The overall aim of this thesis is to explore how the art of dance for the youngest children can be understood as a Children´s Culture phenomenon. The empirical data mainly consists of observations of the project GO BEBIS! and the dance performances Ah hallo bebis and Prassel. In addition, the study includes a dance analysis of the performances and a text analysis of advertising and reviews of the performances. The view of the child is discussed from childhood sociological, phenomenological and aesthetic performative perspectives. The texts present a view of a curious, calm and creative child and the dance analysis shows that recognition from the child’s life-world, mixed strategies of focus and a still and quiet form is recurrent in the performances. Focus (both visual, bodily and spatial) is used to control the child’s attention and it is likely that the choice of movement can inhabit the child and affect the experience. In the observations it is clear that the dancers and the audiences have a bodily dialogue that could be understood as a never ending feedback loop. However, co-presence or the way of turning to the other is crucial for a successful feedback loop to occur. The dancers’ staging strategies affect the co-presence and if it is supported by a general view of the child that doesn´t comprehend with the actual child in front of them, the feedback loop can fail. For example, the study argues that children´s lively movements can be understood as strong contributions which, if not comprehensive with the ideal image of the child, may pose a threat to the performer and the performance. The adult´s bodily advantage can then be used as a way to regain control over the situation. The adult can lift the child, stand up so that the child can´t reach or verbally control the child’s attention. The result shows that how the dancers and accompanied adults handle the child’s contribution can be affected by the view of the child, theatre-norms, the child’s rhythm, the staging of the performances, instructions, the dancers’ strategy and the accompanied adults’ wishes.

Med utgångspunkt i barndomssociologiska tankar undersöker följande etnografiskt inspirerade studie intentionen med och receptionen av Stockholms Kulturhus barnkulturverksamhet Rum för Barn. Genom att tillämpa Stuart Halls kommunikationsmodell för inkodande och avkodande av budskap på materialet, som består av intervjusamtal, observationer, styrdokument, information till besökarna samt en kvalitativ enkätstudie, diskuteras de barndomsideologier om barnet som blivande alternativt varande människa som förekommer i verksamheten samt de vuxna besökarnas tolkning av dessa. I analysen framkommer en dubbelhet gentemot barnen såsom å ena sidan blivande människa och å andra sidan varande människa från såväl verksamhet som besökare. Undersökningen påvisar att de båda ideologierna (om barnet som blivande och varande människa) är alltjämt närvarande i både verksamhetens intention samt i de vuxna besökarnas reception och omsatta barnsyn. Rum för Barns givna förutsättningar, dess egen förståelse av verksamheten, sammanhanget och det faktiskt kommunicerade intentionen kan förståelse av verksamheten är bred och bitvis brokig. Också de tolkningar informanterna gör av verksamheten varierar, från godtyckliga till oppositionella. Uppsatsen påvisar att verksamheten kan användas som ett forum för förverkligande av barnets rättigheter men att detta inte alltid görs.

Syftet med denna uppsats är att genom intervjusamtal och enkäter få ökad insikt i samt beskriva hur musicerande barn uttrycker sina upplevelser av och ambitioner med sitt musicerande, såväl inom som utom ramen för frivillig musikundervisning. Det empiriska materialet består av 95 enkätsvar samt information från intervjusamtal med nio barn. Samtliga barn var mellan åtta och tretton år. Studien vilar på en kulturteoretisk ram, vilken utgör fonden för studiens övriga teoretiska utgångspunkter. Studiens syfte avspeglar ett hermeneutiskt kunskapsintresse, varför ett tolkningsteoretiskt perspektiv utgör en grundläggande utgångspunkt. Vidare vilar studien på tankegångar från den s.k. nya barndomssociologin, vilken satt studiet av barndom i fokus. Begreppsparen barnperspektiv och barns perspektiv är centrala i studien, liksom begreppen barnkultur och barns kultur. Barnen uttryckte skilda ambitioner med sitt musicerande. Vissa hade planer för fortsatt musikutbildning eller ett yrkesliv inom musik, andra inte. De sistnämnda tenderade att tillskriva musicerande för egen skull ett lägre värde än musicerande där planer finns för ett professionellt musikutövande. Eleverna tycktes finna tillfredsställelse i att kunna framföra låtar i sin helhet. Här framhölls gruppundervisning som en positiv faktor, då medmusikanter kan bidra till en mer klangfull musikupplevelse. Men gruppundervisning tillskrevs även negativa konnotationer, bl.a. att övriga gruppmedlemmar stör och/eller tar för mycket lektionstid i anspråk. Det visade sig att påfallande många barn skapar egen musik på fritiden. De tycks dock inte ha framfört denna för sina musiklärare, varför det är rimligt att anta att dessa inte har vetskap om elevernas musikskapande. Barnen gjorde skillnad mellan musicerande relaterat till undervisningen och musicerande i övrigt, där aktiviteten ”att spela” tycktes vara förbehållen musicerandet under lektionstid. Det fria musicerandet och att lära sig spela ett instrument på egen hand tycktes inte värderas lika högt av barnen själva. Vad gäller musiklyssnande på fritiden framstår många som musikaliska allätare och rör sig över flera genrer i sina musikpreferenser. Att uppträda och visa vad man har lärt sig tycks värderas mycket högt bland barnen. Många beskrev att musiken ger dem en känsla av kompetens och självförtroende, även om exempel på det motsatta också framkommit, dvs. att musicerandet ger eleverna en känsla av inkompetens. Vuxnas inflytande över barns musicerande tycks vara omfattande. Detta gäller såväl vuxna inom familjen som utomstående vuxna.

Min första frågeställning fokuserar på föräldrarna för att förstå vilka som är Babydramas publik och varför dessa har valt att ta med sig sina barn till föreställningen. Jag undersöker om habitus och kulturellt kapital kan användas som förklaringsvariabler genom att kartlägga föräldrarnas socioekonomiska status, kulturintresse och barnsyn, samt undersöker om det finns fog för att säga att spädbarn har habitus. Metoden är intervjuenkät med kvantitativa och kvalitativa inslag samt observationer. Det kulturella kapitalet hos föräldrarna är den avgörande faktorn till varför man har sett Babydrama. Habitus är ett förkroppsligat kulturellt kapital, vilket är den urvalsmekanism som gjort att dessa personer har valt att se Babydrama. Det finns stora likheter i föräldrarnas socioekonomiska situation, kulturkonsumtion och barnsyn. De har både stort ekonomiskt och kulturellt kapital i likhet med sina egna föräldrar. Babypublikens habitus har redan börjat formas i och med besöket på Babydrama. Min andra frågeställning handlar om barns perspektiv och barnperspektivet på barnens upplevelser av Babydrama. Jag undersöker om det fenomenologiska förhållningssättet kan tillämpas för att förstå babypublikens egna uttryck för sin upplevelse samt intervjuar föräldrarna om deras perspektiv på detsamma, samt deras syn på bebisars kulturbehov. Materialet består av observationer från Babydrama och intervjuer med föräldrarna. Babypubliken ger högsta betyg för föreställningen, vilket stämmer överens med föräldrarnas bedömning i intervjuerna. Barns perspektiv och barnperspektivet sammanfaller. Det fenomenologiska förhållningssättet är tillämpligt för denna typ av observation. Föräldrarna har olika uppfattning om bebisars kulturbehov, men kan antas konsumera mer kultur med sina barn i framtiden genom en relativt medveten inskolningsstrategi.

The aim of my study is to look at two specific schools and their work with Internet in the classroom and compare their work to what experts say about how you should educate. The study focuses on how teachers guide the students to be critical to the information they encounter on the internet. What do the experts say? How should the teachers work with Internet in the classroom? What do the teachers say about their work with Internet? What do the teachers say regarding children and the Internet?  To answer these questions I have interviewed two teachers from different schools, which had classes with children 6 to 8 years old. The schools are very different from each other concerning investment on Internet devices in the classroom. I have also interviewed two experts on the subject who are working for organisations concerned with children’s use of the Internet. I have related my findings to older research, Marc Prensky’s terms Digital Natives and Digital Immigrant are frequently used in the study. I found that the work with and understanding of Internet depended on what generation the teacher belonged to. Older teachers are Digital Immigrants while the younger teachers are Digital Natives who have been brought up with digital media. According to Prensky and other experts it’s important that teachers learn to communicate in the style of their students, and give Internet a place in the classroom. Children are spending much time on the Internet and it’s important, according to the experts, to guide the children and learn them to be critical to the information they come across.

Syftet med denna uppsats är att göra en kvalitativ och komparativ studie genom att närläsa några appar på ett givet tema. Detta har jag gjort med stöd av bilderboksforskning. Jag har valt att se närmare på ABC-appar utifrån att de är designade med en pedagogisk intention.Jag visar genom studien, på ett av många sätt, att se på och förhålla sig till appar. Utifrån ett sociokulturellt perspektiv belyser jag det estetiska begreppet smak, vilket jag ser som en betydelsefull fond till min studie, eftersom jag anser att smak påverkar förväntningen och därmed upplevelsen. Min strävan är att hålla ett kritiskt barnperspektiv, det vill säga att genomlysa de föreställningar om barndom som tas för giv, eftersom barn är en målgrupp för kommersiella intressen.

Syftet med uppsatsen är att diskutera vilken delaktighet RATS Teater erbjuder sin publik i mobiltelefondramat Antigones dagbok och vidare visa på hur publiken förvaltar denna delaktighet under föreställningstillfället.I uppsatsens första del görs en semiotisk tolkning av föreställningens visuella och audiella teckengrupper. I uppsatsens andra del görs en receptionsstudie med den unga publiken. Förutom observationer och intervjuer återfinns en analys av det textmaterial som publiken får möjlighet att skapa under föreställningstillfället.I uppsatsens teoridiskussion redogör jag för delaktighetsbegreppets mångfacetterade innehåll och funktion. Detta är nödvändigt för visa på begreppets variationer beroende på i vilken forskningskontext det används och vidare för att ringa in på vilket sätt begreppet delaktighet diskuteras i relation till uppsättningen.Antigones dagbok är utformad som en applikation för smartphones och kan beskrivas som gps-styrd radioteater i offentlig miljö. Ljudfiler spelas upp när publiken närmar sig de i förväg bestämda spelplatserna. För att publiken ska kunna orientera sig tar de hjälp av den karta som visas i telefonens display samt de röster och den musik som spelas upp. Efter varje ljudscen ställer huvudkaraktären Antigone en fråga till publiken. De svarar på dessa genom att skicka sina svar som sms. Kommentarerna går att läsa direkt i displayen och kan få betydelse för tolkningen av föreställningen. I uppsatsen diskuteras dels hur publiken är delaktig genom att replikera skriftligt på frågorna. Därtill diskuteras hur iscensättningen låter publiken vara medskapare av uppsättningens helhet. De unga åskådarna måste själva tillskriva karaktärerna attribut eftersom dessa aldrig syns utan enbart finns i ljudscenerna. Publiken har också till uppgift att ta ställning till vad, i den offentliga miljön, som ska utgöra föreställningens scenrum. Till skillnad från föreställningar i teatersalonger med specifik scenografi och rekvisita blir det publikens uppgift att skapa föreställningens fiktiva rum utifrån det offentliga rummet som omger dem.I receptionsstudien är det tydligt att publiken gillar denna digitala och utmanande iscensättning. Den unga publiken visar sig ha vissa svårigheter att ta till sig historien om Antigone. Samtidigt är det tydligt att den stora behållningen inte är föreställningens berättelse utan formen. Eleverna i receptionsstudien framhåller närheten till karaktärerna och platserna som skapas under föreställningshändelsen; de känner sig snarare som aktörer än som åskådare. Formen erbjuder också en mer tillåtande miljö där elevernas är mer aktiva som åskådare än passiva. Detta visar sig har positiva effekter på elevernas upplevelser.Mest uppskattat är föreställningens digitala verktyg. Det tillåter publiken att göra avtryck i produktionen. Förutom att svara på frågorna som ställs och dela med sig av sina perspektiv använder eleverna tekniken för att lämna omdöme på föreställningen och kommentera sin upplevelse.

Utifrån ett barnkulturellt perspektiv, som framhåller leken som ett kulturuttryck, är studiens syfte att undersöka och nå en djupare förståelse för den kommunikation vilken uppstår i möten mellan barn, som vårdas och/eller är inlagda under kortare eller längre tid på Astrid Lindgrens barnsjukhus, och Glädjeverkstans sjukhusclowner. Studien vilar på en barndomssociologisk grund och hämtar inspiration från psykoanalytiska, kommunikations-teoretiska och filosofiska synsätt på lek, vilka belyser lekens tillblivelse, innebörd och mening. I ett etnografiskt fältarbete, med observationer som huvudsaklig metod, har tio verksamma sjukhusclowner studerats i deras kommunikationer med barn som vårdas och/eller behandlas på barnsjukhuset. För att förstå mening och innebörder i den studerade kontexten har ett hermeneutiskt tolkningsförfarande tillämpats genom hela forskningsprocessen. Det insamlade materialet visar hur det uppstår ett symboliskt och skapande mellanområde i anknytningen mellan barnen och clownerna där fantasin dominerar och lekandet tar form. Leken framkommer som en livsform, en frizon, i vilken smärta, ångest och tristess ger intryck av att ersättas av glädje, skratt och avspänning för en stund. Utgångspunkten för kommunikationerna är clownernas lyhörda och empatiska inlyssnande av det unika barnets förmåga, villkor och önskemål i stunden. Studien synliggör vidare att den form av lek som uppstår har en estetisk form. Genom konstnärliga kommunikationsmedel; språk, musik, ljud, trolleri, sång, dans, mimik, rörelse, rytmik och clownernas rödmålade näsa, deras karaktäristiska kläder samt detaljerade och uttrycksfulla accessoarer skapas en lekfull dialog mellan barn och clowner. Clownernas sinnliga, kroppsliga och verbala metakommunicerande blir sålunda ett kreativt och fantasifullt förhållningssätt till verkligheten och vardagen på barnsjukhuset. Studien lyfter fram clownernas livsbefrämjande barnperspektiv med lekfullheten (fantasin), livsglädjen och hoppet som uttryckliga markörer. Utöver detta bidrar studien med en fördjupad förståelse om kommunikationernas barnkulturella värde genom att lyfta fram hur barnens egna villkor, uttryck och perspektiv bejakas i en improviserad, rörlig, överskridande och glädjefylld karnevalisk form av lek.

Syftet med studien är att bidra med ökad kunskap om populärkulturens plats i förskolan genom att synliggöra och diskutera vad sex förskollärare uttrycker om populärkultur. Tidigare forskning visar att populärkulturen ej får ta särskilt stor plats inom förskolan, framför allt då populärkultur problematiseras och det finns en strävan efter den så kallade finkulturen inom förskolan. Vi har genomfört kvalitativa intervjuer med sex olika förskollärare om populärkulturens plats på förskolan. Studiens resultat har analyserats och diskuterats med hjälp av Bourdieus begrepp habitus och symboliskt kapital samt Nordin-Hultmans begrepp subjektskapande. Resultatet av vår studie visar att förskollärarna har olika kunskaper och intressen för populärkultur. Många av förskollärarna problematiserar aspekter av populärkulturen som våld, genus och mångfald, statussymboler, samt beskriver förskolan som ett komplement till hemmet. Alla sex förskollärare beskriver möjligheter med att använda sig av populärkulturen som ett verktyg i förskolan, dels som ett sätt att locka till annat lärande, ge barnen inflytande, dels skapa en trygghet. I analysen beskrivs hur resultatet kan förstås utifrån begreppen habitus, symboliskt kapital och subjektskapande.

Att genus skapas genom ett socialt samspel och genom interaktion med andra är något som mycket forskning visar på. I denna uppsats har vi studerat tre av de populäraste serierna för barn på svensk television. Genom att använda oss av en multimodal analysmodell så har vi kunnat få syn på en mängd olika data i serierna. Syftet med studien har varit att se hur maskulint och feminint gestaltas i serier samt att se vilka normförstärkande och normbrytande ageranden som kan ses. Resultat visar att serierna ofta följer ett normativt system vad gäller maskulint och feminint, men också att en del normbrytande ageranden blir synligt i serierna. / <p>Betyg i Ladok 201228.</p>