The phenomena of self-awareness and self-observation are thought by many to be uniquely human qualities, and questions about how they develop have engaged philosophers and spiritual thinkers throughout history. More recently these issues have come to interest psychologists, psychotherapists, and researchers of diverse clinical psychology orientations as well. This dissertation explored conceptual issues and empirical measurement methods related to self-awareness and self-observation capacities. The four studies approached this from different angles: Study I used mainly qualitative methods to study post-treatment processes related to continuing clinical improvement after termination of long-term psychotherapeutic treatments. The main finding was that self-analysis seemed to be related to continued improvement after ending of therapy, but contrary to our hypothesis there was no difference between psychotherapy and the more intensive psychoanalysis in this regard. Study II tested the measurement of mindfulness by self report in a sample of experienced Buddhist meditators. The findings confirmed relationships between mindfulness and psychological well-being, but raised doubt about the instruments’ sensitivity to change. Study III compared different methods for measuring theoretically related concepts of self-observation: mindfulness, mentalization, and affect consciousness. This study showed surprisingly little common variance between affect consciousness and mentalization/mindfulness. Finally, the results of Study IV showed that in patients diagnosed with clinical depression, mentalization about depressive symptoms predicted aspects of the initial psychotherapy process better than mentalization about attachment. Taken together, these studies show the complexity of the phenomenon of self-observation and the corresponding complexity of research on it. The relationships between variables related to self-observation, their measurements, and their relationships to the psychotherapy process seem more complex than would be expected from current theories. A model for types of self-observation in the process of change in psychotherapy is tentatively proposed. / Förmågan till självmedvetande och självobservation brukar sägas vara unik för människan, och frågor om hur den uppstår och utvecklas har engagerat filosofer och andliga tänkare genom historien. Under de senaste årtiondena har detta även kommit att intressera psykologer, psykoterapeuter och forskare inom olika kliniska psykologiinriktningar. I denna avhandling utforskades konceptuella frågor och empiriska mätmetoder relaterade till självobservationsförmåga. De fyra studierna tog sig an detta från olika utgångspunkter: I Studie I användes främst kvalitativ metod för att undersöka processer relaterade till fortsatt klinisk förbättring efter avslutning av längre psykoterapeutisk behandling. Beskrivningar av självanalys var relaterade till fortsatt förbättring efter avslutad terapi, men i kontrast till vår hypotes syntes ingen skillnad mellan psykoterapi och den mer intensiva psykoanalysen ur denna aspekt. I Studie II prövades mätning av medveten närvaro (mindfulness) genom självrapport på ett urval erfarna Buddhistiska meditatörer. Resultaten bekräftade samband mellan medveten närvaro och psykologiskt välmående, men visade på osäkerhet kring instrumentens känslighet för förändring. I Studie III jämfördes olika metoder för mätning av teoretiskt relaterade självobservationsbegrepp: medveten närvaro, mentalisering och affektmedvetenhet. Resultaten visade på förvånansvärt liten gemensam varians mellan affektmedvetenhet och mentalisering/medveten närvaro. Slutligen visade resultaten i Studie IV att hos patienter diagnostiserade med klinisk depression predicerade mentalisering om depressiva symptom aspekter av den initiala psykoterapiprocessen bättre än det vanliga måttet på mentalisering utifrån anknytningsintervju. Sammantaget visar dessa studier på komplexiteten i fenomenet självobservationsförmåga och dess utforskande. Relationerna mellan variabler relaterade till självobservation, mätning av dem och samband med psykoterapiprocessen tycks mer komplexa än förväntat utifrån nuvarande teorier. En tentativ modell för samband mellan typer av självobservation i den psykoterapeutiska förändringsprocessen presenteras.

Horovitz, M (2010). Drama som magiskt möte – en undersökning med förskolebarn i fokus. C-uppsats i dramapedagogik, Akademin för utbildning och ekonomi, Högskolan i Gävle.Abstract Den här uppsatsen handlar om ”magiaspekten” i det dramapedagogiska arbetet med barn i förskoleåldern. Syftet med uppsatsen är att få kunskap om hur dramapedagoger går till väga för att skapa ”magiska moment”, samt hur de beskriver detta.Den teoretiska utgångspunkten utgörs av teorier om lek och Csikszentmihalyis begrepp flow, flödande tillstånd, då man är absorberad av sin upplevelse och allt tycks vara möjligt.Den estetiska dimensionen av dramapedagogiskt arbete med barn i förskoleåldern ligger även till grund för min undersökning.Studien bygger på tre intervjuer med olika dramapedagoger samt ett observationstillfälle med en utövande dramapedagog. En hermeneutisk analys utfördes på observationen medan en fenomenologiskt inspirerad forskningsansats låg till grund för analysen av intervjuerna.I analysen av det empiriska materialet framträder ett flertal kategorier som beskriver hur dramapedagogerna agerar för att skapa ”ett magiskt tillstånd” i sina barngrupper. Resultatet visar att faktorer som närvaro och engagemang kan bidra till att skapa en förtätad stämning där barn uppslukas av de dramatiskt laddade handlingarna. Då kan inträdandet i den andra världen, fiktionsvärlden, ”bli verkligt.” Här föds ”magin.”Nyckelord: drama, förskolebarn, dramapedagogiskt arbete med små barn, närvaro, transcendens, fiktionsvärld, transformering, lek och lektillståndHorovitz, M (2010). Drama som magiskt möte – en undersökning med förskolebarn i fokus. C-uppsats i dramapedagogik, Akademin för utbildning och ekonomi, Högskolan i Gävle.AbstractDen här uppsatsen handlar om ”magiaspekten” i det dramapedagogiska arbetet med barn i förskoleåldern. Syftet med uppsatsen är att få kunskap om hur dramapedagoger går till väga för att skapa ”magiska moment”, samt hur de beskriver detta.Den teoretiska utgångspunkten utgörs av teorier om lek och Csikszentmihalyis begrepp flow, flödande tillstånd, då man är absorberad av sin upplevelse och allt tycks vara möjligt.Den estetiska dimensionen av dramapedagogiskt arbete med barn i förskoleåldern ligger även till grund för min undersökning.Studien bygger på tre intervjuer med olika dramapedagoger samt ett observationstillfälle med en utövande dramapedagog. En hermeneutisk analys utfördes på observationen medan en fenomenologiskt inspirerad forskningsansats låg till grund för analysen av intervjuerna.I analysen av det empiriska materialet framträder ett flertal kategorier som beskriver hur dramapedagogerna agerar för att skapa ”ett magiskt tillstånd” i sina barngrupper. Resultatet visar att faktorer som närvaro och engagemang kan bidra till att skapa en förtätad stämning där barn uppslukas av de dramatiskt laddade handlingarna. Då kan inträdandet i den andra världen, fiktionsvärlden, ”bli verkligt.” Här föds ”magin.” Nyckelord: drama, förskolebarn, dramapedagogiskt arbete med små barn, närvaro, transcendens, fiktionsvärld, transformering, lek och lektillstånd

Forskning har visat att många skolbarn lider av psykisk ohälsa och att ohälsa påverkas av socioekonomisk status och etnisk tillhörighet. Studiens syfte var att undersöka om gruppbehandling med medveten närvaro kan minska skolbarns oro, ångest och nedstämdhet i ett område med låg socioekonomisk status och etnisk mångfald. Aktiv behandling jämfördes med kontrollbehandling (avslappningsövningar). 50 skolbarn i åk 3 deltog. Behandlingen omfattade 12 sessioner á 30 minuter under sex veckor. Självskattningsformulären PSWQ-C, MASC och CDI-S visade att barnen som fått aktiv behandling minskade sin oro och ångest signifikant, medan nedstämdheten inte minskade. Det fanns inga signifikanta skillnader mellan behandlingsgrupp och kontrollgrupp. Etnisk tillhörighet påverkade inte behandlingsutfall. Förebyggande interventioner för att minska oro bland skolbarn verkar vara verksamma vid såväl behandling med medveten närvaro som kontrollbehandling.

Anhörigas närvaro vid avancerad hjärtlungräddning (A-HLR) har på senare år varit ett internationellt diskuterat ämne. Flera undersökningar har gjorts som undersökt anhörigas syn på sin egen närvaro vid denna akuta vårdsituation. Dessa studier har visat att anhöriga i stor utsträckning önskar få möjlighet att närvara vid en A-HLR situation. Av denna anledning var det av intresse att studera akutsjuksköterskors syn på detta. Syftet med studien var att undersöka och jämföra attityder och erfarenheter av anhörigas närvaro vid A-HLR hos sjuksköterskor inom ambulanssjukvården, akutmottagningen och hjärtintensivvårdsavdelning. Studien bygger på en enkätundersökning som lämnats till samtliga sjuksköterskor på dessa enheter (n=101). Data har analyserats statistiskt med chitvåtest samt Fishers exakta test. I resultatet framkommer tydligt att ambulanssjuksköterskorna är de sjuksköterskor som har mest erfarenhet av anhörigas närvaro under A-HLR. De är också den grupp sjuksköterskor i denna jämförelse som ser mest positivt på att anhöriga finns närvarande. För övrigt är de den grupp som i minst utsträckning aktivt kan välja att utesluta anhörigas närvaro i jämförelse med slutenvårdsarbetande sjuksköterskor. Då tidigare forskning visar att anhöriga önskar och bör ges möjligheten att närvara vid A-HLR situationen kan resultatet av denna studie leda till mer strukturerade utbildningsinsatser för akutsjuksköterskan.

No description available.

Denna uppsats är en diskursanalys över så kallade ”pappa-böcker”, böcker skrivna av män om att bli och vara pappa. Syftet är att studera vilket budskap dessa böcker förmedlar och hur männen framställer sitt faderskap. Syftet är även att studera hur budskapet förhåller sig till den sociala kontexten texterna befinner sig inom. Den sociala kontexten är skapad utifrån en litteraturstudie av tidigare forskning. Studiens teoretiska infallsvinklar har varit det socialkonstruktionistiska perspektivet i allmänhet och maskulinitetsteorier i synnerhet. Utifrån den kritiska diskursanalysen som metod har jag studerat fyra stycken böcker, innehållande tillsammans 16 stycken texter, skrivna av män. Ur dessa texter har jag kunnat utläsa att männens budskap om ett bra faderskap framställs som att vara närvarande, engagerade och delaktiga i sina barns liv genom en vardagsnärvaro. Det vill säga att dela på föräldraledighet, ta över hushållssysslor och skapa en egen relation till barnet utan moderns närvaro. Detta skapar diskursen om faderskapet med barnet i fokus, där diskursens nyckelord är här och nu, närvaro, engagemang och ansvar. Studien visar även att männen uppvisar en ny form av maskulinitet, en barn- och heminriktad maskulinitet, vilken innebär att männen i sitt faderskap även tar hand om hushållssysslorna och framställer sig positiva till förändrande könsroller. Detta skiljer sig från den barnorienterande maskuliniteten som ”plockar russinen ur kakan ” ur faderskapet och snarare befäster de traditionella könsrollerna.

Syfte:Att beskriva föräldrars upplevelse av faktorer om har inverkan på deras närvaro hos sitt extremt underburna barn som vårdats på intensivvårdssal på neonatalavdelning. Material och metod: Semistrukturerade djupintervjuer utifrån en intervjuguide genomfördes under 2010 och 2011. Tretton föräldrar deltog i studien. De inspelade intervjuerna transkiberades ordagrant, och bearbetades med kvalitativ innehållsanalys. Resultat:Föräldrar till extremt underburna barn som vårdais på intensivvårdssal beskrev skilda upplevelser av vården och uttryckte olika behov. Vårdtiden innebar ett känslomässigt pendlande från chock till en känsla av kontroll. Faktorer som underlättade närvaron hos barnet var möjlighet till boende på avdelningen. Att få ökade kunskaper och ta över vården av barnet stärkte föräldrarna i föräldrarollen och ökade motivationen till att vara hos barnet. Genom att känguruvårda barnet kände sig föräldrarna behövda vilket ökade deras närvaro. Försvårande faktorer var miljön på intensivvårdssalen som ibland upplevdes stressfylld med oacceptabelt hög ljudnivå vilket gjorde det svårt att sova och övernatta hos barnet. Personalens arbetssituation hade inverkan på möjlighet till känguruvård eftersom det ledde till väntan på att få hjälp vid förflyttning av barnet från kuvös till förälder. Närvaro vid smärtsamma procedurer upplevdes som försvårande för många av informanterna. / Aim:To describe parents’ experiences of factors that have an impact on their presence with their extremely premature infant who is cared in an intensive care nursery at a neonatal unit. Materials and method:Semi structured interviews based on an interview guide were conducted in 2010 and 2011. Thirteen parents participated in the study. The recorded interviews were transcribed verbatim and processed by qualitative content analysis. Result: Parents of extremely preterm infants, who wore treated in an intensive care nursery, had different experiences of care and expressed different needs. The infant’s hospital stay was an emotional pendulum from chock to a sense of control. A factor that facilitated the parents’ presence with the child was the possibility to live in the neonatal unit. Attainment of more knowledge and taking over their infants’ care empowered the parents in their parental role, which increased their motivation to stay with their infant. Kangaroo Mother Care made parents feel needed which increased their presence. A hindering factor was the environment in the intensive care nursery. This was sometimes experienced as stressful with unacceptable levels of sound which rendered in sleeping difficulties and made it hard for the parents to stay over the night with the infant. Staff working conditions had an impact on their opportunities for Kangaroo Mother Care because this sometimes meant that parents had to wait for assistance with transfer of the infant from incubator to parent. Presence during painful procedures was perceived as an obstacle by several informants.

Frågan om verkligheten och dess beskaffenhet har länge orsakat stor förbryllning hos människan, vilken historiskt sett har försökt förklarats på olika sätt. Inte minst genom olika slags gudaläror. Idag lever vi helt annorlunda än vad vi gjorde för exempelvis 1000 år sedan. Det är inte längre gudar som är den dominerande verkligheten – det är IT-tekniken. Idag lever alltfler människor i virtuella världar, så kallade Virtual Realities, som en stor del i deras liv. Så vad är verkligheten? Kan en virtuell verklighet vara verklig? Med dessa frågor i bakgrunden, och genom att applicera ett vardagssociologiskt perspektiv på forskningsresultat inom Virtual Reality, prövar denna uppsats synen av vad som är verkligt eller inte. / Projekt Visualisering

Det finns inga exakta siffror i Sverige på hur många barn som erhåller akut avancerad vård, men sjukhusvistelserna för barn omfattar en hög del akut, ofta kritisk vård. Det finns heller inga klart uttryckta riktlinjer för föräldrars närvaro i samband med akut avancerad vård av deras barn på sjukhusen i Sverige. Syftet med studien var att öka kunskapen om föräldrars upplevelser av att vara närvarande vid akut avancerad vård av deras barn som vårdas på sjukhus, med målet att få systematisk kunskap om huruvida närvaro bör uppmuntras. En litteraturstudie genomfördes och fem vetenskapliga artiklar och en uppsats på nivån 61-80 poäng granskades. Föräldrar mellan 20-44 år ingick i studien och barnen som genomgått akut avancerad vård var mellan 0-18 år. Resultatet visar att föräldrarna upplever att närvaron till största del är positiv. De upplever att deras närvaro lindrar både deras eget och barnets lidande. Det förekommer dock upplevelser som leder till ett ökat lidande, som t.ex. brister i vården. Resultatet beskriver också att föräldrarna har en moralisk plikt att närvara, att det är deras rättighet och skyldighet som förälder. Som allmänsjuksköterska är det vanligt att stöta på situationer där föräldrarna vill närvara vid deras barns akuta avancerade vård. Det är då viktigt att kunna stödja både patienten och föräldrarna och denna studie bidrar med kunskap om vad föräldrarna upplever som viktiga faktorer för att detta ska kunna ske.

Syftet med denna studie är att förstå fyra gymnasieelevers attityder till närvaro och frånvaro i skolan och vad dessa attityder grundar sig i. Studien handlar om både närvaro och frånvaro som fenomen och tar reda på varför eleverna kommer till skolan och varför de inte kommer till skolan. En kvalitativ intervjustudie har gjorts, bestående av fyra elevintervjuer från fyra olika gymnasieprogram. Intervjuerna har tolkats med hermeneutisk ansats och analyserats med motivationspsykologiska perspektiv. I intervjusvaren urskiljs återkommande teman som har att göra med elevernas attityder till närvaro och frånvaro. Några exempel på sådana teman är: kompisar i och utanför skolan, familjen, skolans värde för eleven, skolans innehåll, skolkulturen och framtidsplaner. Resultatet visar bl.a. att en inre känsla av att skolan är ”på riktigt” spelar roll för varför eleverna kommer eller inte kommer till skolan, men också att en positiv attityd till närvaro inte behöver stämma överens med elevens handlande eller motivation att komma till skolan. Att vara frånvarande kan skapa en utanförskapskänsla. Men även att hamna efter i undervisningen kan skapa en sådan känsla, vilket i undersökningen tolkas som en typ av frånvaro. Attityderna till närvaro och frånvaro visar sig också hänga ihop med de intervjuade elevernas studiekulturer.