Mycket forskning som finns av barns inflytande och delaktighet i förskolan är med utgångspunkt ipedagogers perspektiv och handlingar, samt pedagogers arbets- och förhållningsätt. Det finns mindre forskning om barns egen påverkan och inflytande på sin omgivning. Syftet med denna studie är att undersöka hur barn gör för att få inflytande i förskolan och hur barns aktörskap kan förstås utifrån detta. De frågeställningar som studien fokuserar på är, på vilka olika sätt försöker barn få inflytande i förskolans projekt och hur kan vi förstå barns uttryck för att få inflytande? Hur bemöts barns handlingar och strategier för att få inflytande av pedagogerna? Hur kan barns aktörskap förstås i relation till sina handlingar och hur bemöts deras handlingar av pedagogerna? Hur kan villkoren för barns inflytande och aktörskap förstås? Empirin samlades huvudsakligen in genom deltagande observationer med inspiration från etnografinsamt kompletterades med informella samtal med pedagoger och barn. Materialet bearbetades med en kombination av en tematisk och etnografisk analys. Genom denna bearbetning framträdde tre teman ur materialet, barns tolkningar och transformationer av uppgifter, barns strategier i relation till talutrymme och barns sekundära anpassningar. Resultatet visar att barn i stunden använder kreativa strategier, ofta med glimten i ögat när de försöker få inflytande i förskolans projektarbete. Barnen gör egna tolkningar av uppgifter och transformerar material som ett led att få inflytande. Barn försökerockså på olika sätta påverka och få inflytande genom att använda strategier i relation till sitt talutrymme. Exempelvis genom att använda humor och bus gör barn motstånd mot regler och villkor inom ramen för projektarbetet. Hur pedagoger bemöter barnens försök för att skapa inflytande är kopplat till pedagogers förmåga att inta barnens perspektiv och förstå barns uttryck för inflytande.Barns inflytande och aktörskap villkoras också utifrån pedagogiska målsättningar och vuxnas regler och normer. Resultatet och analysen visar att barns aktörskap är ett socialt, relationellt och situerat fenomen. Barns aktörskap kan därmed förstås förhandlas, skapas, möjliggöras och begränsas i interaktion med pedagoger och med andra barn

Studiens syfte är att undersöka hur förskollärare beskriver barns delaktighet och inflytande på förskolan samt hur de anser sig kunna skapa förutsättningar för barns delaktighet och inflytande i förskolans utbildning. Studien utgår ifrån semistrukturerade intervjuer som metod där 10 förskollärare medverkat. Den teoretiska utgångspunkten för studien är det barndomssociologiska perspektivet med begreppen being och becoming, samt begreppet barns aktörskap och Shiers delaktighetsmodell. Resultatet synliggör förskollärares beskrivningar av strategier för att öka barns delaktighet och inflytande genom kartläggning av barns behov och intressen, tydliggörande pedagogik och demokratiska röstningar, men lyfter också hinder och utmaningar i förskolans uppdrag att främja barns delaktighet och inflytande. Studiens slutsats visar att förskollärare har en vilja att skapa förutsättningar för barns delaktighet och inflytande i förskolan, men att det finns osäkerhet i hur förskollärare kan öka barns delaktighet och inflytande i samspel med övriga mål och riktlinjer i förskolans styrdokument.

Syftet med studien är att lyfta fram barns röster kring bygg- och konstruktionsutrymmet, men även undersöka huruvida barns aktörskap möjliggörs genom utrymmets utformning. Barndomssociologi har använts i studien som stöd för att skriva fram och närma sig barns perspektiv. Eftersom barns perspektiv har intagits är metoden för den insamlade empirin barnsamtal samt deltagande observationer. För att behandla den insamlade empirin användes tematisk analys. Utifrån den tematiska analysen kodades de teman som var framträdande i barnsamtalen och deltagande observationerna. Det resultat som framkom är att barns aktörskap påverkas av det som utgör dessa tema, nämligen regler, materialtillgång och utformningen av rummen. Hur barns aktörskap främjas eller hämmas beror på barnens delaktighet i bygg- och konstruktionsutrymmet. Barnen uttrycker exempelvis att regler finns kring materialtillgången men att de inte vet varför. På grund av studiens begränsningar har förskolepersonalens resonemang kring varför reglerna finns inte tagits upp, vilket är något som resoneras kring i studien.

Forskning om trygghet, otrygghet och säkerhet lägger ofta tyngden på hur begreppen konstrueras av media, politiker, statliga och privata säkerhetsaktörer som polis och säkerhetsföretag. Mindre fokus har tillägnats individens egna upplevelser, konstruktion och beskrivningar av begreppen. Det har genom detta funnits ett övervägande intresse av att studera hur begreppen konstrueras uppifrån och ned i tidigare forskning. Föreliggande studie syftar därför att täcka denna forskningslucka genom att undersöka individens konstruktion av begreppen och vad de gör rent praktiskt för att känna sig trygga och säkra. Detta utifrån aspekter som erfarenhet, känslor och påverkan av den informationsförmedling som sker från olika parter i samhället. I detta ingår intervjupersonernas egen roll som säkerhetsaktörer både för sig själva, familjen och gentemot samhället. Studien tillämpar kvalitativa metoder och bygger på en konstruktionistisk ansats. Det empiriska materialet grundar sig på intervjuer från sju deltagare vilka delats in i en grupp av studenter och en grupp av föräldrar. Genom detta gavs möjlighet att studera konstruktionen av begreppen utifrån olika rutinaktiviteter och livsfaser. Materialet har kodats och legat till grund för den analys som skett utifrån två teman som även är frågeställningarna för studien. Resultaten visar till viss del på överensstämmelse med tidigare forskning genom att trygghet för individen omfattar mycket mer än endast ett fokus på brottslighet och rädsla för att utsättas för brott. Nya intressanta aspekter som framkommer är specifika gemensamma nämnare i konstruktionen av trygghet och otrygghet. Studien pekar också på att trygghet och dess negation otrygghet är flytande begrepp som är öppna för subjektiv tolkning. Genom att vara paraplybegrepp rymmer de det som individen väljer att lägga in i begreppen. Konstruktionen av trygghet kan därför rymma det mesta som påminner om välmående och otryggheten kan genom att vara motsatsen ses som en oändlig källa av faktorer som kan bidra till oro. Det framkommer därav att en individ aldrig kan känna sig helt trygg eller säker. Begreppen definieras också utifrån vilken livsfas individen befinner sig i.

Syftet med denna studie är att undersöka hur pedagoger på förskolor ser potträning och hur arbetet med potträning går till ute på svenska förskolor. I potträningen involveras flera aktörer, barnen, pedagoger och föräldrar, därför behandlar denna studie även på vilka roller barnen får i potträningsprocessen. Studien är skapad utifrån intervjuer med pedagoger.  En analys har gjorts med hjälp av begrepp från barndonssociologin och Noddings omsorgsetik. Inom barndomssociologin användes begreppen, det kompetenta barnet, Normer om ålder och aktörskap. Inom Noddings omsorgsetik användes tre principer, modellering, dialog och bekräftelse. Som underlag har semistrukturerade intervjuer gjorts av pedagoger på två förskolor som ligger i olika kommuner. Fem förskollärare och en barnskötare har intervjuats.   En respondent tyckte att det är ett dilemma att bemöta föräldrar i normer om ålder när det gäller potträning. En annan respondent beskrev att normerna på en äldre barns avdelning hjälpte barnen att bli blöjfria. Trygghet beskrevs som viktigt i förhållande till potträning, och om barnen kände sig trygga kommer de själva leda vägen mot blöjfrihet. Hur de strukturella förutsättningarna ser ut på förskolan har i denna studie visat ha betydelse för hur väl pedagoger upplever att potträningen kan genomföras. När barnet gjorde motstånd mot potträning fanns det flera som förespråkade uppmuntran och tid. En respondent förespråkade att ta bort barnets aktörskap i frågan och ta bort blöjan.

This qualitative study is based on a complex of problems relating to children's different preconditions to apprehend verbal communication, in combination with the fact that musical activities to a great part is communicated through verbal semiotic resources. The intention of the study is to draw attention to children's altered actorship in relation to three different semiotic resources and to discuss how we can create musical activities that allows every child to approach it with a varied form of actorship.Activities where the questions “how and who” was approached from a perspective of music didactics have been carried out in two different preschools where the participants where children aged one and five. The music sessions consisted of a percussion orchestra communicated through the semiotic resources where we in different ways let the children participate in different roles. The empirical data has been collected through video observations of the activities, from witch a transcription was made. Semiotic rescources, multimodality, music didactics and actorship form the basis of this study’s theoretical frame of reference and the concepts used for analysing the results.The analysis of the study shows that the children's linguistic development influenced their capabilities to apprehend articulated musical concepts and therefore contributes to the child's actorship. Also the results show how some children to a greater degree embrace the instructions that are given through physical semiotic resources, while some show a greater understanding through verbal semiotic resources as a way of communicating. This affected the children's capabilities to participate in varied forms of actorship.The analysis further shows the significance of spatial semiotic resources for the child and it’s actorship, for example how the amount of a specific artefact, in this case an instrument, can contribute to the child's capability to participate in the actorship.

In an attempt to contribute variation in music activities in preschool, this study intends to explore alternative music didactics in such a context. Based on previous studies within the current field (Holmberg, 2014; Still, 2011) music activities in preschool tend to be dominated by singing in a reproductive way. The aim of this study is to describe and analyse the relation between alternative music didactics and children's altered actorship through planning and implementation of music activities based on the following music didactic concepts and function categories: reproduction, production, perception, interpretation and reflection.During a three-week period of time five music activities were conducted at the preschool department in a Swedish primary school located in southern Europe with children aged three to six years. The main method of empirical collection was participant observations and video recording while field notes served as a complement to the recorded material. Central concepts are derived from a music didactic perspective (Nielsen, 2006) along with actorship (Holmberg, 2014) which together form the basis of the theoretical resource used for the analysis. The results show that the function category provides guidance in the didactic considerations made regarding the design of a music activity. It can thus open up to alternative ways of planning as well as implementation and be inspirational concerning critical review of the preschool practice. Furthermore, findings show that children’s altered actorship occurs in all the five music activities, but different function categories tend to invoke various types of actorships.

Studiens problemområde omfattar konflikter som är en del av barnens vardagliga liv där interaktionerna mellan barnen behandlar olika perspektiv, normer och värderingar. Därav framställdes syftet med vår studie att studera hur konflikter uppstår och avslutas mellan barnen i leksituationer på förskolan, samt hur detta förhåller sig till kamratkultur. Denna undersökning har skett med hjälp av en kvalitativ metod där vi har inspirerats av en etnografisk ansats med utgångspunkt från den barndomssociologiska teorin, där vi har genomfört observationer i en förskoleavdelning med barnen som är mellan två och fyra år. Utifrån våra formulerade forskningsfrågor samt hur barnen uppvisade konflikter i deras interaktioner under leksammanhang, kom vi fram till att använda oss av följande begrepp som utgångspunkter: kamratkulturer, barns aktörskap, skydd av interaktivt utrymme och tillträdesstrategier. Resultatet i vår studie synliggjorde hur barns konflikter framkom och avslutades genom att de delade olika tankar och åsikter, men även var oeniga om hur de agerade i deras interaktioner. Det framhävs även i resultatet hur barn skyddar sitt interaktionsutrymme från andra barns intrång, där vi kunde dra slutsatsen att det var deras sätt till att avsluta en konflikt i handling.

Inflytande kring barns inomhusmiljö är ett forskningsområde som det idag finns ganska lite forskning inom, specifikt utifrån ett barns perspektiv. Syftet med studien är att ta reda på hur barns inflytande kan se ut i förskolans fysiska inomhusmiljö, genom hur barn beskriver och använder sina fysiska inomhusmiljöer. Vår teoretiska utgångspunkt som har använts i analysen är barns aktörskap, inflytande, barns perspektiv, barnperspektiv och handlingserbjudande. Vi har valt att använda oss av en kvalitativ metod, walk-along-samtal för att samla in vårt empiriska material.Utifrån våra frågeställningar visar resultatet att barnen talar och beskriver sina rum på olika sätt. Det visar även att barns inflytande kan synliggöras genom förskolans olika möjligheter och begränsningar. Resultatet visar att barnen inte enbart använder sig av verbala handlingar utan även icke-verbala handlingar när det kommer till deras uttryck och handlingar. Det synliggörs även att barnen beskriver sina rum på olika sätt, beroende på den miljö de befinner sig i. Vissa rum beskriver barnen genom att leka med sina leksaker och i andra rum beskriver barnen materialet mer konkret. Slutligen visar resultatet också att barns inflytande kan ske i relation till något annat material, såsom i relation till en leksak.

Problematisk skolfrånvaro är ett växande problem i Sverige där skolorna tenderar att inte lyckas göra eleven delaktig i beslutsprocesser. Istället sätts interventionering grundade på antaganden om bakomliggande orsaker till elevens frånvaro. Sedan 1 januari 2020 så är Barnkonventionen del av svensk lag. Detta ska försäkra att eleverna blir lyssnade till och att deras åsikter beaktas i frågor som rör dem själva. Syftet med denna studie var att undersöka hur professionella arbetar med elevens delaktighet i frågor om problematisk skolfrånvaro. Frågeställningarna som studien undersökte var ”Vilka attityder har professionella till elevens delaktighet?”, ”Vilka utmaningar och möjligheter upplever professionella med att jobba med elevens delaktighet?” samt ”Hur arbetar de professionella i praktiken med elevens delaktighet i planeringsprocessen vid problematisk skolfrånvaro?”. Studien utgick från en kvalitativ ansats och semistrukturerade intervjuer genomfördes med sex professionella i skolan. Tematisk analys användes för att analysera intervjuerna. Analysen har utgått från Harry Shiers (2001) delaktighetsmodell samt teori om barnets aktörskap. Resultatet visar att professionella är redo att lyssna på och beakta elevens åsikt i arbetet med problematisk skolfrånvaro men att psykisk ohälsa och en oförmåga att tänka långsiktigt kunde ses som hinder för elevens delaktighet. Relationsbyggande pekades ut som det främsta verktyget för att stötta eleven att uttrycka sin åsikt samtidigt som det upplevdes vara en av de största utmaningarna. Brist på tid och resurser lyftes som ett centralt hinder för att lyckas med det tidskrävande arbete som relationsbyggande innebär. Behovet av fler professionella i skolan med det sociala i fokus sågs som den främsta lösningen på denna utmaning