According to article 8 in the Brussels II regulation a Member State has jurisdiction in matters of parental responsibility over a child who is habitually resident in that State at the time the court is seised. This includes compulsory care of children by the State. Furthermore, article 20 in the Brussels II regulation states that the regulation should not prevent the courts in Member States to make provisional measures in urgent cases in respect of persons or assets in that State, even if a court in another Member State has jurisdiction as to the substance of the matter. This thesis examines the jurisdiction of the Swedish social services and courts in cases regarding compulsory care of foreign children in Sweden. An immediate taking into care under the Care of Young Persons Act constitutes a provisional measure under article 20 in the Brussels II regulation. The provision does not require that the child is habitually resident in the Member State that is taking the measures. Some Swedish courts have despite this concluded that the child must be habitually resident in Sweden for social services and courts to have jurisdiction when it comes to immediate taking into care. This is due to a problematic wording in the provision. Sweden has extensive responsibilities for children according to both the UN Convention on the Rights of the Child and the Charter of Fundamental Rights of the European Union. The purpose of this thesis is to examine if the Swedish social services and courts, in making decisions of immediate taking into care of foreign children in Sweden, are meeting those obligations. The methods used in the thesis are the legal dogmatic method, the empirical method and the European legal method. The findings in this thesis demonstrate that it is possible to interpret the provision regarding the immediate taking into care of children in two different ways. In as far as the Swedish social services and the courts make the most favourable interpretation for the child Sweden meets its obligations under the convention and the charter. However, compulsory care is a huge interference in a child’s life and it is of great importance that legislation of that kind charter the power of the authorities in a clear and unambiguous way. This is particularly important in cases regarding compulsory care due to the risk of what a negative decision could mean for a child’s health and safety. Therefore, the conclusion of this thesis is that it is necessary and urgent that the problem is addressed at a legislative level both from a children’s safety perspective and a legal security perspective.

Svensk lagstiftning är inte teknikneutral och har inte framtagits för att omfatta komplexa lösningar som exempelvis AI-system. Det innebär bland annat att det inte är specifikt reglerat hur ansvarsfördelningen ska ske vid skador som uppkommit i utomobligatoriska situationer i vilka skada orsakats av AI. För utomobligatoriska skador av detta slag tillämpas i dagsläget huvudsakligen skadeståndslagen (1972:207) och produktansvarslagen (1992:18). Komplexiteten som ett AI-system innefattar gör det svårt att tillämpa reglerna i dessa lagar fullt ut eftersom det kan vara utmanande att urskilja vilken del av AI-systemet som orsakat den faktiska skadan.    Det föreligger i skrivande stund ett förslag om införande av en AI-förordning, EU-kommissionens förslag till förordning om harmoniserade regler för AI (2021/0106(COD)), vilket är ämnat att förtydliga ansvaret vid framtagande av framförallt högrisk AI. AI-förordningen har delvis sin grund i Europaparlamentets resolution om en skadeståndsordning för artificiell intelligens (2020/2014(INL)). Resolutionen är ämnad att uppmuntra till införande av gemensamma regler för skadestånd och är inriktad på skador orsakade av högrisksystem.   Syftet med denna uppsats är att utreda huruvida ytterligare reglering, likt den som föreslagits i AI-förordningen och resolutionen, krävs för att rättsläget avseende utomobligatoriska situationer där AI orsakat sakskada ska bedömas vara klart, tydligt och förutsebart. Utöver detta är syftet även att utreda vad dessa föreslagna regleringar innebär för företag som arbetar med AI och huruvida det framgår hur företagen kan gå tillväga för att efterleva regleringarna.   För att uppfylla syftet med uppsatsen behandlas såväl AI-förordningen som resolutionen ingående i aktuella delar och såväl remissvar avseende AI-förordningen som kommentarer av dagens rättsläge analyseras. För att ge en inblick i avsaknaden och inverkan av teknikneutral lagstiftning presenteras, trots att den avser inomobligatoriska förhållanden, även i skadeståndsrelevanta delar Regeringens proposition 2021/22:85 - En ny konsumentköplag i vilken digitala produkter inarbetats.    Avslutningsvis dras slutsatser avseende uppsatsens huvudsakliga frågeställning huruvida EU-kommissionens förslag till förordning om harmoniserade regler för AI och Europaparlamentets resolution om en skadeståndsordning för artificiell intelligens är tillfredställande för att uppnå ett klart, tydligt och förutsebart rättsläge avseende ansvarsfördelningen i utomobligatoriska förhållanden vid sakskada orsakad av AI. Den slutliga bedömningen är att förslagen inte enskilt eller i samspel uppfyller önskemålet om ett klart, tydligt och förutsebart rättsläge. Inte heller anses dagens rättsläge uppfylla detta, vilket lämnar utrymme för ytterligare granskning av ansvarsfördelningen. Således upplevs inte regleringarna erbjuda ett erforderligt underlag vid sakskador orsakade av AI i utomobligatoriska förhållanden.

No description available.

No description available.

During recent times, the interest in sustainable investments has significantly increased. One of the factors behind this trend is the implementation of the EU taxonomy, which aims to promote capital allocation to sustainable activities by establishing a unified classification of economic activities that meet sustainability criteria. This initiative aims to create a standardized framework for assessing sustainability, thereby facilitating investment decisions in line with long-term sustainable economic and environmental goals. Another essential legislation contributing to the growing attention towards sustainable finance is the EU’s Sustainable Finance Disclosure Regulation (SFDR). This regulation seeks to promote sustainability within the financial sector by introducing comprehensive disclosure requirements for financial actors, including reporting obligations to enhance transparency and enable informed decisions considering sustainability aspects. The aim of the study is to investigate the compliance with SFDR among Swedish Article 9 funds. Through a qualitative research design with a deductive approach, the study examines how SFDR is implemented and its impact on investors’ decision-making. Three semi-structured interviews were conducted to gain insights into the practical application of SFDR. The qualitative approach facilitated a deeper understanding of SFDR’s implementation, fund reporting practices regarding sustainability, and its impact on investors. The results indicate significant variation in fund reporting practices, posing challenges for both investors and fund companies to navigate the financial landscape. Despite shared commitments to adhere to SFDR requirements and sustainability goals, there is room for improvement to increase transparency and comparability between funds.

I uppsatsen utreds det tekniska och juridiska fenomenet elektroniska underskrifter, som idag till viss del har ersatt traditionella handskrivna underskrifter. Den rättsliga ställningen för elektroniska underskrifter påverkas direkt av den teknik de bygger på, varför juridiken bör anses vara nära sammankopplad med tekniken. Innebörden av en elektronisk underskrift kan sägas vara kontrollerbara uppgifter i elektronisk form som bland annat möjliggör att en person som har undertecknat en handling kan verifieras. Elektroniska underskrifters funktioner jämförs vanligtvis med handskrivna underskrifter trots att funktionerna uppfylls med hjälp av olika tekniska lösningar. En elektronisk underskrift fyller fem olika funktioner som bland annat gör användningen av elektroniska underskrifter säker för dess användare. EIDAS-förordningen är central för elektroniska underskrifters rättsverkan och avser att vara en teknikneutral reglering. Något regelverk för hur den underliggande tekniken ska vara utformad finns inte. Tre typer av elektroniska underskrifter kan identifieras av förordningen, vilka är enkla, avancerade och kvalificerade elektroniska underskrifter. De olika underskriftstyperna skiljer sig åt både avseende krav och rättsverkan. EIDAS-förordningens mest betydelsefulla bestämmelse torde vara att en elektronisk underskrift som huvudregel inte får förvägras rättslig verkan på grund av dess elektroniska form. Formkrav som uppställs i nationell rätt kan hindra elektroniska underskrifter från att användas. I svensk rätt förekommer både formalavtal som tillåter och inte tillåter att elektroniska underskrifter används. Bestämmelser kan även föreskriva att en viss typ av elektronisk underskrift får eller ska användas. Konsensualavtal kan till skillnad från formalavtal användas obehindrat med elektroniska underskrifter, eftersom avtalstypen är flexibel i sin natur. När elektroniska underskrifter används i en elektronisk miljö skulle problem avseende viljeförklaringar kunna uppstå och påverka konsensualavtal. Exempelvis om viljeförklaringar avges snabbt genom några knapptryck eller om elektroniska undertecknandetjänster är otydligt utformade för användare. Elektroniska underskrifter bör anses ha såväl juridiska som tekniska förutsättningar för att i framtiden kunna användas i ännu större omfattning än idag.

<p>När arbetstagare utstationeras till ett land annat än det ordinarie, är det inte alltid självklart vilket lands lag eller rättsystem som ska reglera anställningsavtalet. Då görs ett lagval, som innebär att utländsk lag kan tillämpas på vissa situationer i de nationella domstolarna. För utstationering inom EU regleras lagvalet av Utstationeringsdirektivet. Detta tillämpas dock under en begränsad tid, och sedan övergår avtalet till att regleras av Romkonventionen. Speciella lagvalsregler för individuella anställningsavtal återfinns i Romkonventionens art. 6. Förändringarna för individuella anställningsavtal i och med Rom I-förordningen ligger främst i att rättsakten blir direkt tillämplig, att EG-domstolen ges tolkningsmöjlighet samt att ordalydelsen moderniseras i art. 8. Att domstolen ges en exklusiv makt att lösa tolkningssvårigheter av lagvalsregler för individuella anställningsavtal innebär att det finns en avsikt att det som stadgas i Rom I-förordningen i framtiden ska utvecklas genom EG-domstolens praxis. Denna praxis kan förmodas att i framtiden skapa ett mer överskådligt rättsläge vid tillämpningen av förordningens art. 8.</p>

The Brussels I-Regulation, often referred to as the Jurisdiction Regulation, is said to be the matrix of the European judicial cooperation system within the area of international private law. The Regulation states how jurisdiction is to be determined in an international dispute. The aim of the Regulation is to ensure that parties in a dispute within the EU have access to justice.The Regulation is considered to be working well in general, and have been since it came in-to force in 2007. Although it is held to be well functioning it does not exclude that some improvements might be needed. The commission ordered a review of the Regulation and the result was that some deficiencies were identified. Some of the deficiencies that were found were concerned with the relation to defendants from third countries. It was held that the regulation was unsatisfactory in this aspect. These deficiencies resulted in the working group presenting a proposal of a review of the regulation.The aim of this thesis is to investigate some of the consequences that might come with the proposed solutions. The investigation is limited to only discussing some sections of the Regulation. The parts that will be discussed are the ones that are concerned with the rela-tion to defendants from third countries. The investigation shows that although the propos-al means positive developments within the area it is far from clear and precise. The result of these unclear rules might be that they are hard to interpret and apply.The author comes to the conclusion that although the proposal means positive and sought after development within the area of private international law it needs to be reworked due to the ambiguities with the proposed solutions. If the proposal is not reworked the EUD will probably have to interpret the meaning of the proposed rules which might lead to a time consuming and costly process.

This thesis examines problems concerning international standard-essential patent licensing disputes within the EU from a private international law perspective. Furthermore, it seeks to analyse the jurisdictional rules which are established by the Brussels Ia Regulation when applied to cross-border SEP licensing disputes. The backdrop for the present study is the system of international standardisation and the licensing of those patents which are essential to the implementation of a technical standard. It is primarily concerned with EU law as it relates to technical standardisation in the field of telecommunications, since it plays a significant role in today’s global information society. As a rule, SEP holders make a commitment to license their essential patents according to terms which are fair, reasonable and non-discriminatory (FRAND). In order to fulfil the aim of the thesis, the legal nature of such a FRAND commitment has been examined, finding that it should be characterised as an enforceable contract for the benefit of third parties. Patent rights have traditionally been thought of as territorial in nature, which raises questions regarding the possibilities for cross-border enforcement, as well as how the rules on jurisdiction should be applied by national courts in the EU when faced with international disputes where the subject matter is considered to be, to an extent, territorially bound. One of the fundamental questions that arise out of this is how, in the context of SEP licensing, the legal framework for SEP disputes affects the application of the jurisdictional rules in cross-border cases. As a consequence of the lack of harmonisation as well as legal regulation and guidance relating to SEP licensing, individual courts in Europe have developed their own distinct approaches and methodologies in SEP disputes. There is a risk that this lack of uniformity leads not only to greater legal uncertainty, but also widespread patent litigation. In particular, recent case law from Germany and the United Kingdom has been influential in creating a precedent that national courts are able to set FRAND licensing terms which are global in scope. This has led to certain courts taking a more active approach in international SEP disputes—even if they concern foreign patents—granting injunctions which in some cases seek to limit the jurisdiction of foreign courts. It seems to follow from this that a ‘race to the courthouse’ is to be expected in SEP disputes, which is further facilitated by the ample room for forum shopping that exists in the Brussels Ia Regulation. Lastly, the thesis also deals, in part, with the new unitary patent system, as well as the Unified Patent Court and the question of how the UPC may come to affect the future of SEP disputes within the EU. Appropriate solutions to the identified problems are discussed, favouring either a concentration of SEP litigation to one forum, or the development of guiding principles so as to increase legal certainty.

Inom den internationella privaträtt- och processrätten är lagvalsfrihet, s.k. parts-autonomi, ett allt vanligare inslag. Vad gäller makars förmögenhetsförhållanden förekommer lagvalsfrihet i svensk lagstiftning genom NÄF (som är tillämplig på äktenskap med endast nordisk anknytning) och LIMF (som tillämpas på övriga förhållanden med utländsk anknytning). Dessutom finns lagvalsfrihet mellan makar i ett förslag till en EU-rättsakt om makars förmögenhetsförhållanden som förväntas bli antagen inom en snar framtid av 17 medlemsländer inklusive Sverige.   En obegränsad lagvalsfrihet kan leda till oönskade effekter på bodelningen med oskäliga bodelningsresultat som följd. Syftet med uppsatsen är dels att identifiera eventuella brister med utformningen av lagvalsfriheten som rör internationella makars förmögenhetsförhållanden, dels att behandla vilket skydd som finns i lagstiftningen för makar som p.g.a. ett oförmånligt lagvalsavtal drabbats av ett oskäligt bodelnings-resultat. Förutom vad avser nuvarande svensk lagstiftning diskuteras dessa frågor även med utgångspunkt ur en framtida EU-rättsakt.   De största problemen med utformningen av lagvalsfriheten är hänförliga till hemvist-kriteriet som är kopplat till lagvalsbestämmelserna. Inom svensk rättspraxis tenderar rättstillämparna göra inte helt samstämmiga tolkningar av hemvistbegreppet, trots att en definition finns i lagen. Skillnaderna i tolkningen av hemvistbegreppet torde således kunna bli än mer uttalade i en EU-rättsakt där någon definition av hemvistbegreppet inte förekommer. Eftersom lagvalsavtal mellan makar kan ha grundats på den ena makens hemvist, riskerar divergerande tolkningar av hemvistbegreppet leda till olika bedömningar av lagvalsavtalets giltighet. Det i sin tur är ett hot mot rättssäkerheten på området, vilket går stick i stäv med lagvalsfrihetens syfte. Det föreligger således ett behov av att införa en tydlig definition av hemvistbegreppet till det förslag som ligger till grund för den kommande rättsakten. En definition som har sin utgångspunkt ur målet med rättsakten, nämligen att öka förutsebarheten om tillämplig lag för att främja fri rörlighet inom unionen.   Inom svensk Äktenskapsbalk (ÄktB) finns flera bestämmelser till skydd för makar mot oskäliga bodelningar. Dessa ges ett tydligt tillämpningsutrymme även i LIMF där de stadgats som internationellt tvingande, oavsett vilken stats rättsordning som är tillämplig. I NÄF däremot är dessa bestämmelsers tillämpningsutrymme betydligt mer osäkert. Det är inte i linje med EU-domstolens strängare tolkning av vad som kan betraktas som internationellt tvingande regler. Vidare är ÄktB:s skyddsregler inte formulerade på så sätt att det framgår att lagstiftarens avsikt är att de ska vara internationellt tvingande. Sammantaget finns risk att ÄktB:s skyddsregler mot oskäliga bodelningar inte kommer att kunna åberopas i framtida tvister där utländsk lag har valts genom ett avtal mellan makarna.   För att förstärka ställningen av ÄktB:s skyddsregler om bland annat jämkning av oskäliga bodelningar, finns det skäl för lagstiftaren att vidta åtgärder inför antagandet av en EU-rättsakt. Åtgärderna kan innefatta omformulering av bestämmelserna i ÄktB, alternativt införande av kompletterande bestämmelser till den rättsakt som ska antas. Endast därigenom kan vi garantera ett fortsatt skydd för makar som drabbas av oskäliga bodelningar och riskerar att gå miste om egendom de borde ha rätt till.