This study focuses on the material aspects of the wood and metal workshop, which is one out of two learning settings in the Sloyd subject. Sloyd is a compulsory school subject in Sweden, which includes textile, wood and metal work. Historically, wood and metal Sloyd has been dominated by male pupils and teachers. The purpose of the thesis is to describe and analyse how the materialized masculinity of the wood and metal workshop is embodied by the pupils during class. The study concerns 41 observed lessons in three different workshops, during the period of 2011-2013. Six groups have been ob- served and the observations have been complemented with individual interviews, group interviews and one video recording. The study is conducted from a gender perspective, which considers sociomaterial structures to be a part of a gender structure. Following Raewyn Connell, Yvonne Hirdman and others, the gender structure of the sociomaterial wood and metal workshop is brought to light. But the main focus lies on the embodied phenomena of the sociomaterial structure. This is applied through a hermeneutical phenomenological methodology, where the main analytical tools have been ”the corporeal turn” as presented by Maxine Sheets-Johnstone, ”the lived body” as Merleau-Ponty describes it, and Young’s interpretation of”situatedness” in feminist phenomenology. As regards the results, an overarching structuralistic analysis of pupils’ expectancies and be- haviours in the setting, along with historical documents, show that the wood and metal workshop holds a strong material classification in school. It is geographically peripheral and resembles the workshops of the industry outside school, rather than classrooms inside school. The workshop also has a strong inner classification, where the metal room is classified as the most masculine place in the workshop, and the painting room and the workbench are classified as being weak in masculinity. Analysis shows that the materiality close to the skin (caps, dirt, protection gear and garments) is embodied both as an ex- pression or a visual sign for others, but also as a tactile immanence or non- visual objectification of the body. Analysis also shows that the materiality in contact with the hand of- ten has an elongated form. The common use of elongated objects (wagging, fencing, poking, crafting) in the Sloyd groups are described as a consequence of historical views on masculine movements and transcendence by the founders of male (wood and metal) Sloyd. Furthermore, the processing of the common three-dimensional materials are analysed as "inside", as a non-visual kinetic-kinaesthetic experience that lessens the visual objectification of the body. Beyond the reach of the hand, the three- dimensional, silent and personal artefacts render specific intersubjective situations. The space of the workshop is considered performative, using the silent and three-dimensional objects as proposals of intersubjective situations and tactile-kinaesthetic turn-takings. Conclusively, the results are discussed in relation to concepts of individuality and corporeal meaning in the workshop, the concrete rather than abstract masculinity, and in relation to the well-used concept of mediated experience in creative subjects such as Sloyd. / Genusforskarskolan

Studiens syfte är att undersöka fyra lågstadielärares inställning till användning av kroppsspråk i undervisningen. Studien utgår från teorin embodiment där begreppen multimodalitet och sekventiell organisering är centrala. Vid insamling av studiens data användes kvalitativ forskningsintervju. Insamlat material analyserades med hjälp av metoden innehållsanalys. Av intervjuerna framkom att lärare är positivt inställda till användningen av kroppsspråk i undervisning och att det i stor utsträckning anses relevant. Resultatet visade att hela kroppen inkluderas i kroppsspråk men handgester och ansiktsuttryck är den typ av kroppsspråk som förekommer mest. Den främsta utmaningen lärare såg med användning av kroppsspråk var att använda lagom mycket kroppsspråk i sin undervisning. Slutsatserna av denna studie är att kroppsspråk bör användas på ett medvetet sätt och att lärares användning av kroppsspråk är av betydelse i undervisning, främst för att förstärka ett verbalt innehåll och för att fånga elever.

9 actions - Sensoric measures for eternal efficiency is a project negotiating with the consequences of modernist urban planning and its infrastructure which has produced phenomenons like “non-places”, places which neither become or are used according to the procedure of care that our public spaces require. Situated within this idea, I establish a methodology which is formulated as an eternal site analysis, which showcases the process as total and in constant transition, a perspective that rather than becoming an dogma aims to question the raised methodology in relation to site and the analysis within the field of interior architecture. The methodologies aim to embody the sequence of time and space, to bodily engage our senses and re-evaluate the relation to the surrounding environment. This is captured in 9 actions inspired by methods within performance, architecture and installation art. The sequence is examined with different mediums, such as filmmaking, drawings, 3d scans, diagrams, sound recordings, photographs and various other interpretations. A compilation of these acts emphasizes the importance of the methodology of the process and its ability to reconfigure. Concluded and executed at Konstfacks Spring exhibition 2021, visitors were invited to interact with a selection of actions examined during the project. Described below, 3 of the exhibited sequences: “REPET Workshop”; as an act of instruction to understand and question the bodily configuration of normative behaviours in relation to sites. “Pedestrian Measures”; a documented act where the participant was dressed in a reflective apparatus in order to experience irregularities hidden in the spatial hierarchy of sites - as fields of perceived space. “Den gemensamma kroppen”; A collective act, pronounced as the common body of the space. An installation where visitors were invited to dress and interact bodily to engage full focus. A reflective action configuring the use of the body and its sensory abilities in context of common spatial production.

To write is, in a certain sense, to experience the immaterial thoughts of one’s mind materialize in the becoming of scripture. Nevertheless, since early modernism, the writing of poetry has rarely been perceived as an unmediated transition of language, from the interior of the self to the material surface of writing. Indeed, the tendency of modernist and subsequent postmodernist aesthetics to emphasize the density, opacity and autonomy of the poem, for example through various techniques of fragmentation, draws attention to the ways in which the materiality of writing is implicated in the production of meaning. The present thesis is a study of how meaning and materiality interrelate in two poetry collections, Skäran (2001) and Täthetsteoremet (2012), by the contemporary Swedish poet Helena Eriksson. The aim is to show that these relationships are important effects of the metapoetic discourse in Eriksson’s poetry, and how they produce a certain tension or ambiguity in the writing subject's relation to body and language, self and other. Through a reading of the diverse representation of the hand in Eriksson’s poetry as a metapoetic motif, the analysis combines a phenomenological view of embodied subjectivity, with a media theoretical conception of the writing hand, as well as a new materialist approach to agency and embodiment. The method of analysis that follows from these perspectives is a close, reparative reading, where the poetic text is seen as a situational discursive act that reaches out to the reader in a communicative gesture, offering its own body as meaning.

Virtual Reality (VR) is valuable for educational purposes, particularly procedural learning. However, single-user applications lack the benefits of teacher guidance. Symmetrical VR systems, where both teacher and student use VR, have limitations in supervision and accessing external materials. Asymmetrical systems can solve this problem by allowing the teacher to use a different device. To investigate the potential of an asymmetrical VR system and the impact of embodiment on the learning experience, an asymmetrical VR system was developed using a tablet. The system was tested using an assembly task to explore the impact of embodiment (no avatar, avatar without hands, avatar with hands) and the teacher’s device, VR Head-Mounted Display (HMD) or tablet, on task difficulty, performance, social presence, communication quality, and preference. Results indicated that an avatar with hands yielded the best outcomes, and communication was similar to face-to-face interaction. The experience of the asymmetrical system, in which only the student used a VR HMD, was perceived alike compared to a similar symmetrical system, in which both student and teacher used a VR HMD. Therefore, an asymmetrical VR system can be a feasible option for Collaborative Virtual Environments, offering cost-effectiveness and easier set-up while not isolating the teacher from the physical environment. / Virtual Reality (VR) är värdefullt för utbildningsändamål, särskilt inom procedurellt lärande. Applikationer för enskilda användare saknar dock fördelarna med lärarhandledning. Symmetriska VR-system, där både lärare och student använder VR, har begränsningar när det gäller bevakning och tillgång till externa material. Asymmetriska system kan lösa detta problem genom att låta läraren använda en annan enhet. För att undersöka potentialen hos ett asymmetriskt VR-system och förkroppsligandets inverkan på lärandeupplevelsen utvecklades ett asymmetriskt VR-system med hjälp av en surfplatta. Systemet testades med en montageuppgift för att utforska hur förkroppsligandet (ingen avatar, avatar utan händer, avatar med händer) och lärarens enhet, VR Head-Mounted Display (HMD) eller surfplatta, påverkar uppgiftens svårighetsgrad, prestation, social närvaro, kommunikationskvalitet och preferenser. Resultaten visade att en avatar med händer gav bäst resultat och att kommunikationen var liknande ansikte mot ansikte-interaktion. Upplevelsen av det asymmetriska systemet, där bara studenten använde en VR HMD, uppfattades snarlik ett liknande symmetriskt system, där både studenten och läraren använde en VR HMD. Därför kan ett asymmetriskt VR-system vara ett användbart alternativ för virtuella miljöer för samarbete, eftersom det är kostnadseffektivt och enklare att installera samtidigt som det inte isolerar läraren från den fysiska miljön.

I uppsatsen undersöks barns konstruktion av det teologiska språket med avseende på försoning som begrepp. Barnens förståelse av försoning sätts i kritisk relation till Miroslav Volfs förståelse av försoning och omfamning (embrace). Därigenom framträder att barnen utvecklar försoningsbegreppet genom att det överträder vår uppfattning om tid och rum. Barnen konstruerar det teologiska språket utifrån en materialitet som består av egna erfarenheter av kroppslig (o)försoning. / In this essay I study how children construct their theological language in relation to the topic of reconciliation. The children's voices are put in critical dialog with the Croatian theologian Miroslav Volf’s notion of reconciliation in relation to embrace. The children’s perception of reconciliation develop and expand the theological concept of reconciliation. Seemingly, children's theological language describe reconciliation as an act that transcends time and space. Children construct their theological language through a materiality based on their own corporeal experiences of conflict and reconciliation.

This master’s thesis investigates methods for improving accessibility in virtual reality (VR), focusing on avatar control for individuals with limited mobility. VR offers an opportunity to help them with specific rehabilitation. Avatars, representing the user, serve as a bridge between the virtual and physical world, helping with the sense of embodiment and the more control, the better is the rehabilitation, for example. The objective is to identify effective avatar control approaches in VR, excluding traditional body movements, and assess their impact based on four criteria: sense of embodiment, user experience, task workload, and performance. To address this, we designed a VR experiment in Unity3D with two tasks: one for interaction (selection and manipulation) and one for navigation. Each task had two independent variables. One common variable was the input modality (head-tracking or eye-tracking). For interaction, the second variable determined whether participants had to grasp an object to trigger the avatar’s reaction or could directly control the avatar. In navigation, the second variable decided whether participants used steering or triggering mechanisms for navigating towards their destination. A user study using an HTC Vive Pro eye including 24 healthy participants, testing all four conditions for both tasks was conducted. Participants received tutorials before each condition. We recorded run times during each condition, with five runs for interaction and four for navigation. After each condition, participants provided feedback: the Virtual Embodiment Questionnaire assessed sense of embodiment, the NASA Task-Load Index evaluated task workload, and the System Usability Scale gauged user experience. A repeated-measure two-way Anova showed that for interaction, eye-tracking improved speed performance but did not significantly affect the other metrics compared to head-tracking. In navigation, head-tracking consistently outperformed eye-tracking in all aspects. No other significant results were found. In conclusion, this thesis lays a foundation for enhancing VR accessibility by providing insights into input modalities and avatar control methods. / Denna masteruppsats undersöker metoder för att förbättra tillgänglighet i virtuell verklighet (VR), med fokus på avatarstyrning för personer med begränsad rörlighet. VR erbjuder en möjlighet att hjälpa dem med specifik rehabilitering. Avatarer, som representerar användaren, fungerar som en bro mellan den virtuella och den fysiska världen och hjälper till med känslan av förkroppsligande och ju mer kontroll, desto bättre är rehabiliteringen, till exempel. Syftet är att identifiera effektiva metoder för avatarkontroll i VR, med undantag för traditionella kroppsrörelser, och bedöma deras inverkan utifrån fyra kriterier: känsla av förkroppsligande, användarupplevelse, arbetsbelastning och prestanda. För att ta itu med detta utformade vi ett VR-experiment i Unity3D med två uppgifter: en för interaktion (urval och manipulation) och en för navigation. Varje uppgift hade två oberoende variabler. En gemensam variabel var input modality (head-tracking eller eye-tracking). För interaktion bestämde den andra variabeln om deltagarna var tvungna att greppa ett objekt för att utlösa avatarens reaktion eller direkt kunde kontrollera avataren. För navigering avgjorde den andra variabeln om deltagarna använde styr- eller utlösningsmekanismer för att navigera mot sin destination. En användarstudie med en HTC Vive Pro eye genomfördes med 24 friska deltagare, som testade alla fyra villkor för båda uppgifterna. Deltagarna fick handledning före varje villkor. Vi registrerade körtider under varje villkor, med fem körningar för interaktion och fyra för navigering. Efter varje tillstånd gav deltagarna feedback: Virtual Embodiment Questionnaire bedömde känslan av förkroppsligande, NASA Task-Load Index utvärderade arbetsbelastningen och System Usability Scale mätte användarupplevelsen. En repeated-measure two-way Anova visade att för interaktion förbättrade eyetracking hastighetsprestandan men påverkade inte de andra mätvärdena signifikant jämfört med head-tracking. Vid navigering överträffade head-tracking konsekvent eye-tracking i alla avseenden. Inga andra signifikanta resultat hittades. Sammanfattningsvis lägger denna avhandling en grund för att förbättra VR-tillgängligheten genom att ge insikter om inmatningsmodaliteter och avatarstyrningsmetoder.

Nyfikenhet och känsla av att kontakt med vår omgivning är viktigt för vårt välbefinnande. Däremot bidrar kombinationen av att vara hemmablind och mobiltelefonens tjuvande av vår uppmärksamhet till att vi distanserar än mer från den. Genom att engagera människor genom ljud för att rikta vår uppmärksamhet mot omgivningen och bort från mobiltelefonen kan man väcka nyfikenheten till liv, och på så sätt få ökad kontakt med omgivningen. En konceptdriven designstudie ligger till grund för ett designkoncept som den här kandidatuppsatsen presenterar. Syftet är att studien skall skall bidra med insikter och lärdomar för framtida forskning inom området. Arbetet undersöker hur användarupplevelsen av ett förstärkt ljudlandskap potentiellt kan designas för att människor ska få ökad kontakt med sin omgivning. I en empiriskt studie får deltagarna jämföra hur deras sinnesstämning påverkas av ett förstärkt ljudlandskap med det naturliga ljudlandskapet i en, för dem, känd miljö. Resultatet visar att det går att påverka användarens sinnesstämning, men att det råder delade meningar om den ger ökad kontakt med omgivningen. Slutsatsen blir att; sinnesstämningen påverkas olika, vilket kan bero på vilka personliga preferenser användaren redan har med sig. / Curiosity and a sense of connection with our everyday environment is important for our well-being. However, the combination of not being able to appreciate what is close to us and smartphones stealing our attention just makes a larger gap between us and everyday environments. By engaging people through sound to direct our focus towards our surroundings and away from the smartphone, you can bring your curiosity to life, and in that way get an enhanced connection to the everyday environment. This paper presents a design concept based on a study made with a Concept-Driven Design method. The purpose of the suggested design concept is that the insights and knowledge that is drawn from it can be used to help future research within the field. This paper examines how a user experience of an augmented soundscape could be designed for people to enhance their connection to their surroundings. In an empirical study, participants get to compare how their mood is affected by a natural soundscape compared to an augmented soundscape in an everyday environment. The result shows that all of the participants' mood was affected by the soundscape, however when it comes to enhanced connection to their surroundings only 40% of the participants said it did. A conclusion was made that the mood is affected differently depending on personal preferences and previous experience.

Arbetet ställer frågor kring omfattningen, sammanhangen och anledningarna till varför elever och lärare genomför skapande aktiviteter i form av att anteckna, rita och bygga i biologiämnet. Svaren har inhämtats genom tematisk analys av enkätsvar från 98 elever samt 3 lärare i Biologi 1 och 2 på gymnasiet. Utöver detta diskuteras även frågan hur undervisningen kan utvecklas utifrån svaren tillsammans med teorier kring förkroppsli-gande/embodiment och estetisk upplevelse. Den utvidgade didaktiska triangeln används för att resonera kring hur skapandet kan förklaras utifrån relationen mellan lärare och elev och utifrån elevens undersökande samt lärarens representation av kunskaps-/ämnesinnehållet. Arbetet konstaterar att skapandet och förkroppsligandet av kunskapen kan bli en del av elevens bildning och identitetsprocess. Den estetiska upplevelsen det innebär att skriva för hand, rita och bygga i biologi leder i förlängningen till att eleverna får en relation till ämnet, det skapar en mening utöver kunskap om begreppen, eleverna förkroppsligar kunskapen och kan sätta sig själv i relation till både kunskapen och till omvärlden samtidigt som en inlärningsprocess äger rum. Resultaten från enkäten visar att eleverna antecknar för hand i hög grad, även utan att läraren uppmanar till det, och de visar på en medvetenhet kring antecknandets roll för minne och inlärning. De svarar att de antecknar för hand för att det innebär att det blir lättare att rita då. Anteckningarna/teckningarna används för att minnas och förstå och som underlag för att plugga till prov. Många elever ritar under lektioner i biologi, som ett sätt att anteckna. Vid laborationer antecknas och ritas det i mindre omfattning, dels på grund av tidsbrist, dels på grund av att det ofta finns en utdelad laborationshandledning. Andra skäl till att inte anteckna är att elever vill fokusera på att lyssna istället. Några väljer att anteckna i dator och anger skälet att det går snabbare och blir mer organiserat. Lärarnas svar berättar om flera olika sammanhang som skapande aktiviteter förekom-mer och de är utspridda över läsåret och olika ämnesområden. Skälen till att planera in olika skapande aktiviteter, som att rita eller bygga, handlar om att tillgodose olika sorters lärande, öka förståelsen för komplexa processer och samband och för att förenkla eller förtydliga något som annars kräver många ord eller långa beskrivningar.

Breathing is not a common subject in feminist studies. Breathing Matters introduces this phenomenon as a forceful potentiality for feminist intersectional theories, politics, and social and environmental justice. By analyzing the material and discursive as well as the natural and cultural enactments of breath in black lung disease, phone sex work, and anxieties and panic attacks, Breathing Matters proposes a nonuniversalizing and politicized understanding of embodiment. In this approach, human bodies are onceptualized as agential actors of intersectional politics. Magdalena Górska argues that struggles for breath and for breathable lives are matters of differential forms of political practices in which vulnerable and quotidian corpomaterial and corpo-affective actions are constitutive of politics. Set in the context of feminist poststructuralist and new materialist and postconstructionist debates, Breathing Matters offers a discussion of human embodiment and agency reconfigured in a posthumanist manner. Its interdisciplinary analytical practice demonstrates that breathing is a phenomenon that is important to study from scientific, medical, political, environmental and social perspectives. / Andning är inte ett vanligt förekommande ämne inom feministiska studier. Breathing Matters introducerar detta fenomen som har en potential för feministiska intersektionella teorier, politik, social rättvisa och klimaträttvisa. Genom analyser av materiella, diskursiva, naturliga och kulturella dimensioner av andningens formationer, i sjukdomen pneumokonios, telefonsexarbete samt ångest och panikattacker, föreslår Breathing Matters en icke-universialiserande och politiserad förståelse av förkroppsligande. Genom denna ansats konceptualiseras mänskliga kroppar som agentiella aktörer i en intersektionell politik. Magdalena Górska argumenterar att kampen för att andas och för andningsbara liv är ett angeläget ämne för differentiella former av politisk praktik. Denna sårbara och vardagliga praktik som både består av kroppsmateriella och kroppsaffektiva handlingar konstituerar politik. Placerad i en kontext av feminist poststrukturalistisk, nymaterialistisk och postkonstruktivistisk debatt erbjuder Breathing Matters en diskussion kring mänskligt förkroppsligande och agentskap som är omkonfigurerad på ett posthumanistiskt sätt. Den tvärvetenskapliga analytiska praktiken visar att andning är ett fenomen som är viktigt att studera från vetenskapliga, medicinska, politiska, miljömässiga och sociala perspektiv.