor som behandlas i denna studie är vilka möjligheter kan utemiljöns utformning skapa i relation till förskolebarns lek och samspel? vilka hinder kan utemiljöns utformning skapa i relation till förskolebarns lek och samspel? samt vad beskriver förskolebarn att de gör i utomhusmiljön? För att undersöka detta genomfördes observationer och ”gåtur” med sju äldre förskolebarn. Den insamlade datan analyserades utifrån en induktiv tematisk analysmetod, vilket resulterade i två tematiseringar som karaktäriserar resultatet. Resultatet visar att de äldre förskolebarnen samspelar på flera olika platser i förskolans utomhusmiljö oberoende gårdens utformning. Studiens slutsats visar att förskolebarnen önskar att deras perspektiv ska tas i beaktning vid utformning av gården samt att de vill ha en mer varierad miljö gällande öppna ytor och gömda skrymslen.

The aim of this study is to nuance the stigmatized image through which sex workers are often portrayed in today’s society. To this end, we describe and analyze female sex workers' thoughts on and experiences with sex work. Our analysis of these experiences sheds light on how the agency of sex workers can manifest itself within the structure of the environment they live in. We use Goffman's (2011) theory on stigma and Gidden's (1984) structuration theory as our theoretical framework, and conduct four interviews with female sex workers in Stockholm (Sweden). All participants demonstrated agency inter alia through different strategies but, at the same time, had to adjust to society's structure and the stigma attached to it. However, our study suggests that sex work in itself did not have a negative impact on the participants. Instead, the negative aspects that the participants in some cases had experienced through selling sex were consequences of factors both unrelated and indirectly related to sex work, stigma being one of them.

Examensarbetet utgår från professionella stödgruppsledare tankar och erfarenheter av begreppen delaktighet och aktörskap i gruppverksamheter som är riktade mot barn och ungdomar vars föräldrar lider av missbruk och/eller psykisk ohälsa. Arbetet utgår även ifrån hur de professionella kan möjliggöra och utveckla ett eget aktörskap och delaktighet för barnen. Semistrukturerade intervjuer har genomförts med fyra stödgruppsledare med erfarenhet av stödgruppsverkasamhet i två västsvenska kommuner. Resultatet har analyserats genom tematisering med Antonovskys KASAM-teori som utgångspunkt. Studiens resultat visar att de professionella socialarbetarna uppfattar att delaktighet och aktörskap var av vikt för de unga som deltog i verksamheterna, för att det kan bidra till att barnen bättre förstår sin/sina föräldrars problematik och hantera de svårigheter som barnen kan möta i sin livssituation. Resultatet visar också att de professionella använder sig av sig själva, barnens egna livserfarenheter och gruppverksamheten som verktyg för att möjliggöra ett eget aktörskap och känslan av delaktighet för gruppdeltagarna. Slutsatsen är att barn till föräldrar med psykisk ohälsa och/eller missbruk anses ges för lite utrymme till att vara delaktig och påverka beslut som tas gällande deras egna person. Barn som ges möjlighet till att vara delaktiga kan även utveckla ett större aktörskap vilket i sin tur kan generera en bättre hälsa och uppväxtvillkor för de unga. Socialpedagogiken och ett salutogent förhållningssätt kan genom delaktighetsfrämjande metoder bidra med att se barn som egna aktörer med kompetens och kunskap och kan på så vis göra utmaningar som barn ställs inför begripliga, hanterbara och meningsfulla.

Studiens syfte har varit att undersöka barns perspektiv på små förskolegårdar i stadsmiljö; hur barn upplever och använder den begränsade förskolegårdens miljö och utbud. Förskolegårdar krymper i takt med faktorer som ökad konkurrens om mark, förtätning av städer och växande befolkning. Utvecklingen i planeringen av barns utemiljöer går mot förskolegårdar i slitstarka material som gummiasfalt, plast och betong för att tåla stora barngrupper på liten yta. Genom individuella samtalspromenader med åtta barn i åldrarna fyra till sex år visade barnen upp och berättade om olika platser på sin förskolegård. Barnen fick även ta kort på platserna med kameran på en telefon. Studiens teoretiska ramverk utgår från ett socialkonstruktivistiskt perspektiv. Studiens teoretiska begrepp är barns perspektiv och barns aktörskap, samt platsskapande, platsidentitet, barns platser, och handlingserbjudanden. Studien visar att platser som upplevs negativa av barnen är de lekställen som inte erbjuder variation i sitt användningsområde, platser som inte erbjuder utmaningar och där det finns för många regler kring platsen. Ytor av asfalt, gummiasfalt och konstgräs upplevs också som negativa, dessa anses värdelösa som inte går att använda till något. Positiva platser är de ställen man kan leka flera på samtidigt och som har en öppen karaktär som bjuder in till att barnen själva kan bestämma hur man vill använda platsen. Platser där det går att finna naturliga och lösa material upplevs också som positiva. Om barnen själva fick bestämma gårdens utseende skulle det finnas mer naturliga inslag på förskolegården.