Eskilstuna kommun är en av Sveriges kommuner som växer och förtätas snabbt, och år 2014 blev kommunen 100 000 invånare. En stor del av dessa människor är barn, trots det verkar det vara en stor utmaning att ta hänsyn till deras rätt till stadsutrymme och deltagande i planeringen. Barnkonventionen blev svensk lag 2020 och därmed ska alla Sveriges kommuner arbeta för att ta hänsyn just till barnens bästa i samhället. Denna studie kommer att undersöka hur exemplet Eskilstuna kommun går till väga för att implementera barns rättigheter i stadsplaneringen. Detta har gjorts genom att analysera relevanta plandokument och intervjua en tjänsteperson vid kommunen. Resultatet visar på en vilja hos kommunen att arbeta för att främja barns bästa i planeringen och att ta hänsyn till deras åsikter. Men det finns också många utmaningar i arbetet, både när det handlar om att få barn deltagande och att väga deras intressen mot andra.

Denna uppsats rör uppehållstillstånd på grund av familjeåterförening och möjligheten att vägra ett sådant i syfte att skydda sökande och dess barn från en våldsam anknytningsperson. Uppsatsen undersöker med hjälp av en klassisk rättsdogmatisk metod de olika möjligheterna till sådant skydd som finns för olika sökande beroende på om de räknas som kärnfamilj eller inte. I nationell lagstiftning finns inget sådant skydd för kärnfamiljer. Uppsatsen undersöker om möjlighet till sådant skydd ändå skapas genom överstatliga förpliktelser, särskilt med inkorporerandet av FN:s konvention om barnets rättigheter (barnkonventionen) i svensk lag. Trots att barnkonventionen skapar rättigheter för barn att skyddas från våld och olämpliga vårdnadshavare kan barnkonventionen inte användas för att skydda barn i denna situation. Det finns inte heller andra överstatliga förpliktelser som skapar en möjlighet att vägra uppehållstillstånd för kärnfamiljer på grund av att det finns en risk att utsättas för våld av anknytningspersonen.

Barns lek sker 80% av tiden utanför lekparken och med förtätningen av städerna minskar barnens förutbestämda lekytor ännu mer. Sedan barnkonventionen blev svensk lag 2020 har diskussionen ökatkring hur vi skapar barnvänliga miljöer och vad artiklarna innebär för utformningen av staden.Barnkonventionen medför att barnets bästa ska beaktas i alla beslut som direkt eller indirekt rör barn. För planprocessen innebär det att barnets bästa ska synliggöras i alla delarna, från Start-PM till Laga kraft. En metod som tagits fram för att hjälpa beslutsfattare att beakta barnets bästa är barnkonsekvensanalys(BKA). Vilken effekt BKA har på projekten varierar och det verkar saknas en utvärdering av hur det blev i slutändan. Studien syftar därmed till att undersöka vad barnets bästa innebär för utformningen av ett gaturum och om BKA som metod synliggöra det i planprocessen.Studien består av dels en litteraturstudie som bland annat sätter upp ett ramverk kring barnvänlig miljö,belyser barns utvecklingsstadier och förmågor, Hart´s delaktighetsstege och gaturummets uppdelning ochbetydelse i staden. Därefter genomförs en intervjustudie i syfte att skapa större förståelse för ramverkets betydelse för gaturummet, men också för att fördjupa kunskapen kring om hur man arbetar med BKA. Sedan gör studien en innehållsanalys av strategidokument från Stockholms stad, för att titta på hur staden arbetar för att uppnå barnkonventionens artiklar, samt för få en insikt kring vad stadens ambition är för att bli en barnvänlig stad. Sist genomfördes en fallstudie över planområdet Norra Djurgårdsstaden (NDS)Gasverket Västra med syfte att se om barnets bästa synliggjordes i planprocessen med hjälp av metoden BKA. Litteraturstudien fann tre huvudord som tillsammans ansågs beskriva barnvänlig miljö översiktligt och därmed bidrar till en hälsosam utveckling hos barnen. Dessa tre ord är attraktivitet, självständighet och delaktighet. Intervjustudien resulterade inte i en exakt beskrivning av vad dessa ord mer specifikt innebär för utformningen av ett gaturum, förutom att flera aspekter framkom som viktiga att beakta. Intervjustudien visade huvudsakligen på att det är innebörden av dem orden för en specifik miljö, som vi kan fråga barnen om. Däremot framkom det att säkerhet och trygghet är de första funktionskraven som måste säkerställas i gaturummet innan några andra värden kan få plats på riktigt. I övrigt resulterade studien i en diskussion kring syftet med gaturummet för barnen och vilka roller den kan anta i staden, beroende på vad vi vill åstadkomma. Stockholms stad visade på stora ambitioner och implementering av barnkonventionen i mer eller mindre samtliga strategier. Det som saknades var en tydlighet i vad prioritering av gång och cykel (G/C) innebär, dåfallstudiens åtgärdsförslag mer visade på likvärdiga förutsättningar som för bilar. Kring BKA visade studien att metoden skapar förutsättningar för att synliggöra barnets bästa, men att det är kunskapen hos utförare, intresset hos mottagen, stadens ambition, projekts storlek och budgeten som avgör hur väl man lyckas synliggöra barnets bästa i planprocessen. Ur ett barnrättsperspektiv behöver även beslut om markanvändningen utgå från vad som är lämpligast för barnen, för att sätta grunden för att skapa barnvänliga miljöer.

En familjeåterförening kan ske för sökande och anknytningspersoner genom att erhålla ett uppehållstillstånd i enlighet med vad som stadgas i bland annat 5 kap. 3 § Utlänningslagen (2005:716, UtlL). Enligt 5 kap. 3 a § 2 p. UtlL kan även ett uppehållstillstånd erhållas och därigenom en familjeåterförening genomföras om den sökande och anknytningspersonen har ett särskilt beroendeförhållande som gör att de har svårt att leva utan varandra. En förälder i hemlandet som har sitt barn i Sverige kan ofta konstateras ha ett sådant särskilt beroendeförhållande som bestämmelsen syftar på. Det har dock i praxis utvecklats att detta beroendeförhållande kan brytas. Brutet blir beroendeförhållandet bland annat om föräldern tidigare medgett att barnet ska åka till Sverige utan hen, eller om föräldern varit med och planerat resan till sitt barn, trots att föräldern inte själv ska åka med. Migrationsöverdomstolen (MiÖD) har i dessa fall ansetts att föräldrarnas handlande gjort att de bevisat att de inte haft svårt att leva utan sina barn, och därmed brutit det särskilda beroendeförhållandet. Då ett särskilt beroendeförhållande ska gälla åt två håll kan därför inte föräldern erhålla ett uppehållstillstånd, och barnet kan därför inte återförenas med sin förälder. Detta arbete har utrett denna bestämmelse och praxis angående ett brutet beroendeförhållande, och bland annat undersökt huruvida denna bestämmelse och praxis stämmer överens med barnkonventionen och andra barnrättsliga rättskällor. Då barnet inte kan återförenas med sin förälder på grund av något som föräldern gjort, har det i uppsatsen konstaterats att beslut som innebär att en förälder inte kan erhålla ett uppehållstillstånd på grund av ett brutet beroendeförhållande, åsidosätter vissa artiklar i barnkonventionen som Sverige är obligerade att följa då detta är svensk lag. Att se på ett brutet beroendeförhållande utifrån ett barnrättsligt perspektiv stärker redogörelsen för att dessa beslut åsidosätter vissa artiklar i barnkonventionen, då ett barn blir lidande av att denne inte kan återförenas med sin förälder. Migrationsverket och MiÖD har därför handlat felaktigt vid beslutet om att anse att ett brutet beroendeförhållande innebär att ett uppehållstillstånd inte kan utdelas då barnets åsikt och barnets bästa inte tagits hänsyn till i den utsträckningen det bör i enlighet med artikel 3, 10 och 12 i barnkonventionen. Barnets synpunkter och uppfattning har inte tillmätts betydelse i frågan, vilket bland annat är varför ett brutet beroendeförhållande strider mot bestämmelserna i barnkonventionen.

Syftet i denna uppsats var att undersöka hur yrkesverksamma inom socialtjänsten, fältarbetare och polis arbetar med ungdomar i kriminalitet och hur de gör bedömningar i enlighet med barnkonventionen. Studien utgick från kvalitativ metod som bestod av sex intervjuer. Empirin bearbetades utifrån en kvalitativ innehållsanalys. Med hjälp av teoretisk referensram har resultatet analyserats för att besvara studiens forskningsfrågor. De teorier som använts är organisationsteori via begreppen “people processing”, “people changing” och “people sustaining” samt samverkansteori. Resultatet visade att samverkan var en avgörande faktor i det förebyggande arbetet med ungdomar i kriminalitet. Trots den eniga synen på tonvikten av samverkan visade resultatet att utförandet av samverkan kunde innebära olika beroende på vilken verksamhet informanterna representerade. Dessutom kunde kommunikationen till följd av sekretessbestämmelser vara ett hinder för samverkan. Vidare framkom det i studien att informanterna inte använde sig av bedömningsinstrument trots att även det kunde vara verkningsfullt i arbetet med ungdomar i kriminalitet. I resultatet framkom det att man inte använder barnkonventionen som helhet och att det råder delade meningar om huruvida barnkonventionen ser till barnets bästa när det handlar om ungdomar i kriminalitet. Slutsatsen är att det krävs tydlig arbetsfördelning med tilldelade ansvarsområden samt lättade sekretessbestämmelser för en fungerande samverkan och förebyggande arbete. För att yrkesverksamma inte ska förhålla sig till enskilda artiklar i barnkonventionen krävs kompetensutveckling så att de kan tillämpa barnkonventionen som helhet. / The purpose of this paper was to study how professionals in social services, field workers and the police, work with adolescents involved in criminality, and how they make assessments in accordance with CRC (the Convention on the Rights of the Child). A qualitative research method was applied in this study, which consists of six interviews. Empirical observations were processed through a qualitative content analysis. The findings have been analysed by applying a theoretical frame of reference, to answer the research questions of this paper. The theoretical frameworks that have been applied in this paper are collaboration theory and organisational theory through the concepts “people processing”, “people changing” and “people sustaining”. The findings indicated that collaboration was a determining factor in preventive work with adolescents involved in criminality. The results of the interviews suggest that the concept of collaboration can be interpreted differently depending on which organisation the interviewees represented, despite the consensus around the importance of collaboration. Communication between the organisations, impaired by confidentiality provisions, can also have a negative impact on collaboration. Another finding was that the interviewees did not use assessment instruments, even though they can be effective in the prevention work with adolescents involved in criminality. The findings indicate that social workers do not use CRC as a whole, and that there is no professional consensus about whether CRC is protecting the child’s rights when it comes to adolescents involved in criminality. The conclusion of the study is that a clear division of areas of responsibility, and eased confidentiality provisions are essential to achieve well functioning collaboration and preventative work. Professional social workers require competence development, to be able to apply CRC as a whole, instead of applying individual paragraphs of the convention.

Abstrakt ”Bör barnkonventionen bli lag i Sverige? – En komparativrätts-lig studie on barnets rättigheter genom barnkonventionen i Sverige & Norge” Uppsatsen diskuterar med en komparativrättslig metodik implementeringen och inkorporering av barnkonventionen i Sverige och Norge. I tre steg ämnar uppsatsen att undersöka huruvida barnkonventionen bör implementeras till fullo och göras till svensk lag på samma sätt som Norge har valt att göra.Uppsatsen fokuserar på FN:s barnrättkommittés yttranden kring hur länderna sköter sina åtaganden gentemot konventionen och en jämförelse har gjorts som visar att kommittén generellt sett verkar ge Sverige mer grundläggande kritik vilket indikerar att kommittén anser sig ha större och allvarligare kritik kring Sveriges tillgodoseende av barns rättigheter än kring Norges.Uppsatsen tar också upp domstolsprocessen kring vårdnadstvister där barnet ofta riskerar att hamna i kläm. En jämförelse mellan vårdnadstvister i Sverige och Norge visar att det är väldigt små skillnader mellan ländernas olika problemområden som utgör skillnader i barns rättigheter som direkt kan härledas till det faktum att Norge har inkorporerat barnkonventionen till fullo medans Sverige inte har gjort det.Vidare har uppsatsen gett en inblick i den svenska debatten kring för- och nackdelar med en inkorporering av barnkonventionen i svensk lag och har kommit fram till att en inkorporering överlag bör ge positiva effekter för barns rättigheter. / Abstract ”Should the convention on the rights of the child be fully implemented into Swedish law? – a juridical essay on the right of the child through the child rights convention in Sweden and Norway.” This essay discusses in a comparative way the implementation of the convention on the rights of the child in Sweden and Norway. In three steps the comparison has lead the essay to a conclusion on whether Sweden should incorporate the conventions fully or not.The essay focuses on the UN child rights committee ”concluding observation report” on how the countries are managing the rights of the child through the convention. A comparison has been made and it has shown that the committee to some extent is giving more basic recommendations and serious criticism to Sweden. This may lead to a discussion about whether the committee have bigger and more serious concerns about some areas of the Swedish work with the convention rather than the ones in Norway.The essay also brings up the legal process of custody battles where the child is often neglected to some extent and a comparison has been made that shows that there are really very little differences that can be connected to the fact that Norway has a fully implemented child rights convention when Sweden has not.Further on the essay gives an insight into the Swedish debate on pros and cons for an incorporation and comes to the overall conclusion that an incorporation would have a positive outcome on the rights of the child in Sweden.

Barn är beroende av föräldrar eller andra vårdnadshavare för att må bra både psykiskt och fysiskt och att för att kunna utvecklas. De barn som inte får sina anknytningsbehov besvarade kan utveckla en otrygg anknytning. Vilket kan leda till stora svårigheter för barnen. Det är föräldrarnas ansvar att se till att barnets grundläggande behov uppfylls. Men alla barn har inte föräldrar som tillgodoser dessa behov. Hur plågsamt det än är så måste alla personer som arbetar med barn inse att en del barn är utsatta för misshandel, sexuella övergrepp, vanvård eller försummelse och ha den kompentensen att anmäla till socialtjänsten vid minsta misstanke om att ett barn far illa. Föreliggande studie undersökte N= 35 (N=45 med bort fall på N=10) förskolepedagoger via en enkätundersökning. Syftet med studien var att skapa kunskap om faktorer som kunde påverka genomförandet av anmälningsskyldigheten för barn som far illa. Vilka kunskaper och erfarenheter har förskolepedagogerna om anmälningsplikten? Faktorer som enligt förskolepedagogerna kan underlätta respektive försvåra genomförandet av anmälningsplikten? Undersökningen visade att 40 procent av deltagarna ansåg att de inte hade tillräckligt med kunskap om anmälningsskyldigheten. Och 63 % av deltagarna uppgav att de har misstänkt att ett barn fart illa, hela 18 procent av dessa anmälde inte detta vidare till socialtjänsten. Den främsta anledningen till detta var enligt deltagarna en rädsla i att fatta fel beslut. Deltagarna efterfrågade en lättillgänglig handlingsplan samt ett ökat samarbete med socialtjänsten. Förslag på att angripa bristerna i att anmälningsskyldigheten efterföljs kan vara att: 1. Mer information och utbildning till pedagogerna. 2. En tydlig handlingsplan med rutiner vid en anmälan. 3. En ökat samarbete med socialtjänsten.

No description available.

I barnkonventionens tolfte artikel framgår det att barn har rätt att uttrycka sin åsikt i frågor som rör dem, samt att barnets åsikt ska tillmätas betydelse efter barnets ålder och mognad. I januari 2020 blir barnkonventionen lag i Sverige vilket innebär att det kommer ställa högre krav på myndigheter att göra barn delaktiga i frågor som rör dem. Tidigare forskning avseende delaktighet visar flera brister inom den svenska socialtjänsten. Författarna till denna studie syftar till att undersöka hur socialarbetarna inom socialtjänsten förstår och förhåller sig till delaktighet i barnavårdsutredningar. För att undersöka detta har sju intervjuer genomförts med socialarbetare inom socialtjänstens barn och ungdomsenheter i Uppsala kommun. Resultatet av intervjuerna visar att socialarbetarna förhåller sig till barnen som sociala aktörer i viss mån men det råder fortfarande olika tolkningar kring vad det innebär att ett barn är delaktigt. Det framgår olika uppfattningar om vad delaktighet innebär i socialtjänstens arbete, resonemangen tenderar att stanna vid att lyssna på barnet och det finns en ambivalens kring att dela inflytandet för beslutet med barnet. Av socialarbetarnas berättelser framgår att det juridiska ramverket ibland hindrar arbetet med delaktighet i den mån som anses önskvärt. Slutligen framgår ett behov och en vilja från socialarbetarna att fortsätta utvecklas med arbetet kring barns delaktighet.

Ratificeringen av barnkonventionen i Argentina var en följd av att staten visade ett stort engagemang för att arbeta med att främja mänskliga rättigheter. Detta engagemang berodde till stor del på att Argentina under flera år tidigare hade styrts av en militärdiktatur. Men staten gjorde efter ratificeringen inga större ansträngningar för att tillämpa barnkonventionen i praktiken. Frivilligorganisationer i landet etablerade sig därmed som det organ som tog över det största ansvaret med att arbeta för barns rättigheter när staten inte gjorde det. Tidigare forskning visar att det saknas forskning på hur barnkonventionen tillämpas i praktiken. För att bidra till att fylla denna kunskapslucka har vårt syfte med studien varit att undersöka vilken påverkan frivilligorganisationer i Buenos Aires, Argentina beskriver att de har för efterlevnaden av barnkonventionen, samt hur de arbetar efter den. Genom kvalitativa intervjuer har sex intervjupersoner på olika frivilligorganisationer i Buenos Aires delat med sig av hur de arbetar med barns rättigheter. Den insamlande empirin har sedan analyserats med hjälp av barndomssociologin samt Esping-Andersens teori om välfärdsstatsregimer. Resultatet visar att organisationerna på olika sätt arbetar med barns rättigheter i linje med barnkonventionen, även om inte alla organisationer arbetade medvetet utefter den. Däremot framkommer det att organisationerna själva anser att det är svårt att följa konventionen fullt ut på grund av att de har brist på resurser och för att fattigdomen är så utbredd i landet att de främst behöver tillgodose grundläggande behov som mat och omsorg. Eftersom barn- och familjefrågor inte prioriteras inom landets politik får frivilligorganisationer en viktig roll att säkerställa de rättigheter som staten inte tillgodoser.