In recent years, the right-wing extremist site Avpixlat (‘Unveiled’) and the anti-racist blog Inte rasist, men... (‘Not a racist, but…’, IRM) have established themselves as political actors and platforms for political discussion in Sweden. However, we know very little about them and their impact on democracy. The purpose of my work is to analyze social movements’ discussion forums on the internet based on an idea that they are within a tension field between democratic potential and being a potential danger to democracy. Representative democratic theory, socio-cultural learning theory and the idea of discursive debate, form my theoretical framework. I use these three theories as tools to extend our understanding of the role of the discussion forums in political debate, and how they will affect the task of the education system to educate democratic citizens. I do a text analysis of articles and user comments on Avpixlat and IRM, and a survey among pupils in upper secondary school. Two major conclusions are made; 1) There are no major differences between the right wing extremist forum Avpixlat and the anti-racist blog IRM, they can both be described as authoritarian groups with high social pressure, and they look at democratic actors with skepticism. 2) The education system seems to be unaware of the fact that young people come into contact with right-wing extremism and undemocratic political discussion every week in their spare time. Therefore, pupils are never given a democratic alternative to the political discussions that they meet in social media. This brings to questioning whether schools can be said to follow the curriculum on educating democratic citizens.

I vår undersökning valde vi ut elva krönikor och ledare för att göra en kritisk diskursanalys av tidningsdebatten kring Bo Hanssons ”svarting”-uttalanden hösten 2012. Den huvudsakliga frågeställningen var om de journalistiska texterna byggde på antaganden om samhällsidentiteter. Vi genomförde analysen med utgångspunkt från Norman Faircloughs metod för att studera samband mellan språkliga meningsskapanden i texterna och en bredare samhällskontext som motsvarades av sociologen Masoud Kamalis teori om att samhällets utformning och praktiker är diskriminerande. Genom en kvalitativ textanalys som fokuserade på logisk argumentation, ordval och meningsuppbyggnad kom vi fram till att skribenterna som argumenterade för antirasistiska budskap reproducerade diskriminerande språkstrukturer på tre sätt. För det första konstruerade debattörerna ett motsatsförhållande mellan ”rasister” och ”ickerasister” genom att Bo Hansson i debatten gestaltades som en gammal och dum man. Samtidigt beskrev de en odefinierad ”rasism” utifrån antagandet att det är ett individuellt fenomen exkluderat från samhället. För det andra förutsatte flera av journalisterna att människor kände sig diskriminerade av Hanssons uttalanden på grund av deras etniska ursprung. För det tredje förekom nationalistiska formuleringar om sport som per definition exkluderade främmande kulturer från den ickerasistiska gemenskapen. Vår vidare analys av de undersökta texternas förhållande till varandra och teorier om mediers arbetsrutiner visade att tio av elva journalister inte gav handlingskraftiga roller till diskriminerade. Att ”rasism” generellt hade betydelsen av ett beskyllningsord förde den senare delen av debatten mot närbesläktade ämnen som yttrandefrihet, censur och begreppet ”politisk korrekthet”. Vår slutsats var sammantaget att journalisternas förnekelse av kolonialism i språk och samhälle formas av och formar en struktur som är diskriminerande.

Denna uppsats har till syfte att studera kampanjen ”Bibliotek mot rasism”som genomfördes i fyra olika biblioteksregioner i Sverige från 2014 till 2016. Med intervjuer som metod och inramningsteori som analytiskt verktyg har kampanjen kartlagts och studiens syfte är att se hur kampanjen utvecklades över tid och hur kampanjen kan ställas i relation till bibliotekens demokratiska uppdrag. Empirin för studien utgörs främst av intervjuer med två bibliotekarier och två bibliotekskonsulenter som var engagerade i arbetet kring kampanjen. Utöver detta kompletteras informanternas utsagor med kampanjdokument såsom manifest och interna styrdokument. Utifrån inramningsteorins begrepp kan kampanjens framväxt och utveckling förstås som en process. Med dessa begrepp som utgångspunkt kan det argumenteras för att en diskursförändring i samhället påverkade kampanjens så kallade åtgärdsramar medföljd att kampanjen bytte inriktning och sedan försvann från folkbiblioteken. Beroende vad som tolkas in i skrivelser att bibliotek ska vara neutrala syftar uppsatsen till att reda ut om kampanjen bör ses som politisk eller på annat sätt utanför bibliotekens uppdragsbeskrivning

In this study, four informants who identify themselves as anti-racists and feminists were interviewed using a feminist interview method to find out how they build their identities via feminist and anti-racist movements in contemporary Sweden. The purpose was to see which factors they themselves describe affect their identity. The results of the study show that the informants describe and explain how big themes like relationships, social environment and time are factors that have contributed. Minor sub-themes have also been found, such as collective identity, authenticity, diaspora, ethnicity and resistance. Using a thematic analysis, these themes have been developed from the transcribed interviews. The study has assumed an inductive approach but through the theoretical framework which includes Stuart Hall, Linda Martin Alcoff, Sirma Bilge and Patricia Hill Collins this has been analyzed.

Vi lever idag i en global värld där den internationella migrationen har förändrat människors och nationers livsvillkor. Vår värld har ett kolonialt förflutet och kolonialismen präglar fortfarande världen genom etnisk segregation och stereotypa föreställningar om ”de Andra”. Gränsdragningen mellan ”vi” och ”dom” har därför betydelse för hur kulturella identiteter utvecklas i västvärldens mångkulturella samhällen. Syftet med detta examensarbete har varit att undersöka hur sex vita svenska studie- och vägledare ser på etniska identiteter och etniskt skillnadsskapande samt vilken betydelse de tror att deras etnicitet kan ha i vägledningssamtal. Studiens empiri har analyserats utifrån ett postkolonialt perspektiv samt begreppen etnicitet, ras, vithet, vithetsprivilegier, tolerans och ”färgblindhet”. Resultatet visar att de intervjuade vägledarna lägger större vikt vid kultur än vid hudfärg och andra aspekter av ras vilket kan bero på rasbegreppets historiska användning. Att tala om ras verkar tabubelagt. Studien visar dock att när vi väljer bort att se ras blundar vi samtidigt för dess delaktighet i många samhällsproblem så som i rasism och diskriminering på arbetsmarknaden. De intervjuade vägledarna är inte vana att reflektera över sin egen etniska identitet utan fokus ligger istället på ”andras” etnicitet. De saknar en djupare förståelse för vägledningskontextens etniska identitetsprocesser så som hur etnisk skillnad görs och hur ”vi och dom” uppstår. De visar inte heller någon större förståelse för samhällets etniska över- och underordning. Istället präglas deras syn på etniska identiteter av tolerans och ”färgblindhet” och talet om alla människors lika värde. Denna kunskapssyn saknar dock en maktanalys då de bygger på och fortsätter att reproducera ojämlika relationer i skolan och i förlängningen på arbetsmarknaden. Dessa diskurser blir därför ett hinder för en fördjupad reflektion över etniskt identitetsskapande och vägledningskontextens skillnadsskapande mekanismer.

Diss. (sammanfattning) Umeå : Umeå universitet, 2006. / Härtill 5 uppsatser.

In this thesis I study how geneticist and racebiologist Gunnar Dahlberg, through his own writings and participation in the UNESCO statements on ”race”, came to define the concepts of ”race” and ”science”. Dahlberg was a stark opponent of the ”Nazi race doctrine”. He was also in a unique position as head of the State Institute for Human Genetics and Race Biology, during the period here examined. Questions have recently been raised as to how to understand scientists like Dahlberg when he, as well as many other antiracists of his time, did not deny the existence of visible and scientifically provable ”races”. One conlusion I draw is that Dahlberg, nevertheless, in many ways sought to replace the ”race” concepts in his time, for the biological concept of ”isolates”. I also state, in accordance with what other historians of scientific racism has shown, especially when dealing with the UNESCO statements, that the furthering of biological notions was upheld by other scientific areas, such as anthropology. The case was also vice versa, making ”race” at its core biological, but to its exterior a question of social environment. Relying on Thomas F. Gieryns theories of Boundary-work, I want to further our knowledge of how this was made possible. The aim is to show how Dahlberg, rethorically, drew boundaries for the ”scientific truth” about ”race”. I also intend to shed some light on how these contests for authority where percieved and related to by others. In this respect, one conclusion is that concepts of ”modernity”, and different uses of history where employed as demarcations. I will also show how, in dealing with the criticism of the statements, UNESCO produced a pluralist concept of science. Withall, this is a history that raises important questions about science, politics, and the work – consensuses and contests – that foregoes the categories later used to describe and, or, divide human beings.

Syftet med denna studie är att undersöka förekomsten av eventuella rasistiska attityder hos skolpersonal och i skolorganisationen då inte mycket tidigare forskning utförts på detta område. Som metod för att undersöka detta utfördes intervjuer med fem olika lärare som definierar sig som normkritiska och har kunskap om rasism. Intervjuerna fokuserades på dessa lärares upplevelser av kollegors och skolorganisations attityder och handlingar som kan förstås som olika former av rasism. Dessa svar delades in i olika teman och analyserades sedan utifrån teorier och forskning, som bland annat postkolonialism, intersektionalitet och kulturrasism. Studien visar att både lärare och skolorganisation utövar rasism på olika sätt. I slutet presenteras olika tankar om lösningar på denna problematik

Studien har undersökt utmaningar och motstånd som mångfaldsarbetare möter i sitt arbete och hur det synliggör maktrelationer inom rummen de försöker förändra. Empirin har samlats in genom intervjuer med sju mångfaldsarbetare som arbetar i den svenska kontexten både internt inom organisationer och med konsultuppdrag, för att fånga upp deras upplevelser av utmaningar och motstånd. Studiens teoretiska ramverk är affektteori, svensk exceptionalism, vit skörhet, mångfaldsbacklash och närliggande områden. Studien visar motståndsstrategier som används mot mångfaldsarbetare genom ignorans, ifrågasättande och kritisering och illegitimering av deras arbete. Mycket av motståndet handlar även om okunskap om maktrelationer och en färgblind utgångspunkt. Studien påvisar även hur organisationer skapar sig själva genom frågor om social rättvisa, konstruerar en image om modernitet, progressivitet och engagemang i sociala frågor. Mångfaldsarbetarna i studien upplever det som lättare att få igenom symboliska åtgärder såsom föreläsningar och uppmärksammande av speciella event, men svårare med långsiktiga strukturella förändringar. Studien visar hur frågor rörande ras och rasistisk diskriminering är extra svåra att arbeta med och möter särskilt motstånd.

The aim of this study is to analyze the concept of antiracism and explore what characterizes the kind of antiracism that the empirical examples presented in this study represent. The empirical examples are instances of what I call antiracist actors. They are rooted in civil society, but also have strong connections with the government through government funding. The empirical data has been gathered through both qualitative and quantitative methods, mainly in the form of a survey and interviews. In order to explore the antiracist actors I have focused on three themes: (1) the shapes and forms of racism, (2) antiracism as a phenomenon, and (3) antiracism as a social arena. Through these themes I have gathered information about how the antiracist actors interpret their activities and the context in which they are working. On the subject of the shapes and forms of racism, I establish that racism is a concept that is hard to define. The antiracist actors lack a common language regarding racism, which affects the antiracist rhetoric. Regarding antiracism as a phenomenon, I conclude that the antiracist strategies mainly consist of three components: (1) knowledge is used as a strategic instrument internally to strengthen the volunteers, (2) knowledge is spread externally to increase awareness of racism, and (3) the antiracist actors deconstruct racist beliefs when opposing racist opinions. Finally, I research antiracism as a social arena and study civil society and theories about social movements in order to explore organizational aspects of the antiracist actors. Using Alberto Meluccis’ social movement theories, there is some evidence to support the thesis that the antiracist actors could be defined as part of an antiracist movement. However, overall there are stronger arguments to suggest the opposite, mainly since the antiracist actors are not in opposition to one or more adversaries. Instead they work with target groups, sometimes targeting the general public, sometimes specific groups like children in a certain school. The main conclusion from my study in this respect is that the antiracist actors are part of what I call association-driven antiracism. The associationdriven antiracism is characterized by non-violent methods and the antiracist actors do not focus on racist adversaries, instead they work with target groups trying to influence them in an antiracist way. The association-driven antiracism secures its continuity through networks, since many activities are project-based and only last for a limited period of time. Also, the antiracist actors are not representatives of particular political parties, instead they gather around the question at hand, antiracism. The antiracist actors within the association-driven antiracism are in close collaboration with the government and partly finance their activities with government funding. This collaboration can be explained as a positive steering process, the rulers (the government) and those who are ruled (the antiracist actors) agree on an antiracist ideology and work in the same direction.