Trauma eller livshotande tillstånd medför att en individ blir patient och i förlängningen kan bli aktuell för trauma- och akutkirurgi. Aktuell inriktning av kirurgisk behandling är flytande och kan utföras oavsett kontext samt tid på dygnet. Det initiala omhändertagandet sker på akut- eller traumaenhet. Individens förmåga att ta in och hantera det som sker kräver en känsla av sammanhang. Syftet var att belysa vuxna individers upplevelser av traumaomhändertagande på akutrum och relaterade föreställningar kring att eventuellt behöva genomgå akutkirurgi. Aktuell metod utgör en allmän litteraturöversikt med systematisk metod. Underlaget består av 15 originalartiklar där data har bearbetats med integrativ analys. Resultatet presenteras i tre övergripande teman och berör alla upplevelser inför möjlig eller konstaterad akutkirurgi ur sammanhanget av ett traumaomhändertagande. Upplevelserna förenas med känsla av sammanhang inom individen. Individens sammanhängande upplevelse består i många omvälvande känslor som rädsla, oro och ovisshet inför vad som kommer att ske. Kommunikation och vikten att tillhandahålla adekvat information är av yttersta vikt. Vårdpersonal kan utgöra ett viktigt stöd för individen. Negativa upplevelser existerar och består till en del av brist på information, förståelse, delaktighet samt förmågan för individen att uppleva ett sammanhang under det akuta omhändertagandet. Förbättringspotential finns både avseende bemötande samt vårdpersonalens sätt att hantera patientens upplevelser sprungna ur rädsla och oro inför ett eventuellt akut kirurgiskt ingrepp. Vårdrelationen som etableras förutsätter fullgod kommunikation och ett adekvat personcentrerat förhållningssätt från sjuksköterskans sida. Förhållningssättet sjuksköterskan använder sig av bör även koncentreras till att stärka individen i att uppnå och bevara en hög grad utav känsla av sammanhang. / The occurrence of traumatic or life-threatening conditions means that an individual becomes a patient and, in the long run, may be considered for trauma- and emergency surgery. The current branch of surgical treatment can be carried out regardless of context and at any time of the day. The initial care takes place in an emergency or trauma unit. The individual's ability to comprehend and deal with what is happening requires a sense of coherence.  The aim was to shed light on adults' experiences of trauma care in the emergency department’s crash room and related beliefs about possibly having to undergo emergency surgery. The current publication is a general literature review with a systematic method. The basis consists of 15 original articles where the data has been processed with integrative analysis. The results are presented in three overall themes and touch on experiences concerning possible or ascertained emergency surgery in the context of trauma care. The experiences are combined with the sense of coherence within the individual. The individual overall experience contains many upsetting emotions such as fear, worry and uncertainty about what will happen. Communication and the importance of providing adequate information are of utmost importance. Healthcare professionals can provide important support for the individual. Negative experiences exist and consist in part of a lack of information, understanding, participation and the ability for the individual to experience context during the moments of emergency care. Potential for improvement is present both in terms of treatment and the way the healthcare professionals handle the patient's experience stemming from fear and anxiety before a possible emergency surgical intervention. The care relationship that is established presupposes good communication and an adequate person-centred approach on the part of the registered nurse. The approach the registered nurse uses should also concentrate on strengthening the individual in gaining and preserving a high degree of sense of coherence.

Bakgrund Psykisk ohälsa är ett växande problem i samhället och drabbar människor i alla åldrar. Personer med psykisk ohälsa är i större utsträckning en återkommande patientgrupp inom hälso- och sjukvården eftersom det finns en ökad risk för samsjuklighet. Detta ställer krav på att vårdpersonal kan bemöta personer med psykisk ohälsa inom alla vårdkontexter. Trots vetskapen att det är en patientgrupp som söker sig till den somatiska akutsjukvården ses en bristande kunskap och stigmatiserande attityder gentemot dessa patienter. Syfte Syftet var att sammanställa forskningsbaserad kunskap om sjuksköterskors erfarenheter av att vårda patienter med psykisk ohälsa inom somatisk akutsjukvård. Metod Metoden som användes i denna studie var en litteraturöversikt med inslag av den metodologi som används vid systematiska översikter. Totalt inkluderades 13 vetenskapliga artiklar till denna studies resultat. Artiklarna inhämtades från databaserna Cinahl och PubMed. Resultat Resultatet presenteras genom två övergripande huvudkategorier och sex underkategorier; Hopplöshet, rädsla och oro, trygghet i yrkesrollen, attityder och stigmatisering, tidigare erfarenheter och utbildning samt vårdmiljö. Resultatet visade att sjuksköterskor inom somatisk akutsjukvård upplevde svårigheter att bemöta och ge adekvat omvårdnad till patienter med psykisk ohälsa. Slutsats Sjuksköterskor inom somatisk akutsjukvård saknar kunskap och har negativa attityder gentemot patienter med psykisk ohälsa, vilket påverkar vården. Trots en del strävan till förbättring är vården inte anpassad för dessa patienter vilket påverkar deras trygghet och integritet. / Background Mental illness is a growing problem in society and affects people of all ages. Individuals with mental health problems are more likely to be a recurring patient group in healthcare, as there is an increased risk of comorbidity. This requires healthcare professionals to be able to address individuals with mental health problems in all healthcare contexts. Despite the knowledge that this is a patient group that seeks care in somatic acute care, there is a lack of understanding and stigmatizing attitudes towards these patients. Aim The aim was to compile research-based knowledge on nurses' experiences of caring for patients with mental illness in somatic emergency care. Method The method used in this study was a literature review with elements of the methodology used in systematic reviews. In total, 13 scientific articles were included in the results of this study. The articles were retrieved from the databases CINAHL and PubMed. Results The results are presented through two overarching main categories and six subcategories:Hopelessness, fear and anxiety, security in their professional role, attitudes and stigma, previous experiences and education and healthcare environment. The results showed that nurses in somatic acute care experience difficulties in interacting with and providing adequate care for patients with mental illness. Conclusions Nurses in somatic emergency care lack knowledge and have negative attitudes towards patients with mental illness, which affects care. Despite some striving for improvement, the care is not adapted for these patients, which affects their safety and integrity.

Titel: Vi vill men orkar inte: Sjuksköterskors beskrivningar av varför de slutar på akutmottagning – en kvalitativ studie Bakgrund: På akutmottagningen utförs avancerad akutsjukvård som ställer höga krav på sjuksköterskans kompetens. Under de senaste åren har dock många sjuksköterskor valt att lämna akutsjukvården för att påbörja arbete på annan arbetsplats inom vården. Detta leder till att kompetensen hos kvarvarande personalgrupp sjunker och arbetsbelastningen på akutmottagningarna ökar relaterat till personalbristen. Syfte: Syftet med studien var att belysa arbetsmiljörelaterade anledningar som leder till att sjuksköterskor på akuten slutar sin anställning. Metod: Studien utfördes genom kvalitativ design där tio sjuksköterskor beskrev sina erfarenheter genom semistrukturerade individuella intervjuer. Deltagarna var alla kvinnor verksamma vid olika akutmottagningar i södra halvan av Sverige. Analys av data genomfördes med kvalitativ innehållsanalys. Resultat: Studiens resultat pekade tydligt på att sjuksköterskorna upplevde arbetet på akutmottagningen som givande samtidigt som det fanns allt för många negativa aspekter i form av exempelvis bristande stöd från ledningen, känslan av maktlöshet och upplevelse av påverkad hälsa på grund av arbetsmiljörelaterade faktorer. Resultatet presenteras i tre kategorier: Stimulerande, Frustrerande och Motiverande, där den sista kategorien behandlar sjuksköterskornas egna förbättringsförslag för att orka stanna kvar på akutmottagningen. Slutsats: Studien påvisar att sjuksköterskorna tyckte om arbetet på akutmottagning men att arbetsmiljörelaterade faktorer som stress, påverkan på den egna hälsan och bristande stöd från arbetsledningen påverkade deras vilja att stanna på arbetsplatsen. Arbetsmiljön på akutmottagningen måste således förbättras och till största delen är det arbetsledningen som behöver utveckla sitt ledarskap för att få sjuksköterskorna att känna sig uppskattade, delaktiga och sist men inte minst respekterade. / Title: We want to, but do not have the strength: Nurses descriptions of why they quit their jobs in the emergency department – a qualitative study Background: In the emergency department advanced emergency care is performed which place high demands on nurses’ skills. In recent years, however, many nurses have chosen to leave the emergency medical care to begin work at another workplace in health care. This leads to the a decrease in the skills of remaining staff and the workload on emergency departments increases related to staff shortages. Aim: The aim of the study was to highlight working environment related reasons that makes nurses in the emergency department want to terminate their employment. Method: The study was conducted with a qualitative design with ten nurses that described their experiences through semi-structured individual interviews. The participants were all women active in different emergency departments in the southern half of Sweden. To analyze the data a qualitative content analysis was carried out. Results: Our results clearly indicated that nurses experienced the work in the emergency department as rewarding, whilst there were too many negative aspects in the form of, for example, lack of management support, the feeling of powerlessness and experience of affected health due to working environment related factors. The results are presented in three categories: Stimulating, Frustrating and Motivating, where the last category covers nurses own suggestions for improvement to help them have the strength to remain at work in the emergency department Conclusion: This study demonstrates that nurses enjoy working in the emergency department but working environmental factors affected their ability to remain in the workplace like stress, impact on their own health and the lack of support from the management affected their willingness to stay in the workplace. The work in the emergency department must be improved, for the most part it is the workplace management that need to develop their leadership to help the nurses achieve the feeling of being valued, involved and last but not least respected.

The purpose of this qualitative study was to investigate the experience with threats and violence towards nurses working in an emergency department, the respondents coping strategies and if the potential vulnerability to threat and violence, changed the behavior of the nurses. The study was conducted at an emergency department in a hospital in the middle of Sweden. By a strategic selection, 8 nurses, was picked out for the study between the ages of 25–55 years and with the experience of working in an emergency department at least for one year. The study was conducted with semi structured interviews, with audio recording that was transcribed verbatim and was analyzed with an inductive thematic analysis. From the analysis, a different set of themes was identified: “Vulnerability”, “Coping strategies” and “Changed behavior”. To the different themes there was subthemes. The result showed that the respondents experienced threats and violence on a daily basis. Clear routines and education about threats and violence were experienced as an important foundation in terms of preventing threats and violence. The social support from colleagues were significant in terms of coping after an incident.KEYWORDS: Threats,

Bakgrund:Ambulanssjukvård är ett område som blir allt mer avancerat. Prehospital akutsjukvård karakteriseras av snabb bedömning, beslutsfattande och utvärdering i både säkra och osäkra miljöer. Ett korrekt omhändertagandeav patientenförutsätter en fungerande kommunikation. Risken ökar annars för missförstånd, minskad patientsäkerhet, vårdskadorochökat lidande. Språkbarriär är ett merstuderat fenomen inom intrahospital vård men forskningen kring fenomenet inom ambulanssjukvårdenärytterst sparsmakad.Syfte: Syftet var att utforska ambulanspersonalens uppfattningar av språkbarriär i mötet med patienten.Metod: Studien har genomförts med en kvalitativ, induktiv ansats. Data inhämtades genom semistrukturerade intervjuer med 18 deltagare med olika professionell bakgrund, erfarenheter, kön och åldrar. Fenomenografisk metod användes i analys av de transkriberade intervjuerna.Resultat: De variationer av uppfattningar som författarna identifierat fördelades i fyrabeskrivningskategorier.Ett positivt synsätt, Inverkan på patientmötet,Strategier för att överbrygga språkliga hinderoch En del av ett komplext förhållande.Slutsatser:Studien belyser att ett samband mellan språkbarriär och försämrad vård finns. Bristfällig kommunikation innebär att patienten riskerar att inte få lika vård på lika villkor. Ambulanspersonal agerar pragmatiskt och lösningsorienterat, i tidskritiska situationer, för att tillvarata patientens intressen och leverera säker vård. Tillgängliga hjälpmedel uppfattas varaotillfredsställande och behöver ses över. / Background: Ambulance care is a field which is becoming more and more advanced. Prehospital emergency care is characterized by quick assessments, decision making and evaluation in safe as well as unsafe environments. Correct management of the patient demands a functioning communication. Otherwise there is an increased risk of misunderstandings, diminished patient safety, adverse events and increased suffering. Language barriers have been studied extensively within intra-hospital care but research regarding the phenomenon in the ambulance care setting is utterly sparse.Aim: The aim of this studywas to explore the ambulance personnel’s perceptions of language barrier in the encounter with the patient.Methods: The study was conducted using a qualitative, inductive approach. Data was collected through semi structured interviews with 18 participants from different professions, of varying experience, sex and age. Phenomenographic method was used when analysing the transcribed interviews. Results:The variations of perceptions that the authors have identified were distributed in four categories of description: A positive outlook, Effects on the encounter, Strategies to overcome language barriersand Part of a complex relationship.Conclusions:This study highlights the presence of a relationship between language barrier and insufficient care. When communication is unsatisfactory the patient runs the risk of not receiving equal careon equal terms. Ambulance personnel’s actions are pragmatic and solution orientedin time critical situations in order to secure the patient’s interests and deliver safe care.Available tools are perceivedas inadequate and need to be re-evaluated.

Vården ska ges på den nivå som bäst är anpassad efter patientens individuella tillstånd. Patient väljer ibland att vända sig till akutsjukvården då vårdbehovet egentligen inte är akut utan bättre kan behandlas inom primärvården. Tidigare forskning påvisar att patienter föredrar att söka sig till akutsjukvården framför primärvården då den är mer lättillgänglig samt att den uppfattas som bättre. Att det är flera personer som är inblandade i beslutet att kontakta larmcentralen samt att det är ett svårt beslut framkommer också i tidigare studier. Syftet med föreliggande studie är att beskriva patientens beslut att ringa larmcentral i stället för att ta kontakt med primärvården. Deltagarna i studien hade alla tackat ja och var inkluderade i projektet Vård på Rätt Vårdnivå och vi kom på så sätt i kontakt med dem. Studien har genomförts som en kvalitativ intervjustudie och är baserad på åtta informanter. Resultatet påvisar att beslutet att ringa larmcentralen i stället för att kontakta primärvårdens vårdcentral kan förstås som att 112 samtalet ersätter vårdcentralen som har begränsningar eller saknar akutmottagningens resurser. Att ringa larmcentralen kan också vara ett uttryck för ohälsa eller att ha förlorat kontrollen. Ofta är det någon annan än patienten som tar beslutet att ringa 112. Vårdcentralen väljs bort bland annat på grund av sämre tillgänglighet och begränsat vårdutbud i förhållande till akutmottagningen. Flera jourmottagningar i primärvårdens regi, ett ökat samarbete mellan akutsjukvården och primärvården samt regelbundna hälsokontroller som skall ges tätare med stigande ålder är förslag till kliniska implikationer. [Summary in English:] Care should be given at the best level suitable to the individual patient condition. Sometimes the patients choose to contact Emergency care when the actual need is not that urgent and can be better treated within the Primary care. Earlier research shows that patients prefer to get in contact to Emergency care prior to Primary care as it is easier to access and that it is perceived as a better option. Earlier studies also show that it’s difficult decision and more persons are often involved to decide to contact Emergency care. The purpose of this study is to describe the patient's decision to call the Emergency care instead of the Primary care. Persons participating in the study have all accepted and were already included in the project "care at the right level", and that was how we got in touch with them. The study was performed as a qualitative interview and based on eight informants. The result shows that the decision to call the Emergency care instead of the Primary care can be recognized as the 112 call replace Primary Care that is limited or do not the same resources as Emergency care. To call the Emergency care can also be an expression of suffering or that the patient lost control. Often it is someone else than the patient who makes the decision to call 112. The Primary care that is chosen away means limited availability and limited care in relation to Emergency care. More emergency receptions handled by the Primary care, greater corporation between emergency care and primary care and regular health checks more frequent as age increase is some proposals to clinical implications. / Program: Specialistsjuksköterskeutbildning med inriktning mot distriktssköterska

Syfte: Att undersöka vårdpersonalens känslor i mötet med våldsutsatta kvinnor inom akutsjukvården. Metod: Kvalitativ studie med halvstrukturerad intervjumetod. Tretton sjuksköterskor och undersköterskor inom akutsjukvården blev intervjuade om mötet med våldsutsatta kvinnor genom tio halvstrukturerade frågor. Resultat: Vårdpersonalen saknade kunskap om våld i nära relationer och kände sig inte beredda att möta en kvinna utsatt för våld trots framtagna riktlinjer och handlingsplaner. Mötet med våldsutsatta kvinnor väckte många starka känslor som ilska och frustration, men också medkänsla och empati. Frågan om våldsutsatthet upplevdes som komplicerad att ställa av vårdpersonalen. Faktorer som tidsbrist och bristen på avskildhet försvårade arbetet. Vårdpersonalen ansåg att det var akutsjukvårdens ansvar att ställa frågan, men det var oklart vem som bar det yttersta ansvaret. Slutsats: För att kvinnor utsatta för våld ska få ett gott omhändertagande behöver vårdpersonalen inom akutsjukvården mer utbildning och tid. Det är av betydelse att arbetsledningen eftersträvar ett öppet klimat för diskussion kring dessa frågor och markerar att våld i nära relationer är en lika viktig fråga som andra medicinska tillstånd inom akutsjukvården. / Objective: To investigate health care professionals’ emotions in the meeting with women who experience intimate partner violence within emergency care. Methods: Qualitative study with semi-structured interview methodology. Thirteen nurses and nursing assistants within the emergency care shared their thoughts in interviews about the meeting with abused women through 10 semi-structured questions. Results: Health care professionals lacked knowledge about intimate partner violence and did not feel prepared to meet an abused woman despite developed guidelines and instructions. The meeting induced many strong emotions such as anger and frustration, but also compassion and empathy. The issue was perceived as complicated by the health care professionals. Factors such as lack of time and privacy hampered their work. They felt that it was the emergency care’s responsibility to address the issue, but with different views about whose obligation it was to raise the question. Conclusion: To provide good care for abused women, the health care professionals in the emergency care need more training and time. It is important that management encourages discussion and clarifies that intimate partner violence is just as essential as any other medical issues in the emergency care.

Sjuksköterskor vid Sjukvårdens Larmcentral (SvLC) i Uppsala och Västmanlands län hänvisar regelbundet lågakuta patienter som bedöms inte vara i behov av ambulanssjukvård till alternativa vårdformer. I denna studie kopplades patientdata från SvLC till sjukhusregister för att identifiera patienter som besökte en akutmottagning inom 72 timmar efter en hänvisning vid SvLC. Prevalensen av ett antal utfallsmått undersöktes och logistisk regression användes för att fastställa effekten av ett antal variabler. 20% av hänvisade inringare besökte en akutmottaging inom 72 timmar. Av dessa fick 57% vård på specialistnivå och 37% lades in vid en slutenvårdsenhet. 86% av akutmottagningsbesöken gällde det besvär som patienten kontaktade SvLC för. Äldre patienter hänvisades mindre ofta till alternativa vårdformer, men löpte större risk att kräva vård på specialistnivå och läggas in vid sjukhuset till följd av ett akutmottagningsbesök. Samtal med personer som ringde in flera gånger per månad hänvisades oftare av SvLC än patienter med en kontakt under studiens lopp, medan patienter som ringt in endast ett fåtal gånger besökte akutmottagningen oftare och blev där oftare inlagda. Icke-användning av SvLCs beslutsstöd var vanligare bland hänvisade patienter. Uppdrag som avlsutades utan vidare hänvisning till en annan sjukvårdsinstans resulterade mindre ofta i ett akutmottagningsbesök. Prevalensen av akutmottagningsbesök och inläggningar vid sjukhus efter hänvisning liknar nivån som funnits i andra studier av nordisk prehospital triage. Baserat på resultaten från denna studie föreslås ett antal kvalitetsutvecklingsprojekt samt framtida studier. / Nurses working at the Emergency Medical Dispatch (EMD) centers in the Swedish counties of Uppsala and Västmanland routinely refer patients determined to not require an ambulance to non-emergency care. In this study, hospital records were reviewed to match calls to patients visiting an Emergency Department (ED) within 72 hours of being referred to non- emergency care by an EMD nurse. The prevalence of a number of outcomes was examined, and logistic regression models were used to analyze the effects of several variables of interest. 20% of callers referred to non-emergency medical care visited an ED within 72 hours. Of these, 57% received specialist level care, and 37% were admitted to the hospital. 86% of ED visits were found to be in regards to the condition the patient contacted the EMD for. Elderly patients were less likely to be referred to non-emergency care, but more likely to receive specialist care and be admitted. Very frequent callers were more likely to be referred to non-emergency care, while a moderate rate of contact was associated with increased odds of ED visitation and hospital admission from the ED. Non-utilization of the EMDs’ decision support tool was more common among callers referred to non-emergency care. Calls closed by dispatchers without further referral to other healthcare providers were less likely to result in an ED visit. The prevalence of ED visitations and admissions found in this study are similar to those found in other studies of Scandinavian pre-hospital triage, and a number of possibilities for quality improvement and future studies were identified.

Prehospital akutsjukvård är till för patienter i alla åldrar, symtom, tillstånd och sjukdom. Ambulanspersonalen behöver ha kompetens och förmåga att bedöma och behandla alla patienter. Enligt Travelbee främjas den mellanmänskliga relationen genom kommunikation, förståelse och handling vilket skapar förutsättningar för omvårdnaden. Alla patienter har rätt till god och jämlik vård oavsett prehospitala förutsättningar. Syftet var att belysa ambulanspersonalens upplevelser av att vårda barn. Metoden som användes var en litteraturöversikt med en systematisk ansats för att sammanställa befintlig forskning inom området. Både kvalitativa och kvantitativa artiklar har inkluderats från databaserna Pub Med och Cinahl Complete. Sammanlagt har 15 artiklar inkluderats till resultatet. Resultaten visar att ambulanspersonal upplever otillräcklig utbildning i omhändertagande av barn, att det tillkommer utmaningar kring denna patientgrupp samt olika känslor som uppkommer i vårdmötet med barn. Slutsatsen av litteraturstudien beskriver att vård och omvårdnad av barn prehospitalt leder till känslor som stress, osäkerhet och otrygghet. Det beskrivs bero på begränsad kunskap och erfarenhet av akut sjuka och skadade barn samt mötet med patienternas föräldrar. Ambulanspersonal önskar mer teoretisk och praktisk utbildning av det akut sjuka barnet samt debriefing i samband med särskilt påfrestande händelser. / Prehospital emergency care is for patients of all ages, symptoms, conditions and illness. Ambulance clinicians (AC) need to have the competence to assess and treat all patients. According to Travelbee, the interpersonal relationship is promoted through communication, understanding and action, which creates conditions for nursing. All patients have the same right to good and equal care regardless of different circumstances and/or factors that challenge the AC´s in assessing and treating children in prehospital emergency settings. The aim was to describe ambulance clinicians’ experiences of caring for children in prehospital emergency care. A literature review with a systematic approach was used as a method to compile existing research in the field. Both qualitative and quantitative articles have been included from the databases PubMed and Cinahl Complete. A total of 15 articles have been included in the results. The results show that AC´s experience insufficient training regarding the care of children, that there are challenges to this patient group and different emotions that arise in the care when meeting with children in the prehospital emergency settings. The literature study concludes that the care of children in prehospital emergency settings leads to feelings of stress, uncertainty and insecurity, which is described to be caused due to limited knowledge and experience of acutely ill and injured children as well as the meeting with the patient's parents. AC´s want more theoretical and practical training of the acutely ill child as well as debriefing in connection with particularly stressful events.

Sjuksköterskans professionella ansvar är att främja människors hälsa, förebygga sjukdom, återställa hälsa samt att lindra lidande, detta kan ske genom personcentrerad vård. Vid personcentrerad vård är det människan som är i behov av vård som ska sättas i centrum. Akutsjukvård innebär inte bara att ge kritiskt sjuka patienter snabb vård, den ska också vara individanpassad utifrån den patient som söker vård. Våld i nära relation är ett globalt problem som drabbar både kvinnor och män. Det kan ge konsekvenser genom det direkta fysiska traumat samt en rad följdsjukdomar som kan ha en mer psykisk påverkan på offrets livskvalité. För samhället kostar det stora summor årligen. Alla konsekvenser av våld i nära relation kan leda personen som blir utsatt för våld i nära relation till att uppsöka sjukvård, där sjuksköterskor på akutmottagningar har en möjlighet identifiera dessa patienter. Det finns flera kartlagda faktorer som påverkar detta, några är främjande och andra är barriärer som hindrar identifiering och personcentrerad vård.   Syftet med denna studie var att beskriva sjuksköterskors erfarenheter av faktorer som kan påverka mötet med patienter som utsatts för våld i nära relation.   Studien var en intervjustudie med kvalitativ ansats. Åtta intervjuer (inklusive en pilotintervju) genomfördes på akutmottagningar på tre sjukhus i Mellansverige med hjälp av semistrukturerade intervjuer. Rådata analyserades genom induktiv innehållsanalys.   Resultatet visade på faktorer som påverkade mötet med patienter som utsatts för våld i nära relation och delades upp i två kategorier “Sjuksköterskans upplevda arbetssituation” och “Sjuksköterskans kunskap”. Faktorerna var knutna till den specifika arbetsplatsen och den interprofessionella stöttningen från kollegor i situationer som behöver få ta tid. De handlade också om sjuksköterskans egna förvärvade kunskap och de upplevda brister på kunskap som fanns generellt inom akutkliniken kring att möta patienter som utsatts för våld i nära relation. Faktorerna kunde ses som goda förutsättningar för att ge personcentrerad vård samt barriärer mot personcentrerad vård till patienter som är utsatta för våld i nära relation.   De intervjuade sjuksköterskorna använde personcentrerad vård för att vårda patienter som utsatts för våld i nära relation. Det fanns en kunskapsbrist och det saknades fastslagna rutiner samt kunskap om befintliga rutiner för hur sjuksköterskan skulle och kunde agera i mötet med patienter som utsatts för våld i nära relation. Ofta saknades en tydlig förankring angående problematiken kring våld i nära relation hos klinikledningen. Samarbete både med kollegor, andra professioner och andra instanser var något som kunde vara både en barriär mot att ge personcentrerad vård men också en främjande faktor. / The nurses’ professional responsibility is to further people's health, prevent disease, reconstruct health and ease pain, this can be done through person centered care. In person- centered care it is the person in need of care that should be in the center. Emergency medical service means not only to give critically ill patients fast care, it should also be fitted to the individual seeking care. Intimate partner violence [IPV] is a global problem that affects both women and men. It can cause consequences though the direct physical trauma and a range of secondary diseases that can have a more psychological influence on the victim’s quality of life. To the society it causes high costs yearly. All the consequences of IPV can cause the person affected to seek health care, where nurses at the Emergency department [ED] have an opportunity to identify these patients. There are several charted factors that affect this, some are encouragement, and some are barriers that inhibits identification and person-centered care.   The aim of this study was to describe nurses experience of factors that can affect the meeting with patients subjected to intimate partner violence.   This study has a qualitative research design. Eight semi structured interviews were conducted at Emergency Departments at three hospitals in the middle of Sweden. The raw data was the analyzed with inductive content analysis.   The results showed factors that affected the meeting with patients subjected to IPV and was split into two categories “Work Environment” and “Knowledge”. The factors were connected to the specific workplace and the interprofessional support from colleagues in situations that needed to take time. They also dealt with the nurses own acquired knowledge and the perceived inadequacies that was generally in the ED about meeting patients subjected to IPV. The factors could be regarded as good pre-requisites to give person centered care and barriers against person centered care towards patients subjected to IPV.   The nurses that were interviewed used person-centered care to give care to patients subjected to IPV. There were a lack of education and a lack of established routines and knowledge about existing routines for how the nurse should and could act in meeting patients subjected to IPV. There were often lacking a clear establishment about the problematics surrounding IPV at the clinic management. Collaboration with both colleges, other professions and other authorities was something that could be both a barrier against giving person centered care but also an encouragement.