Det finns cirka två miljoner barn i Sverige idag. Barnsjuksköterskor kommer i kontakt med barn inom hälso- och sjukvård. För att möta barnet på bästa sätt krävs kompetens och förmåga. Inom kort kommer barnkonventionen bli lag, enligt förslag sker detta år 2020. Det kommer att stärka barns rättigheter i Sverige. Det ställer krav på barnsjuksköterskor att ge en vård som motsvarar de rättigheter barn då får laglig rätt till. Syftet med detta arbete är att undersöka i vilken mån barnsjuksköterskor idag arbetar efter barnkonventionen. Nio barnsjuksköterskor på en barnklinik i västra Sverige har intervjuats och resultatet har analyserats enligt Elo och Kyngäs metod för kvalitativ innehållsanalys. Resultatet presenteras utifrån tre kategorier som beskriver barnsjuksköterskors möte med barn inom sjukvården. Dessa kategorier är Utmaningar i vårdmötet, Att vara barnets företrädare och Att främja barnets medverkan i beslutsfattande. Slutsats är att barnsjuksköterskor i denna studie är väl insatta i barns rättigheter inom vården. De visar stor kunskap och kompetens för uppgiften och klarar av att möta barnens behov. Brister i form av tid, eller plats till bästa möjliga vård är två anledningar till att barnsjuksköterskors arbete inte alltid utförs optimalt.

Syftet med denna uppsats är att undersöka hur kommunerna Karlskoga och Lindesberg arbetar med barnperspektivet och barns perspektiv inom kommunal planering generellt sett men också mer specifikt i detaljplaneringen. Uppsatsens syfte är också att undersöka hur en inkorporering av Barnkonventionen skulle kunna påverka de två kommunerna. Uppsatsen utgörs av en komparativ studie mellan Karlskoga kommun, som utåt sett beskriver att de arbetar med barnperspektivet och barns perspektiv och Lindesbergs kommun som till skillnad från Karlskoga inte visar detta på samma sätt. Frågeställningarna har dels besvarats utifrån intervjuer som har hållits med tre tjänstemän vilka har olika roller på kommunerna. Dels har frågeställningarna besvarats genom en dokumentstudie. I dokumentstudien har fyra olika detaljplaner samt tillhörande dokument till två av detaljplanerna granskats. Resultatet i uppsatsen visar att båda kommunerna arbetar med barnperspektivet, barns perspektiv och Barnkonventionen i planeringen. Samtidigt finns det aspekter som skiljer kommunerna åt vilket exempelvis gäller Karlskoga kommuns samarbete med UNICEF och pilotprojektet Barnrättskommun. Resultatet visar också att det inte går att dra några slutsatser om vad pilotprojektet specifikt har bidragit till, då det för nuvarande är under uppstart. Men det tyder ändå på att det finns en beslutsamhet både från politisk och tjänstemannanivå att arbeta med dessa frågor. Lindesbergs kommun har som tidigare nämnts inte uttalat något specifikt med att arbeta med de två perspektiven, men resultatet visar att kommunen ändå tar hänsyn till dessa i planeringen. Trots detta hävdade tjänstemännen på både Karlskoga kommun och Lindesbergs kommun att arbetet med dessa frågor inom den kommunala planeringen behöver förbättras. Granskningen av detaljplaner och tillhörande dokument visar att kommunerna belyser barnperspektivet och barns perspektiv. Det skiljer sig dock hur perspektiven uppmärksammats och i vilka dokument de har belysts inom respektive kommun. Resultatet visar också vad en inkorporering av barnkonventionen skulle kunna innebära för kommunerna. Samtliga respondenter bekräftade att det troligtvis kommer innebära en hel del förändringar. Respondenterna tydliggjorde dock att det finns en osäkerhet kring hur förändringarna exakt skulle komma att te sig om barnkonventionen inkorporeras i svensk lagstiftning.

En generell utmaning inom samhällsplaneringen är att utföra medborgardialoger som dels säkrar att alla grupper av medborgare får komma till tals och dels att förväntningarna på resultatet är realistiska. En grupp som har svårt att på egen hand göra sin röst hörd i planeringsprocessen är barn. Syftet med uppsatsen är att kartlägga varför och hur inkludering av barn i planprocessen bör ske. Detta med utgångspunkt i Örebro kommuns uttalade mål att öka medborgardeltagande av barn. Barnkonventionen fastställer barns rättigheter och det finns flera aspekter som talar för nyttan att inkludera barn i planeringen. Definitionerna av barnperspektiv och barns perspektiv skiljer sig åt där det förstnämnda innebär att man bedömer och förklarar barns behov medans det sistnämnda tar vara på barns egna erfarenheter genom olika deltagandemetoder. Det finns en betydelse i hur barn utforskar och använder den fysiska miljön kopplat till deras utveckling. Genom beprövade metoder för hur dialog med barn sker på bästa sätt samt hur resultatet ska förvaltas så kan denna betydelse identifieras. Analysverktyget barnkonsekvensanalys (BKA) används inom olika kommuner för att säkra barnperspektivet i planprocesser. Det är ett analysverktyg som med fördel skulle kunna förstärka barnperspektivet i Örebro kommun. Att arbeta med BKA i planprocesser genererar uppenbara fördelar då barns status som medborgare likställs med andra grupper i samhället samt att deras rättigheter säkras. Flera andra sociala, ekonomiska och ekologiska aspekter gynnas också av utförandet av BKA på både lång och kort sikt för både kommunen, barnen själva och samhället som helhet.

Syftet är att genom en komparativ metod ställa den ursprungliga barnkonventionen mot ett material som förmedlar konventionen till barnen och på så sätt undersöka vilka anpassningar som gjorts och på vilket sätt detta påverkar innehållet som förmedlas till barnen. Materialet som kommer undersökas är UNICEF:s Barnkonventionen i en låda, som innehåller inspirationsmaterial med syfte att förmedla vad barnkonventionen innebär i praktiken. Detta material och barnkonventionen analyseras sedan med en teoretisk utgångspunkt i barndomssociologi, som framhäver barn som ”beings”. Alltså kompetenta samhällsmedborgare som har möjlighet att vara delaktiga i sin egen och samhällets utveckling. Samtidigt ses de som agerande och reflekterande individer. Barndomssociologin motsätter sig bilden av barn som ofärdiga vuxna och detta resulterar här i en grupp individer med egna rättigheter. I studien så framgår det att innehållet i barns mänskliga rättigheter förändras i relation till vilken tolkning pedagogerna gör av materialet men också av vilken syn de har på barn. Därför lyfts innebörden av arbetslagets gemensamma barnsyn och kunskap kring barnkonventionens innehåll. Av analysen framgår det även hur de rättigheter som har en relation till läroplanen får större plats i utformningen av materialet. Resultatet i studien påvisar också att pedagoger kan arbeta förebyggande för barn som far illa genom att förmedla deras mänskliga rättigheter till barnen.

Syftet med studien är att belysa och analysera fritidshemspersonalens arbete med och synsättet på barns/elevers rättigheter i fritidshemmet samt bidra till att fylla detta förhållandevis outforskade fält med mer kunskap. Det empiriska underlaget, som består av tio kvalitativa intervjuer med verksamma fritidslärare, har analyserats och tematiserats utifrån ett barndomssociologiskt perspektiv för att undersöka det personalen ger uttryck för. Ett teoretiskt ramverk har fungerat som stöd i arbetet med tolkning och analys där centrala begrepp lyfts och diskuteras och även sätts i relation till det empiriska underlaget. Resultatet som framkommit visar att personalens barnsyn överlag kan tolkas utifrån begreppet being, snarare än becoming. Dessa två begrepp är olika sätt att se på barn och barndom utifrån det barndomssociologiska fältet. Dock har det i föreliggande studie visat sig att det finns tydliga motsägelser mellan de båda synsätten som ibland präglar samma pedagog. Personalen säger sig arbeta utifrån begreppet being, men tycks snarare agera utifrån begreppet becoming. Detta blir en motsägelse där organisation kontra pedagogisk vision ställs mot varandra. De viktigaste iakttagelserna och därmed också slutsatserna för studien är att arbetet och förståelsen av barnkonventionen och barns rättigheter tolkas på olika sätt av lärare i fritidshem. Undervisningen som pedagogerna beskriver tycks ge eleverna vissa möjligheter att utveckla kunskap och kännedom om sina egna rättigheter men det ser väldigt olika ut vilket också kan påverka likvärdigheten i utbildningen. Det finns också ett uttryckt behov bland fritidspersonalen av en engagerad ledning som uppmärksammar barnkonventionen bland personalen och stöttar vid implementeringsarbetet av densamma. Hur och om man arbetar med barns rättigheter utifrån barnkonventionen beror alltså mycket på personalens egen barnsyn, intresse och engagemang. Detta gör att arbetet med eleverna därmed ser olika ut från ett fritidshem till ett annat.

The study's ambition is to investigate which factors make it more difficult and easier in an investigation process linked to investments based on Law (1990: 52) with special provisions on the care of children. The aim is also to highlight how children and parents are affected by an investigation where forced placement is relevant based on the experiences of social workers. A qualitative approach from a phenomenological perspective provides a rich material and increased understanding of social workers' experiences in the investigation process. To reach the knowledge that social workers possess based on their own world of life and perception, semi-structured interviews have been used. The results show that there are structural challenges during forced placement that make social work more difficult for children and affect children and parents. Further results show that there are several factors that make it more difficult for an investigation where forced placement is relevant for the child.

No description available.

Studiens syfte är att undersöka och analysera hur en grupp socialsekreterare kan beskriva sina möjligheter att erbjuda insatser till barn med asylsökande vårdnadshavare. De frågeställningar studien undersöker är hur en grupp socialsekreterare uppfattar sitt handlingsutrymme i ärenden som berör barn med asylsökande vårdnadshavare, hur frågan om att barn kan komma att utvisas med sina vårdnadshavare under pågående behandlingsinsats hanteras, och hur socialsekreterarna ser på sina möjligheter att nå upp till barnkonventionens målsättningar i ärenden som berör asylsökande barn. Studien bygger på fyra semistrukturerande intervjuer med socialsekreterare som arbetar inom socialtjänstens enhet barn och unga. Studiens material analyserades med stöd av två teoretiska begrepp, handlingsutrymme och barnrättsperspektiv. I resultatet framkom det att socialsekreterarna kunde till viss del vara begränsade i de insatser de kunde erbjuda asylsökande barn och familjer. Dessa insatser handlade främst om LSS insatser och ekonomiskt bistånd. Vidare framkom att risken för utvisning av asylsökande barn under pågående behandling kunde försvåra socialsekreterarnas arbete, och leda till känslor av frustration, maktlöshet och utmattning. Många av socialsekreterarna kunde därmed inte uppnå målsättningen inom lagen om Förenta nationernas konvention om barnets rättigheter, delvis med hänsyn till brister i implementering av denna lag, och delvis med hänsyn till att Socialtjänstlagen är underordnad Utlänningslagen.

Syftet är att upptäcka i vilken språklig diskurs kring normalitet och avvikelser förskollärarstudenter får möjlighet att förstå hur dessa begrepp konstrueras under sin utbildning. Genom semi-strukturerade intervjuer med nyutexaminerade förskollärare har jag försökt att ta reda på hur de uppfattat sina VFU-upplevelser kring normering av barn och hur detta kommunicerats med handledare samt hur studenterna fått möjlighet att problematisera praktiken i förhållande till den undervisning i styrdokumentens etik som utbildningens campusförlagda utbildning gett. Utsagorna som utgör det empiriska materialet har analyserats med hjälp av en analys med diskursanalytiska inslag och resultatet är kategoriserat under tre rubriker: Utbildningens, handledarens och studentens roll för förståelsen av vad som kan betraktas som normalitet och avvikelse. Analysen delades även den in i tre rubriker: riskursen om normen och avvikelsen som aktör, studenten som aktör och relationen som grund för utveckling. Resultatet antyder att studenter tar stark ställning mot en särbehandling och uteslutande av barn utifrån ett normavvikande perspektiv och att de saknar en diskussion med handledare kring deras praktik.

Sammanfattning I januari 2020 blev Barnkonventionen lag i Sverige, men det finns delade uppfattningar om vad vi kan förvänta oss av den nya lagen. Sverige har sedan 1990 förbundit sig till att följa Barnkonventionen, så man kan ställa sig frågande till vad som egentligen kommer att bli skillnaden nu när den blivit en egen lag. Studien syftar därmed till att undersöka vilken förändring en grupp professionella tänker sig att inkorporeringen av Barnkonventionen kommer att innebära för socialt arbete. Vidare är syftet att titta närmare på hur barns rättigheter kan komma att påverkas av den nya lagen. För att samla in material har vi intervjuat nyckelpersoner med kunskap om Barnkonventionen. Det huvudsakliga resultatet som framkom under intervjuerna var att informanterna var överens om att det finns en viss förvirring kring hur man skall arbeta med Barnkonventionen och att man, i och med den nya lagen, lämnat ett väldigt stort tolkningsutrymme till domstolarna. Flera informanter menade att det inte är lagen i sig som kommer att innebära någon avgörande skillnad, utan det beror helt och hållet på hur man arbetar med den. Dels kan man betrakta lagen utifrån det rent juridiska, som innebär att Barnkonventionen faktiskt är en egen rättskälla som man kan hänvisa till, men man kan också se den som en slags etisk kompass som myndigheter som arbetar med barn kan utgå från. Slutsatsen vi kan dra är att Barnkonventionen kan komma att få en högre status som lag, men för att kunna förverkliga barns rättigheter till fullo så behöver Sverige skriva under det tredje tilläggsprotokollet. Vi kan också konstatera vikten av praxis och information om barnrättsfrågor för att den nya lagen ska kunna medföra stora skillnader för barn.